The magic can begin

Om någon av mina klasskamrater går in här så måste det kännas jättekonstigt att den av dem som hellre sitter ensam på en bänk än att prata svenska med någon, bloggar på just svenska. Ja, det känns konstigt för mig också. Tro mig. Men den här bloggen är trots allt till för mina nära och kära i Sverige och inte för mina nya klasskamrater. Därför fortsätter jag att blogga på svenska. Min pappa tycker redan det är tråkigt att han inte kan läsa mina statusuppdateringar på facebook längre eftersom jag skriver så mycket på engelska, och om jag dessutom började blogga på engelska så skulle jag väl typ krossa hans hjärta.

Igår fick jag en ny vän, hon heter Hanami men kallas Hana och kommer från Japan. Jag pratar ju som sagt engelska hela tiden, med alla jag ser, och eftersom Hana gick i min klass och uttalade sitt smeknamn som ”Hannah” så trodde jag först att hon var svensk. När jag sedan förstod att hon var japan så blev jag eld och lågor. Att träffa någon från ett land så långt bort och en kultur så olik min var fantastiskt spännande.
Visst, svenskarna i min klass är trevliga, men när jag pratar med Hana är det På Riktigt på ett sätt det aldrig kan bli med dem. Hana förstår mitt modersmål lika lite som jag förstår hennes (troligen till och med mindre, jag kan ju trots allt tre eller fyra ord på japanska) och vi är helt beroende av det engelska språket för att kunna kommunicera.  Och, det här kommer låta hårt men det måste sägas rakt ut: jag kom inte hit för att umgås med svenskar. Jag kom hit för att prata engelska På Riktigt, vidga mina internationella vyer och sakta men säkert bli en del av det brittiska samhället. Om jag får vänner bland svenskarna är det liksom en bonus. Ida är underbar, Line är jättetrevlig och detsamma är Evelina, men eftersom majoriteten av gruppen pratar svenska så fort ingen av våra brittiska lärare (jag börjar känna mig som en av dem eftersom vissa i gruppen byter till engelska så fort de ser mig) är i närheten så håller jag mig hellre ifrån dem. Något flockdjur har jag aldrig varit. Jag väljer ut mina favoriter och gör sedan en egen liten grupp av dem.
   I alla fall; jag valde Hana. Hon var den gulligaste japan man kan tänka sig och jag ville verkligen bli hennes vän, så jag tog varje tillfälle jag fick att göra henne till en del av min lilla grupp. Hana, du kan sitta vid vårt bord! Hana, ska du inte följa med på vandringen till Devil’s Dyke? Hana, vill du följa med in till Brighton i morgon? Och Hana var bara så gullig och jätteglad över att bli en del av min lilla grupp. När jag satt i skolan med min laptop igårkväll och snyltade på deras internet så bad jag henne skriva in sitt namn i sökrutan på Facebook, så att jag kunde "Lilly my dear! I really enjoyed shool today because of you! Thanks to you, my Loxdale life seems to be going well. I'll see you tomorrow in Literature class(I'm moving from screen printing class)!." Jag log som en idiot och var tvungen att läsa det tre gånger.

Jag har fortfarande varken något busskort eller någon internetanslutning hemma, men mitt brittiska mobilnummer fungerar i alla fall. Så all teknik hatar mig inte, bara nästan.
Nästa helg ska vi på studieresa till London och jag svimmar nästan av lycka bara jag tänker på det. Ni ska se mig när någon sen börjar prata om det...
Det här kommer låta ännu hårdare, men jag saknar inte Sverige det minsta och jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer flytta tillbaka dit. Känslan av att jag hör hemma här blir bara starkare och starkare för varje dag som går. Det är liksom som om jag har bott i fel land i hela mitt liv och nu äntligen hittat rätt, som om jag var menad att växa upp här men blev bortförd till Sverige av en ond häxa som bebis.  Känslan är jättesvår att förklara. I korthet kan man väl säga att jag innerst inne skiter i om jag har tillgång till internet hemma eller inte, för livet är så fantastiskt att jag är fullt upptagen med att leva det. Ibland somnar jag knappt på kvällarna, bara för att jag är så excited.

Jag sitter i skolan nu, jublade högt när min dator äntligen ville ansluta till internet. Att blogga på svenska känns jättekonstigt; jag har ställt om mig helt.

