The magic can begin

Mörkret sänkte sig över Fårö, månen lyste klart och gratisbussen tömdes snabbt på folk.

"Vart är vi på väg?" frågade jag Kalle från socialpedagogsklassen, eftersom jag inte hade koll längre. Kvar på bussen var han och jag, min vän Kemo som besökte mig denna helg och en Amanda som gick i antingen film eller manusskrivarklassen.

"Vi ska till spökhistorierna." svarade Kalle, och jag blev nöjd. När det berättas spökhistorier på en kyrkogård på Fårö, i månens sken, så ska Lilly dit.

Dock visste jag inte alls vad jag hade gett mig in på. Gratisbussen, specialinsatt bara för Fårönatta, gick av någon oförstålig anledning inte till denna kyrkogård så vi fick gå dit. Minst en halv mil i månens sken, med Kalle i spetsen som den enda som visste vart vi skulle.

"Om vi dör så är det DITT fel, Kalle." sa jag högt när jag började bli lite nervös över att befinna mig mitt ute i ingenstanns, någonstans på Fårö, medan mörkret sänkte sig mer och mer tills månen var vår enda ljuskälla.

Kalle lovade att skriva på min gravsten att min död varit hans fel, alternativt hålla tal på min begravning och ta på sig hela skulden.

Den gotländska dialekten kan förstöra det mesta av läskigheten i spökhistorier, även på en kyrkogård i månens sken, och även om en av historierna var lite läskig så var det långt ifrån värt den betydligt läskigare promenaden dit. Jag hade lite dåligt samvete för att jag lurat dit Kemo, men han verkade ändå vara på hyfsat gott humör under promenaden tillbaka till civilisationen (så mycket civilisation det nu kan bli på Fårö). Han och Kalle kom väldigt bra överens, och när jag fick reda på att Amanda gillade både Evanescence och Doctor Who så såg jag en väldigt fin potentiell vänskap mellan oss två.

 

Väl tillbaka vid färjan tog jag och Kemo en gratisbuss tillsammans med några från Ella (skolans musiklinje för tjejer) och Amandas klass (med tanke på att det bara finns fyra inriktningar på den här skolan så är det liiite pinsamt att jag inte har koll på dem, men nu är jag nästan säker på att Amanda går manus) till Kutens Bensin. Stämningen på bussen var hög, de flesta var mindre nyktra och busschauffören var helskön.
"Och till vänster ser ni kyrkan, så om det är någon som vill bikta sig så kan ni gå av här." För att inte tala om när folk i bussen sjöng "en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör" och busschauffören själv stämde in i högtalaren.

Kutens Bensin var ett spännande ställe. Kemo och jag var vid det här laget utsvultna, så vi beställde crêpes med choklad och grädde. Jag svepte en ganska äcklig cider, mest för att få något att skylla min randomeness och mitt allmänt sjuka beteende på, och sen lyckades vi slutligen lokalisera min klasskompis Anna-Maria och mannen i hennes liv, Patrik.

 

Anna-Maria har på sistone, kanske lite oväntat, blivit en av dem i klassen som jag umgås mest med. Vi har precis samma sjuka, skumma och lite morbida humor, och sen den där dagen när vi badade i havet på Fårö så är Ingmar Bergman den mest förekommande personen i våra liv. Och då framförallt hans ångest (den Bergmanianska ångesten, han har till och med fått ett eget adjektiv), hans demoner, hans grav och det faktum att vi egentligen inte tror på honom. Bara på hans ångest. För Bergman själv är en myt.

