The magic can begin

Glada och förväntansfulla anlände jag, Johanna, Johannas mamma och Johannas två systrar till ett stort ridhus någonstans i Mjölbys utkanter. Som ni borde veta vid det här laget så älskar jag så gott som alla typer av djur. Och som ni nog minns från höstens blogginlägg om lamorna utanför Brighton så blir jag som ett litet barn när det handlar om bondgårdar, bondgårdsdjur och helst av allt alternativa bondgårdsdjur. En alpacka-utställning var kort sagt en perfekt aktivitet för mig.

Men när vi kom in i det kalla ridhuset så dämpades vår entusiasm av två friluftstyper som satt vid ett ihopfällbart bord och tog betalt. 60 kr i inträde, kunde vi läsa på en skylt. Betalade man inte inträde så fick man sitta på läktaren.

De tog inte kort, naturligtvis. Ingen av oss hade några kontanter. Närmsta bankomat fanns på andra sidan Mjölby.

Men så lätt tänkte jag inte ge upp: jag SKULLE få träffa alpackorna.

"Det måste finnas någon annan väg in..." mumlade jag och drog med mig Johanna längst läktaren. Och mycket riktigt: i andra änden av ridhuset fanns en vidöppen bakdörr som användes av människorna som kom med sina alpackor.

Vi gick ut ur ridhuset, ut i solen och leran, och runt hela byggnaden.

"Erkänn att det här är lite spännande, Johanna?"

Hon sa inte emot. Utanför bakdörren stod en massa bilar, häst(alpacka)transporter och även två män med en halv flock av bruna alpackor. Vi tittade fascinerat på alpackorna, ignorerade männen och smet in i ridhuset utan att de sa någonting.

Alpackor är betydligt mindre än lamor, blygare (lamorna på bondgården utanför Brighton var rätt diviga, men så var de väl vana vid att vara gårdens huvudattraktion) och mycket sötare. Deras lockiga päls fanns i alla färger från kritvitt till kolsvart och däremellan alla tänkbara nyanser av grått och brunt. Johanna och jag var eld och lågor och tog så många foton vi bara kunde.

Klockan är snart ett på eftermiddagen jag sitter halvt påklädd i Caddys rum, vid hennes dator, och tar in allting. Hennes rum är stort, mer som ett vardagsrum än som ett sovrum, och jag trivdes med en gång.

Vi delade en dubbelsäng i natt, Caddy gick upp klockan åtta och gick till sin praktik. Jag bara sov, vaknade inte förrän tolv. När köket blir lite mer folktomt så ska jag gå dit och äta en äkta tysk frukost med rostat bröd och nutella, Caddy visade mig igår var allting finns. Men just nu är det folk i köket så jag håller mig därifrån, inte så mycket av blyghet som av det faktum att människorna där pratar tyska. På min steg 1-tyska jag jag hittills lyckats säga "ursäkta" till en främling jag stötte emot, köpa en bussbiljett från flygplatsen genom att säga "Düsseldorf" och räcka fram några euro-sedlar, skaka på huvudet när en annan främling försökte fråga mig om vägen till någonting samt tacka en spårvagnschaufför som gav oss intruktioner som bara Caddy förstod. Men jag förstod att han var väldigt snäll och hjälpsam.

Jag har alltid kunnat lösenordet till Caddys dator. De få gånger hon har bytt under tiden jag känt henne har hon alltid talat om det för mig och sen gett mig ledtrådar tills jag listat ut det nya lösenordet. Hon har inga som helst problem med det, tvärtom tror jag det är en sorts trygghet för henne att jag alltid kan komma in i hennes dator.

Bakgrundsbilden är fortfarande samma som i januari. Facebook och hotmail kommer ihåg min mailadress. Himlen över Düsseldorf är gråvit, kanske blir det regn idag. I Linköping var det snö och säkert tio minusgrader, när jag väntade på flygbussen så var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle bli varm. När jag steg av planet igår kväll så slog den tyska luften emot mig: varm, plusgradig, mild och lite fuktig. Jag skrattade tyst för mig själv, nästan flög ut ur planet och in på terminalen.

Sen pratade vi i telefon, Caddy och jag. En tysk mobil ringde upp en svensk i Tyskland, det var svårt att säga vem av oss som blev mest ruinerad. Men varken det eller det faktum att jag väntade på en buss som skulle gå om fyrtio minuter och sen ta säkert en timme på sig in till Düsseldorf spelade någn roll där, för vi bara babblade på och skrattade hysteriskt och tiden och pengarna flög iväg tills vi insåg att vi var tvungna att lägga på.

 

Tre månader är så mycket, men ändå ingenting. Vi fortsätter bara där vi slutade sist, varje gång. Oavsett om det är på Starbucks i London, på en stadsbuss i Linköping eller på en spårvagn i Düsseldorf. Ingenting förändras någonsin.

Förutom att allting är lite vackrare, lite mer glittrande, i början. Efter tre månader kan jag inte riktigt se mig mätt på hennes knallrosa hår, inte sluta le hela tiden bara för att hon äntligen sitter bredvid mig igen. Den här gången är allting nästan lite overkligt, liksom för vackert för att vara sant.

 

Jag brukar inte tro på att saker och ting varar för evigt. Kärlek har jag aldrig trott på, och livet har lärt mig att även den starkaste vänskap kan ta slut. Att alla när som helst kan försvinna från min sida och lämna mig ensam.

Det är inte mycket jag tror på överhuvudtaget just nu. Jag är för bitter, för cynisk, för nere i min pessimistiska livssyn.

Men om jag ska tro på någonting, på en enda sak i hela världen, då vill jag tro på mig och Caddy. Våga tro på att vi är det stora undantaget, det enda vackra som kommer att vara för evigt.

Mamma tyckte att jag skulle blogga.

 

Förra helgen var jag i Väderstad, hos min Johanna. Josse var också där fredag och halva lördag. Vi ägnade oss åt vår favoritaktivitet: se på film.

Först en väldigt skum norsk film om en överviktig enstöring som spenderade dagarna med att onanera till porrfilm och rita erotiska serier. Tills en ung svensk tjej blev rumskompis med honom, då började han äntligen ta tag i sitt sociala liv. Väldigt märklig film som sagt, även om den hade sin charm på ett lite skruvat sätt.

Sen uppföljaren till The Phantom of the Opera (som vi tre såg i Väderstad för nästan exakt ett år sedan). Den heter Love Never Dies och är så ny att den inte har hunnit bli film, men vi hittade en inspelning av musikalen. Jag var positivt överraskad. Jag hade läst handlingen på internet och fått intrycket av att här-gör-vi-en-uppföljare-som-totalt-slaktar-orginalhistorien-bara-för-att-tjäna-lite-mer-pengar, men ville ändå se den "eftersom det verkar gå väldigt bra för Fantomen och sämre för de andra två huvudpersonerna", som jag beskrev det för Johanna. Men som sagt, jag blev positivt överraskad. Love Never Dies var en vacker historia och i mina ögon en värdig uppföljare. Och inte minst gick det väldigt dåligt för Raoul, den karaktär jag tyckte sämst om. Och: jag ska inte spoila hela handlingen, men Fantomen fick en ny mening med sitt liv, en ljuspunkt som inte fanns där förrut. För Christine kan man dock inte säga att det gick särskilt bra.

På lördagen såg vi en skräckfilm: ett tiotal ungdomar skulle någonstans men det blev snöstorm, så de blev tvungna att ta skydd inne på ett gammalt psykhem och vänta ut stormen. Där inne väntade tre varelser, så inavlade att de var mer djur än människor, vars enda funktion här i livet verkade vara att döda människor på brutala sätt och sen äta upp dem. Huvuden rullade, organ drogs ut och blodet bara sprutade. Stackars Josse fick nog men för livet: hon gömde sig under en filt och skrek nästan mer än vad ungdomarna i filmen gjorde. Johanna var nästan obehagligt härdad: hon tittade inte bort en enda gång. Jag sa mestadels "eyuuw, vidrigt vidrigt vidrigt" eller skrek "MEN ÄR DU HELT DUM I HUVUDET ELLER!?" varje gång en av huvudkaraktärerna fattade ett beslut som helt uppenbart skulle få henom slaktad och uppäten. Folk i skräckfilmer är så korkade att det är störande. För övrigt gömde jag mig också bakom en kudde när kannibalerna började skära bitar av en fortfarande levande människa och laga till dem, för då mådde jag illa. Denna film är helt klart det mest osmakliga jag någonsin sett. Men tack vare att den var så överdriven och orealistisk (tror även jag använde ordet "amerikaniserad") så skakade jag av mig den ganska snabbt efter att den var slut. Ett exempel som väldigt tydligt visar hur realistisk filmen var är slutet: de två sista överlevande karaktärerna åker iväg på en snöskoter, och vi som ser filmen tänker "woho, där har vi i alla fall TVÅ som överlevde". Tills de kör in i taggtråd som sitter precis i höjd med deras halsar, vilket resulterar i att deras huvuden flyger av. Jag tror till och med jag skrattade. Seriöst, halshuggen med TAGGTRÅD!? Källkritik på den, tack.

När eländet var slut så behövde vi något lättsamt, och valet föll på Rio: en animerad film med en blå papegoja i huvudrollen. Papegoja hette Blu och var egentligen från just Rio, i Brasilien, men hade blivit tagen till USA av fågelsmugglare som liten och sen blivit adopterad av en tjej som hette Linda och hade en bokaffär. Blu och Linda var bästa vänner. En dag kom en man (vars namn jag har glömt) förbi bokaffären och berättade att Blu var den sista hanen av sin art. Det fanns en hona i Rio, och mannen ville att hon och Blu skulle para sig för att rädda sin art. Så mannen, Linda och Blu gav sig ut på ett litet äventyr och åkte till Rio, där de förutom den kvinnliga blå papegojan träffade på onda fågelsmugglare, en dreglande men hjälpsam bulldog, en föräldralös gatupojke (som naturligtvis blev adopterad av Linda och mannne i slutet av filmen) och tjuvaktiga små apor. Detta var en väldigt fin film och precis vad vi behövde, eftersom dess slut gav oss helt motsatt känsla mot vad kannibalfilmen hade gjort. Jag tycker synd om Josse som var tvungen att springa till bussen och därför inte hann se klart den.

Jag och Johanna hann med en lättsam film till, så ur sina gömmor letade Johanna fram filmen Fanboys: det underbaraste jag sett på länge. Ett gäng übernördiga Star Wars fans väntar ihärdigt på Episode I, sen visar det sig att en av dem har cancer och inte beräknas leva länge nog för att få uppleva premiären. Då kommer en av de andra på en fantastisk idé: om de kör genom halva USA, bryter sig in hos George Lucas och snor en kopia av filmen?

Jag totalt älskade denna film. Och jag kom på mig själv att säga att jag skulle vilja gifta mig med alla killarna i filmen, för i mina ögon är det oerhört sexigt att vara Star Wars nörd.

 

Melodifestivalen var verkligen inte mycket att ha. Anton Ewald var så mycker Erik Saade-kopia att det var rent pinsamt. Felicia Olson var vacker men henne låt har jag redan glömt hur den gick. Joacim Cans... jag höll på att skratta ihjäl mig. "Är det här ett skämt?". Johannas pappa var fruktansvärt besviken på honom. För övrigt sades den där Annelie vara Joacim Cans bästa kompis fru, och det hade fruktansvärt roligt åt. Johannas föräldrar är helt underbara.

Swedish House Wives tänker jag inte ens kommentera. Seriöst, har de inte gjort sitt vid det här laget, alla tre? Erik Segerstedt & Tone Damli kan inte har gjort något större intryck på mig, eftersom jag varken kommer ihåg låten eller framträdandet.

Louise Hoffsten... nej. Gammal, och dessutom en seg låt.

Rikard Wolff såg också fruktansvärt gammal ut. För övrigt kunde jag inte riktigt ta honom på allvar, jag hörde bara Scar. Kvällens höjdpunkt, förutom pensionärerna i början, var helt klart när han väste "...jag dödade Mufasa...".

Sean Banan gjorde det han gör bäst: parodi på allt och alla. Framförallt på Melodifestivalen och Eurovision; för mycket klädbyten, för mycket glitter, för mycket scenshow, för mycket allt. Jag kan ändå inte låta bli att gilla honom, även om jag tyckte bättre om förra årets låt. Han är den enda i den här tävligen som ser den som det spektakel det i själva verket är.

 

 När jippot var slut bytte vi kanal och såg på Gay Galan. När ett kort stycke från Torka Aldrig Tårar Utan Handskar visades höll jag nästan på att börja gråta, och konstaterade "Jonas, Jonas, vad har du gjort?". Både han och serien fick pris, allt annat hade varit skandal.

 

Snön faller, påven ska avgå. Jag trodde inte att en påve KUNDE avgå, trodde han var tvungen att dö för att bli av med titeln. Men jodå, tydligen kan han avgå och det ska han också.

Han är tysk, läste jag i tidningen i morse. Hans föräldrar hette Joseph och Maria (undra om det är ett krav för att få bli påve?) och när han var ung var han med i Hitler Jugend "som de flesta andra tyska ungdomar vid den tidpunkten". Skulle det vara en ursäkt? Men jo, det var precis så de skrev, som för att rättfärdiga det, berätta att det inte är något han kan klandras för eftersom han bara gjorde som alla andra. I mina ögon gör det honom bara till ett fegt kräk och smygnazist. Jag är säker på att det fanns massor av modiga tyska ungdomar vid den här tiden som INTE gick med i Hitler Jugend. För övrigt är han emot både preventivmedel, homosexualitet och kvinnliga präster, för att inte tala om hur han försvarade alla sina präster när de förgrep sig på småpojkar. Kan ju inte direkt påstå att jag kommer sakna honom när han nu avgår.

 

Häromveckan var jag hos frisören, fick syn på en tjej i min ålder med barnvagn. Ingen av oss låtsades om den andra, trots att vi gick i samma klass i sexan.

Jag fick tänka efter en stund innan jag hittade hennes namn. Hon kom som ny till min klass i sexan, jag gillade aldrig henne och jag är ganska säker på att hon aldrig gillade mig heller. Hon var en riktig bitch.

Men där var hon i alla fall, såg nästan exakt likadan ut som hon gjorde när vi gick i sexan. Idag kom jag att tänka på henne igen och kollade upp henne på Facebook. Mycket riktigt, hon fick nyligen barn. När jag skummade igenom hennes blogg i hopp om att hitta detaljer om graviditeten (var barnet planerat? vem är pappan, hennes pojkvän eller en tillfällig förbindelse? hur är relationen till pappan nu? Jag gillar skvaller, precis som vilken tjej som helst) så tyckte jag mest synd om henne. Varannat blogginlägg handlade om hur fruktansvärt olycklig hon är, hur fruktansvärt jobbigt hennes liv är, hur människor bara sviker henne och går bakom ryggen på henne men hur hennes lilla bebis ändå får henne att orka och se framåt. Jag drog ganska snabbt slutsatsen att pappan inte finns med i bilden.

 

En annan gång för inte så längesen åkte vi tåg, Caddy och jag. Jag gick på i Vimmerby, hon i Rimforsa. Vi skulle till Linköping, hem till henne där jag en gång i tiden också bodde.

En annan gammal klasskamrat, denna gång en tjej som jag gick i samma klass som på både mellan- och högstadiet, gick på samtidigt som mig. Vi låtsades inte om varandra heller. På mellanstadiet försökte jag vara hennes vän, men hon hade redan ett gäng av perfekta bästisar som hade likadana jeans och samma nyans på håret och bredvid dem var jag inget annat än Fel, på alla sätt. I högstadiet slutade jag försöka, och jag kan ju inte påstå att hon direkt ansträngde sig heller. Lika lite som jag någonsin kommer förlåta mina mobbare så kommer jag aldrig någonsin förlåta alla de som bara stod bredvid, tittade bort, låtsades som ingeting.

När Caddy och jag gick av tåget i Linköping, samtidigt som min före detta klasskamrat och hennes kompis, så försökte jag skratta och prata så högt som möjligt. Caddy gick bredvid mig, skrattade också, och var bara så cool och alternativ och så mycket Caddy. Hennes hår var knallrosa, hon hade på sig Gryffindor-halsduken hon köpte när vi var i London och vantarna med Evanescence-logga som hon köpte innan konserten.

Jag ville att min före detta klasskamrat skulle se på mig och notera att jag inte alls var ensam och fel och bortvald längre, att precis bredvid mig gick en av mina allra bästa vänner. För trots att Caddy och jag aldrig har haft likadana jeans (vi har dock likadana dödskalletoppar, också dessa från London) eller samma färg på håret så kan ingen någonsin missa det uppenbara: att vi hör ihop.

Melodifestivalen blir bara sämre och sämre, och inte minst är min tid som schlager-pop-nörd för längesedan förbi. Men varför bryta en fin tradition? Jag, min 17-årige bror och min 15-åriga syster dukade upp med godis och chips och bänkade oss i TV-soffan.

När klipp från förra årets seger, både den svenska och den i Eurovision, visades så kände jag mig som en gråtande fotbollssupporter.

"Vi vann, kan du fatta det, vi vann..." sa jag till min syster som satt uppe och såg Eurovision med mig förra året.

Sen, när vår hjälte Loreen försvann ur bild, slutade jag känna och betraktade Melodifestivalen som en utomstående. Såg det som det spektakel det är.

David Lindgren kändes mest överskattad, även om jag tror att låten kommer bli bättre efter ett tag. Jag mådde lite illa när kameran snurrade runt, annars kände jag just ingenting. Cookies N Beans... nej. Jag förstår bara inte grejen.

Sen kom Jay-Jay Johanson.
"Jag vet inte vad som är värst." sa jag. "Det fruktansvärt löjliga Jay-Jay eller det faktum att han har Sveriges fulaste efternamn."

"Eller hans polokrage." tillade min bror när Jay-Jay Johanson kom i bild. När låten började enades vi dock ganska snabbt om att den var det värsta.

Sen, mina damer och herrar, kom en låt med titeln "Gosa".

"Är det här ett skämt?" frgade jag retoriskt när människan började sjunga.

"Jag väntar bara på att Kossan Doris eller StålHenrik ska dansa förbi..." sa min bror och han satte precis fingret på det: det lät som något från Bolibompa i slutet av 90-talet när vi växte upp.

Erik Gadd såg bara frutkansvärt gammal ut. Min lillasyster sa att låten påminde om en annan låt hon hört, med den stora skillnaden att den andra låten hon tänkte på var bra.

Jag måste erkänna att jag blev lite småförälskad i Yohio, även om låten var sådär. Ända sedan jag skiljdes från Hana i oktober så skriker hela mitt inre efter att få åka till Japan, och mer eller mindre medvetet har jag börjat känna en stark dragning till allt som är japanskt. Yohio var så japansk som någon kan bli. Han såg ut som om han stigit direkt ut ur en anime, och under deltävlingen kallade jag honom kärleksfullt för "den lilla manga-figuren".

När Anna Järvinen med beslöjad röst sa "Ikväll sjunger jag för min finska mormor" började min lillasyster gapskratta.

"Var snäll mot den finska mormorn." sa jag och låtsades vara tillrättavisande. "Hon är säkert död, låt henne vila i frid."

Min brorsa, som har en framtid som skådespelare, började sedan imitera en finlandssvensk från en sällsynt löjlig TV-reklam för K-RAUTA och fortsatte med det under hela låten. Jag dog av skratt, både åt honom och åt hur fruktansvärt dålig låten var.

Den sista låten var bara ett "nej...".

"Blir det inte bättre än såhär?" sa någon av oss där i soffan. När snabbgenomgången sedan misslyckades totalt så skrattade vi igen istället.

"Ja, nu får jag höra att vi ska visst ta snabbgenomgången en gång till, så här kommer den!"

"Det var väl tur det..." Fast jag tyckte ändå att Gina hanterade det ganska bra. Hon gjorde en betydligt bättre programledarinsats än Danny, som mest stammade och stirrade ner i sina papper. Det vågade jag dock inte riktigt säga, för min syster är ett väldigt stort Danny-fan. Till och med hon erkände dock att "även om han är snygg så är han inte mycket till programledare".

Jag ger inte mycket för pausunderhållningen, även om min syster naturligtvis blev glad när Danny dansade omkring halvnaken. När SVT återigen drabbades av tekniska problem så kontaterade vi att "någon i det där kontrollrummet kommer få sparken när programmet är slut". Nästa pausunderhållning var rent ut sagt pinsam.