Vi är runt trettio svenskar. Jag har inte sagt ett svenskt ord sen igår och tänker fortsätta med det. Ser jag en grupp av mina klasskamrater som står på gräsmattan och pratar svenska med varandra så håller jag mig ifrån dem. Ville jag prata svenska hade jag kunnat stanna i Vimmerby och gå på folkhögskolan där. Missförstå mig inte, jag lär gärna känna folk även om de är svenskar, men då är det på mina villkor. Mina villkor är två till antalet och ganska enkla: mindre grupper och bara engelska. Ett par av dem jag har pratat med trodde på fullaste allvar att jag var brittisk.

Jag har hittills fått en vän som jag tror jag kommer hålla ihop med framöver: Ida. Ida är 19, men ser betydligt yngre ut, och väldigt gullig. Inte minst umgås hon med mig på mina villkor, det vill säga på engelska. Jag tycker väldigt bra om henne och har bara under dagen lyckats kalla henne darling, love, hon, honey och till och med sweetheart. Hon har inget emot det alls, tvärtom verkar hon tycka väldigt bra om det. Hon säger att jag är en väldigt kärleksfull person.

Jag säger inte love till främlingar på stan, riktigt så britisk är jag inte än, men så fort jag gillar någon, känner mig trygg med denna någon och hamnar på någon sorts kompisnivå så börjar jag automatiskt kalla dem för darling och love och honey och ibland till och med sweetheart.

 

Jag har druckit en kopp te idag och fått massvis med information. Skolan är jättefin men det kommer ta ett tag innan jag lär mig hitta. Idag ska jag för hoppningsvis skaffa ett busskort och åka in till Brighton, kanske tillsammans med Ida.

 

Love you guys xxxx

Jag sov knappt. Oroligt, under korta stunder, vaknade en gång i timmen och kollade på klockan. Halv fem gav jag upp och satte mig i köket med en kopp te och en ostmacka. Kvart i fem kom mamma och min bror upp (min bror går på gymnasiet i Kalmar och hans tåg går klockan sex, därav denna omänskliga uppstigningstid. Mamma skjutsar honom till tåget).
Efter en lång hejdå-kram med min bror så tog jag en snabb dusch. Det mesta var fortfarande ganska overkligt, och om jag kände något alls så kände jag mig avtrubbad.
Vimmerby Tidning bjöd på spännande nyheter så som att Stellan Skarsgård har fått barn (nummer åtta i ordningen, var det så?), samt att folk hade kommit från ”när och fjärran” för att gå Oxlunken. Och sen min personliga favorit: på Eksjö Stadsfest, med artister så som Loreen och Magnus Uggla, var det 20 000 människor. På Hultsfred Marknad var det 25 000 människor. Mamma och jag höll på att skratta ihjäl oss åt detta. Om vår lokaltidning är patetisk så är det ju inget emot vad lokalborna är.
Min mamma och syster fick varsin lång hejdå-kram och kvart över sju bar det iväg upp till Linköping och flygbussen. Jag förstod fortfarande inte riktigt att jag inte kommer få träffa dem förrän till jul.
   I bilen var det bara jag och pappa, och hela vägen upp till Rimforsa satt jag och halvsov. I Rimforsa hämtade vi upp Caddy, som inte har något busskort längre och därför annars skulle suttit fast nere i Kinda. Med Caddy och hennes knallrosa hår i bilen blev det genast lite lättare att hålla sig vaken.
   Vi var på fjärrbussterminalen i Linköping halv nio, bussen till Skavsta gick halv tio. Jossie och Maddie var där ungefär samtidigt och eftersom det är ganska kallt klockan halv nio på morgon i slutet av augusti så klämde vi alla in oss i pappas bil, jag med min tio kilos ryggsäck i knäet. Där satt vi sedan och skrattade åt inget särskilt, fånade oss och tog kort på varandra tills bussen kom.
   Jag kramade dem länge, min pappa och tre av mina allra bästa vänner, men det var inte alls lika smärtsamt som jag hade fruktat. Kanske hade jag den avtrubbade känslan att tacka för det.  Jag hittade en ledig plats där jag kunde sitta och vinka till dem genom fönstret, vinka och skicka slängkyssar och göra diverse grimaser.  Det gjorde jag ända tills bussen åkte och jag inte såg dem längre.
Helt ensam, slutligen, på väg mot något helt okänt Det borde ha känts vemodigt, tomt, ensamt eller läskigt eller vad som helst. Istället var det då allting föll på plats. Jag är Lilly och jag är precis där jag borde vara: på en flygbuss till Skavsta. Det var som att vara tillbaka i sitt rätta element.