Aja, ni fattar. Förra veckan hade vi lektion med Anders, han som var med på Fårö och även ska ha textsamtal med halva klassen, och blandade skrivande med dramalekar och improvisationsövningar. Anders undrade troligen vad Anna-Maria och jag hade rökt innan lektionen, och vi kom fram till att han mycket snart kommer införa en enda viktig regel för sina lektioner: Lilly och Anna-Maria får inte jobba ihop. För när vi gjorde det lyckades vi alltid dra in Bergman och hans ångest och demoner, och sen skratta så hysteriskt åt detta att vi knappt fick luft. Det var en sån dag, helt enkelt. Men vi hade väldigt roligt. Vi har även gjort en Facebook-sida, Vi som inte tror på Ingmar Bergman, och en väldigt fin bild som vi, för att sprida vårt budskap, försökte skriva ut på skolan tidigare i veckan. Skrivaren på övervåningen fungerade inte, men till slut lyckades vi skriva ut från skrivaren på entréplan. Någon gång i fredags började skrivaren på övervåningen fungera igen, fick jag höra idag, och min klasskompis Sandra (som för övrigt skulle skriva ut något viktigt) lär ha sagt "det vilar en förbannelse över den här skrivaren, den skriver bara ut bilder på Bergman". Visst, det var LITE pinsamt när Anna-Maria och jag kom till skolan idag (måndag) och hittade bilder på Bergman vad som kändes som överallt, men vad annat kunde vi göra än att skratta hysteriskt åt det?

På Fårönatta i lördags skulle vi egentligen ha åkt till Bergmans grav och tagit bilder där vi låtsades gräva upp den, för att bevisa att han aldrig funnits, men på grund av att Kemo och jag irrade runt med Kalle och Amandra halva kvällen så får det bli en annan gång.

 

Fredagen innan alla jippon på Fårö åkte Kemo och jag in till Visby. Efter att ha ätit på McDonalds, köpt godis och riktigt njutit av livet och varandras sällskap så ville vi ju självklart gå runt och titta innanför murarna i Visby, men för att veta hur lång tid vi hade på oss så började vi med att gå till busstationen och kolla upp när bussen tillbaka till Fårösund gick.

23:45, gick denna buss. Bussen före den gick 18:35 och den hade vi missat med kanske en halvtimme. Jag fick mycket sagt om kollektivtrafiken på Gotland den kvällen, och inget av det lämpar sig att återge här.

Så Kemo och jag gick. Och gick. Och gick. Och satte oss på en parkbänk eller vid ett staket. Och sen gick vi lite till. Peka ut valfri plats innanför Visbys mur, vilken liten gata eller butik eller gräsplätt eller servering som helst, och Kemo och jag har gått förbi den.

Inte för att det gick någon nöd på oss, förstås. Vi höll modet uppe, pratade och skrattade och åt godis och popcorn och smed onda planer. När det var riktigt mörkt ute gick vi förbi en läskig skola, det lyste i fönstren på övervåningen och vi funderade över vilka plågsamma experiment som utfördes på stackars elever på den våningen. Sen lade vi oss bredvid varandra på gungan på skolgården, en sån där stor gunga som det får plats flera personer i, såg upp på stjärnorna och lovade varandra att vad som än händer så ska vi alltid finnas där för varandra, som bror och syster i en kall och ondskefull värld.

Och det var så vackert att det nästan var värt att missa 18:35-bussen.

Ganska exakt en vecka innan den här kursen började fick jag ett sms från ett okänt nummer, där det stod att jag kommit in på Skrivarlinjen på Gotlands Folkhögskola och att jag skulle ringa Birgitta på (insert random nummer) och att kursledare Ludvig Drakenfjord därefter skulle ringa upp mig.Jag visste ju att jag hade sökt in till Gotlands Folkhögskola, men eftersom jag fått ett brev om att jag inte kommit in så hade jag nästan glömt bort det. "Vi hör av oss om det finns reservplatser" stod det i och för sig, men jag tänkte att det lär ju inte hända.
Men det gjorde det, och efter att ha funderat länge och väl samt bollat för- och nackdelar med både min mamma och min bästis så ringde jag upp denna Birgitta.
"Åh, jaha. Har du pratat med Ludvig?"
"Öh, nej? Det stod i smset jag fick att jag skulle ringa upp dig och sen skulle HAN ringa upp MIG..."
"Jaha, ja ja. Nu är det ju så att internatet är fullt, men du kan få numret till William på idrottscentret som hyr ut stugor."
"Öh, okej..." Jag ringde upp random idrotts-William, som sa i princip "ring mig i morgon, då är jag på jobbet".
Vid det här laget började jag undra vad jag hade gett mig in på. Vad var det för skola jag skulle gå på, som tog in fler elever än vad de hade rum till på internatet? Och där ingen dessutom verkade ha koll på någonting?
Sen ringde Ludvig Drakenfjord, min kursledare. Han var fantastisk engagerad, verkade på det hela taget vara en jättehärlig människa och var överlycklig över att jag tackade ja till min plats. Han kunde lika gärna ha sagt "det är okej, Lilly, det kommer ordna sig. Du har gjort rätt val och kommer få ett jättefint år på Gotland".
Ett fantastiskt första intryck vägdes mot två halvdåliga, och jag resonerade så att det högst troligen var min kursledare jag skulle ha mest kontakt med av dessa tre. Så ända sedan den dagen är Ludde den på skolan och ön som jag knyter ann till, den jag skulle gå till om det verkligen gällde.