 

Mm, David Lindgren kom till final. Inte mycket till överraskning där. Andra Chansen kommer jag ändå inte att se i år, för jag har annat för mig den helgen.

Först när det stod mellan Yohio och Mary N’diaye började jag engagera mig.

"Nu kommer säkert "Gosa Gosa" komma till final, bara för att." sa min bror.

"Om hon kommer till final så svär jag på att jag går och skjuter mig." var mitt svar.

"Jag kan ladda pistolen åt dig." fortsatte brorsan. "Vill du ha två eller tre kulor?"

"Tre, jag vill dö snabbt och smärtfritt."

"Mm, precis, och om du skulle råka missa skallen så har du..."

"Tyst nu, så vi äntligen får veta vem som ska till final!"

Jag kramade soffans armstöd, höll tyst tummarna för min lilla mangafigur... och det gick. När han sedan spelade sin låt en gång till satt jag och drömde om Japan. Om neonskyltar med japanska tecken, om blommande körsbärsträd och om min syster och guddotter. Min Hanami.

Två incheckade väskor. Den ena, min lila trotjänare som varit med sen jag åkte till Frankrike i tvåan, vägde femton kilo och den andra, en röd sak som jag köpt så billigt som möjligt i en turistbutik och vars handtag gick sönder redan när jag bar ner den för trappan på vandrarhemmet, vägde 20 kilo och 52 gram. Ovanpå den lila, som vägde minst, satte jag den sexton kilos sportbag jag tänkt ha som handbagage. Hur jag lyckades släpa allt detta från vandrarhemmet till busstationen är ett mysterium även för mig. Jag vet bara att jag med jämna mellanrum fick stanna och låta min mest utvilade arm ta över den lila väskan med sportbagen ovanpå medan den mest värkande tog den röda väskan, och att den röda väskan så gott som varje gång välte.

Det jag älskar mest med Storbritannien är att folk är så snälla, öppna och hjälpsamma även mot främlingar, till skillnad från i Sverige där vi är lika kalla som vintrarna och bara bryr oss om oss själva. När jag släpat fram mitt bagage till bussen och lyckats få fram min bussbiljett så hjälpte busschauffören mig genast att få in väskorna i förrådet under bussen.
"Oj, det här handtaget är ju trasigt."

"Mm, jag vet, men det finns ett annat handtag på sidan." sa jag och pekade.

"Jag kanske har sönder det också..."

"Äh, det gör inget, det kommer ändå gå sönder... Den här är mycket bättre." sa jag när turen kom till min lila väska. Sportbagen tog jag med in i bussen och ställde på golvet vid min plats.

Väl uppe i London hjälpte samma chaufför mig att få ut väskorna ur förrådet igen, och jag släpade iväg dem medan jag försökte orientera mig.

London Victoria Coach Station är en plats jag hatar av hela mitt hjärta. Där och då, ensam och trött och släpandes på säkert 50 kilo bagage, svor jag på att ingen i hela landet någonsin hade hört orden "logik" och "struktur", allra minst idioten som byggde busstationen. Det räcker inte med att man i Storbritannien ska ha en station för tåg och en för bussar och att dessa ska ligga så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsin ände av stan, utan när man väl hittar till busstationen så ska de ankommande bussarna ligga i en ände av stationen och de avgående i en annan. För att ta sig från den ena änden till den andra så var jag dessutom tvungen att gå ut i kylan och korsa en gata och sen irra omkring i all oändlighet och försöka sätta mig in i ett system som bara britterna själva förstår.

Men men, med lite Evanescence i öronen går det mesta och efter mycket om och men hittade jag rätt buss. Även denna busschaufför var jättesnäll och hjälpte mig att baxa in mina två enorma resväskor i förrådet (sportbagen behöll jag även denna gång på golvet framför mig, inne i bussen). Så även när jag skulle av bussen på Stansted, denna gång blev det nästan lite pinsamt eftersom det slutade med att chauffören fick hjälpa mig att släpa väskorna bort från bussen. Det var inte lätt för en ensam ung kvinna att få ordning på alla tre tunga väskor när den röda dessutom välte hela tiden, så jag kunde inte sluta tacka honom för hans hjälp.

Hissen verkade inte fungera, så jag tog alla väskorna i rulltrappan. Någonstans här slutade även mina hörlurar fungera.

Att checka in bagaget var den enkla delen, människan bakom disken påpekade varken att mitt handbagage var något för stort eller att den enda väskan vägde 52 gram för mycket. Nej, det roliga började sen, i säkerhetskontrollen. När jag väl hade fått ner allting i små grå plastbackar och tagit mig igenom valvet och stod på andra sidan och väntade på min väska så noterade jag att denna väska kom ut ur scannern åt ett håll som inte var påväg mot mig, utan mot en av Ryanairs anställda.

"Jag måste titta i din väska." sa hon opersonligt till mig.

"Öh, okej..." svarade jag, något nervöst.

"Har du några vassa föremål i den, eller något flytande?"

"Öhh... nej?"

Människan började sedan rota runt i min väska, riva fram allt som jag så omsorgsfullt packat ner och slänga upp det på bandet till allmän beskådan.

I en röd plastpåse hittade hon det potentiellt livsfarliga föremålet som scannern känt av: en tandkrämstub.

"Den här får du inte flyga med, tyvärr."

"Släng den då." Jag ryckte på axlarna. Att tjafsa med Ryanair var det sista jag hade ork och lust till. Om de nu ansåg att jag skulle kunna spränga planet med denna tandkrämstub så var det väl bara att snällt säga farväl till den.

När min väska äntligen kom igenom scannern, när jag samlat ihop allt jag checkat in i plastlådor och dessutom packat tillbaka allt som kontrollanten hävt ut ur min väska i jakt på den livsfarliga tandkrämen så kastade jag mig in i första bästa butik och köpte ett par nya hörlurar. De kostade nästan £20 men jag var tillräckligt desperat för att inte ens reflektera över detta; utan musik skulle jag aldrig orka ta mig igenom det här.

Jag invigde mina nya hörlurar på en bänk utanför butiken, satte på Evanescence igen och samlade kraft. Som alltid kändes allting lättare bara jag hörde Amy Lee's röst i mina öron och fylld av ny kraft släpade jag min sexton kilos sportbag bort till rätt gate.

När det nästan var dags att gå ut till planet kom ett par Ryanair-människor. Först trodde jag bara att de skulle kontrollera mitt pass och boardingkort, men när jag såg att den ena av dem mätte folks handbagage kände jag hur all min kraft försvann.

"Kan du var snäll och följa med här, så jag kan se om din väska går i behållaren här borta."

Jag har flugit två gånger med samma väska, lika stor och fullproppad båda gångerna, och ingen har sagt någonting. Varken på Skavsta eller Stansted. Men denna enda gång var de naturligtvis tvungna att helt plötsligt börja bry sig om måtten på folks handbagage, bara för att någon på Ryanair hatar mig.

Första gången jag flög med den här väskan som handbagage så var jag lite orolig över måtten, men Caddy lugnade mig. Hon hade flugit med sin väska hur många gånger som helst, sa hon, och det var aldrig några problem. En sportbag kan man dessutom knöla ihop så att den får plats i behållaren, till skillnad från en kabinväska.

Jag gjorde ett tappert försök, och efter mycket knölande fick jag ner min fullpackade väska halvvägs i behållaren

"Titta vad bra det går." sa jag optimistiskt och försökte le.

"Tyvärr." Ryanair-kontrollanten skakade kallt på huvudet. "Den förväntas gå ner där nice and easily. Du får betala £50 till min kollega där borta."

Naturligtvis hade jag inte femtio pund på kortet. När betalningen nekades sprang jag bort till ett hörn och ringde panikslaget till mina föräldrar i Sverige.

"Hej pappa, det är Lilly. Jag behöver femtio pund och jag behöver dem snabbt."

Efter någon minut tog mina pengar slut även på mobilen, men jag hann på fram mitt budskap och jag hörde mamma logga in på banken. När folk började gå ut till planet och min andra kortbetalning också nekades kämpade jag mot paniken.

Men till skillnad från kontrollanten i kön och människan i säkerhetskontrollen, som verkade vara utsända av en ond makt vars enda uppgift var att sätta dit mig så mycket som möjligt, så var människan jag skulle betala £50 jättesnäll och verkade tycka riktigt synd om mig.

"Det finns en bankomat där borta, vid gate 40." pekade hon. "Prova att ta ut pengar, det kanske fungerar."

Och tack gode Gud: jag fick ut femtio pund.

"Jag har dem!" ropade jag jublande när jag sprang tillbaka till människan jag skulle betala. Hon log lättat mot mig, tog sedlarna och satte en stor röd lapp på min alldeles för stora väska.

"Fick du betala extra för den där väskan?" frågade flygvärdinnan när jag väl kom ombord på planet.

"Ja." sa jag och pekade på den röda lappen. Du skulle bara VÅGA försöka få mig att betala femtio pund till!

"Har du något i den som du behöver under resan?"

"Öhh, nej..."

"Går det bra om vi ställer den här istället?" Hon ställde den på golvet längst fram i planet och jag nickade och ryckte på axlarna. Vid det här laget hade jag nått stadiet att jag gjorde vad som helst för att vara Ryanair till lags, bara jag kom tillbaka till Sverige någon gång.

När vi väl hade startat och jag gick till toaletten för att snyta mig eftersom jag inte kände smaken av smoothien jag hade med mig (jag drog på mig en fruktansvärd förkyldning den sista veckan i Brighton) så stod min väska inte kvar där flygvärdinnan hade ställt den. Till saken hör naturligtvis att min älskade dator, som jag knappt vågar lämna utom synhåll en sekund, låg i den väskan, därav att den vägde så mycket.

Och som alltid blev Amy Lee min räddning. Men när vi hade landat i Sverige, nästan två timmar senare, var jag den första som reste mig upp.

"Ursäkta, men var är min väska?" frågade jag en av flygvärdinnorna.

"Åh, den du fick betala extra för? Vi lade den i förrådet under planet, så du får hämta den där inne tillsammans med övrigt bagage."

Hon var jättesnäll och det var högst troligen inte hennes fel, så jag mumlade bara "thank you, bye" och skyndade mig ut. Det var första gången i mitt liv som jag var först ut ur ett flygplan. Först ner för stegen från planet, först upp för alla trappor på Skavsta, först genom passkontrollen, först till bandet där allt bagage skulle rulla ut, med alla andra från planet långt bakom mig eftersom de hade en massa handbagage att samla ihop.

En halv evighet stod jag sedan där och omfamnade ett antal negativa känslor, alla riktade mot Ryanair, innan mina tre väskor äntligen kom rullande mot mig. Sportbagen, mitt alldeles för stora handbagage som slutade med att inte bli något handbagage alls, var kall, smutsig och lite blöt. Jag baxade upp den på den lila väskan, rullade ut dem och lyckades lokalisera en flygbuss. Den var sen, och när den väl anlände blev jag smärtsamt medveten om skillnaden mellan Sverige och Storbritannien.

Chauffören satt likgiltigt kvar inne i bussen medan jag, i tjugo minusgrader, så gott jag kunde, baxade in mina två resväskor på 15 och 20 kilo i bussens förråd. När jag slutligen lyckats med det och skulle gå på bussen med min sportbag så vaknade chauffören plötsligt:

"Den där väskan får du inte ha med på bussen."

"Varför inte?" frågade jag trött. Jag visste ju vart han ville komma, men min utmattade hjärna förstod inte hur väskans storlek plötsligt kunde vara ett problem när det gått hur bra som helst på hela TVÅ bussar i Storbritannien.

"Den är ju alldeles för stor! Du får lägga den i förrådet."

Jag tog ur min älskade dator och baxade sedan, fortfarande utan någon hjälp, in min tredje väska i förrådet.

"Den här får jag väl ändå ha med på bussen?" frågade jag något stridslystet när jag lyckats ta mig ombord igen med bara min dataväska.

"Ja ja, den får du ha."

Jag satte mig ner, knäppte upp jackan och packade upp min dator.

"Är du okej, älskade?" viskade jag. "Mår du bra?" Och till skillnad från sin ägare hade min dator inte tagit någon skada alls av Ryanairs ondska, den mådde hur bra som helst. Lättad lade jag ner den i sin lilla dataväska igen.

När vi äntligen var framme i Linköping föredrog chauffören fortfarande att sitta kvar inne i värmen på bussen. Öppna förrådet under bussen var det någon av mina medpassagerare som fick göra, och släpa på mina väskor fick min pappa hjälpa mig med.

 

Det är slut mellan mig och Ryanair. Den här flygresan var den värsta i mitt liv, och ja tvivlar starkt på att jag någonsin kommer kunna förlåta dem för allt det här.

Jag tycker bara bättre och bättre om det här stället. Trots att det är ganska slitet (förutom skåpsluckan var det en kran som lossnade i handen på mig) så är det varmt, mysigt, fin stämning. Och inte minst är det mitt hem, för tillfället den enda trygghet jag har här i världen.

Maria pratade en stund med mig förrut. Erkände att hon hade glömt mitt namn, bad att få det igen. Det var uppenbarligen viktigt för henne.

"Så... vad gör du här?"
"Jag söker jobb." sa jag sanningsenligt.

"Det gör jag också, jobb och en lägenhet. Det är vad vi alla gör." Sättet hon sa det på, sättet hon sa att alla gör fel med låset till dörren första gången och inte minst alla saker hon har i vår sovsal ger mig känslan av att hon har varit här ett tag.
"Har du någon framgång?" frågade jag.
"Ingen framgång alls."
"Inte jag heller." Vi skrattade.
"Jag sökte ett jobb i tisdags och de har inte hört av sig än, tror du det är ett dåligt tecken?"
"Tyvärr." skrattade jag beklagande.

Jag berättade att jag var svensk, Maria berättade att hon är till hälften fransk och till hälften kanadensare. Jag blev förvånad, hon låter så brittisk. Men senare, när jag åt en lunch jag improviserat ihop av pasta, creme fraiche, sallad och kycklingbitar, hörde jag henne prata i telefon på franska. Jag kan fortfarande tillräckligt mycket franska för att avgöra att hon var på modersmålsnivå.

Det är inga britter här, inte vad jag har sett hittills i alla fall. Jag får känslan av att vi alla är bostadslösa invandrare som desperat söker jobb, och det får mig bara att känna mig ännu mer hemma. TV:n står alltid på, receptionen är alltid bemannad, tepåsarna är gratis mellan 8 och 10 på morgonen. Andra tider på dygnet använder jag mina egna tepåsar, för vattenkokaren är tillgänglig dygnet runt. På andra sidan gatan ligger en mataffär som har öppet dygnet runt, det är så nära att jag inte ens behöver ta på mig jackan. Dock är det ganska dyrt just eftersom det jämt är öppet, men en fem minuters promenad tar mig till Sainsbury's i hörnet vid Old Steine. Jag var där nyss och behövde ingen jacka då heller, det räckte med en tjock huvtröja. Det är liksom aldrig vinter på riktigt i England.

Jag har slutat försöka definera begreppet Hemma, men att komma tillbaka till Storbritnnien kändes ändå som att återvända till min vardag. Som efter en semester, liksom.

Och jo, jag har saknat den här stan. Det tunna regnet som glittrar när det faller, vinden från havet, människorna och deras vänliga öppenhet, så totalt annorlunda mot alla kalla svenskar som bara bryr sig om sig själva.

Men gårdagen var inte direkt rolig. Väskan vägde 15 kilo, mina damer och herrar, och hade inga hjul. Jag fick bära den medan jag irrade runt i Brighton i säkert en timme innan jag hittade till vandrarhemmet.

Vandrahemmet, ja. Jag är så glad att jag inte hade råd med något femstjärnigt lyxhotell, för det är det sista jag hade behövt. Vitt, stilrent, kallt och opersonligt.

Mitt vandrarhem kostar £75 i veckan och jag får vad jag har betalat för angående standard. Men jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre om standarden, inte ens när en skåpslucka lossnade i handen på mig.

För när jag anlände klockan halv tolv på kvällen igår, svettig och fysiskt utmattad, så kunde killen i receptionen redan mitt namn. Han kom ihåg att jag hade bokat. Och när jag lyckats släpa upp min väska till sovsalsdörren, slått in koden och sen ryckt frustrerat i dörren några gånger så öppnades den plötsligt innifrån av en söt tjej med duschblött hår. Hon förklarade hur jag skulle vrida om låset efter att ha slagit in koden.

"Thank you. I'm sorry." upprepade jag några gånger eftersom jag troligen hade väckt henne.

"Åh det gör inget, alla gör fel första gången. Jag är Maria, förresten."

"Lilly." Jag skakade hand med henne.

"Lilly." upprepade hon. "Nice to meet you."

"Thank you, nice to meet you too."

Och någonstans där kändes livet lite mindre hopplöst. Hon heter Maria, hon bor i min sovsal, hon pratar perfekt brittisk engelska och hon ser lite ut som en hårdrockare. Hon gick nyss förbi mig, log och hälsade. Just nu sitter jag i den kombinerade receptionen, matsalen och uppehållsrummet på vandrahemmets första våning. Maria sitter i ett hörn och läser en bok, några killar vid bordet intill mig sitter vid varsin dator och pratar ett språk jag inte förstår, någon värmer sin kvällsmat i det lilla köket (med betoning på "lilla"), några andra ser på TV. Nyss var det en överviktig man och en underviktig kvinna som bytte matvanor, nu är det en tävling i ostronätande. Tveksamt om det är samma TV-program.

Trots att jag inte har pratat med någon annan än Maria och killarna i receptionen så känner jag en trygghet och grupptillhörighet som jag högst troligen aldrig hade upplevt på ett hotell. Ibland är jag tacksam över att jag aldrig har haft några pengar. Det har gjort att jag är extremt uppfunningsrik och kreativ, har låga krav på standard och inte minst får jag träffa en massa trevliga människor. Det var samma sak på vandrarhemmet Caddy och jag bodde på i Londen, det påminde om det här och där var en jättetrevlig tjej i vår sovsal som började prata med oss. Hon var från någon del av norra Storbritannien och blev lite avundsjuk när vi berättade att vi skulle på konsert med Evanescence. Jag sörjer att jag aldrig fick veta hennes namn.

Det har nu varit 2013 i cirka 17 timmar. Madde, Josse och Johanna har åkt hem, Caddy är i Rimforsa. Jag sitter i den fula röda soffan i vår hall, försöker uppbåda tillräckligt mycket energi för att resa mig och göra en kopp te. Mitt huvud var fyllt med fluffig bomull igår och i morse, men efter sju timmars sömn verkar det snarare vara fyllt med flytande cement. Det väger dubbelt så mycket som vanligt och allting går liksom långsamare än vanligt; mina tankar, mina rörelser, mitt talade språk.

Vi var jag och Caddy, Josse, Madde, Johanna, Disa, Disas syster Eira, Eiras kompis och Jessica. Vi spelade ett spel som hette Tjejsnack och var för 2-4 tjejer från 8 år och uppåt. Vi delade in oss i lag eftersom vi egentligen var alldeles för många. Jag, Caddy och Madde var ett lag och hette Pink Evanescence, eftersom jag och Caddy hade på oss våra Evanescence-tröjor från konserten i november och Madde hade en klänning i nästan samma knallrosa nyans som Caddys hår. Josse, Johanna och Disa var ett annat lag och hette The Timeladys, vilket syftade på Doctor Who. Jag har sett två avsnitt Doctor Who i mitt liv, gillade det och skulle gärna se mer, men jag kan inte direkt påstå att jag hängde med i Disas, Johannas och Caddys nördande under kvällen. Det tredje laget bestående av Jessica, Eira och Eiras kompis hette The Meatballs av någon anledning jag inte riktigt uppfattade. Vi hade ganska roligt när vi svarade på frågor riktade till 8-åriga tjejer, framförallt när vi druckit lite.