Det första jag gjorde på Skavsta var att uppsöka toaletten. Man kan ju önska att jag kunde ha väntat tills jag åtminstone hade checkat in min tjugo kilos resväska, men nej. Jag var i akut behov av en toalett och det var inget att göra åt saken. Fråga mig inte hur, men jag lyckades få in både mig själv, den tjugo kilo tunga resväskan och min tio kilos ryggsäck i ett minimalt toabås på Skavsta flygplats. Och dessutom få ut allt igen.
   Nämnde jag hur mycket ångest jag hade för bagaget, för att stora väskan skulle väga mer än 20 kilo och för att min dator i handbagaget skulle bli förstörd och för att säkerhetskontrollen skulle avslöja några potentiellt livsfarliga metallföremål i min ryggsäck? Allt detta var helt ogrundat. Det gick hur bra som helst. Min resväska försågs med en gul Heavy-lapp där de skrev dit ”20” och försvann sedan utan problem. Jag fick ta ur datorn ur ryggsäcken och checka in den i en egen låda, men annars gick allting jättebra. Jag insåg att jag inte hade ätit något sen min minimala frukost klockan halv sju på morgonen och troligen inte skulle få något att äta förrän jag kom till min värdfamilj, så jag höll andan och köpte en trekantig ost- och skinkmacka, en flaska fanta och en drickyoghurt. Detta gick på 110 spänn, mina damer och herrar, och jag har återigen mitt avtrubbade tillstånd att tacka för att jag inte dog av en hjärtattack.
Sen satt jag i ett hörn på hjärtattack-resturangen på Skavsta i säkert en timme, åt min matsäck, slötittade på halvnaken och ganska frånstötande underklädesreklam som fladdrade förbi på någon TV-skärm, tjuvlyssnade lite på några brittiska killar vid bordet intill bara för att njuta av deras engelska , sms:ade med Johanna, tänkte på allt och inget. I sista kön ut till flygplanet fann jag mig själv omgiven av brittiska unga män, två framför mig och tre bakom mig, och svävade bort i något drömliknande tillstånd. Dock var jag livrädd för att råka slå någon av dem medvetslös när jag tog av mig min tio kilos ryggsäck för att ta fram passet och boardingkortet.

Jag äskar att flyga. Och mest av allt älskar jag att sitta vid ett fönster när det är molnfritt och titta på den pyttelilla världen under mig.
Ovan molnen förlorar man alla perspektiv. Jag tror på fullaste allvar att världen under mig är lika liten som den ser ut, att jag skulle kunna kliva ur planet , hoppa någon meter ner och sen kliva över den som en jätte. Att världen under mig blir större och större ju närmare den jag kommer förstår jag inte ens när vi går ner för landning.
Vi flög först över Sverige och Sverige visade sig från sin allra bästa sida med gröna skogar, gulbruna åkrar och blå sjöar. Sverige låg som ett lapptäcke under mig.
Ovanför molnen är upp och ner de enda riktingar som finns, det enda man har perspektiv på. När vi flög över havet försvann även det. Allt var bara blått, både över och under oss. Motorbåtar under oss såg precis ut som de flygplan man kan se om man tittar upp mot himlen en solig dag; vita små prickar som lämnar vita streck efter sig. Och molnen fanns både över och under oss.  Det var så vackert, verkligen som om vi var i en annan värld där till och med upp och ner hade förlorat sin betydelse.
Efter havet flög vi över något som kan ha varit brittisk mark, men det kan också lika gärna ha varit Danmark. Jag har ingen aning om åt vilket håll vi flög. Någonstans där slumrade jag till, sov en stund. Inte förrän regnmolnen hopade sig under oss vågade jag tro på att vi verkligen flög över brittisk mark. Fråga inte hur jag kunde avgöra det från tio tusen meters höjd, men bilarna under oss körde på vänster sida. Och strax där sa kaptenen något om ”landing in ten minutes”.