Denna Birgitta, däremot, börjar jag bli lite trött på. Tyvärr måste jag ha ganska mycket med henne att göra eftersom hon sitter i receptionen och har hand om allt som gäller CSN, internatet, posten och vårt boende i största allmänhet.
Lång historia kort: All post som vi på skolan får kommer till Birgitta. Hon delar sedan ut den, lägger den i små postfack med samma nummer som internatrummen. Eleverna som bor på internatet delar postfack med den i rummet bredvid.
Men jag, som bor i en stuga bakom idrottscentret, fick inget postfack. Jag får istället gå in till Birgitta varje dag och fråga henne om jag har fått någon post.
Detta stör mig något otroligt. Det känns som om jag, i och med avsaknaden av postfack, har blivit fråntagen en medborgerlig rättighet i stil med rösträtt eller yttrandefrihet.

Två av mina klasskompisar, Rasmus och Freja, ska flytta ifrån internatet och in i en lägenhet istället. När de frågade Birgitta om detta var möjligt så reagerade hon jättekonstigt och verkade nästan ta det som en personlig förolämpning att de inte ville bo på internatet.
Freja och Rasmus vill för övrigt flytta dels för att det blir billigare att bo i lägenhet och dels för att de inte gillar alla regler på internatet. Helt okej, sa rektorn, inga problem alls. Rektorn heter för övrigt varken Mate eller Mejt utan Meit och verkar vara en väldigt flexibel och handlingskraftig person. Vaktmästaren Jonas gillar jag också, han är en mycket hjälpsam typ. Men just denna Birgitta känns oerhört fyrkantig och på något sätt bakåtsträvande.
Jag försökte fråga om det på något sätt går att lösa detta med postfack, om jag kanske skulle kunna överta Frejas/Rasmus när de nu flyttar. Eller kanske få postfacket som någon skulle delat med Simon, som skulle gått i min klass men hoppade av i sista sekunden.
"Ja, kanske det..." sa Birgitta i ett tonfall som antydde att det inte ens var värt att skriva upp på hennes Att Göra-lista för de kommande fem månaderna. Irriterad gick jag därifrån, gnällde sedan hela lunchrasten om att jag aldrig kommer få något postfack. Ludde föreslog att jag skulle bygga en liten brevlåda av en kartong och hänga upp bredvid postfacken, och tanken är lockande. Alternativt åker jag in till Visby, köper en brevlåda i valfritt material och ställer utanför Birgittas kontor, "kan du lägga min post i den här, är du snäll?". Överhuvudtaget blir jag bara så irriterad över att JAG måste försvara min rätt till ett postfack, att JAG måste hitta en lösning till detta när det var SKOLAN som tog in mig på kursen trots att de inte hade plats på internatet åt mig.