Kommer ni ihåg när jag var på en bondgård och träffade lamor, någon gång i oktober? De hade vinprovning där, och efter ett par mikroskopiska plastglas vin och cider så påstod Ida att jag var full. Det säger det mesta. Räknar man den gången och igår så har jag druckit alkohol vid fem tillfällen i mitt nittonåriga liv. Jag tål fruktansvärt lite alkohol. Caddy lärde mig shotta. Hon hade små jättesöta vodkaflaskor i alla möjliga smaker, de var goda förutom att det brände i munnen på ett ganska obehagligt sätt. Ja, det var nog egentligen mer alkohol än vad jag tålde i dem. Men jag hade jätteroligt. Världen blev mycket vackrare, livet blev lättare, jag skattade åt allting och tjatade om hur mycket jag tyckte om alla närvarande. Senare under kvällen/natten låg jag på en säng, skrattade hysteriskt, lekte med en ballong någon blåst upp och berättade saker om mig själv som jag aldrig skulle berättat i nyktert tillstånd.

Efter ett tag drog Jessica, Disa, Eira och Eiras kompis vidare ut på krogen. Vi andra stannade kvar och dansade till och sjöng med i mer eller mindre dålig musik. Caddy sa en gång i tiden att det är skönt att lyssna på dålig musik eftersom hjärnan inte behöver anstränga sig. När jag började lyssna på Evanescence så förstod jag vad hon menade. Amy Lee berör mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, hennes musik och änglaröst går rakt in i min själ och fyller hela mitt medvetande. Inte allför sällan börjar jag dessutom gråta i tid och otid, så mycket berörs jag. Rent emotionellt ORKAR jag bara inte lyssna för mycket på Evanescence. Igår lyssnade vi på så meningsfulla låtar som:

och våra favoriter, parodierna som slår orginalen med hästlängder:

Efter att hon lärt mig shotta kom Caddy på ännu en fantastisk idé: hon skulle lära mig dricka kaffe. Jag fick varmvatten och kaffepulver i ett plastglas, klarade av två klunkar innan jag spydde. Det var det vidrigaste jag någonsin smakat.

"Är du nöjd nu?" frågade jag Caddy. "Du har för all framtid avskräckt mig från att någonsin dricka kaffe."

Men, mina damer och herrar, jag spydde INTE på min Evanescence-tröja. Detta tjatade jag sedan om resten av natten, för i mitt bomullsfyllda tillstånd var jag fantastiskt lycklig över det. Tröjan var det enda som spelade någon roll. För övrigt konstaterade jag att "detta kommer bli en kul historia att berätta i nyktert tillstånd".

 

På tolvslaget gick vi ut, såg på raketer, skålade och jag skrek rakt ut över halva Berga hur mycket jag älskar mina fina vänner. Vi babblade halva natten, skrattade ännu mer, någon gång runt två bakade Caddy och jag en paj.

"Du blir mindre bakfull om du äter, du kommer tacka mig i morgon." lovade Caddy och därför åt jag en bit.

Vi kom i säng någon gång runt fyra. Nu är klockan nästan sex på kvällen, jag har fortfarande inte orkat resa mig och göra en kopp te. Tänkte att jag skulle försöka sammanfatta år 2012 för er, mina vänner. Så gott jag nu kan i min bakfylla.

 

 

Januari: 2012 började i Mariestad. Vi såg väldigt mycket på film, tror det var ganska kallt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen och såg på fyrverkerier. Jag minns att jag såg på Elise och tänkte "om världen går under 2012 så avslutar vi det som vi påbörjade det; tillsammans."

När jag kom tillbaka hem till Linköping så var Caddy där. Jag såg henne packa upp, hjälpte henne (nåja, försökte i alla fall) att skruva ihop sin byrå. På kvällen såg vi en film och åt chokladbollar. Eller smeten vi inte orkade rulla bollar av, i varsin skål. Jag tänkte att livet var perfekt, att jag inte behövde börja skolan igen efter jullovet. När Caddy kom tillbaka från Rimforsa med ett par högtalare till datorn, en sprillans ny brödrost och boxen med två säsonger av "Hem till Modgård" så hade jag allt jag någonsin kunde behöva.

Jag bodde ihop med Caddy i åtta månader. Vi diskade, städade toaletten, lagade mat, skurade mattor, gick och handlade tillsammans och cyklade till återvinningen med överfulla kassar. När jag åkte till England gjorde det fysiskt ont att vara utan henne. jag saknade henne som jag skulle saknat en arm eller ett ben.

Vi var ständigt panka och kvävda av livets måsten, kämpade både med oss själva och med skolarbete som verkade förfölja oss till döden. Trots det kan dessa åtta månader ha varit de finaste i mitt liv. För vi hade alltid varandra. Vi hade alltid te att dricka, en film eller TV-serie att se, något att drömma om och något att skratta åt.

Jag återvände till skolan efter lovet, trots att jag inte ville. Min älskade gymnasieskola hade flyttat in i en ful, fyrkantig byggnad som jag hatade från första dagen.

 

Februari: En sällsynt händelselös månad. Jag gissar att jag tittade på Melodifestivalen, försökte sköta skolan, längtade bort. Kanske var det denna månad Caddy och jag blev klara med "Hem till Midgård" och gick över till "c/o Segemyhr".

 

Mars: Det mesta var kallt, grått, ångestfyllt. Loreen vann Melodifestivalen, Jag längtade mest till påsken i Tyskland. Men någonstans här introducerade Caddy mig för Star Wars. Efter en film konstaterade jag att "detta var en trevlig ny bekantskap, may the Force be with you", några filmer senare var Anakin Skywalker det enda jag kunde tänka på. Inte förrän nu, nästan ett år senare, har jag fått tillfälle att se om dem. Tro mig, jag ser Darth Vader med helt nya ögon efter att ha sett filmerna i kronologisk ordning (första gången såg jag dem i samma ordning som de gjordes, Caddy bedömde att det skulle bli mer spännande så). Någonstans där inne finns Anakin Skywalker och allt han behöver är en kram.

 

April: På Långfredagen lyfte mitt plan till Tyskland. Jag överöste min vän Neele med kexchoklad och hennes familj tog hand om mig som en av dem. Vi gick till kyrkan tidigt på påskdagens morgon, jag lärde mig säga "Herren är uppstånden" på tyska. Vi letade ägg i trädgården, både chokladägg och riktiga. Alla fick dessutom varsin present, även jag. Jag fick en glittrande penna och var nästan rörd till tårar. Vi åkte till ett nöjesfält, jag fick uppleva fyra timmar på Autobahn och flera berg- och dalbanor som slår allt jag åkt i Sverige.

Jag tyckte om Tyskland och även om jag inte skulle vilja bo där (av den enkla anledningen att jag knappt pratar språket) så åker jag gärna tillbaka. Jag skulle jättegärna åka till Berlin.

 

Maj: Det mesta i skolan präglades av en känsla av "snart slut" och "sista gången", jag hade svår separationsångest och såg allt annat än fram emot studenten. Men jag hade en väldigt trevlig fest när jag fyllde nitton, bara jag och Caddy, Madde, Johanna och Sofia hos mig i Vimmerby. Nämnda vänner och andra utvalda fick dessutom läsa boken jag skrivit, det som nästan kan räknas som min självbiografi.

Det mesta började gå mot sitt slut. Jag hade min sista engelskalektion (ni kan gissa hur smärtsamt det var), vi hade en sista franskalektion alla sju som åkte till Frankrike i tvåan (även jag och Lisa som inte läste steg 5), vi spelade brännboll och gick tipspromenad. Sofia och co var i Spanien.

 

Juni: Den andra juni gjorde jag och Caddy en fruktansvärt spontan och totalt oförglömlig dagsutflykt till Stockholm. Det var minusgrader, regnet vräkte ner, en isvind blåste det i våra ansikten och det enda som muntrade upp oss när vi irrade runt och letade efter en tunnelbana var att hånskratta åt stackarna som sprang Stockholm Maraton. I övrigt hade vi väldigt kul: vi köpte veganska pajer, smycken och fruktansvärt nördiga saker på Science Fiction-bokhandeln.

Studentveckan var en känslomässig berg- och dalbana. Mösspåtagningen kändes fruktansvärt meningslös och deprimerande ända tills Caddy dök upp med min Guy Fawkes-mask och jag kunde gå omkring i den resten av dagen. Den besökte så vitt skilda platser som en skoltoalett, min tyskalärares hem och McDonalds i centrum.

Studentmiddagen var väldigt trevlig. Jag drack fanta, men efter middagen övertalade Sofia mig att följa med resten av klassen ut. Hon övertalade mig även att dricka cider och jag upplevde min första fylla, en lyckad kväll i ett väldigt glatt och fluffigt tillstånd.

På studentdagen övervann jag min största rädsla en sista gång och höll tal inför hela Konsert&Kongress, ett tal som enligt uppgifter fick alla i hela lokalen att gråta. Själv hulkgrät jag otröstligt under hela betygsutdelningscermonin, slutade inte förrän vi klev upp på flaket. Det var en fin dag, även om jag tillbringade kvällen med att gråta ännu mer hysteriskt än under dagen i ett hörn på NH. Det var min andra fylla och det skulle dröja ett bra tag innan det blev en tredje.

Ett par veckor senare åkte Madde och jag till Elise och hennes pojkvän, i Halmstad. Där befann vi oss i en vecka och det är ett av mina vackraste sommarminnen. Regnet vräkte ner så gott som hela veckan, så det vi gjorde var att sitta inomhus och se på film. Vi hittade en gammal DVD med After Dark som vi såg säkert fem gånger under veckan, och när vi inte såg den så gick vi runt och citerade den.

Sista dagen slutade det äntligen regna och vi åkte till Tylösand, tjatade om Per Gessle, försökte hitta något att äta för under 120 spänn och inte minst badade i havet.

 

Juli: Juli var varmt och bekymmersfritt. Jag såg på anime med Caddy, Vampire Knight var vad hon först introducerade mig för, och träffade fina vänner. Njöt av solen. Vi hade picknick, Caddy och jag, drack te och turades om att läsa högt ur olika böcker. Jag gick promenader runt halva Stångån, med Evanescence i öronen, och insåg att Amy Lee är en fallen ängel. Från och med då var det jag och Evanescence, för evigt. Jag var även på Närcon med Caddy, Disa och Jessica, gick runt med Guy Fawkes-mask i 35 grader värme. Det var ungefär lika behagligt som det låter, men kul hade jag.

 

Augusti: Månaden för uppbrott. Jag var på Skänninge Marknad, en fin traditon vi fortfarande höll vid liv, och den 15 augusti flyttade jag ut från rummet i Linköping där jag bott i två år. Själva rummet var inte så sorgligt att lämna, men att flytta ifrån Caddy är bland det svåraste jag gjort.

Men redan helgen efter min flytt åkte jag till henne i Rimforsa, för vi hade en anime att se färdigt. Chrono Crusade, som jag nästan tyckte ännu bättre om än Vampire Knight. Karaktärerna var som mina bästa vänner. Caddy hade försökt varna mig för vilket sorgligt slut Chrono Crusade hade, men inget kunde riktigt förbereda mig på hur fruktansvärt hjärtskärande det var. Vi grät floder båda två och jag var förkrossad i flera veckor efteråt, jag lovar att denna anime har skadat mig för livet. Jag älskar karaktärerna, saknar dem och skulle vilja se om animen men tyvärr kommer jag nog aldrig klara av det. Det är bara FÖR fruktansvärt att veta hur det slutar för mina vänner.

Jag var en sista dag i Linköping, sa hejdå till mina gamla lärare. Caddy, Madde, Josse och min pappa vinkade av mig på fjärrbussterminalen när jag gav mig iväg på äventyr.

 

September: Månaden då allting bara glittrade. Jag lärde känna Ida och Hanami, som senare skulle bli två av mina bästa vänner, och vi delade allt. Allting var så nytt och spännande och vackert, hela Storbritannien låg framför mina fötter och varje helg fylldes av spännande aktiviteter. Pridefestival i Brighton, London i strålande solsken, Cantebury, Shoreham och havet, Skottland... Magiska Skottland. Resan dit är ett av årets allra finaste minnen. Det var som att åka rakt in i en sagovärld, allt var bara så obeskrivligt vackert. Jag träffade folk från hela världen men min favorit var Jo, vår guide. Hon var jättehärlig.

September kan ha varit årets allra bästa månad. Just för att allt fortfarande var magiskt och glittrade, som en saga.

 

Oktober: Inget slår september, men oktober var också fint. Jag lärde mig åka tunnelbana i London, den hårda vägen, och tunnelbanan blev min bästa vän. Jag träffade lamor, gick på date, grät hysteriskt när jag i direkt följd såg alla tre avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT Play. Det är nog det starkaste jag någonsin sett, Jonas Gardell är ett geni.

Innan Hana åkte hem till Tokyo så fick vi en sista helg tillsammans, i London. Ida och jag mötte hösten i Hyde Park; gräset var grönt, vattnet grått, himlen blå, löven på marken i alla tänkbara nyanser mellan rött och gult och regnet glittrade. Det är det vackraste jag någonsin sett. Vi gick på musikal, delade en dubbelsäng på ett hotellrum som egentligen bara var bokat för Hana, släpade hennes väskor över halva Heathrow. Förutom att ta studenten och flytta ifrån Caddy så var årets värsta smärta när Hana försvann bakom en spärr vid incheckningen och jag plötsligt insåg att det tar tretton timmar att flyga till Tokyo. Det är tio timmars tidskillnad och kostar minst lika många tusen. En av mina bästa vänner är på andra sidan jorden.

Men Ida och jag hade en fin avslutning på helgen i London, vi gick till Madame Tussads och Trafalgar Square. Men väl hemma igen var det som om sagan tog slut, verkligheten började hinna ikapp mig. Hana var borta och saknaden efter Caddy var värre än någonsin.

 

November: Caddy och jag återförenades ÄNTLIGEN och det var som om tiden stått stilla, vi fortsatte bara där vi slutade i augusti. Satt fem timmar på Starbucks i London och sammanfattade vad som hänt i våra liv sen dess. Allt var precis som förr, trots att det var ett nytt land. Vår helg i London tillhör också mina finaste minnen från 2012. Vi var på en fantastisk Harry Potter-tur och fick se in bakom kulisserna, vi shoppade loss och köpte nördiga T-shirts, vi gömde oss på Costa Coffes undervåning och åt medhavd matsäck... och vi var på konsert. Vi såg Evanescence live, på Wembley Arena. Vet inte hur många gånger jag har nämnt det nu, men jag började gråta av lycka så fort Amy Lee kom ut på scenen. Känslan av att ha henne där, precis framför mig, så nära att jag kunde se hennes sminkning, och höra henne sjunga sina änglasånger var obeskrivlig. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin upplevt.

När Caddy åkte hem så var sagan slut, för evigt. Resten av november satt jag på Starbucks, kämpade mot både depression och en svår identitetskris och, tja... lyssnade på Evanescence och rördes till tårar. Amy Lee var ett jättestort stöd genom hela min kris.

 

December: Tja... Vintern i England var grå, ett iskallt regn blåste i ansiktet på mig. Jag var en fruktansvärt instabil, mina känslor var överallt och hela tiden och lika splittrade som resten av mig. Jag slets mellan två olika länder, kände mig lika vilsen i båda och mest av allt höll jag på att gå sönder.

Sista dagen i skolan grät jag hysteriskt (jag undrar hur många gånger i denna årsresumé jag har gjort det, sa ju att jag är en väldigt känslig person...) och kramade alla jag såg. Överöste dem med kärlek, gick sedan hem och försökte packa ihop mitt liv och ta mig samman. Inget av det gick särskilt bra. Dagen jag åkte tillbaka till Sverige var fruktansvärd; jag visste inte om jag var på väg hem eller bara ännu längre bort, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen... Fast mest av allt var jag ledsen; alla kramar och vackra ord och ansikten från avskedet dagen innan fyllde mig tills jag knappt kunde andas. Om jag dagen innan känt att jag höll på att gå sönder så kände jag denna dag att jag nu HADE gått sönder och att bitarna av mig låg utspridda över halva Europa.

Jag lämnade Brighton 10:50, landade i Sverige någon gång runt 00:30. Jag har en favoritlåt med Evanescence, en överjordiskt vacker ballad som fyller hela mitt medvetande och alltid får mitt liv att kännas vackert hur dåligt jag än mår. Jag lyssnade på den på repeat i fyra timmar och jag lovar att Amy Lee's änglaröst i mina öron var det enda som hindrade mig från att förlora förståndet när jag släpade en 15 kilos sportbag över två flygplatser och tre bussterminaler.

Till slut landade jag i alla fall. Mina närmaste gjorde mig så hel jag nu kunde bli, jag hade en trevlig jul med min familj och ett jätteroligt nyår med mina vänner. Just nu bor jag hos Caddy; vi äter rostat bröd, dricker te, ser på Star Wars och c/o Segemyhr och allt är nästan som förr. Det är vackert.

 

 

2012 är jag tacksam för det dryga halvåret jag bodde ihop med Caddy, för att jag fick komma så nära en annan människa och dela min vardag med henne. För all kärlek när jag väl tog studenten, och för att gymnasiet blev så fint som det blev. För att jag fick åka till Tyskland och träffa Neele. För mina fina vänner. För veckan i Halmstad, när vårt största problem i livet var att det konstant ösregnade. För alla underbara människor jag träffade i Storbritannien, men mest av allt för Ida och Hana som blev mina vänner för livet. För den magiska resan till Skottland, för vår sista helg i London, för lamorna på bondgården och för Shoreham i solskenet när allting bara var perfekt. För veckan Caddy var hos mig i Storbritannien och mest av allt för konserten. För Evanescence i största allmänhet och för Amy Lee i synnerhet. För vår legendariska nyårsfest igår/i morse.

 

2013 hoppas jag på... världsfred. Nej, det gör jag helt ärligt inte alls. Jag hoppas på att jag till sist hittar mig själv, eller i alla fall blir lycklig. Jag hoppas att Caddy och jag får bo ihop igen, eller i alla fall träffas så mycket som det bara är möjligt och göra en massa roliga saker tillsammans. Jag hoppas att det går bra för alla mina närmaste, att de också blir lyckliga. Och mest av allt hoppas jag på en resa till Japan.

Jag ser fortfarande oss fyra i Shoreham så tydligt. Det var precis i början av september, fortfarande sommar, och mitt största bekymmer var att jag inte fått tid att återhämta mig från magiska London dagen innan. Solen stekte, en chokladpralin i form av en dinosaurie smälte i min handflata och nere på stranden badade Ida. Evelina åt chips och Hana satt precis bredvid mig, iförd en sommarklänning. Jag plockade små snäckskal, radade upp dem på hennes nakna ben. När vi gick förbi husbåtarna så sa jag ”come on girls, let’s buy on of those and move in!”. Där i solen ville jag behålla er hos mig för evigt, rama in vårt gruppfoto med snäckskal och hänga det i mitt hjärta. En solig dag i Shoreham hade jag precis allt jag behövde.

   Vet inte hur längesen det är jag skrev nu, men det blev vinter även i England. En rå, fuktig kyla äter sig in genom varje springa och havsvinden går ända in i märgen. Ibland sover jag med ett extra lager kläder på mig.
November kom hit och det gjorde också Caddy. Det vackraste var att inget hade förändrats, och trots att det var ett annat land så fortsatte vi bara där vi slutade för tre månader sedan. Vi gömde oss på Costa Coffees undervåning och plockade på oss servetter och plastskedar, vi släpade runt en otymplig väska på Londons tunnelbanestationer medan vi sjöng högt och falskt på vad vi betraktade som dålig musik, vi sprang som manodepressiva höns över vad som kändes som halva London för att hitta en busstation, och mest av allt så var vi på konsert. Evanescence, på Wembley Arena i London. Kommer ni ihåg i somras, när lilla Lilly gick promenader runt Stångån medan Amy Lee sjöng som en ängel i hennes hörlurar? Jag kommer ihåg det. Men då trodde jag inte att Amy Lee fanns på riktigt, och ännu mindre att hon och Evanescence skulle komma till London när jag och Caddy var där. Det gjorde de. Vi stod kanske fem meter från scenen, och när Amy Lee kom ut på den och sjöng sina änglasånger live för mig så kunde jag inte göra annat än att hulkgråta. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin varit med om.
För övrigt vet jag fortfarande inte var Hemma ligger. Jag dras åt så många olika håll att det allt oftare känns som om jag ska gå sönder.