När jag, efter nästan ett år av längtan, återigen satte foten på brittisk mark så skakade mina ben. När jag, någonstans under den evighetslånga vandringen till passkontrollen och min väska, fick ett sms från Priceinfo som började med orden ”Välkommen till Storbritannien” släppte allting och jag började nästan gråta. Jag läste sms:et tre gånger och fick sen tvinga mig själv att skärpa mig, så att jag inte skulle råka vandra iväg utan min väska eller något sådant.
   Någonstans innan jag hämtade min väska träffade jag Olle, en av mina blivande klasskamrater.  Vi begav oss mot en restaurangen Giraffe, där Line, Evelina och Madelene enligt uppgifter befann sig.
Jag kunde bara inte gå in där släpandes på min tjugo kilos väska, så Olle fick vänta utanför med väskorna. När en ung kvinna ville ge mig en meny och placera mig vid ett bord sa jag snabbt ”I’m just gonna say hello to my friends over there” och pekade diffust i riktning mot neonskylten de sagt att de satt bakom. Det gick bra, sa den unga kvinnan. Egentligen var de inte mina vänner än, men det var betydligt lättare att referera till dem om så. De kände igen mig direkt, hälsade glatt, betalade sin mat och sen begav vi oss alla mot tåget till Brighton.

Line var en typisk dansare. Det syns liksom på sättet de går på, dansarna, sättet de rör sig. Hon var som tagen ur en dansklass på FU. Jag tyckte om henne direkt. Hon var väldigt trevlig, lätt att umgås med och väldigt mån om oss alla i gruppen. När vi gick vände hon sig ofta om och kontrollerade att alla var med, och när jag på tåget hamnade lite bakom de andra och mest satt där och halvsov och njöt av den engelska utsikten så vände hon sig också ofta om och försökte få med mig i samtalet.
Olle påminde ganska mycket om min vän Martin, och detta var verkligen inte till hans nackdel.  De andra två pratade jag inte lika mycket med, men de verkade också väldigt trevliga.
   När vi väl kom till Brighton så skulle vi dela på en taxi till Portslade och våra värdfamiljers adresser. Fem svenskar med trettio kilo bagage var. Men det gick. Med lite kreativitet, ihoptryckande och en väldigt hjälpsam taxichaufför.
Och då, när jag satt i en taxi som susade fram genom Brighton, tillsammans med fyra okända svenskar och närmare 600 kilo bagage, så kände jag väldigt starkt att jag var på precis rätt plats vid rätt tillfälle. Mina nya vänner sa att det var jätteläskigt att åka ”på fel sida”, jag hälsade vänstertrafiken som en gammal vän. Världen hade vänts rätt igen, allting var tillbaka på plats. JAG var tillbaka på rätt plats.
   Taxin var som en bastu, vi var trötta och nervösa och flummade plötsligt runt som om vi känt varandra i flera år. Pinsamt nog lyckades jag först säga fel adress till busschauffören. När jag slutligen hamnade utanför rätt hus så var jag nervös som aldrig förr. Men det försvann ganska snabbt när Sandy, mamman i familjen, öppnade dörren och släppte in mig. Sandy tog emot mig med öppna armar. Hon bad mig sitta ner i soffan, ihop med 11-åriga Bradley som kollade på Stuart Little, medan hon hämtade en kopp te till mig. Någonstans där sa hon att min engelska var ”fabolous” och jag tror jag rodnade.
Hunden var underbar.  Vi tog den till en park där den jagade bollar med den glädje och aldrig sinande energi som bara hundar besitter. Sandy visade mig hur jag ska gå för att komma till skolan och gav mig jättemånga tips: gå gärna genom parken på morgonen men ta hellre en omväg runt den om det är mörkt, här ligger ett postkontor ifall du vill skicka brev och vykort till Sverige, den här puben brukar de svenska eleverna ofta samlas vid och utgå från... Jag nickade, hummade och log mest. Active Listening, precis som Helen lärt mig.

Till kvällsmat var det kyckling, potatis, grönsaker och diverse spännande såser. Vid det här laget var jag utmattad, och efter att ha suttit en stund vid en dator de lånade mig när min egen vägrade ansluta till internet (det var då jag skrev alla statusuppdateringar på Facebook med / istället för  ’) så somnade jag som en sten.

Det tog flera timmar att få två väskor packade. Det vägde för mycket, allt fick inte plats, väskan var för stor att ha som handbagage, vi vägde igen, stod med ett måttband i ena handen och Ryan Airs bagageregler i andra och mätte, packade upp, packade om, vägde ännu en gång... Till slut kunde mamma och jag bara skratta åt alltihop. Hur vi slutligen lyckades få ner allting är ett mysterium. Någon timme senare kom jag ju dessutom på att jag hade packat ner ett pennfack i handbagaget som förutom tjugo olika FU-pennor även innehöll en sax. Rent teoretiskt sätt skulle jag ju kunna skära halsen av någon medresenär med denna sax. Den åkte ut. Allt jag hittade i handbagaget som hade den minsta metall i sig förvisades dessutom till ett ytterfack på min resväska. När jag började få ångest över hurvida strålningen i säkerhetskontrollen kan skada min dator så insåg jag att visst, jag kanske inte är det minsta flygrädd i den bemärkelsen, men jag blir fruktansvärt uppstressad och sjukligt paranoid när jag ska flyga.