Jag kan inte låta bli att jämföra med tidigare skolor jag gått på. Vi må ha haft dålig framförhållning på FU (för er nytillkomna läsare så står FU alltså för Folkuniversitetet och deras gymnasium, inte för Fuck You), men ingen ska komma och säga att vi inte var kreativa och spontana och flexibla.
"Det är klart att du ska ha ett postfack, Lilly." hade Helen eller Maria eller Peter eller vem som helst sagt och sen skrivit mitt namn på en post-it-lapp och satt upp den på första bästa lediga postfack.
På Loxdale i England tog Karen emot all vår post, men så fort det hade kommit ett brev eller paket till någon så skrev hon upp detta på whiteboard-tavlan i hallen så att vi kunde komma in till henne och hämta vår post.
Det systemet saknar jag också. Jag menar det STÅR ju till och med en whiteboard-tavla utanför Birgittas kontor, hur svårt kan det vara att skriva på denna att jag har fått post så att jag slipper störa henne hela tiden?

"Nu när vi flyttar så skulle du ju faktiskt kunna ta något av våra rum." sa Rasmus vid eftermiddagsfikat.
"Jag tror inte att jag kommer få nått postfack ändå, Birgitta verkar aktivit motarbeta detta..."
"Nej men om du vill bo på internatet, alltså."
"Annars FINNS det ju ett rum ledigt redan nu." sa en tjej vid samma bord som oss, jag har ingen aning om vilken klass hon gick i.
"Finns det?"
"Ja, det var ju en tjej på Ella som hoppade av efter två dagar."

Det betyder alltså att den här tjejens rum har varit ledigt i två och en halv vecka. Tänk om jag eller någon av mina grannar (vi är trots allt några stycken som bor i stugorna) jättegärna skulle vilja flytta till internatet? Då hade det ju varit trevligt om Birgittade hade upplyst oss om att det står ett rum ledigt, eller hur?

Jag är faktiskt väldigt kluven inför hurvida jag ska överta Frejas/Rasmus rum på internatet eller bo kvar i stugan. Jag älskar verkligen min lilla stuga, den känns som mitt hem, och det är så skönt att alltid få vara ifred och inte bli påtvingad social kontakt bara för att jag ska laga mat i ugn (i varje internatrum finns en mikro och några spisplattor, men ugnen finns i det gemensamma köket).
Å andra sidan: det kommer att komma en vinter. Och om det är något jag lärde mig av månaderna i Brighton så är det att hösten och framförallt vintern INTE är rolig precis vid havet på blåsiga öar. Regnet i London må ha glittrat i oktober, men i december blåstes det rakt i mitt ansikte av en iskall vind som inga jackor stod emot.
Jag vet att om det kommer en sån vinter så kommer den lilla promenaden bort till skolan och internatet på kanske fyra minuter att kännas som flera mil. Och när mörkret kommer vill jag ha mina klasskamrater runt mig, som en skyddande mur av skratt och värme.
Sen är det väl mycket annat på internatet jag inte gillar, även om jag inte alls tycker lika illa om byggnaden längre som jag gjorde första gången jag var där. Framförallt en viss känsla av att jag blir fråntagen min intigritet. Det talades om att någon/några skulle komma och byta låsen till toalettdörrarna under skoltid, och vetskapen att någon kan gå in i mitt rum när jag inte är där skulle jag aldrig klara av. Jag har väldigt stor intigritet och skulle se det som ett övergrepp.
Så, ja, jag är minst sagt kluven. Även om en flytt till internatet (för hoppningsvis) skulle innebära att jag i alla fall får ett postfack...

Det finns skrivuppgifter som känns roliga och inspirerande. Som morgonens första: alla skulle ha med ett föremål som betydde någonting för en, alla dessa föremål lades på ett bord och sen fick vi då plocka upp ett föremål var och skriva en liten historia om det. När historien var uppläst så fick föremålets ägare, om hen ville, berätta lite om sitt föremål och kanske vad den verkliga historien bakom detta var.