   Idag stod vi i ett kapprum. Rebecka hade en resväska med sig, förklarade att hon skulle sova hos Johanna sista helgen och att det skulle bli skönt att komma ifrån sin värdfamilj. Jag sa till Olle att i min hjärna kommer han alltid att heta Ollie, eftersom det är så hans namn uttalas på engelska. Så jag har uttalat det i fyra månader. Sen påminde jag honom om dagen vi kom hit, Gatwick med våra enorma resväskor och restaurangen där de andra tre satt. Taxin vi alla fem klämde in oss i, med bagage och allt, nervositeten. Det kändes så oändligt länge sen, men ändå fint att jag stod där med honom nu. Eftersom allt började med honom, han fångade upp mig i rulltrappan på Gatwick.
Någon av dem frågade mig hur det känns, eller någonting i den stilen. Jag bara suckade och sa att jag är en emotionell katastrof, med betydelsen att mina känslor är överallt och hela tiden och precis lika splittrade som resten av mig.
”Är det därför du pratar svenska nu?” frågade Olle.
Och inte förrän han sa det insåg jag att det var precis därför. Förutom en liten svacka veckan då Caddy var här har jag pratat engelska dygnet runt i tre månader. Men nu, de två sista veckorna, har jag plötsligt börjat prata svenska med mina klasskompisar. Jag trodde det var för att jag helt enkelt inte orkade längre, men där i kapprummet insåg jag att det är för att mitt splittrade medvetande desperat försöker hålla fast vid någon typ av identitet. En trygghet, något som gör mig till en del av en grupp.
”Visst är hennes småländska gullig?” retades Ida.
”Precis som din stockholmska, då.” retades jag tillbaka.
”Jag pratar INTE stockholmska!” sa Ida. ”Du vet inte hur riktig stockholmska låter!”
Hon pratar inte någon extrem stockholmska, men sättet hon uttalar och betonar saker gör att jag utan svårighet kan avgöra varifrån hon kommer.  Jag antar att det är samma sak med min ”småländska”. Jag har alltid trott att jag inte har någon dialekt, men i denna samling av ungdomar från hela Sverige kan jag till och med själv höra att jag pratar på mitt eget sätt. Jag känner mig inte bekväm med det, därför var det mycket skönare när jag pratade engelska. Men idag gjorde det inte så mycket, för smålänning var lika bra som någon identitet. Dialekter är fascinerande.

   Mest av allt var det sorgligt. Att allting någon gång måste ta slut. Inga fler engelskalektioner när Gill lär oss användbara ord, inga fler extrakurser på eftermiddagarna, inga fler föreläsningar på tisdagarna, inga fler kvällar i paviljongen med Steve och Bryony, inga fler förmiddagsraster med te och Kit Kat, inga fler luncher i skolan där jag får smaka en massa skumma brittiska specialiteter som alla ska ätas med pommes frites till… Jag kan hålla på i en oändlighet med allt det inte blir några fler av.
Jag ska tillbaka till Linköping. Lämna Brighton klockan 10:50 på lördag, stiga av på Linköpings Fjärrbussterminal klockan 01:00 dagen efter. Tiden där emellan kommer spenderas på sammanlagt tre olika bussar, en busstation, två flygplatser och ett flyg. Där ska jag försöka pussla ihop mig själv så gott det går. Josephine och Madelene, mina systrar i allt utom blod, möter mig i Linköping på söndag morgon och någonstans där kommer allting kännas lite mindre felvänt.

 

Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen,
I skeppets akterstäv fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män och kvinnor där på skeppet far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, de seglar hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

En plats där jag får vara stilla,
där ingen tränger sig inpå
Jag vill få skapa mig ett eget bo, för mig och för min man
Och för våra ungar
Och tänk, att äntligen få vila
Få sova i sin egen säng
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

Vägen vi färdas den bär bort,
aldrig tillbaka
Hemma, var ligger det nånstans?
Vem kan ge svar?

Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

 

För er som inte sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” (det har i och för sig inte jag heller gjort, jag har bara läst om den och lyssnat på musiken) så kan man sammanfatta det så att Sverige inte var något kul ställe på 1800-talet. Det var svält, missväxt och fattigdom och redan då hade folk den här Amerikanska Drömmen, så en hel del människor lämnade allt de hade (vilket ofta inte var särskilt mycket) för att emigrera till Amerika. Musikalens huvudperson, Kristina från byn Duvemåla precis som titeln antyder, ville aldrig åka till Amerika men hennes barn svalt så hon hade inget val. Hennes man var rätt företagsam och klarade sig väl hyfsat bra, men Kristina ägnade resten av sitt liv åt att längta tillbaka till Sverige. På det hela taget är det en mycket tragisk musikal. Låten ”Guldet blev till sand” kommer också därifrån, tror den sjungs av en bror till Kristinas man, och ni som hört den kan ju gissa hur det gick för honom och hans bästa vän där ute i öknen.
   Jag tvingades INTE emigrera på grund av fattigdom och svält och jag KAN åka tillbaka, på Kristinas tid tog det ett par månader att åka båt över till Amerika och det fanns verkligen ingen väg tillbaka. Men jag förstår precis vad hon menar. Den här låten säger ALLT och jag har lyssnat jättemycket på den under de här månaderna i England.

En nära vän till mig heter Julia. Vi började brevväxla när jag var tolv och hon fjorton. Sju år har gått och vi har delat nästan allt, alltid funnits där för varandra. Hon har varit den jag ber om råd, stöd, hjälp. Som en äldre syster.

Julia förlovade sig i år. Alla var lika glada när hon någon gång i somras upptäckte att hon var gravid, dubbel glädje när det visade sig att det var tvillingar. Min Julia, som varit som en storasyster för mig, hade en egen liten familj på väg.

I lördags föddes hennes små flickor, men kunde bara stanna en liten stund innan de flög tillbaka till änglarna. Selma och Asta var namnen de fick, himlens allra vackraste änglar. Julia skulle blivit en så bra mamma, men hennes döttrar var helt enkelt för vackra för att födas på jorden. Änglarna tog tillbaka dem.

 

Idag fick jag reda på, via Facebook, att en kille som hette Robert har gått bort.

Jag kände inte Robert, men han gick på mitt gymnasium. Några år över mig, för han hann ta studenten innan jag började ettan.

Men jag träffade honom när jag gick i tvåan, vi hade utbytesstudenter från en dansskola i Skottland hos oss och de kände Robert. Jag minns att jag började prata engelska med honom, eftersom jag trodde att han var en av dem. De var så glada att se honom, både Amira som bodde hos mig och Andy och Betty som jag blev lite kompis med. Inte förrän nu minns jag att de nämnde något om en sjukdom, någon av de otäcka som oftast leder till döden. Det är sånt man inte riktigt tar in, inte riktigt kan förstå.

Jag minns att jag satt med honom, Betty och Andy på BarBQ:s nedervåning sista kvällen skottarna var där. Han och Andy drack öl, skrattade och pratade om sina pojkvänner. Drog några snuskiga skämt. När jag slutligen var tvungen att gå hem kramade jag Betty och Andy, och fick lite oväntat även en kram av Robert. Han sa något på svenska om att det var trevligt att träffa mig.

Och nu finns han helt plötsligt inte längre. Han blev inte äldre än 22. På hans Facebook-sida ser jag en ändlös ström av kärlekshälslingar, även om jag inte är vän med honom. Aldrig hade chansen att bli. Folk jag känner har skrivit till honom. Skotska dansare, inklusive Andy och Betty, dansare som gick en eller två årskurser över mig, dansare i min egen årskurs, mina gamla lärare...

 

Jag lämnas med en känsla av att livet är fruktansvärt orättvist. Men jag hoppas ändå att Robert är på en vackrare plats nu, att han dansar med änglarna och att han kan känna att vi alla tänker på honom.

Och jag hoppas att Selma och Asta vakar över sina föräldrar.

När det blev min klass tur att anordna en social aktivitet för hela skolan så blev det ett Halloween-party med lekar, dans och pris för bästa utklädnad.
Jag hade min älskade emo-kjol, som jag köpte på Shock när Caddy och jag var i Stockholm i början av juni. I en klädaffär i Hove hittade jag ett fempack strumpbyxor för £3, och en fin svart topp för £5. På Poundland, en affär där allting liksom namnet antyder kostar ett pund eller mindre, hittade jag en cool lila häxhatt med svart spindelnät på, ett par söta lila spindelörhängen och så min absoluta favorit: en stor, grön huggtandsförsedd spindel som lyste i mörkret och dessutom blinkade i olika färger. Den fick namnet Toby och fästes på min axel med tejp. När min syster fyllde år köpte jag två rullar frystejp på Poundland för att tejpa igen paketet jag skulle skicka till henne, trots friskt tejpande blev det en och en halv rulle över och sen dess använder jag frystejp till allting.
   Jag rörde mig inte särskilt snabbt eftersom min spetsiga hatt hotade att flyga av varje gång jag slog i taket eller en dörr (och dessutom gled Toby fram och tillbaka på min axel och hotade att ramla ner han också) men jag har aldrig känt mig vackrare. Vi i klassen Greene var ansvariga för olika aktiviteter, resten av skolan delades in i grupper och fick gå runt till de olika stationerna. Jag och Ida var ansvariga för den första aktiviteten, den som alla grupper gjorde samtidigt i matsalen: att förvandla en lagmedlem till mumie genom att linda in denne i toapapper. Efter det började grupperna gå runt till stationerna i de olika rummen. Ida skulle gömma sig i en låda på en av stationerna, och jag hade inte direkt något att göra. Så jag gick runt planlöst, lät Toby lysa upp min väg genom de mörka korridorerna. Stationerna var saker så som stick in handen i något äckligt och hitta en plastspindel, stick in handen i olika lådor och gissa vad som är i dem (Ida var i en av dem…), blås ärtor i ett rör, snurra runt tio varv och försök sedan springa fram och sätta ögat på en cyklop… Ia i min klass kallade den sistnämnda leken Norsk Fylla. Skitsnack, säger jag. Irländsk Julafton hette den, alla gånger vi lekte den på gymnasiet. På nollningar, med utbytesstudenter… Jag var med en enda gång och då ramlade jag och höll på att slå ihjäl mig. Lyckligtvis höll Rebecka, som var ansvarig för leken, med mig om namnet så den introducerades som ”Irish Christmas”.
   Ungefär samtidig som min Hana åkte tillbaka till Tokyo (jag gråter nästan bara av att skriva det, saknar henne så mycket att jag går sönder) så kom en ny kurs och anslöt sig till oss. English and Art, heter de, och de har varit på Visingsö i två månader men är nu här i Brighton och bor i värdfamiljer precis som vi. De har konst i olika former när vi har våra tillvalskurser, men engelska har de tillsammans med oss och de har blivit placerade i de olika klasserna. I min klass går två av dem: ännu en Ida och en tjej som heter antingen Hilda eller Himla. Försöker att lära mig vilket. Hon har vackert grönblått hår och verkar trevlig, vi verkar dessutom ha en del gemensamt. Jag hamnade bredvid henne på engelskan i måndags och pratade lite med henne. Hälsade henne välkommen och sa att hon inte behövde vara nervös för någonting alls, att hon bara kan hålla sig till mig så kommer allting gå jättebra.
Hennes uppgift på Halloweenfesten var att fota. Jag gick runt tillsammans med henne ett tag, kallade henne ”Darling” och ”Green Hair” eftersom jag aldrig kommer ihåg om det är Hilda eller Hilma. Förklarade att de kallar mig Silly Lilly och att hon snart kommer förstå varför.
   Line lärde alla som ville att dansa till Michael Jacksons ”Thriller”, jag fick uppgift att filma händelsen med My’s mobiltelefon. Det var en väldigt trevlig kväll och jag är stolt över min klass.

One Stop Travel ligger i ett hörn mellan Churchill Square och havet. Det är alltid minst en halvtimmes kö, men efter att jag en gång fick en tågbiljett från Brighton till London för £5 så tycker jag att det är värt det. Denna gång kostade det dock lite mer, eftersom Ida och jag inte direkt var ute i god tid.
   Runt tio, halv elva lördag morgon var jag på stationen i Brighton. För att fördriva tiden medan jag väntade på Ida (hon skulle vara där om cirka en timme) så gick jag in i den pyttelilla WH Smith butiken och köpte en tidning, med rubriker som ”Jag låg med hans pappa på bröllopsnatten” och ”Fet tvilling bar på en dödlig hemlighet” på framsidan. Den kostade 65 pence och det säger väl det mesta egentligen, det mesta var lögner och skitsnack och osannolika livshistorier från läsare. Även om jag måste erkänna att det var ganska underhållande.
   Resan upp till London gick utan problem. Musikalen vi skulle på, Mamma Mia, började kvart i åtta och vi skulle möta Hana halv åtta utanför teatern. Hana hade tillbringat veckan i Italien och bodde nu en natt på hotell i London innan hon åkte hem till Tokyo, detta var vi inte sena att utnyttja och göra till Vår Sista Helg.
Vi började med att äta lunch på ett McDonalds i närheten av London Victoria, jag köpte pommes och ett par cheeseburgare och en äppelpaj medan Ida åt mat hon hade med sig. Sen begav vi oss, helt spontant, till Hyde Park. Där var det vackert.  Hösten har kommit till Storbritannien, löven har precis börjat skifta i rött och gult och falla från träden. Rosor växte på buskarna, regnet strilade ner lite till och från och ekorrarna jagade varandra på gräset. Jag slutar aldrig fascineras över hur orädda ekorrarna i London är; en av dem kom fram och nosade lite på min hand innan den snabbt sprang iväg igen och en annan klättrade upp på Idas ben. Den kom dock bara halvvägs innan den ändrade sig och klättrade ner igen, men jag hann fånga händelsen på bild. Den klättrade upp på mig också och jag var salig resten av dagen över detta.
Duvor fanns det naturligtvis också gott om, de flesta grå men även en enda vit.
”Åh, en vit duva. Jag tror vi är i Nangijala nu.” sa Ida.
”Då är vi döda. Hur gick det till?”
”Jadu Lilly, nu ska vi tänka. Antingen så sprängde du riksdagshuset, eller så gifte du dig med en seriemördare, eller så blev vi köttpaj. Vi lever ganska farligt.”
Jag började skratta. ”Eller så knackade vi helt enkelt på hos Judge Turpin och frågade efter vägen till Hyde Park.”
För er som inte har sett filmen Sweeney Todd så ska jag förklara skämtet: en av karaktärerna, Anthony, är ute och går i London och får syn på den vackra Johanna i ett fönster. Johanna är dock den onde domaren Turpins skyddsling, och han gillar inte alls att Anthony stirrar på henne. Han bjuder in Anthony, Anthony skyller på att han letar efter Hyde Park men Judge Turpin tror honom inte utan ger honom stryk och lovar att om han någonsin går förbi och stirrar på Johanna igen så ska han få ångra den dag han föddes.
På väg till Hyde Park gick Ida och jag förbi ett område som såg nästan exakt ut som där Judge Turpin bodde i filmen. Jag vet inte riktigt hur det är möjligt, men vi såg faktiskt på Sweeney Todd precis efter vår första utflykt till London och trots att filmen utspelade sig i ett fattigt och smutsigt 1800-tals London (och dessutom högst troligen ett sådant som är uppbyggt någonstans i USA) så kunde jag ändå känna igen det London jag hade varit i. Ida kände samma sak, så det måste varit något med stämningen eller kanske bara stilen på gator och hus. Och den här dagen i London kunde jag inte låta bli: jag fick Ida att ta ett kort på mig när jag låtsades knacka på en av dörrarna till de fina husen och fråga Judge Turpin efter vägen till Hyde Park. Med tanke på att den låg runt hörnet så kan jag förstå att han inte trodde på Anthonys ursäkt.
   Jag vet inte om Themsen flyter genom Hyde Park, men något sorts vattendrag fanns där. Man kunde hyra en trampbåt om man kände för det, jag och Ida gjorde det inte. Vi pratade om allt från hennes gamla latinlärare till lagar och straff. Det värsta man kunde göra på 1600-talet var uppror mot kungen, något vi tyckte var ganska sorgligt. Ida tyckte spontant att straffet hängning, dragning och fyrdelning (som bland annat Guy Fawkes och William Wallace avrättades genom) lät som en grupp sjätteklassare hade försökt rösta fram ett dödsstraff men inte kunnat komma överens, och därför försökt komma fram till en kompromiss för att göra alla nöjda.
Av någon anledning jag inte minns berättade jag för Ida att det finns en lag som säger att det är förbjudet att kasta ut älgar från flygplan, och att jag inte kan låta bli att fundera på hur den kom till. Alla lagar och regler finns ju av en anledning, så någon måste ju ha provat någon gång.
Ida föreställde sig hur ett plan höll på att störta och hur de ombord dumpade all last de hade, inklusive sina kläder.
”Nej, det här går inte, vi måste dumpa älgen.” Hur någon kanske fick den i huvudet och dog, och hur man var tvungen att instifta en ny lag för att kunna döma personerna ombord på planet för någonting. Vi skrattade åt detta resten av dagen.
   Vi gick nästan vilse i Hyde Park, men till slut lyckades vi ta oss ner i tunnelbanan. Jag vill inte gå in för mycket på det här, men onsdagen innan helgen då detta blogginlägg utspelar sig satt jag av olika anledningar fast i London en hel dag utan något särskilt att göra. Jag säger inte att det var en positiv upplevelse, för det var en sån där dag då allt bara gick fel och världen verkade ha vänt sig emot mig, men det förde med sig en bra sak: jag lärde mig åka tunnelbana i London. Satte mig in i systemet och började sakta men säkert att förstå det, eftersom jag inte hade något annat val.
Ida är från Stockholm så jag tänkte att hon vet ju hur man åker tunnelbana. Men i London var det jag som förstod systemet och tog ledningen, hon var lika förvirrad som jag varit under första delen av onsdagen. Hon beskrev London som ”tunnelbanesystemet från helvetet” och jag tror det är sant. Att åka tunnelbana i London är en hel vetenskap. Men jag har lärt mig och det är jag oerhört stolt över. Inte minst eftersom det innebär att jag kommer kunna åka till London i framtiden och klara mig själv, ta mig runt i stan med hjälp av tunnelbanan.
   I vilket fall köpte vi varsitt dygnskort i tunnelbanan och lyckades efter lite om och men ta oss till Convent Garden, stationen som låg närmast teatern där vi skulle möta Hana. Vi åt kvällsmat i någon typ av gatukök, gick runt lite och ställde oss till sist utanför teatern och väntade. I London regnade det, passande nog. Jag älskar fortfarande engelskt regn, hur kallt och blött det än är.
När Hana dök upp kastade vi oss över henne, kunde inte sluta kramas. Inne på teatern var det vackert. Vi satt längst ut på kanten av en läktare, granne med en av högtalarna. Jag fick välja mellan att se scenen eller sitta bekvämt och valde det förstnämnda, vilket innebar att jag ömsom lutade mig fram, ömsom satt på kanten av stolsdynan utan att fälla ner den och ömsom helt enkelt stod upp. Men jag klagade inte; det var en jättefin upplevelse. Samma musik, karaktärer och historia som från filmen, men nära och på riktigt. På jättefin brittisk engelska.
Hela lokalen var full av folk i min mammas ålder, äkta ABBA-fans som var med på den tiden de fanns, och när skådespelarna i slutet av showen sjöng och dansade till Dancing Queen ställde de sig alla upp och sjöng och dansade de också. Det var underbart att se. När de gick över till Waterloo ställde jag mig upp och sjöng och dansade jag också, plötsligt väldigt stolt över att vara svensk.