 

Men i övrigt var allting väldigt fint. Min sista dag hemma åt vi min favoriträtt: köttfärslimpa med potatis, brunsås och lingonsylt. Sen bakade min pappa och syster en jättegod äppelpaj som vi avnjöt framför en Disneyfilm.

Hittills har jag inte riktigt fattat vad det här innebär. Jag får varken in i min hjärna att jag i morgon kommer vara tillbaka i landet jag med sorg lämnade för nästan ett år sedan (!) och har längtat efter sedan dess, eller att jag inte kommer få träffa min familj eller mina vänner förrän jag kommer till Sverige över jul.

I min värld ska alla människor gärna släppa allt de har för händer för att krama mig hejdå på fjärrbussterminalen i Linköping klockan nio i morgon. Riktigt så funkar det inte. Min Johanna, till exempel, hon har lektion just precis då och hon är precis lika förkrossad som jag över detta faktum. Om inte mer; det är alltid lättare att vara den som åker än den som stannar kvar. Jag ska ut på ett äventyr. I love you, Johanna <3

 

I morgon kommer jag få höra människor som pratar brittisk engelska, och då kommer allting att falla på plats igen. Jag lovar att blogga så fort jag får möjlighet.

Jag började med att gå till biblioteket och lämna tillbaka två böcker. På väg ner igen, på Ågatan i höjd med Pitch Black, slogs jag plötsligt av insikten: this city is beautiful. Allt runt omkring mig var stad, betong, asfalt och sten, och ändå var det som om hela Linköping hade en inneboende skönhet som ingen mer än jag såg. Skönhet ligger i betraktarens ögon, var det inte så?

Sen letade jag upp min vän Josephine och lät henne hålla mig sällskap medan jag köpte ett par jeans (lika bra att få det tråkigaste överstökat, right?). På gatan mellan HM och Gränden var den årliga Internationella Matmarknaden i full gång och jag lyckades med att inte gå bort till britterna endast genom att tänka att de snart kommer vara mina landsmän. Jag hittade ett par bra jeans, och när jag hade köpt dem gick jag och Josephine bort till skolan. Josephine skulle ha lektion, och själv ville jag ju säga hej till mina lärare en sista gång innan jag flyr landet.

Jag följde Josephine till salen hon skulle ha lektion i och gick sedan förbi det som förra terminen var mitt klassrum, för att liksom inspektera. De nuvarande treorna håller numera till där och att de plötsligt är treor är nästan ännu mer obegripligt än att jag själv har slutat. De kommer alltid att vara mina små ettor. De som faktiskt VAR mina ettor, de som min klass hade ansvaret för när de började eftersom vi då var treor, känner jag ingenting för. Men denna klass, precis under mig, är Mina på alla sätt. Mina skyddslingar, skolans arvtagare och den sista riktiga FU-klassen. Kort sagt gick jag in i klassrummet och stod en stund och pratade med dem, berättade om Brighton och lät dem uppdatera mig om vad som händer på skolan. Deras nya schema är värdelöst, upplyste de mig om. Jimmy är sämre omtyckt än någonsin, troligen för att han är den ansvariga för det. När klockan började närma sig ett kom jag på att de också skulle ha lektion. Och jag hade helt ärligt ingen lust att stanna kvar om Janne plötsligt skulle flumma in genom dörren och ge mig läskiga blickar, eller ännu värre: om Tony skulle komma in och predika om molekyler och DNA. Eller Jimmy och hans luftfuktighet, för den delen.

"Vem ska ni ha? Så jag vet om jag behöver gömma mig eller inte."
"Vi ska ha Helen." sa Alice och log väldigt menande.
"Åh, jamen då behöver jag ju inte gömma mig!"

Helen kom in i klassrummet med ett strålande glatt:

"Nämen hej Lilly, är du här och hälsar på? Vad bra, vi ska prata om Brighton-resan idag så du kan ju vara med och berätta om den!"

