The magic can begin

Om någon av mina klasskamrater går in här så måste det kännas jättekonstigt att den av dem som hellre sitter ensam på en bänk än att prata svenska med någon, bloggar på just svenska. Ja, det känns konstigt för mig också. Tro mig. Men den här bloggen är trots allt till för mina nära och kära i Sverige och inte för mina nya klasskamrater. Därför fortsätter jag att blogga på svenska. Min pappa tycker redan det är tråkigt att han inte kan läsa mina statusuppdateringar på facebook längre eftersom jag skriver så mycket på engelska, och om jag dessutom började blogga på engelska så skulle jag väl typ krossa hans hjärta.

Igår fick jag en ny vän, hon heter Hanami men kallas Hana och kommer från Japan. Jag pratar ju som sagt engelska hela tiden, med alla jag ser, och eftersom Hana gick i min klass och uttalade sitt smeknamn som ”Hannah” så trodde jag först att hon var svensk. När jag sedan förstod att hon var japan så blev jag eld och lågor. Att träffa någon från ett land så långt bort och en kultur så olik min var fantastiskt spännande.
Visst, svenskarna i min klass är trevliga, men när jag pratar med Hana är det På Riktigt på ett sätt det aldrig kan bli med dem. Hana förstår mitt modersmål lika lite som jag förstår hennes (troligen till och med mindre, jag kan ju trots allt tre eller fyra ord på japanska) och vi är helt beroende av det engelska språket för att kunna kommunicera.  Och, det här kommer låta hårt men det måste sägas rakt ut: jag kom inte hit för att umgås med svenskar. Jag kom hit för att prata engelska På Riktigt, vidga mina internationella vyer och sakta men säkert bli en del av det brittiska samhället. Om jag får vänner bland svenskarna är det liksom en bonus. Ida är underbar, Line är jättetrevlig och detsamma är Evelina, men eftersom majoriteten av gruppen pratar svenska så fort ingen av våra brittiska lärare (jag börjar känna mig som en av dem eftersom vissa i gruppen byter till engelska så fort de ser mig) är i närheten så håller jag mig hellre ifrån dem. Något flockdjur har jag aldrig varit. Jag väljer ut mina favoriter och gör sedan en egen liten grupp av dem.
   I alla fall; jag valde Hana. Hon var den gulligaste japan man kan tänka sig och jag ville verkligen bli hennes vän, så jag tog varje tillfälle jag fick att göra henne till en del av min lilla grupp. Hana, du kan sitta vid vårt bord! Hana, ska du inte följa med på vandringen till Devil’s Dyke? Hana, vill du följa med in till Brighton i morgon? Och Hana var bara så gullig och jätteglad över att bli en del av min lilla grupp. När jag satt i skolan med min laptop igårkväll och snyltade på deras internet så bad jag henne skriva in sitt namn i sökrutan på Facebook, så att jag kunde "Lilly my dear! I really enjoyed shool today because of you! Thanks to you, my Loxdale life seems to be going well. I'll see you tomorrow in Literature class(I'm moving from screen printing class)!." Jag log som en idiot och var tvungen att läsa det tre gånger.

Jag har fortfarande varken något busskort eller någon internetanslutning hemma, men mitt brittiska mobilnummer fungerar i alla fall. Så all teknik hatar mig inte, bara nästan.
Nästa helg ska vi på studieresa till London och jag svimmar nästan av lycka bara jag tänker på det. Ni ska se mig när någon sen börjar prata om det...
Det här kommer låta ännu hårdare, men jag saknar inte Sverige det minsta och jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer flytta tillbaka dit. Känslan av att jag hör hemma här blir bara starkare och starkare för varje dag som går. Det är liksom som om jag har bott i fel land i hela mitt liv och nu äntligen hittat rätt, som om jag var menad att växa upp här men blev bortförd till Sverige av en ond häxa som bebis.  Känslan är jättesvår att förklara. I korthet kan man väl säga att jag innerst inne skiter i om jag har tillgång till internet hemma eller inte, för livet är så fantastiskt att jag är fullt upptagen med att leva det. Ibland somnar jag knappt på kvällarna, bara för att jag är så excited.