Efter musikalen gick vi ut och åt. Jag var inte sådär jättehungrig så jag tog bara lite soppa, däremot var jag fruktansvärt törstig så jag drack två stycken lemonade (vatten, en citronskiva och en massa is, särskilt törstsläckande vet jag inte om det var men restaurangens utbud av alkoholfria drycker var ganska begränsat). Hana öppnade presenterna som jag och Ida mycket noga valt ut åt henne. Av mig fick hon ett silverarmband med hjärtan, av Ida ett par örhängen i äkta silver med kors och pärlor. Hon var överlycklig och tog genast på sig armbandet, lovade Ida att hon ska ta hål i öronen så fort hon kommer hem till Japan.
   Hotellet låg i Londons utkanter, nära Heathrow. Hana hade bokat ett rum åt sig själv, men när vi beslutade att göra detta till Vår Sista Helg Tillsammans så kom hon på att rummet hade en dubbelsäng och att vi skulle kunna sova där alla tre. Jag säger ju att Hana är världens gulligaste japan. Jag och Ida behövde inte ens betala något, vi fick en natt i London (nåja, utanför London) helt gratis. Trots att Ida och Hana försökte övertyga mig om att Hana bara hade betalat för rummet och inte sagt något om hur många som skulle bo där så kunde jag inte skaka av mig känslan av att vi gjorde något olagligt. Och det blev inte precis bättre på tunnelbanan dit, när jag fick syn på en skylt som utlovade £800 i böter eller åtal åt den som inte hade giltig biljett vid kontroll. Plötsligt insåg jag att Ida och jag bara hade köpt tunnelbanekort för zon 1 och 2 eftersom det var precis i centrum och vi inte trodde vi skulle behöva mer. Vi var långt utanför de zonerna nu och £800 var mer pengar än jag någonsin haft i hela mitt liv.
Jag sa ingenting till varesig Ida eller Hana. Jag kunde inte prata svenska eftersom Hana var med och vågade inte prata engelska, eftersom vi som vanligt var övervakade av CCTV (om det är något jag verkligen hatar med Storbritannien är det att det finns kameror på alla offentliga platser, visst det är säkert JÄTTEBRA för säkerhet och bla bla bla men det ger mig panik). Det jag gjorde var att hålla tyst, knäppa mina händer och be en desperat bön: ”Käre Gud, SNÄLLA låt mig komma undan med att tjuvåka på tunnelbanan bara denna enda gång i mitt liv, jag har inte £800, amen”.
   Ingen biljettkontrollant dök upp och klockan halv ett gick vi av på Heathrow, någon av terminalerna. I rulltrappan upp från tunnelbanan mumlade jag lite diskret till Ida, på engelska:
”Vet du vad jag satt och tänkte på hela resan? Vi köpte bara kort för zon 1 och 2. Det stod att man kunde få böta £800 om man inte hade giltig biljett…”
Ida såg oförstående ut. ”Men det gick ju bra att åka hit…?”
”Vi var i zon 1 när vi gick ner i tunnelbanan, men vi är långt utanför nu.” I samma stund jag sa det så skulle vi stämpla våra kort i spärren och ta oss ut ur tunnelbanan. Det fungerade inte, istället för att grindarna öppnades så pep det och blinkade rött när vi stämplade kortet.
Ida blev likblek i ansiktet, jag har aldrig sett henne så panikslagen. Hana gick automatiskt mot informationsluckan för att be om hjälp, vilket är vad man vanligen gör om man inte kommer igenom spärren i tunnelbanan med ett kort eller en biljett som borde fungera. Jag sprang efter henne, var en sekund från att skrika ”nej Hana, de kommer se att vi inte har giltiga kort och vi kommer få böta £800!” när jag insåg att tack gode Gud, det är ingen där. Klockan var halv ett på morgonen och inte en människa förutom de som gått av tunnelbanan tillsammans med oss var inom synhåll. När jag vände mig om var grindarna öppna, som genom ett mirakel. Vi halvsprang genom dem.
”Bort härifrån bort härifrån bort härifrån bort härifrån…” mumlade jag och fortsatte halvspringa. Inte förrän vi satt i en taxi till hotellet började jag slappna av. Det var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv och jag lärde mig en dyr läxa: köp tunnelbanekort för alla zoner du tänker vara i. Hur dyrt det än är så är £800 ännu dyrare. Hana tyckte det var helt sanslöst och jag håller med, så mycket skulle man aldrig behöva betala i Sverige. Eller kanske om man tjuvåkte på tunnelbanan i Stockholm, det vet jag ju i och för sig inte, men jag har svårt att tänka mig att det är så hutlöst mycket pengar. Dessutom stod det ”eller åtal” bredvid…

Hotellrummet var trevligt, dock hade ingen av oss någon aning om vad klockan var eftersom Storbritannien lite hastigt och lustigt beslutade sig för att ställa om till vintertid precis när vi anlände dit. Om jag tyckte det var värdelöst att ställa om till vintertid i Sverige så var det ingenting emot vad det var i Storbritannien. Vi ligger ju redan en timme efter Sverige, så jag såg ingen mening. Hamnade vi i samma timme som Sverige nu? Var klockan en timme mindre i Sverige, eller två timmar mindre nu? Om de inte ställde om så skulle vi ju vara i samma timme. Eller skulle vi det? Om vi ställde fram klockan en timme, eller tillbaka, så… Aja, ni fattar. Eftersom jag totalt saknar delen av min hjärna som förväntas tänka i siffror och logik så var det tillräckligt för mig att ställa om klockan EN gång, när jag landade på Gatwick för två månader sedan. Två gånger blev för mycket och jag gav upp försöket att hantera eller förstå det hela. När Hana på söndag morgon ringde den brittiska motsvarigheten till Fröken Ur så ställde jag klockan på min mobil efter den tiden och slutade sedan tänka på eländet.
   Hana gick upp vid sex eller sju och började packa, Ida och jag satt i sängen och såg på TV. Barnprogram, eftersom det är det enda som går på TV så pass tidigt en söndagmorgon. Kapten Krok, tre piratbarn och en papegoja firade Halloween. Jag var mest fascinerad av att en man som översatte allt till teckenspråk var inklippt i nedre högra hörnet.
”Det borde vi införa i Sverige också.” konstaterade Ida och jag. Döva barn har också rätt till barnprogram av hög kvalitet.
Sen var det sagostund. Första sagan handlade om katten Mr. Puskins. Mr. Puskins bodde hos en flicka som hette Emily och tog bra hand om honom, men Mr. Puskins var trött på alla regler och måsten så han rymde. Livet i frihet var dock inte alls lika roligt som han trodde, och han började längta efter Emily. Men skulle hon någonsin vilja ha honom tillbaka? Hon hade tagit så väl hand om honom, och han hade varit så otacksam… Men jodå, en affisch som efterlyste den bortsprungne Mr. Puskins fladdrade förbi. Mr. Puskins hoppade in i en telefonkiosk, slog Emilys nummer (”smart katt”, konstaterade vi) och jamade i telefonluren.
”Mr. Puskins, är det du?” utbrast en överlycklig Emily som lovade att komma och hämta honom.
Så Mr. Puskins satte sig i regnet utanför telefonkiosken och väntade på Emily. Och väntade, och väntade, och väntade… Jag insåg att jag blivit alldeles för engagerad i sagan när jag väldigt tydligt kände att jag skulle vara deprimerad hela dagen om Emily aldrig kom och hämtade Mr. Puskins. Ida och Hana sa samma sak.
Men jodå, alla vackra sagor har ett lyckligt slut. Emily kom och hämtade Mr. Puskins, och från den dagen var de bästa vänner.
”Aaaaaw.” utbrast vi tre vuxna tjejer i dubbelsängen samstämt.
Nästa saga handlade om Big Bad Brian och alla monster han inte var rädd för.
”Men vad är då Big Bad Brian rädd för?” frågade berättarrösten. ”Jo, städning.”
”Vilken fjolla!” utbrast jag.
”Jag saknar Mr. Puskins.” var Hanas spontana kommentar och Ida och jag höll med henne. Någonstans där bytte vi kanal. Hana ringde room service och beställde en brittisk standardfrukost som vi delade på.
”De kommer bokföra det här, och det kommer se väldigt konstigt ut om jag har beställt tre frukostar.” förklarade hon, och Ida och jag förstod. Och frukosten innehöll ändå ganska mycket: rostat bröd med marmelad, croissanter med choklad, flingor och mjölk, varm choklad och apelsinjuice. Hana gick lös på det rostade brödet, jag åt flingor och mjölk och några croissanter och Ida drack varm choklad. Jag fick apelsinjuicen eftersom ingen annan ville ha den. På TV gick ett barnprogram som verkade utspela sig i en djurpark. De designade en leksak åt lejonen, byggde en myrstack åt några surikater.
”Det tog två dagar att bygga den, krävdes sex personer för att sätta den på plats. Men nu återstår frågan: är den surikatsäker, eller kommer surikaterna gräva sig igenom den med sina vassa klor?”
”Stackars människa.” tyckte Ida. ”Han drömde säkert om att bli journalist, och så slutade han såhär…”
   Hana rensade bland sina smycken, gav mig och Ida varsitt. Jag fick ett halsband men lyckades inte knäppa det, kedjan var för kort.
”Min hals är för tjock…” beklagade jag mig. Hana försökte hjälpa mig att knäppa halsbandet men insåg att det inte gick.
”Vänta, du ska få ett annat…” Hon letade fram halsbandet med den allra längsta kedja hon kunde hitta, ett vackert bronshjärta. Jag behövde inte ens knäppa upp halsbandet för att få på mig det.
”Tack.” sa jag allvarligt. ”Jag ska behålla det för evigt och tänka på dig.” Dagen innan hade jag sagt detsamma när Hana gett mig ett vackert plåster, varpå Hana hade börjat gapskratta och sagt ”du SKA inte behålla det för evigt, du ska använda det!” och pekat på ett irriterande litet sår jag fått på handen efter att ha klämt mig när jag försökte stänga ett fönster. Jag hade lytt och satt på plåstret, men när musikalen var slut applåderade jag så mycket att det började glida av och när vi kom till hotellet var jag tvungen att slänga det. Och dessutom konstatera för en fortfarande skrattade Hana att ’tyvärr, jag kunde inte behålla detta plåster för evigt och tänka på dig’.

Jag och Ida smög diskret ut från hotellet en stund efter Hana, konstaterade att vi brutit mot alldeles för många lagar denna helg. Det gick helt gratis bussar till Heathrow, så vi hoppade på en sådan och började sedan släpa Hanas resväska till incheckningen. Från terminal fem gick det verkligen flyg till hela världen, platser så långt bort att jag nästan inte tror att de finns på riktigt, och jag var lite fascinerad. Väskan vägde säkert trettio kilo och Hana kom att tänka på någon dokumentär de sett på en engelskalektion med Steve, ”Man VS Nature” om någon som skulle bevisa sin manlighet genom att ge sig ut i djungeln. Lät fruktansvärt löjligt, tyckte jag. Vi kom fram att vi skulle kunna göra en mycket bättre dokumentär om oss själva där och då: Man VS Heathrow Airport.
   Att säga hejdå till Hana är bland det svåraste jag någonsin gjort. Hon har funnits hos mig varje dag i två månader, vi har gjort så mycket ihop och nu är hon plötsligt borta. Jag kan inte längre vänta på att hon ska komma ner för trappan i skolan och dricka te med mig, kan inte sitta bredvid henne på lunchen och leka med hennes hår, kan inte åka på små utflykter på helgerna… Hon är i Tokyo nu. Dit tar det tretton timmar att flyga, kostar lika många tusen och tidskillnaden ligger någonstans runt tio timmar. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Hur mycket vi än lovar varandra att vi snart kommer ses igen så återstår faktumet att det kostar tretton tusen att flyga till Japan. Vem vet hur lång tid det tar innan jag har sparat ihop till det? Vem vet om jag NÅGONSIN kommer ha råd?
Men jag har på mig halsbandet jag fick av henne varje dag. Och det känns lite som att ha henne hos mig.

Lyckligtvis hade Ida och jag Madame Tussads att muntra upp oss med. Jag har alltid velat åka dit, och nu fick jag äntligen chansen.
Och trots att vi fick köa i över en timme så sa jag flera gånger att det varit värt det. För det var precis lika häftigt som jag föreställt mig. Jag tog kort tillsammans med Lady Gaga, Shrek, E.T., Shakespeare, Johnny Depp, Morgan Freeman, Henry VIII, Obama, Nelson Mandela, ABBA… I en guidebok jag köpte beskrevs det som ”galapremiären där du är hedersgäst, du är den som alla popstjärnor och hollywoodhunkar vill dejta, men vem väljer du att ge din uppmärksamhet?” och det var precis så det kändes. Jag älskade det. Förutom folk jag gillade, där jag oftast stod leende med armen om dem (eller i vissa fall klamrade mig fast och tittade avgudande på dem, en sån pose lyckades jag få till med Johnny Depp, Shakespeare och Shrek), så tog jag ett kort när jag låtsades strypa Hitler och ett annat där jag låtsades strypa påven.
”Jag måste ta ett när jag stryper drottningen också!”
När vi kom bort till kungafamiljens vaxdockor var det kö för att få fotas med dem. En professionell fotograf stod och tog foton man kunde få köpa längre bort, och amatörer stod runt denne för att ta kort på sina vänner och familjemedlemmar.
Jag började fega ur. Ida gjorde tvärtemot vad de flesta andra skulle gjort i den situationen: hon uppmuntrade mig. Jag ställde mig i kön, när det var min tur gick jag snabbt fram och ställde mig bakom drottningen med händerna om hennes hals. Så fort Ida hade tagit ett kort halvsprang jag därifrån, helt övertygad om att jag snart skulle bli avrättad för högförräderi på samma sätt som Guy Fawkes.
Guy Fawkes fanns på skräckavdelningen nere i källaren, porträtterad under sin avrättning. Dock inhängnad på ett sätt som effektiv hindrade mig från att ta kort tillsammans med honom, något jag blev sur över. Folk fick ju ta kort med Hitler, liksom, var inte det lite värre? Britter är konstiga ibland.
   Ida och jag gick en spökvandring med blinkande lampor och folk som hoppade fram från mörka hörn och skrämde oss, det var ganska roligt även om jag höll hennes hand väldigt hårt. Sen åkte vi en väldigt mysig tur i en taxibil genom London, från 1600-talet fram till nutid. Vi hann även med en ganska ny attraktion: en superhjältefilm i 4D. Spindelmannen, Hulken och ett par andra skulle rädda världen från någon skurk som försökte avfyra ett hemligt vapen från Madame Tussads.
4D innebar en film i 3D plus säten som vibrerade, blåste rök i nacken på mig och stack mig med knivar. Jag tyckte 3D-delen var tillräckligt läskig; varje gång det kom något flygande mot mig (och det gjorde det ganska ofta; glassplitter, onda robotbin och till och med en röd London-bus) så skrek jag till och drog reflexmässigt upp armen för att skydda ansiktet. När mitt säte dessutom stack mig i ryggen hoppade jag högt. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga, även om jag måste säga att jag föredrar 2D.

Vi drev runt i centrala London lite grann innan vi åkte hem till Brighton. På Trafalgar Square firades det indiskt nyår, det var också en upplevelse.
När vi gick längst med Themsen var det alldeles mörkt, det enda som lyste var gatlyktorna och London Eye på andra sidan floden. Jag överväldigades av kärlek till mitt magiska London och kände väldigt starkt att jag alltid vill bo såhär nära denna perfekta stad. Femtio minuter från Brighton till London Victoria, £7 för ett dagskort i tunnelbanan med hela staden inom räckhåll och när magin blir för överväldigande så är det fortfarande bara femtio minuter hem till Brighton och det blågröna havet.
”Det här är perfekt.” sa jag, minns inte om det var på svenska eller engelska. ”Så perfekt som någonting kan bli.”

När någon häromdagen pratade om en badmadrass så började jag nästan dregla. Och när jag idag blev överlycklig för att det luktade klor i badrummet så sa jag åt mig själv att det var på tiden att göra något åt mina svåra abstinensbesvär.  Med andra ord: uppsöka en simhall.
Jag mindes att jag hade försökt kolla upp simhallar i Brighton redan borta Sverige, hittat någon som hette King Alfred och sedan sett en skylt någon gång när jag åkt buss. Enligt google maps var det bara att gå av bussen så fort jag såg skylten och sen följa den.  
   Den jag längtade efter allra mest var Madde, min syster i allt utom blod och min kompanjon i simmande. Vintern 2010/11 bodde vi praktiskt taget i simhallen, gjorde den till vår egen. Den vintern var för övrigt väldigt mörk, jag slogs mot depression, men Madde och vårt simmande var min ljuspunkt i tillvaron. Men Madde var i Sverige, så Ida fick bli min följeslagare på denna simhallsutflykt.
   Vi skulle alltså hoppa på en buss, gå av när vi såg en skylt som det stod King Alfred på och sen gå i riktning mot skylten och hoppas på det bästa. Kanske lite väl spontant för de flesta, men Ida var på. Och vi hade tur: vi lyckades hitta till simhallen. Det var inte särskilt svårt alls. Dock stod det ingenstans hur mycket det kostade att simma, så jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig.
Det kostade £2.40. 2,5 pund, mina damer och herrar. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga vad det brukade kosta i Linköping. 65 kr eller något sånt, vintern då jag var under arton. Och jag tyckte det var BILLIGT!
   När vi väl hade betalat kom den komplicerade delen: att sätta sig in i ett brittiskt system. Vi låste in våra värdesaker i ett skåp och gick sedan en trappa ner, följde skylten som sa omklädningsrum. Ta av dig skorna, stod det, och lämna dem här eller ännu hellre lås in dem i ditt skåp. Precis som jag var van vid, hittills. Vi tog av oss skorna och klev in ett stort omklädningsrum. Jag såg mig förvirrat omkring, önskade att det kunde sitta en skylt någonstans med instruktioner för utlänningar. Jag var inte ens säker på att vi verkligen befann oss i damernas omklädningsrum, för det stod ingenstans. Det stod bara Omklädningsrum. Och det enda jag såg var skåp utmed väggarna och i mitten av allting något som såg ut som hundratals toabås.
När jag gick närmare och öppnade ett bås förstod jag äntligen. De var omklädningsbås. Man bytte om i båset och låste sen in sina saker i ett skåp. Därför fanns det bara ett omklädningsrum, för både damer och herrar.
Hur gör man då när man ska duscha? tänker ni kanske. Det tänkte jag också. Man duschar inte, simple as that.  Det fanns ett par duschar precis vid basängen där man kunde spola av sig klorvattnet, i princip, men det var också allt.
När jag väl hade vant mig kom jag ganska snabbt fram till:
1. Varför är jag förvånad? Så pryda som britter är så borde det här bara vara naturligt.
2. Jag föredrar det brittiska systemet. Finns det, ärligt talat, NÅGON som känner sig bekväm med att duscha naken på en allmän plats med en massa främlingar? Jag gör det verkligen inte. Av just den anledningen kan jag bara gå och simma tillsammans med tjejer jag känner jätteväl, litar på och som helst av allt har nått upp till nivån ”du är som en syster för mig”. Och även då brukar jag byta om på en toalett. Jag gillade mitt bås, kände mig trygg därinne. Jag slapp en massa ångest, slapp gömma mig bakom en handduk, slapp bära mina kläder till en toalett.
   Väl inne i simhallen hoppade jag och Ida ner i första bästa basäng, den visade sig vara den för långsamma simmare vilket passade mig utmärkt. Vattnet luktade klor men smakade saltvatten och i samma stund jag skönk ner i det kände ja: äntligen. Jag var tillbaka i mitt rätta element och vattnet omslöt mig som en andra hud. Precis när vi gjorde oss redo att börja simma så insåg jag dock att det kom någon simmande rakt emot mig. Jag började skratta och ropade till Ida:
”Det är vänstertrafik i det här landet, vi måste simma på vänster sida!”
   Alla jag har gått och simmat med har haft helt olika tekniker. Madde simmade bredvid mig, vi pratade om allt och inget och gjorde det hela till en social grej. Caddy simmade framför mig, gärna flera längder före mig, och försökte att så snabbt som möjligt få motionen överstökad.
Ida föredrog att simma bakom mig. Vi simmade på, tog små pauser då och då när vi satte oss på kanten av basängen eller lekte lite i vattnet. När vi hade varit i simhallen i en timme gick vi upp och försökte vänja oss vid känslan att inte duscha.  Det var faktiskt inte alls så illa som det låter, även om allting blev ganska blött när jag bar det till omklädningsbåset. Vi stod dock ganska länge och spolade av oss i duscharna vid basängen, och jag tvättade håret eftersom mitt hår är en tillräcklig röra även utan klorvatten i.

På det hela taget var det en trevlig upplevelse, till ett ännu trevligare pris.