Hur skulle jag någonsin kunna tacka nej till ett sånt erbjudande, mina vänner? Jag slog mig ner längst fram, bredvid min vän Dalsern, och plötsligt var allting precis som vanligt igen. Everything made sense, världen föll liksom på plats. Jag satt längst fram på en Helen-lektion, sög i mig varje ord hon sa, log fånigt och redogjorde för både min egen Brighton-resa i trean och mitt nya liv som börjar på måndag. Helen verkade också lycklig över att jag var där, för hon använde mig så mycket som möjligt. Lät mig svara på frågor, berätta och beskriva. När hon skulle prata om Cambridge-proven sa hon dock att jag fick gå ut om jag ville, hon är väl den som allra bäst kommer ihåg hur skräckslagen jag var inför Cambridge. Jag satt dock kvar en stund bara för att lyssna på henne vackra skotska engelska, men när hon började dela ut läskiga Cambridge-papper så smög jag faktiskt ut för att leta reda på de andra lärarna.

 

Martina ville på fullaste allvar aldrig sluta krama mig, och jag kunde inte riktigt släppa henne heller.

Jag kände mig verkligen som Martina älskling under hela trean. Vi var en liten grupp som läste tyska steg 1, mestadels bestod den av elever från IV. Närvaron och arbetsmoralen var sådär, många eftermiddagar var det bara Martina och jag. Jag var intresserad av att lära mig tyska, ställde frågor och gjorde mitt bästa med uttalet och inte minst tyckte jag så väldigt mycket om Martina. Hon var min handledare, hade mitt fulla förtroende och jag stod väldigt nära henne under hela gymnasiet.

Att döma av hur överlycklig hon blev av att se mig idag så är jag fortfarande hennes älskling. Vi stod och pratade och kramades en lång stund och jag fick återigen berätta allt om mitt nya liv.

"Jag tror du kommer bli kvar i Brighton. Och vem vet, du kanske träffar en trevlig liten engelsman..."
Den här gången sa jag faktiskt att det är precis vad jag har planerat. Martina skrattade bara.
"Jamen det är ju perfekt, då kan du ju bo där i ett hus och alltid ha ett rum ledigt för elever och lärare som vill komma och hälsa på!"

Den enda av mina älsklingslärare jag nu inte hade sagt hej till var Maria, som satt på sitt kontor i en lång och utdragen diskussion med en för mig helt okänd person. Jag och Josephine passade på att gå ner en trappa och titta på matsalen, som ju blev klar lagom till vår student. Både Martina och mina tvåor... nej, treor (okej, från och med nu: let's just call them Min Älsklingsklass) hade lovordat den och det vi kom ner till kunde verkligen omöjligtvis vara samma ställe som den fruktansvärt fula skolmatsal vi åt lunch i under sista terminen av trean. Det var nytt, fräscht, rött och i ena änden låg ett riktigt café. Jag köpte en skumraket för två femkronor jag lyckades leta fram, Josephine köpte något yoghurtliknande. Sen började jag bli lite stressad inför ett möte jag skulle på klockan tre, så jag drog med mig Josephine ut från skolan. Mötet var lyckligtvis hyfsat snabbt avklarat, så efter det gick jag till Claes Ohlson och köpte två reseadapters (man kan aldrig få för många), och sen tillbaka till skolan för att se om Maria äntligen var klar med sitt utdragna samtal.

 

Det var hon. Maria har aldrig riktigt varit den kramiga typen, inte alls som Martina och Helen, men den här gången kramade hon mig riktigt länge.
"Jag trodde aldrig du skulle bli klar där inne! Vad kan vara viktigare än att säga hej till mig, liksom?"

"Om jag hade sett dig så hade jag naturligtvis släppt allt annat jag höll på med."

Jag lovade henne att nästa gång ska jag slita upp dörren till hennes kontor och skriksjunga "Mariiiiiiiiaaa!" på samma melodi som i kasino-reklamen. Denna gång hade jag knappt vågat knacka på; Maria är trots allt biträdande rektor, inofficiellt har hon alltid varit mer rektor än Jimmy, Peter och Umbridge tillsammans, och brukar ha ganska mycket att göra.

Vi stod där länge, jättelänge, och diskuterade allt mellan himmel och jord. När hon slutligen gick tillbaka in på sitt kontor så följde jag med och lämnade tillbaka seriealbumet V for Vendetta till Helen (Caddy och jag kom strax efter mösspåtagningen in på hennes och Marias gemensamma kontor, i Guy Fawkes-masker och allt, och bad att få låna det). Jag erkänner att det faktisk var lite svårt att lämna tillbaka det, det började kännas som mitt eget, men jag kommer ju trots allt vara i Storbritannien den 5 november och kan köpa ett eget. Och Helen blev väldigt glad att få tillbaka det.