Bryony berättade förra veckan om en utflykt vi skulle göra. Det fanns getter och lamor dit vi skulle, sa hon, och även gratis vin- och ciderprovning.
De flesta fastnade för delen med vinprovning. Själv gick jag bara runt och tjatade om de där lamorna, och försökte få alla att anmäla sig till utflykten eftersom vi är tvungna att vara minst sju personer för att genomföra de flesta aktiviteter. Jag ville verkligen träffa lamorna.
   Min lycka var gjord när jag, Bryony, Ida, Hana, Elin, Rebecka och Johanna hoppade in i en minibuss och gav oss iväg. Chauffören bad oss sjunga någonting, men när Elin, Rebecka och Johanna stämde upp i ”En busschaufför” föredrog han att sätta på radion. Själv slaktade jag ett par låtar från The Phantom of the Opera genom att försöka ta alla höga toner som uppenbarligen låg långt utanför min räckvidd.

Efter en dryg halvtimme var vi framme på en äkta engelsk bondgård, komplett med souvenirshop, ankdamm, café, lanthandel och den utlovade vinprovningen.
En katt med ett halvt öra var den första som mötte oss. Därefter gick vi in i ett litet hus med fåglar och gnagare. Ett par av fåglarna gick lösa, och en av dem hade jättestora fjäderprydda fötter. Vi var helt fascinerade. Det fanns även höns, kaniner och ett par marsvin som tittade fram i höet. Jag blev alldeles till mig av lycka och nostalgi när de till och med började pipa.
”Jag hade ett marsvin en gång.” berättade jag för Ida, som stod närmast. ”Han hette Fabian och var jättetjock. Han var egentligen min systers men jag älskade verkligen det marsvinet, han dog när jag var typ tolv men jag saknar honom fortfarande ibland.” Jag stålsatte mig för att inte råka stoppa ner ett av marsvinen i jackfickan och ta med hem.
   Jag träffade två hästar, den ena verkade gilla mig för den lät mig klappa den riktigt länge, en riktigt stor gris, en osocial åsna som inte ville hälsa på mig, några små kalvar som jag också ville ta hem, ett par getter och, naturligtvis, lamorna. Lamorna var fyra till antalet och de verkade vana vid att vara bondgårdens huvudattraktion, för de stod snällt och poserade på alla miljontals kort jag och mina vänner tog. När ni läser detta ska det förhoppningsvis, någonstans på Facebook, finnas ett foto på mig och lamorna. De var riktigt coola och jag fick faktiskt klappa en av dem, mitt i fotandet.

Lanthandeln var trevlig och mycket engelsk. Mitt kort fungerade inte så Rebecka var en ängel och lånade mig åtta pund. I souvenirshopen köpte jag en present åt en av mina vänner i Sverige, Ida köpte en grismask. Hon tänker ha på sig den på vårt Halloweenparty i slutet av oktober och med all rätt; den kan vara det läskigaste jag någonsin sett.
I en annan byggnad fanns det vin och cider i överflöd, och vi fick ta varsitt litet plastglas på kanske en halv centiliter och provsmaka olika sorter. Jag smakade ganska tre eller fyra olika sorters cider, men eftersom jag inte var särskilt bra på att vrida på den lilla kranen så fick jag alltid glaset fullt. Och artig som jag var så drack jag upp allt. Ida påstod att jag var full på vägen hem, men jag invände att så fruktansvärt lite kan jag väl ändå inte tåla. Det vore mest sorgligt.

En mycket trevlig utflykt med mycket trevliga människor (och djur). Solsken var det också.

Det första jag såg när jag loggade in på Facebook var en statusuppdatering från en Rebecca, som började ettan när jag började trean och är tillsammans med Filip som gick i min klass:

Skolan läggs ner, måste byta gymnasium !... Hmm vart ska man börja nu då ?!

Det kändes som om någonting kallt träffade mig. När jag öppnade mina personliga meddelanden så stod det, svart på vitt från Sofia:

FU ska läggas ner :(

 

Jag har min gymnasieskola att tacka för att jag är den jag är idag. Jag brukade vara ett Ingenting, så fylld av rädsla och hat och svältfödd på vänlighet och gemenskap. Jag kunde ha gått vilken väg som helst. Kunde tagit livet av mig vid sexton års ålder, kunde hamnat på någon psykiatrisk anstalt någonstans eller något ännu värre. Istället lärde jag mig att sträcka mig mot stjärnorna, att tro på att ingenting är omöjligt. Jag träffade de jag idag ser som mina bästa vänner, jag fick lärare som såg, stöttade, uppmuntrade och inspirerade mig på alla tänkbara sätt och långsamt lärde jag mig att lita på människor igen. Att våga tro på att det finns godhet i världen, människor som vill mig väl. Jag kröp ut ur mörkret, fylldes av så mycket kärlek att jag glömde hur man hatade. Jag var Ingenting, blev Någonting. Allt som var Jag skapades under dessa tre gymnasieår. De var de tre bästa åren i mitt liv och jag har dem att tacka för Allt.

Därför gick någonting sönder inom mig när jag läste att de ska lägga ner. Jag är inte chockad, det är ingen av oss, för innerst inne har vi alla vetat vilket håll det lutat åt, och jag är inte helt förkrossad. Jag klarar mig, jag har England som äntligen är mitt och jag har skapat mig en ny identitet här. Men någonting dog inom mig när nyheten nådde mig. Det var som att förlora en del av mig själv.

 

Hana och Ida vek blommor av origami-papper Hanas mamma skickat från Japan, själv petade jag ointresserad i min halvätna potatis och kändes mig fruktansvärt olycklig.

”Är du okej, Lilly?” frågade Ida.

”Inte direkt.” sa jag sanningsenligt och berättade.

”Åh, jag är verkligen ledsen… Finns det något jag kan göra för att få dig att må bättre?”

Jag kände efter. ”Ja. Bara sitt här och var ditt underbara jag.”

Ida lydde. Lovade att vika en riktigt vacker pappersblomma åt mig.

Två personer jobbar i matsalen på min folkhögskola; en blond kvinna i fyrtioårsåldern som jag är nästan säker på heter Alison, och en något yngre mörkhårig tjej som kan heta vad som helst.

Alison kom fram till mig, lade en hand på min axel. ”Är du okej, Lilly? Du har ju knappt ätit något, jag blir orolig för dig.”

Dagens lunch var varsin överdimensionerad potatis, smör och ett tjugotal olika grönsaker. Troligen någon brittisk specialitet. Jag tyckte det var lite kul första gången jag åt det, men idag var jag verkligen inte sugen. Men hennes omtanke värmde på ett sätt som bara en sån som jag kan förstå. Någon som levt i mörker, med osynlighet som det bästa att hoppas på. Jag blev rörd.

”Det är okej.” Jag försökte pressa fram ett leende. ”Jag har bara en dålig dag.”

När ingen såg viskade Alisons mörkhåriga kollega till mig: ”Vill du ha en chokladbit?”

Den kostade bara femtio pence, ett halvt pund, och jag hade lika gärna kunnat köpa den själv. Men jag fick den gratis, för att hon ville muntra upp mig. Jag var nästan rörd till tårar och log på riktigt när jag tog emot chokladbiten.

”Tack så mycket. Jag ska komma ihåg det här för evigt.”

Jag brukar vara expert på att sluta tro på mänskligheten. Åren i mörker gjorde mig hård, misstänksam, sårbar. Det enda bra det förde med sig är att jag är bättre än de flesta på att uppskatta små ljuspunkter. Att få tillbaka min tro på mänskligheten genom en hand på min axel och en liten chokladbit.

Vi var sex personer; jag, mamma Sandy, 16-årige Jack, Jacks flickvän Georgia, 14-åriga Ellie och 11-åriga Brad. Middagen var typisk engelsk: kött, potatis, yorkshirepudding (en fluffig sak av pannkakssmet som smakar riktigt bra) och kokta grönsaker i överflöd. Jag har aldrig förstått vitsen med kokta grönsaker, men britter verkar inte känna till något annat.
Stora delar av tapeten i matrummet var bortriven. Hunden har rivit bort en hel del nere i ena hörnet och sen har familjen fortsatt, med någon ambition att tapetsera om.
”Egentligen borde vi bara riva ner allting nu på en gång.” sa Ellie. ”Så har inte pappa någon ursäkt att inte fixa till det sen.”
”Mm, så att vi får äta i ett rum utan tapeter i tre månader…” sa mamma Sandy.
Jack tog saken i egna händer och började riva i tapeten. Han rev bort en del halvvägs och lät den hänga som en flagga på halv stång.
”Jag gillar det.” sa Ellie. ”Modernt, nytänkande.”
”Nej, det ser fruktansvärt ut!” sa mamman. ”Riv ner det ordentligt, Jack!”
Jack lydde.
”Nej, ordentligt sa jag!” Mamman pekade på rester av brunt papper mellan väggen och tapeten som han inte lyckats få bort. Hon hjälpte honom.
”Jadu Lilly.” sa hon till mig. ”’Vad gjorde du med din värdfamilj?’ ’Jag såg på när de rev loss tapeten’.”
Jag och Georgia skrattade. Brad konstaterade att det här var mycket roligare än att göra läxorna. Mitt i alltihop kom hunden och försökte äta upp tapetresterna som låg slängda på golvet.
   När mamman gick ut i köket så fick 14-åriga Ellie psykbryt på att det fortfarande var en massa brunt papper kvar, så hon började skrapa bort det. Hennes storebror rev loss lite till.
”NEJ! Nu måste jag ju skrapa bort det där också!”
   Jag skrattade fortfarande, för de påminde så mycket om min familj.

I fredags lärde jag mig att Storbritannien har fyra nationaldagar; en för England, en för Skottland, en för Wales och en för Irland. Eller Nordirland då, som hör till Storbritannien. Varför är jag inte förvånad? Tycker fortfarande att UNITED Kingdom är missvisande.
Varsitt helgon har de också, samt olika nationella symboler. England har röda rosor och St. George (som av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska och som bekant hade ihjäl en stackars drake, honom tänker jag verkligen inte fira), Irland har treklövern och sin St. Patrick, Skottland har tistlar och Wales har någon skum grönsak. Vad de sistnämndas helgon hette kommer jag inte ihåg. Ledsen, Skottland och Wales, men helgon är inte min grej. Jag glömmer aldrig en konversation jag hade med en av mina bästa facebook-vänner, den då fjortonåriga brittiska Hannah. Det råkade vara just St. George’s Day och hon önskade mig en glad sådan. Jag frågade vad St. George gjorde för att bli ett helgon och hon sa ”jag har för mig att han dödade en drake, vänta så ska jag gå och fråga mamma”. Jag förklarade att jag hade hört om honom men att han av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska. Hannah frågade om Sverige har några helgon, jag funderade en stund och kom efter mycket om och men på Heliga Birgitta. Jag kollade upp saken och hon heter St. Bridget på engelska (jag kommer aldrig fatta grejen med att översätta namn, men det görs hela tiden när det gäller helgon, gamla kungar och bibliska personer), vilket Hannah tyckte var jättekul eftersom det fick henne att tänka på Bridget Jones. På frågan vad Bridget gjorde för att bli ett helgon svarade jag dock sanningsenligt att jag inte har en aning. Det kunde varit en sån där fråga som får folk att åka ut ur ”Smartare än en femteklassare”.

Det var en stor, vacker kyrka i närheten av Churchill Square. Tre personer välkomnade oss; Moder Någonting, Fader Någonting Annat och en tredje person som helt enkelt hette Lynn. Eller något liknande. Alla tre var väldigt coola, avspända, trevliga och tog emot Hana med öppna armar. Moder Någonting frågade Hana vad hennes namn betyder, skrattade och sa att hon ägnat en hel dag åt att ringa varenda människa hon kände med någon anknytning till det japanska språket för att försöka ta reda på det.
Hana betyder blomma, och Mi betyder frukt om jag inte minns helt fel. Hanami, min Hana, var så vacker där hon stod och döptes in i engelska kyrkan. Hon hade till och med svarta, blänkande högklackade skor. Ida hade håret uppsatt med en blyertspenna (hur hon lyckades med detta får ni fråga henne, jag var helt fascinerad) och någon typ av stickad tröja på sig. Själv stod jag där i jeans, randig topp och dödskalleörhängen. Varken jag eller Ida hade nog riktigt tänkt på detta kyrkobesök när vi klädde på oss i morse; vi var klädda för skolan. Men varken Moder Någonting, Fader Någonting Annat eller Lynn verkade ta någon notis om detta. De var glada att vi ville närvara.
”De är mina bästa vänner.” sa Hana och jag svällde av stolthet.
Det var mycket passande, sa Fader Någonting Annat, för eftersom vi närvarade så skulle vi få i uppdrag att bli Hanas faddrar, bevittna hennes inträde i kyrkan och leda henne genom ett liv i tro.
Jag kunde inte hålla mig; jag började skratta.
”Förlåt”, sa jag till Fader Någonting Annat, ”men vi satt och skämtade om det igår. Att eftersom vi är här så borde vi bli gudmödrar till Hana, precis som man blir vid barndop.”
Fader Någonting Annat höll med om att det var ganska roligt. Det blev en del skratt, för programbladet vi gick efter var skrivet för barndop. Moder Någonting, som höll i cermonin, fick hela tiden byta ut att hon frågade barnets föräldrar mot att Hana svarade för sig själv.
På det hela taget gick det till som i svenska kyrkan; vi läste det som stod i fetstilt på programbladet allihop, Hana fick vatten på pannan tre gånger, vi bad Fader Vår och läste Trosbekännelsen. Båda dessa var exakt likadana som på svenska så hade jag inte haft ett programblad att gå efter så hade jag kanske börjat mumla dem på mitt modersmål istället. Det gjorde jag faktiskt när jag var i kyrkan i Tyskland, oerhört stolt över att jag förstod tillräckligt mycket tyska för att förstå vilken bön de bad.
   Jag har alltid tyckt att det engelska språket är väldigt vackert. Framförallt i sådana här sammanhang, högtidlig och gammaldags med mycket metaforer och bildspråk. Det engelska språket är som vackrast i kyrkor och Shakespeare-pjäser, kom jag fram till.
Det mesta lät dock betydligt seriösare än i svenska kyrkan. Hana fick säga att hon vände sig bort från ondskan och de som vill göra uppror mot Gud, och vände sig mot Jesus Christ som den ende sanne frälsaren. Ida och jag fick läsa någonting som sa att vi ska hjälpa Hana att växa i sin kristna tro och leda henne på den sanna vägen mot Jesus och evigt liv.
Om än lite surrealistiskt så var det hela väldigt vackert. Hana såg väldigt lycklig ut och jag kände mig mest av allt hedrad, rörd och stolt. Jag bevittnade Hanas inträde i engelska kyrkan. Jag skulle bli hennes fadder. Detta av något borde väl ändå betyda att hon alltid kommer finnas hos mig, att vi alltid kommer ha ett särskilt band?

Ida och jag fick varsitt kort där det stod att vi har närvarat vid Hanami Itsukis dop och att vi ber för att hon ska leva varje dag i sin kristna tro. Fader Någonting Annat frågade Ida varifrån hon kom, men inte mig. Jag vågar påstå att jag lät ganska brittisk. När jag sa att jag också är från Sverige såg de ganska förvånade ut.
   Efter cermonin firade vi genom att gå till ett café och ta varsin Cream Tea. Cream Tea innebär en bricka med tekopp, tekanna, smör, grädde, sylt och scones, i detta fall enorma sådana. Cream Tea är så brittiskt det kan bli. På detta café var det extra underbart, jag ska helt klart gå dit igen.

Det var en mycket fin dag och en upplevelse jag är glad att jag fick ta del av. Tack, Hana.

Vi skulle ha en föreläsning, liksom varje tisdag. Mannen som skulle föreläsa såg ut som en ondskefull kirurg i en skräckfilmstrailer jag en gång såg. När han dessutom sa att vi skulle börja med att göra ett litet psykologiskt experiment så började jag bli något nervös. Han bad oss att para ihop oss med någon, helst någon vi inte kände sådär jätteväl eftersom experimentet skulle fungera bättre då, och sedan bestämma vem av oss som var A respektive B.
”Tyvärr, Hana, jag känner dig lite för bra.” Istället vände jag mig till personen på andra sidan henne, en pojke i min klass som heter Tim. Jag valde B, så han fick vara A.
Mannen som såg ut som en ondskefull kirurg bad sedan alla A att följa med honom ut ur rummet, medan alla B kunde sitta kvar och fundera på livet eller på vad de skulle äta till lunch. Själv satte jag mig och läste igenom min och Caddys SMS-konversation på mobilen, vilket ledde till att jag upprepade gånger fick sätta handen för munnen för att inte börja gapskratta.
   När Tim kom tillbaka hade han ett papper med sig. Han ställde en massa olika frågor till mig; hur min alarmklocka låter, vilken färg min ytterdörr har, om jag mindes senaste gången jag varit riktigt generad, vilken som var den första film jag såg, om jag mindes hur vått gräs under fötterna kändes, om jag kunde minnas ljudet av vågor som slår mot klippor och en massa sådant. Jag var fortfarande nervös och det blev inte bättre av att han ritade små obegripliga tecken på sitt papper när jag svarade.
När alla frågor var ställda så var Tim jättesnäll och förklarade för mig. Han hade ritat av hur mina ögon rörde sig vid varje svar, berättade han, och min nervositet försvann för det var ju inte alls särskilt farligt. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men efter att ha studerat psykologi i ett år och läst om diverse psykologiska experiment som skadat folk för livet så var jag något misstänksam. Men trots att jag inte känner Tim så bra så kändes det ändå väldigt tryggt att jobba ihop med honom, och jag var faktiskt mycket lättad när han förklarade vad experimentet gick ut på.
   Kirurgen (vilket fruktansvärt smeknamn, stackars människa, men jag har verkligen ingen aning om vad han hette) förklarade sedan närmare för oss allihop. Enligt en teori så rör sig ögonen åt sidorna när man försöker minnas ett ljud, berättade han, för det är där öronen sitter. Försöker man minnas en bild så rör sig ögonen uppåt, tyvärr kommer jag inte ihåg varför, och försöker man minnas ett fysiskt intryck så rör sig ögonen neråt eftersom det är där kroppen är. Vid en närmare titt på Tims papper så såg jag att frågorna var uppdelade i dessa tre kategorier, syn hörsel och känsel, även om Tim ställt dem i omkastad ordning för att jag inte skulle se sambandet. Jag konstaterade att jag totalt hade misslyckats på delen med att minnas synintryck; jag hade ingen aning om vilken färg min ytterdörr hade eller vad min bästa vän hade på sig när jag senast såg henne. Ljud, däremot, kom jag ihåg väldigt väl.
När kirurgen sedan fortsatte att prata så lärde jag mig en hel del om mig själv. Det finns tre typer, berättade han, och de hade fina komplicerade namn som jag genast glömde. Vi kan kalla dem bildpersoner, ljudpersoner och känselpersoner för enkelhetens skull. Detta är särskilt intressant i skolsituationer, för dessa personer lär sig på olika sätt. Och sitter dessutom på olika ställen i klassrummet.
   En bildperson sitter längst fram, i mitten av klassrummet, med alla sina saker uppradade symetriskt framför sig. Denna person lär sig genom att se saker, genom att läraren skriver ner dem på tavlan och genom att skriva av dem själv. Jag kom genast att tänka på ett par tjejer jag kände på gymnasiet som exakt stämde in på den beskrivningen.
   En känselperson sitter längst bak i klassrummet, rör sig väldigt mycket och lär sig bäst genom att göra uppgifter. Det är ofta en pojke, sa kirurgen, och jag kom omedelbart att tänka på en hel del pojkar jag gått i samma klass som. 

   En ljudperson, däremot, sitter på sidan i klassrummet och kanske inte ens tittar på läraren utan istället tittar ner i bänken eller ut genom fönstret. Denna person lär sig bäst genom att höra saker.
Här har vi mig, mina vänner. Jag sätter mig alltid längst ut till vänster i klassrummet och jag har aldrig ens reflekterat över varför. Jag tänker i ord, mina tankar innehåller nästan inga bilder men däremot långa konversationer. Och så har det alltid varit, vad jag kan minnas. Det är därför det blir så tydligt vilket språk jag tänker på, till skillnad mot för en person som tänker i bilder.
Kirurgen var själv en ljudperson. Han berättade att han en gång sett en ganska hemsk film tillsammans med en vän som var bildperson. Denna vän kunde inte få bilderna från filmen ur sitt huvud, de höll honom till och med vaken på natten.
”Själv glömmer jag en bild så fort den försvinner. Vad jag däremot aldrig kan få ut ur huvudet är saker folk har sagt till mig.”
Där har vi mig igen. Inget sinne för bilder alls, men saker jag hör bara fastnar i mitt huvud. Inte bara saker folk har sagt; om jag hör en låt tillräckligt många gånger så kan jag den utantill, det spelar ingen som helst roll ens om jag tycker om den eller inte. Vissa filmer kan jag alla repliker i, eftersom jag har sett dem så många gånger.
När jag var liten var jag så gott som ansiktsblind, så jag behövde lyssna på röster för att överhuvudtaget känna igen folk. Jag tycker fortfarande att det är betydligt lättare att känna igen röster än ansikten. Om jag till exempel ser en film tillsammans med min familj så kan min bror (som är min raka motsatts i det här, en klockren bildperson) känna igen en av skådespelarna och berätta att han eller hon är med i en annan film vi har sett. För mig ser personen i fråga så totalt annorlunda ut i denna film jämfört med den andra att det lika gärna kan vara en annan person. Däremot kan jag känna igen en röst om jag har sett den andra filmen tillräckligt många gånger och memorerat vad jag hört.
   Trots att jag alltid har vetat detta så var det en sorts uppvaknande, för jag har aldrig tänkt på det på det här sättet. På hur jag lär mig saker. Men nu föll allting liksom på plats: vilka ord av alla tusentals nya ord är det jag har lärt mig på lektionerna? De som Gill, läraren, har sagt en massa gånger och satt in i meningar.  Vad gör jag när jag har ett ord och inte vet vilken preposition jag ska använda till det? Prepositioner är min svaghet i det engelska språket, on/in/at/about gör ingen skillnad i mina öron. Det kan vara vilken som helst av dem. Detta har jag faktiskt inte tänkt på förut, men det jag gör är att jag letar efter en låttext eller replik i en film där prepositionen används. Om jag inte är säker på ifall det heter on the station, in the station eller at the station så försöker jag hitta ett hörselintryck där något av det finns med. Det finns en poplåt jag brukade lyssna på när jag var fjorton år och olyckligt kär där ”at the station” förekommer. Min hjärna hittar det och då vet jag att det är prepositionen at jag ska använda. Just at the station är ett av de få jag faktiskt kunde innan, men att det heter in the street har jag faktiskt lärt mig tack vare att min hjärna hittade det i en av mina favoritfilmer, en av dem jag kan utantill. Så det fungerar.
   Föreläsaren var inte alls särskilt läskig och jag känner mig ganska hemsk när jag liknar honom med en ond kirurg i en skräckfilm. Jag var faktiskt framme efteråt och tackade för en intressant förläsning, sa att jag hade lärt mig mycket om mig själv.

Till lunch var det någon typ av välkryddad kycklinggryta. Hana ska döpas i engelska kyrkan i morgon så hon bjöd in mig och Ida, vi sa att det skulle vara en ära att bevittna detta. Vi har pratat om det någon annan gång och då skämtat om att vi kan bli Hanas gudmödrar, något vi nu höll på att skratta ihjäl oss åt. Hana är typ tjugofem och traditionen med gudföräldrar uppstod för att det skulle finnas någon som tog hand om barnet ifall föräldrarna dog, på den tiden då risken var överhängande. Så om Hanas föräldrar i Japan, som hon inte ens bor med, går och dör så ska hon komma och bo hos sin gudmor Lilly i England?
   Hana ska åka tillbaka till Japan om två veckor och ni har ingen aning om hur mycket detta kommer krossa mitt hjärta. Det är inte bara ett annat land, det är en annan VÄRLDSDEL. Hur stor är chansen att jag någonsin kommer ha råd att åka till Japan? Även om jag fortsätter säga att inget är omöjligt, för det är vad jag innerst inne tro på. Det jag lärde mig på gymnasiet, då jag gjorde den största personliga resan i mitt liv.
   Hana var i Belgien i helgen, och när hon kom tillbaka hade hon med sig en present till mig. En plåtask med texten ”WARNING, for the CHOCOHOLIC only” och tolv chokladpraliner i. Model dyr, äkta belgisk choklad.
Jag började nästan gråta. Kastade mig om halsen på Hana och upprepade hur sweet and amazing hon är. Hon skrattade bara och sa att hon tänkte på mig när hon såg all choklad i Belgien.
Ida fick en påse chokladblommor. Jag fick smaka en, som jag tog och bröt i tre delar. Gav en till Hana, en till Ida och en till mig själv.
”Ät dem. Då är vi systrar för evigt och kommer alltid att vara tillsammans.”

Bättre sent än aldrig, eller hur?

Jag bor fruktansvärt sällan på hotell, av den enkla anledningen att det är dyrt. Innan Skottland var senaste gången sommaren 2011, när jag var i Göteborg med Madde, Elise och Elises pojkvän.
De få gånger jag väl bor på hotell är jag, liksom de flesta, helt fascinerad av hotellfrukosten. Alla valmöjligheter, alla dessa mängder av allting. Föreställ er den fascinationen, kombinerat med det faktum att jag inte bara var i Skottland för första gången utan dessutom bodde på ett hotell utomlands för första gången. För mig var frukosten lite som dagens första turistattraktion.
   Det fanns små yoghurtar även på hotellet, vilket fick mig att dra slutsatsen att folk äter yoghurt till frukost i Skottland till skillnad från i England. Jag lastade på mig en yoghurt, en tallrik flingor och mjölk, bacon, stekt ägg, en kopp te och två skotska specialiteter. Den ena var blodpudding, inte det minsta speciell för mig men tydligen har de inte det i England. Jag tog en tugga och påmindes om varför jag aldrig har gillat blodpudding. Det andra var haggis, en liten gråaktig sak som enligt uppgifter var gjord på inälvor från får. Jag tog en tugga och konstaterade att nej, tyvärr Skottland.
Som om det inte räckte med allt detta så stod det en korg rostat bröd på varje bord, bredvid en annan korg med två sorters marmelad. Jag orkade bara äta upp hälften av allt jag plockat på mig.
   Jag satt vid samma bord som Michelli, en annan tjej från Brasilien som hette Daniela och så hennes två rumskompisar. Den ena, en tjej med vitblont hår och gröna ögon, var från Ukraina och hette något som liknade Lena. Fast eftersom det var omöjligt att uttala på engelska så var hennes internationella namn Helen, av någon anledning. Jag föredrog Lena, som ju inte var det minsta svårt att uttala för mig.
Den andra, en söt tjej med kort mörkt hår och glasögon, var från Tyskland.
”Hallo, wie heisst du?” frågade jag på den lilla tyska jag en gång lärde mig och försöker hålla vid liv så gott det går. Hon hette Doris.
Lucy ville hellre sitta vid ett eget bord, trots att vi hade sparat en plats åt henne mellan mig och Michelli. Även om Lucy var trevlig så förstod jag mig aldrig riktigt på henne, hon var inte alls lika öppen och lätt att få kontakt med som Michelli. Jag hade också en känsla av att hon och Michelli aldrig riktigt gillade varandra. Men de verkade i alla fall gilla mig båda två, så jag var nöjd.

Efter frukosten gick vi en liten promenad. Hotellet vi bodde på hette King Robert och var namngivet efter Robert the Bruce, en annan av alla skottar som slogs för självständighet från de hemska engelsmännen. Strax bakom hotellet fanns en staty av honom, någon typ av monument och en gräsplätt där det hade utkämpats något känt slag mellan England och Skottland.
Trots att Jo, vår reseledare, verkade så engelsk i mina ögon så var hon till hälften skotsk. Många är det, berättade hon, för trots att England och Skottland har krigat i alla tider så var det ju många engelsmän som blev kära i skotska kvinnor och tvärtom.
”…det blir ju ofta många krig när man är så nära grannar som England och Skottland. Jag är säker på att det är likadant där du kommer ifrån.” sa Jo till mig som råkade gå bredvid henne. ”Har inte Sverige en massa grannar?”
”Danmark.” svarade jag direkt. ”När man är lite yngre och läser historia så brukar det stå om ett krig mellan Sverige och Danmark på var fjärde sida i historieboken. Det är nog som England och Skottland.”

Efter denna promenad satte vi oss i vår buss igen (ibland kändes det helt ärligt som om vi bodde mer ombord på den än på hotellet) och begav oss mot nästa monument: Braveheart.
Braveheart hette egentligen William Wallace och utkämpade ett långt, utdraget och blodigt krig för Skottlands självständighet från England någon gång på 12/1300-talet. Det finns en film om honom, med titeln Braveheart och Mel Gibson. Den sägs vara väldigt mycket Hollywood och inte helt historiskt korrekt, och när jag såg den i ettan på gymnasiet så tyckte jag den var alldeles för blodig och tittade bort många gånger, men jag skulle ändå säga att den är sevärd.
   Jag brukade tycka ganska synd om William Wallace, med tanke på hans död. Av hänsyn till känsliga läsare ska jag inte gå in på hur England brukade avrätta män dömda för högförräderi, för jag tycker själv det är ganska vidrigt. Framförallt med tanke på att de flesta som avrättades bara kämpade för sin frihet.
När jag väl kom upp till hans monument så tyckte jag plötsligt inte det minsta synd om William Wallace längre. Monumentet var stort som en kyrka, placerat allra högst upp på ett mindre berg med utsikt över halva Skottland. Det fick han. Vad fick Guy Fawkes, som också kämpade för frihet och blev avrättad på samma vidriga sätt (även om han lyckades ta livet av sig under första delen av avrättningen och slapp lida)? En dag om året när Storbritannien bränner dockor av honom. Nej, livet är inte rättvist. Vila i frid, Guy Fawkes.
   En souvenirshop nedanför monumentet fick han också, William Wallace. Jag köpte en väldigt fin liten nyckelring med fyra skotska flaggor formade som hjärtan och en bok om William Wallace, eftersom det var lite pinsamt att det enda jag visste om honom var det jag kom ihåg från när jag såg filmen Braveheart för tre år sedan. Det fanns en bok om honom för barn, och jag motstod frestelsen att köpa den. Något jag ångrade senare, för boken jag köpte var allt annat än lättläst.
Precis när jag lyckats hindra mig själv från att köpa en bok om skotska spöken så fick jag syn på boken bredvid: Skotska häxor.
”Jag kommer ruinera mig.” beklagade jag mig för Jo när jag stod i kö och skulle betala två böcker plus en nyckelring.
Jo köpte en mycket vacker mössa, i form av en lurvig ko med stora horn. Vi skrattade och sa att hon borde börja använda den istället för reflexvästen.

Tillbaka i bussen visade jag Michelli böckerna jag köpt.  Hon undrade vem han egentligen var, den där William Wallace. Jag försökte förklara, på lättförstålig engelska, att Skottland ville bli ett eget land istället för att vara ett land tillsammans med England. Att han slogs för det och att han är en hjälte för Skottland.
”Så… nu är Skottland och England olika länder?”
”Ja.” svarade jag av ren lathet. Jag ORKADE verkligen inte försöka förklara att de officiellt sätt är en del av Storbritannien båda två. I mina ögon är det två helt olika länder. Stackars Skottland, som de har slagits för sin självständighet och så är de fortfarande sammansvetsade med England. United Kingdom, heter det, men jag tycker inte att de är sådär jätteförenade. Om jag fick bestämma så skulle Skottland äntligen få bli självständigt, det har de verkligen förtjänat.

Nästa del var den verkliga höjdpunkten: att åka upp bland bergen.
Jag höll på att aldrig komma ner därifrån. Utsikten fick mig att tappa andan. De tre bergen som avtecknade sig mot himlen, en sjö som glimmade ljust gråblå mellan två av dem, skogen nedanför som började skifta i orange… Det var nog det vackraste jag någonsin sett, och trots att jag tog nästan sjuttio bilder så kan ingen av dem mäta sig med eller ens komma i närheten av verkligheten.
   Sjö heter förresten Loch på Scottish Gaelic (språket de ursprungligen pratade i Skottland). Alla sjöar i Skottland heter därför Loch Någonting, utom en som Jo visade oss när vi åkte förbi. Det blev att det är den enda sjön i Skottland, eftersom det är den enda som är en lake och inte en loch. Varför vet ingen. Trots att Jo hade en skotsk pappa så kämpade hon verkligen med att försöka uttala Loch, när hon väl bestämt sig för att säga det istället för Lake. Loch uttalas inte alls Lock, lärde jag mig, det är ett felaktigt uttal uppfunnet av alla som inte pratar Scottish Galeic. CH i slutet av ordet uttalas som SK i ordet sked. Förstår ni? Jag tyckte inte det var det minsta svårt att uttala, men Jo kämpade verkligen.

Vi åt lunch i någon liten skotsk stad som jag redan har glömt vad den hette och som säkert var jättetrevlig, men tyvärr var lunchen i princip allt vi hade tid för.
Jag och Michelli, Daniela, Doris, Lena och Lucy gick till en restaurang på temat fisk. Jo hade tipsat oss om att vi borde prova Dagens Soppa på någon restaurang under vistelsen i Skottland, så mina vänner gjorde detta. Jag skippade soppan men ångrade mig i samma stund som de fick in sin; det var en orange soppa av den kryddiga sorten och den såg väldigt god ut.
Jag tog mod till mig och frågade om det var försent att ändra sig.
”Nejdå, inte alls.” sa en servitör på vacker och förstålig skotsk engelska. ”Jag ska hämta soppa åt dig.”
Efter några minuter kom han tillbaka:
”Det här är lite pinsamt, men dagens soppa är slut. Går det bra med en annan sorts soppa?”
Jag valde fisksoppa, och den var minst lika god. Till huvudrätt tog jag, min vana trogen, Fish&Chips.
   Ni har väl förstått vid det här laget att jag, innan jag kom till Storbritannien, kunde räkna antalet gånger jag ätit ute på restaurang på ena handens fingrar. Därför har jag ingen aning om ifall betalsystemet jag nu ska beskriva är en brittisk grej eller om det är likadant på restauranger i Sverige.
I vilket fall hatar jag systemet. Man får ett kvitto på hela måltiden, allting som alla i sällskapet har beställt, och en liten tallrik där man ska lägga pengarna. Helt ärligt tror jag systemet bygger på att en person i sällskapet ska betala hela måltiden, allt som beställts av alla. Annars ska alla i sällskapet sitta och räkna fram och tillbaka och lägga en massa pengar på tallriken. Dessutom ska man gärna lägga till en viss procent av priset i dricks, hörde jag någon säga. Usch.
För det första vill jag oftast betala med kort. Då kommer en servitris eller servitör bort till bordet med en liten kortläsare och frågar hur mycket jag ska betala. Och inte räcker det med att peka på kvittot och säga att jag vill betala fisksoppa och Haddock with chips (Haddock är en fisk jag ätit två gånger utan att ha en aning om vad den heter på svenska, påminn mig om att kolla upp det), nej nej. Servitrisen eller servitören måste veta HUR mycket jag ska betala, måste ha en exakt summa att slå in på kortläsaren.
För det andra: jag kan verkligen inte räkna. Fråga vem som helst som känner mig och de kan intyga att det är sant. Trots detta måste jag, varje gång jag går på restaurang, inte bara gå emot systemet och krångla till allting genom att betala min del av måltiden med kort utan dessutom sitta med kvittot och räkna ihop eländet.
Det brukar gå bra. Men den här gången fick vi det verkligen inte att stämma. Det slutade med att jag i ren frustration gav servitrisen en £10-sedel och sa åt henne att ta så mycket av den som det saknades. Senare hörde jag Doris och Lena sitta på bussen med kvittot och försöka räkna ut vem som betalat för mycket respektive för lite, men jag orkade verkligen inte bry mig. Huvudsaken var att vi kom därifrån.

Dagens andra höjdpunkt hette Hamish. Hamish var en ko av den lurviga sorten, med enorma horn. Scotish Highland Cow hette arten, fick jag lära mig. Mössan Jo hade köpt var helt klart inspirerad av Hamish, så det slutade med att så gott som alla i sällskapet tog en bild av sig själva bredvid Hamish med mössan på sig.
   Det blev ett kort stopp, för vi var sena till vår nästa attraktion: ett Whisky-destilleri (heter det så? Det var vad de sa på engelska i alla fall).
Jag är inte sådär jätteintresserad av whisky, så jag hade hellre stannat hos Hamish. Vi fick en guidad tur och en beskrivning av varje del av processen att göra whisky. Guiden hade en stark skotsk accent och för att förstå honom hade jag behövt koncentrera mig väldigt mycket. Jag var inte tillräckligt intresserad av whisky för att göra det, tyvärr. Vad som roade mig var dock att det vid varje ”station” satt en skylt där det stod om just den delen av tillverkningen på sju olika språk. Högst upp engelska, sen tyska och som nummer tre, till min stora förvåning, svenska. Av alla språk man kan texta någonting på så väljer de just svenska, som bara pratas av nio miljoner i världen. Den enda anledningen jag kunde komma på var att ju längre norrut i Skottland man kommer, desto mer påverkade av nordiska vikingar är de. Helen har berättat att på Orkney Islands låter dialekten de pratar nästan som svenska.
Svenskan var dessutom perfekt, konstaterade jag, och en perfekt översättning av vad som stod på engelska. Inte alls som vissa skyltar jag kan se i Brighton, med o istället för ö och stora ”i” (även om de alltid får mig att le, för någon har i alla fall FÖRSÖKT). De måste ha haft en svensk person där som hjälpt dem med skylten.
   Efter guidningen kom vi ut till en souvenirshop och fick provsmaka lite whisky. Jag ville smaka bara för sakens skull, bara för att jag råkade vara i Skottland på ett ställe där de gjorde skotsk whisky, och det ångrade jag bittert. Låt mig säga så att den mikroskåpiska klunk jag drack var den mest otrevliga smakupplevelse jag någonsin haft.
Souvenirshopen tråkade ut mig, så jag gick ut och tittade på floden de tog vatten till whiskyn ifrån istället.
”Om ni har druckit för mycket så är det den vita bussen ni ska in i.” sa Jo på vägen tillbaka och jag kunde inte låta bli att skratta.

Dagens sista stopp var slottet i Stirling. Jag hade ju gärna velat gå in där men med slottet i Edin-Brah i färskt minne förstod jag att vi skulle behövt en extra dag till det, så jag nöjde mig med att ta kort. Det var ett vackert slott.
Sen skulle vi till själva Stirling. De som ville kunde gå av bussen där, sa Jo. Det fanns inga affärer öppna men om man ville gå till en restaurang eller en pub så kunde man göra det och ta en buss eller taxi tillbaka till hotellet senare. Eller till och med gå, om man var på det humöret.
Jag ville egentligen åka tillbaka till hotellet, men jag var verkligen TVUNGEN att köpa credit till min mobil. Vad jag vet finns det inget svenskt ord för credit i det här sammanhanget, så jag får förklara istället: Det jag ville göra var att köpa ett litet kort med en pinkod jag kunde slå in på mobilen och sen få ett sms från LycaMobile där det stod att mitt saldo hade ökat med £5. Det man köper heter credit, verbet för att ”ladda på” det på mobilen är Top Up. Den credit man har på mobilen, alltså saldot, heter balance. Detta lärde jag mig inte förrän jag behövde kunna det, alltså när jag plötsligt hade ett brittiskt simkort.
   Jag är ganska bortskämd, för att inte säga väldigt bortskämd. I Sverige hade mamma något Telia Familj-system där hon kunde ladda på alla familjens mobiltelefoner på Telias hemsida. Jag har aldrig behövt gå och köpa credit, jag har bara kunnat be mamma ladda på via internet.
Nu tar min credit slut lite hastigt och lustigt när jag minst anar det. Jag kan köpa ny antingen hos Karen i skolan eller på någon av Storbritanniens två största supermarkets, Tesco och Sainsbury. Vid det här laget hade jag bara ett par pence kvar i balance och började bli lite desperat.
   Alltså hoppade jag av i Stirling och begav mig, tillsammans med Lucy som ville köpa en tandborste, på en oändlig vandring i den skotska kylan för att hitta ett Tesco.
Det kändes som om vi gick genom halva stan, men vi hittade dit. Lucy var tapper och följde mig. När jag, inne på Tesco, började spekulera i om jag skulle köpa något att äta till kvällsmat så insåg väl Lucy liksom jag att detta kunde ta ett tag, så hon betalade sin tandborste och väntade på mig utanför.
   Jag kom på mig själv att tänka att mataffärerna var det enda som förenade United Kingdom, för Tesco var det första som var exakt likadant som hemma i England. Jag köpte en yoghurt och en macka att äta till kvällsmat, samt lite proviant till den elva timmar långa bussresan som väntade oss i morgon.
Sen kom vi till den jobbiga delen; att betala. Jag har vid det här laget blivit expert på self checkouts (där en automatisk röst säger åt mig att skanna mina varor, välja betalmetod, ta min växel och slutligen ta mina varor) eftersom jag hellre går till dem än till en människa i kassan. Jag är blyg, helt enkelt. Men eftersom jag skulle köpa credit så var jag nu tvungen att betala i en vanlig kassa och prata med en människa.
Och precis det jag hade fruktat skulle inträffa inträffade; personen i kassan, en tjej i min ålder, mumlade på skotsk engelska med resultatet att jag inte förstod ett ord. Hehe. När jag hade frågat tre gånger vad hon försökte säga gav hon upp och vred sin lilla skärm mot mig. Det stod att kortet inte hade fungerat och att hon skulle be kunden, alltså mig, om en alternativ betalningsmetod.
Lyckligtvis hade jag rätt summa i kontanter. Jag gav dem till henne och skyndade mig sedan därifrån, något nervös. Betydde detta att jag inte hade några pengar kvar på kortet? Jag gick till en bankomat för att se efter. Lättad konstaterade jag att jag kunde ta ut £10, men konstaterade också att pengarna förmodligen var slut efter det.
   Jag och Lucy hamnade efter någon timmes väntan på en buss. Chauffören var jättesnäll och lovade på helt förstålig skotsk engelska att han skulle säga åt oss när vi var vid hotellet och det var dags för oss att gå av.
Bakom oss satt två tjejer som pratade mycket mindre förståligt; även om jag uppfattade ett eller två ord på engelska lite här och där så lät det mestadels som om de pratade ett helt annat språk. Precis när jag hade svävat bort i min egen lilla drömvärld så ropade chauffören att vi var framme. Vi tackade honom och gick av, fann att vi i princip var precis utanför hotellet.
   Jag åt min lilla kvällsmat, tog en kopp te och läste lite i min bok om William Wallace. Konstaterade att den var ganska tråkig och läste en bok jag tagit med från England istället. När Michelli kom tillbaka från Stirling så gick vi ganska snart och lade oss alla tre.