Vi pratade lite mer om Brighton, hon lovade mig återigen att vi ska gå och fika när hon, Maria och Min Älsklingsklass kommer dit i slutet av september. Sen gav hon mig en lång, varm kram och tackade mig för att jag var med på lektionen.

Jag tackade faktiskt Helen för att jag fått vara med på hennes lektion, även om jag inte sa allt det där kursiverade som ni ser ovan. "See yah in England" var det sista hon sa till mig, och jag kunde bara le.

 

När jag äntligen var klar med att krama mina lärare så ville Världens Sötaste Josephine bjuda mig på lunch, lite som en avskedsgåva, så vi hade en trevlig stund på Subway. Sen kramade jag även Josse hejdå och gjorde något som verkligen kändes helskumt: jag åkte till Berga Söderleden, till huset jag under två år haft en nyckel till, det som nu plötsligt bara var "hem till Caddy". Utan nyckel. Utan något eget. Jag var Caddys gäst, vi satt i hennes rum med dörren stängd. I mitt gamla rum bodde en Alexander, som visserligen inte hette Ryback i efternamn men ändå var väldigt lik honom.

Så vi stängde in oss på Caddys rum, åt glass och såg på Doctor Who, en brittisk science fiction-serie som enligt Caddy oftast är ganska humoristisk. Det var också fint; för sist jag träffade Caddy såg vi ju det jättesorgliga slutet på den där japanska serien och om jag ska vara helt ärlig så grät vi floder när våra älsklingskaraktärer dog. Jag ville ha ett sista minne med Caddy som var gladare, och det var detta onekligen. Även om just detta avsnitt av Doctor Who var ganska tragiskt, något vi faktiskt skrattade lite åt men ändå konstaterade att inget kan vara värre än slutet på Chrono Crusade.

När glassen var slut hjälpte jag Caddy att färga håret, i vilken färg får bli en överraskning för alla er.

 

Jag hade tänkt avsluta denna perfekta dag med att se på V for Vendetta, men nu är klockan redan kvart över tolv så det får väl bli i morgon.

På måndag åker jag. Min flygbuss går 09:30 från Linköpings Fjärrbussterminal, jag är förhoppningsvis där minst en halvtimme innan och alla som känner för det är hjärtligt väkomna dit för att vinka av mig.

Mitt rum i Vimmerby börjar äntligen se beboligt ut igen, efter att ha varit en enda röra av alldeles för mycket saker. Flytten från Linköping gick snabbt och smidigt, även om det naturligtvis inte var helt smärtfritt. Caddy och jag kramdes mycket längre än vad vi någonsin gjort tidigare, ingen av oss ville riktigt släppa taget om allt vi haft tillsammans.

 

Mitt nya liv börjar smyga sig på mig och sakta men säkert kännas verkligt. Jag har fått min värdfamilj: de har en hund och en katt, tre barn, parkettgolv (DET är anmärkningsvärt i England!) och älskar stora familjeutflykter. Frun i huset har en jättestor familj som alla brukar "join in" så detta kan bli väldigt spännande. Mannen är intresserad av sport, sport och åter sport, något jag tyvärr inte kan påstå att jag delar med honom. Äldsta sonen Jack, 16, gillar fotboll och TV-spel. Fjortonåriga Ellie gillar dans, musik och horse riding, och den yngsta pojken Bradley, 11, gillar kort och gott fotboll. Jag hade gärna velat veta mer om hunden, eftersom jag i hemlighet gått och hoppats på att min värdfamilj skulle ha en hund.

 

Caddy och jag träffades i Rimforsa i fredags, mestadels för att avsluta TV-serien vi höll på med. I västvärlden brukar vi tänka att tecknade serier är mest för barn, men i Japan görs även serier för ungdomar och till och med för vuxna. Sådana serier kallas manga om man läser dem i serietidningsform och anime och man ser de i TV-serieform. Chrono Crusade, som vi höll på med, var en anime, som vi såg på orginalspråket japanska med engelsk textning. Caddy hade sett den innan och försökte, utan att avslöja slutet för mycket, varna mig för att vi skulle bli fruktansvärt deprimerade när vi hade sett klart den. Det var minst sagt sant. Trots förvarningen var jag inte förberedd på exakt HUR illa det skulle vara: Chrono Crusade hade det sorgligaste slut jag någonsin sett. Jag ångrar inte att jag såg denna anime, för jag tyckte verkligen om den, men jag önskar verkligen att slutet hade varit LITE mindre sorgligt. Att det åtminstone hade funnits NÅGON liten ljuspunkt.