Andra dagen tog jag en betydligt mindre omfattande frukost; en tallrik flingor och mjölk, rostat bröd med marmelad och en kopp te. Inga skotska specialiteter den morgonen, bara vad jag brukade äta hemma i England.
   Innan vi påbörjade den oändliga resan hem så gjorde vi ett sista stopp; en enorm turistshop. Där fanns allt man kunde önska och lite till; souvenirer, smycken, film och musik, böcker, skor, vantar, leksaker, porslinsfigurer  och mycket, mycket mer.
Jag fick tvinga mig själv att slita mig från ett keltiskt halsband för £12. Påminna mig själv om att jag bara hade £10 kvar och helst av allt skulle äta någonting innan jag gick på bussen igen.
Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, men när det kommer till smycken är jag som vilken tjej som helst. Jag fick ganska ofta hindra mig själv från att köpa alla keltiska smycken jag kom över under vistelsen i Skottland.
   I vilket fall; jag lyckades räkna allting ganska bra. Jag köpte två små böcker med bilder i, den ena hette The Magic of Scotland och den andra Highland Cows. Jag blev faktiskt väldigt nöjd, eftersom det var som att behålla och ta hem både Hamish och all magiskt vacker utsikt i Skottland.
Böckerna kostade £4. Efter inköpet gick jag till restaurangen som låg granne med souvenirbutiken och beställde en pizza som kostade exat £6. Nu var mina pengar verkligen slut men jag var glad ändå, för jag hade fått allt jag ville ha.
Restaurangen var fullsatt och jag såg mig osäkert omkring, fick syn på några tjejer som jag trodde tillhörde samma resegrupp som jag. Precis när jag började röra mig bort mot dem hörde jag någon ropa mitt namn. Denna någon var Doris, som satt ensam vid ett bord en bit bort. Tacksamt gick jag och satte mig hos henne. Hon åt också pizza.
 När jag hade en skotsk utbytesstudent boende hos mig över en helg var jag ute och åt pizza med henne, och hon var helt fascinerad över hur fina och nyttiga de svenska pizzorna var. När jag fick in min skotska pizza så förstod jag vad hon menade. Det enda som var tjockare än pizzabottnen var de tjugotals lager ost som var draperade över allting. Men jag var hungrig och desperat och slukade glatt hela pizzan, inklusive pommes fritesen som ingick i måltiden (britter ÄLSKAR pommes frites och jag har ätit det till allt möjligt konstigt vid det här laget).
   Efter måltiden gick jag på toa, och precis när jag kom ut därifrån så möttes jag av en något stressad Jo som sa att vi var tvungna att åka nu.
”Goodbye Scottland, I will come back.” ropade jag när vi halvsprang bort till bussen. Regnet vräkte ner och en isande vind blåste igenom även min tåliga jacka.
”Åh, vi har inte lämnat Skottland än.” sa Jo. Det visste jag naturligtvis, jag sa hejdå eftersom jag visste att jag skulle vara i England nästa gång jag klev av bussen. ”Om du vill kan jag säga när vi lämnar Skottland, det finns en skylt…”
”Ja tack.” sa jag.
   Det tog mindre än en halvtimme innan de skotska bergen så sakta började försvinna.
”Jag gör det här bara för Lilly.” log Jo innan hon tog upp mikrofonen och berättade att vi snart var ute ur Skottland och kunde börja hålla utkik efter en skylt.
”Där bort är den! Är du beredd med kameran, Lilly?” Det sade hon mest för att retas, men jag kunde inte låta bli att ta ett kort genom ett regnindränkt bussfönster. Det var en medelstor, blå skylt med en engelsk flagga och texten ”Welcome to England”.
”GOODBYE SCOTLAND!” ropade hela bussen. Sen satte vi oss och halvsov, för nu var det roliga liksom slut.

Om resan upp till Skottland var seg så var det INGENTING mot resan tillbaka. På resan dit hade vi jättemycket att se fram emot. Vi var pigga, glada och sugna på att upptäcka Skottland. Inte minst inträffade ditresan på kvällen/natten, och även om det var obekvämt så slog vi ihjäl ganska många timmar genom att sova.
Resan tillbaka ner till England tog ALDRIG slut. Det är nog den segaste jag någonsin varit med om.
   Vi gjorde ett stopp på exakt samma rastplats som på ditvägen, Jo höll på att svälta ihjäl så hon kastade sig lyckligt in på snabbmatsstället. Jag var tacksam över att inte vara det minsta hungrig, för jag hade ganska exakt 18 pence kvar efter denna resa. Det går hundra pence på ett pund, och ett pund är ungefär tio kronor. Förstår nu hur fruktansvärt lite 18 pence är? Jag kände mig ruinerad, även om resan så klart varit värd varje penny.

Strax innan London stannade vi och tankade. Lucy beklagade sig över alla timmar på bussen som den här resan inneburit.
”Det beror på att du valde att åka på den allra längsta resan UK Study Tour har att erbjuda, darling.” förklarade Jo. ”Skottland är så långt bort. Om du åker med oss till Amsterdam eller Paris så är det mycket närmare och går mycket fortare.”
Först trodde jag inte riktigt på att det kunde vara närmare till Paris än till Skottland. Skottland må ha känts som ett annat land men det tillhörde faktiskt Storbritannien och låg på samma ö. Paris var utomlands, över ett hav.
Men det är faktiskt sant. Titta på en karta själva så får ni se. Brighton ligger under London, precis vid havet. Det ÄR närmare till Paris. Titta på hur långt norrut Edin-Brah ligger från Brighton så förstår ni att det tog elva timmar.

Vi släppte av några resenärer i London, och sen skulle vi byta chaufför eftersom Dennis The Driver’s arbetstid var slut. Inte ett dugg konstigt, eftersom han kört oss runt halva Skottland och i princip jobbat sen i fredags kväll.
Jo varnade oss, och framförallt mig som satt längst fram och brukade prata väldigt mycket med både henne och Dennis:
”Den nya chauffören är jättesur och grinig, inte alls som Dennis. Snälla, försök inte prata med honom, det kan förstöra hela resan.”
Vi gav Dennis en varm applåd innan han gick av bussen. Den nya chauffören såg verkligen inte ut att vara någon lustigkurre, så jag lydde Jo’s råd och höll tyst. Halvsov med musik i öronen tills vi äntligen kom ner till Brighton, halv elva på kvällen.
”Den här resan har varit fantastisk.” sa jag och gav Jo en kram. Tackade henne för allting.
   Regnet vräkte fortfarande ner, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var som om England ville säga ”välkommen hem, Lilly, har du saknat mig?”.

Detta blogginlägg handlar om min tisdag och skulle blivit klart i onsdags. Det blev det inte, av diverse anledningar.

Vi skulle ha en föreläsning om HIV, fick jag reda på tisdag morgon.
Det var tre personer, två män och en kvinna, som berättade sina historier. Kvinnan rörde mig till tårar. Hon var en väldigt bra talare, väldigt engagerad, hade lätt för att skratta och kan bara beskrivas som… full av liv.
Hennes expartner, som smittade henne med HIV, dog . Det kunde lika gärna varit hon. Men där stod hon, så full av liv, och det var rörande. Samtidigt som det påminde mig om hur bräckligt livet faktiskt är.
Hon hade en åttaårig dotter när hon diagnostiserades med HIV. Dottern var fjorton innan hon fick veta sanningen. Sanningen om viruset hennes mamma bar på, viruset som dödat hennes mammas expartner.
”Du ska dö nu, mamma, eller hur?” sa hon. ”Jag hatar honom för vad han gjorde mot dig, jag hatar honom!”
Hon sa åt sin dotter att inte hata honom. Det fanns inget hat hos henne, det fanns bara den där sprudlande livsglädjen och kraften hos någon som reser sig igen, som skapar sig ett meningsfullt liv med eller utan HIV.
   De delade ut informationsblad, kondomer och röda band man kunde bära för att visa sitt stöd för personer med HIV. Jag satte ett på min jacka och bar det med stolthet. I deras sparbössa hällde jag i en hel näve pence-mynt. Kvinnan tackade mig.
”Du rörde mig till tårar…” mumlade jag fram, och hon log.

Efter lunch skulle vi som har British Culture på utflykt till Lewes. Minibussen räckte inte åt alla, så jag hamnade i en bil med Madelene och läraren Sue. Madelene satt fram och höll igång en konversation, själv var jag fullkomligt nöjd med att sitta i baksätet och titta ut genom fönstret.
Sue frågade om Madelene bodde med sina föräldrar hemma i Sverige. När Madelene hade svarat så gjorde Sue precis det jag hade hoppats att hon INTE skulle göra; hon ställde samma fråga till mig.
Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. Denna gång blev det ett ”Öh… det är ganska komplicerat”. Sen förklarade jag att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, till en stad en och en halv timme bort (ten Swedish miles säger troligen inte britterna mer än vad deras miles säger mig) där jag gick på gymnasiet. Att jag bodde där och hade mitt eget ställe tills bara några veckor innan jag flyttade till England, då jag flyttade tillbaka till min familj. Att jag vill räkna mitt eget ställe som hemma men inte kan, eftersom jag har flyttat därifrån, men inte direkt kan säga att jag bor hos mina föräldrar heller. Sue höll med om att det var komplicerat.
   Lewes var en vacker stad full med historiska sevärdheter. Vädret kunde dock varit bättre. Jag har inget emot engelskt regn, men när det först kommer en störtskur för att sen vara soligt i fem minuter innan nästa störtskur så blir jag lite irriterad. Jag hade dock paraply och en bra jacka, så det gick ingen nöd på mig. Efter den guidade turen Sue gav oss satte jag mig på Costa Coffe med några tjejer från Gilmour och en kopp te. Gilmour är klassen som ordnade Oscarsgala för några veckor sedan. Klasserna är ju uppdelade efter våra förkunskaper i engelska, eller snarare efter hur bra vi gjorde ifrån oss på ett prov första dagen, och efter vad jag har hört är Gilmour klassen som jobbar på den högsta nivån. Skolans elit, om man så vill. Tyvärr har jag börjat tänka på dem lite som så. Den jag har pratat med är Nicole, som dock tyvärr inte var med på utflykten på Lewes. Nicole är förlovad med en engelsman och det hörs; hon låter så brittisk att jag inte kan låta bli att bli avundsjuk. Men Nicole är trevlig, jag gillar henne.

Kvällen spenderades på ett hotell med två av mina före detta lärare och de nuvarande treorna på mitt gymnasium.
   Jag vet att det har tillkommit en hel del läsare sen jag flyttade till England (=sen jag började blogga regelbundet), så jag får väl börja med att förklara. Varje år åker treorna på mitt gymnasium till Brighton tillsammans med två lärare. Där är de sedan en vecka och jobbar med välgörenhet av olika slag och tar del av den brittiska kulturen. Det var när jag själv var i Brighton, för ett år sedan, som jag insåg att det är här jag hör hemma.
Min engelskalärare från gymnasiet heter Helen (och det uttalas som på engelska, eftersom engelska är hennes modersmål). Helen växte upp på en ö längst upp i norra Skottland, flyttade till Sverige när hon var tjugo och träffade en svensk man. Helen är en helt fantastisk lärare, den bästa jag någonsin haft, och förutom det engelska språket gav hon mig och min klass en unik inblick i brittisk kultur. Hennes kultur. Hennes Skottland, framförallt, med alla mysterier och legender som följer med det. Helen är även en väldigt varm och kärleksfull person. Jag stod henne väldigt nära under hela gymnasiet, och inte minst såg jag upp till henne väldigt mycket. Avgudade. Om ni frågar mina kompisar från gymnasiet så heter det att jag näst intill dyrkade henne, och det kanske är sant. I vilket fall har hon betytt väldigt mycket för mig och när hon, de nuvarande treorna och Maria (som var min svenskalärare och som jag också tycker väldigt mycket om, även om hon tyvärr alltid verkar hamna i skuggan av Helen) nu var i Brighton så såg jag väldigt mycket fram emot att få träffa henne igen.
   Regnet vräkte ner och havsvinden var så stark att jag nästan trodde att den skulle slå omkull mig, men ändå var livet perfekt.  Helen och Maria bodde på ett hotell ganska långt ifrån där de bodde förra året, men med hjälp av en karta jag fått av Helen (hon och Maria var på min skola i måndags för att prata med Karen, som även är ansvarig för värdfamiljerna även i detta fall, och pratade då även en stund med mig) lyckades jag hitta dit.
Stället var inte direkt stort; det var i stort sätt bara hallen, ett sovrum, en toalett, ett kök på gränsen till kokskåp och ett litet vardagsrum där vi alla klämde in oss. Mina små ettor, de som nu är treor, Kalle som en gång gick i min klass men tog ett sabbatsår och nu går i deras, Helen och Maria, min gamla klasskompis Elin som också bor i Brighton nu, Emelie som var och hälsade på henne och så jag. Som drack tre koppar te och bara var så… glad. Och pratade engelska med alla. Trots att jag alltid pratat svenska med dem och trots att de svarade mig på svenska så KUNDE jag bara inte prata svenska själv, det går liksom inte längre. Inte här i England, där jag kan prata engelska. Engelska som har blivit Mitt Språk.
Och min engelska var så bra den kvällen, helt flytande och det närmaste perfekt jag någonsin varit.
”What a beautiful language you’ve developed!” sa Helen när jag pratade med henne. Ni kan gissa om jag blev alldeles knallröd i ansiktet och svällde av stolthet.
   Mina små treor berättade hur det går på deras jobb, och det var verkligen en nostalgitripp eftersom de flesta var samma jobb som jag och min klass hade. Roligast var Kalle, som jobbade på en skola för barn till folk som var villiga att betala £50 000 i terminsavgift. Överklassbarn, med andra ord. Han berättade att de få av barnen som vågade tilltala honom kallade honom Sir Karl, och jag höll på att skratta ihjäl mig. Det lät som en riddare eller ett katolskt helgon och passade fruktansvärt illa ihop med den Kalle jag en gång gått i samma klass som.
Maria bjöd mig på enorma chokladkakor som var utsökta men aldrig verkade ta slut. Som om det inte räckte med att jag tog en andra på hennes initiativ så slutade det med att hon lindade in de tre sista i aluminiumfolie och skickade med mig dem hem. Jag satt vid ett bord med Maria medan Helen satt och pratade med Elin och Emelie, så jag berättade lite allt möjligt för Maria. Bland annat drog jag av någon anledning hela historien om problemen med min internetuppkoppling. Avslutade med att jag nu har köpt ett mobilt bredband som fungerar hyfsat, men att de har någon sorts system med att man köper sig surftid och liksom laddar på och att detta enligt kvinnan i butiken måste göras via internet. Med ett brittiskt betalkort. Detta gör mig lite nervös, berättade jag, eftersom jag inte har något brittiskt betalkort.
Just då kom Helen och satte sig vid vårt bord och frågade vad jag var nervös för. Jag orkade inte dra hela historien en gång till, utan sammanfattade det med att jag nu plötsligt har ett brittiskt bredband ”with some kind of top up system, like a mobile phone” och att jag behövde ett brittiskt kreditkort för att göra det via internet.
Helen är en väldigt positiv person och i hennes värld är allting väldigt enkelt. Detta är precis vad jag behöver, eftersom jag själv i grund och botten är ganska rädd och osäker.
Hon sa att hon själv har både ett svenskt och ett brittiskt kreditkort, att det inte alls är säkert att jag behöver en fast adress för att skaffa ett brittiskt kreditkort. Att jag borde gå in på en bank och fråga.
Det borde jag verkligen göra, höll jag med om, och berättade att häromdagen när jag loggade in på min bank så stod det ”Uttagsavgift: 35 kr”. Varje gång jag tar ut pengar så säger bankomaten, på formell engelska, att jag kan bli tvungen att betala för det här uttaget, frågar om jag vill fortsätta ändå. Nej, det vill jag inte, skriker hela mitt väsen, men vad har jag för val? Jag trycker på yes varje gång. Och nu har jag alltså sett resultatet.
Detta gjorde Helen ännu mer övertygad om att jag borde skaffa ett brittiskt kreditkort. Det är så onödiga pengar, sa hon, och det verkar ju helt sjukt att jag ska behöva betala 35 kr bara för att ta ut kontanter.
   Jag berättade också att jag, när min kurs är slut, måste skaffa ett jobb för att kunna stanna i Brighton. Och att det gör mig jättenervös, eftersom jag aldrig haft ett riktigt jobb ens i Sverige.
Helen uppmuntrade mig på alla tänkbara sätt. Det är jättelätt att skaffa jobb i Storbritannien, sa hon, så fort man går förbi en affär så sitter det en lapp på dörren där det står att de behöver personal. Om det är självförtroende jag behöver så kan jag ju gå till någon välgörenhetsorganisation och jobba som volontär, det är en jättebra merit.
Bara det faktum att hon trodde på mig betydde jättemycket. Plötsligt vågade jag själv tro på att allting var möjligt, plötsligt var jag inte rädd längre. Hennes uppmuntran var precis vad jag behövde.
   Framåt tio var både Helen och Maria jättetrötta, och Helen sa till de små treorna att det nog började bli dags att avsluta den här festen snart. Jag kunde inte låta bli att skratta, för det var det artiga brittiska sättet att säga det på.
”Du får nog vara tydligare, Helen.” sa Maria när treorna inte gjorde någon ansats att resa sig från soffan. Helen försökte igen:
”Kommer ni ihåg vad vi pratade om på lektionen häromdagen, att jag har svårt för att säga nej och lindar in saker? Det var det som just hände. Jag försöker säga att ni måste gå nu.”
Jag dröjde mig ändå kvar en liten stund, pratade om Skottland. Men när Helen inte ens var artig och brittisk länge utan sa rakt ut ”du borde gå hem och skriva ditt CV nu, Lilly” så insåg jag att jag faktiskt borde gå. Även om det var svårt, för det var så härligt att få träffa Helen och Maria igen.
De verkade tycka samma sak.
”Well, my dear, it has been lovely to see you.” sa Helen precis innan jag gick. Jag kramade dem båda två riktigt länge, gick sen ut i natten och log för mig själv. Vågade tro på att inget är omöjligt, precis som jag lärde mig på gymnasiet.