Det värsta med TV-serier är dessutom att man verkligen lär känna karaktärerna. Jag tyckte så mycket om alla karaktärer och hoppades in i det längsta att det skulle gå bra för i alla fall NÅGON av dem. Men nej. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det här tragiska slutet.

 

Jag och mina blivande klasskamrater i Brighton finns nu i en Facebookgrupp, på initiativ av en tjej som heter My. Vi har börjat ordna oss i små grupper efter vilken flygplats vi anländer till och försökt hitta andra som kommer dit ungefär samtidigt, så att man får sällskap under tågresan ner till Brighton. Den jag har pratat mest med är Line, som jag tog kontakt med eftersom jag anländer till Gatwick bara några timmar efter henne. Line beskriver sig själv som en glad göteborgare som gillar att dansa och fota, och hittills verkar hon väldigt trevlig.  Med på detta tåg ner till Brighton ska även en Madelene och en Evelina och även de verkar väldigt härliga och spännande.

 

I morgon ska jag upp till Linköping och titta in hos mina lärare, som ni kan gissa har jag ju saknat dem så det ser jag fram emot, samt uträtta några ärenden. Något mer har jag faktiskt inte att säga just för tillfället. Förhoppningsvis skriver jag ett nytt blogginlägg i morgon och berättar om dagen i Linköping.

Jag flyttade hit för ganska exakt två år sedan. Jag hade betydligt mindre väskor, jag hade knappt sett någon av de filmer jag idag räknar som mina favoriter och flera människor som skulle förändra mitt liv hade jag ännu inte lärt känna. Jag hade inget pass, jag hade aldrig flugit och jag hette fortfarande Nilsson i efternamn.

Jag åt mackor med bredbar leverpastej, lyssnade på Mix Megapol på morgonen, sjöng Rihannas "Russian Roulette" i duschen och längtade halvt ihjäl mig efter att få börja tvåan. Att gå ner till ICA, handla mat för egna pengar och ställa in den i eget kylskåp var något fantastiskt och jag kände mig vuxen, fri. Hela världen låg verkligen framför mina fötter.

Jag var ung och naiv, men lycklig. I rummet mitt emot bodde främlingar, den ena mer skum än den andra, och jag hade alltid dörren till mitt rum stängd. På kvällarna när jag skulle sova låste jag den till och med. Utan någon som helst logisk anledning, jag kände mig bara utsatt och otrygg om jag inte gjorde det.

 

Min sista kväll här spenderades med Caddy, en macka och en kopp te framför tre avsnitt av den TV-serie vi just nu håller på med: animen Chrono Crusade. I morgon bitti, min sista morgon här, ska vi göra något som vi pratat om jättelänge: äta en riktigt brittisk frukost med bacon och ägg, te, korv, chips, vita bönor i tomatsås och rostat bröd med marmelad.

Vanligtvis brukar jag vilja avsluta saker som jag påbörjade dem. Det är vackert, att tänka på livet som en cirkel där allt kopplas ihop till slut istället för en raksträcka med en början och ett slut.

Men i det här fallet är det ännu vackrare att avsluta det precis tvärtemot hur det började: äldre, betydligt mindre naiv, kanske lite bittrare men mycket tryggare. För när Caddy sover i rummet mittemot låser jag aldrig dörren, det behövs inte längre. Vi har levt sida vid sida i ett halvår och att flytta ifrån henne kommer vara som att lämna kvar en del av mig själv. Vad är en kväll värd utan te och anime, utan henne bredvid mig i soffan? Utan konstiga disskusioner i samma soffa klockan halv två på morgonen, då vi sliter ut våra interna skämt och tjuter av skratt?

 

Men för att komma vidare måste man alltid lämna något bakom sig, även om det är lika vackert som det här.

Caddy ska hälsa på mig i Storbritannien i höst, runt den femte november då vi ska fira Guy Fawkes på vårt eget sätt. Kanske får jag komma och hälsa på henne i Tyskland nästa år, se hur mycket jag kommer ihåg av språket.

Oavsett vilket: jag älskar dig, Caddy. Så mycket.