Jag valde ett armband med en berlock med namnet Dagny och ett datum ingraverat. Min fantasi skenade iväg rejält och Dagny blev en olyckligt kvinna som, efter att ha lämnat bort sitt oäkta barn, gått och dränkt sig i sorgen efter sin älskade sjöman som gått på grund. Berättelsens huvudperson, den nu trettonåriga dottern, satt och vände och vred på armbandet i hopp om att få ledtrådar om vem hennes mor varit och vad datumet på armbandet betydde.

Min klasskompis Malin (klassen har två sådana och jag benämner dem oftast som "långa Malin" och "korta Malin", baserat både på deras hårlängd och fysiska längd) var armbandets ägare och Dagny var i själva verket en äldre släkting till Malin, som denna hade haft en väldigt nära relation med.

"Det var jättefint." sa Malin om min berättelse när jag lämnade tillbaka armbandet.

"Åh, tack." sa jag, något lättad. På något sätt var jag rädd att min livliga fantasi hade förolämpat Malin och den verkliga Dagny.

 

Sen finns det skrivuppgifter som känns hopplösa, totalt omöjliga och får mig att vilja skrika högt av frustration.

Sådan var dagens andra uppgift.

"Är det den där valen nu igen?" hade jag sagt varje gång Ludde nämnt ordet "dramaturgi". Denna val hade i själva verket fått en överdos av, eftersom den hemsökt mig under varenda skrivarläger och dramakurs i mitt liv.

"Här har du din älskling." sa Ludde till mig när han delade ut ett papper med den fördömda valen. Den ser ut ungefär såhär och beskriver enkelt hur spänningen kan byggas upp i en film/berättelse:

Vi hade två minibussar, en som kördes av Ludde och en som de tre i klassen med körkort turades om att köra. Jag satt i den som Ludde körde. Bredvid honom satt en Anders, som vi hittills bara hade hört talas om när det nämndes att ena halvan av klassen ska ha textsamtal med honom ("jag trodde inte att du fanns på riktigt, jag trodde Ludde hade hittat på dig för att slippa ha textsamtal med hela klassen samtidigt"). Exakt vad han gjorde där fattade jag inte, men han verkade trevlig.

Färjan över till Fårö tog bara några minuter och var ganska spännande. Vi hamnade bakom en traktor med någon typ av släp, och eftersom vi med jämna mellanrum hörde ett missnöjt råmande så spekulerade vi i hurvida det fanns en ko däri eller inte. Den gåtan kommer troligen aldrig att få sitt svar.

Annars gör Fårö skäl för sitt namn: det fullkomligt kryllar av svarta får. På ängarna, i skogen, vid havet, på vägen, överallt. Bland det första vi såg var den här vägskylten (tyvärr är bilden från google eftersom ingen av oss hann ta ett foto):

Det roligaste av allt var att skylten verkade rikta sig till fåren själva, som om de skulle läsa den och förstå att det även gällde dem.

 

Fårö är en vacker plats. Jag fotade som en galning och Anders tog ett klassfoto på oss, med säkert tio olika kameror.

Textsamtal, alltså. Skrivarlinjens hjärta, som Ludde sa.

Vi skrev alla en text. Rubriken/temat/första meningen KUNDE vara "...och så kom jag till ön", men bara om vi ville. Uppgifterna till textsamtalen är och kommer alltid att vara: skriv någonting du känner för att skriva. Behöver du inspiration så finns det en rubrik/tema/första mening på tavlan i klassrummet. Strunta i den om du vill. Så länge vi skriver och lämnar in så är det skitsamma VAD vi skriver. Behöver jag nämna att jag älskar denna kreativa frihet?

Idag hade vi ett "test"textsamtal, och då skulle vi två och två läsa varandras texter och sen ge respons i helklass. När vi börjar med de riktiga textsamtalen så kommer vi att vara i halvklass och alla i gruppen kommer läsa alla texter och ge respons.

Respons betyder INTE att man ska räkna upp: det här var bra, det här var dåligt. Resons betyder att vi ska djupdyka, gräva ner oss i varandras texter, och sedan tolka och beskriva det vi har läst. Vad handlar texten om, har den en konkret handling eller är det mer en känsla som beskrivs? Vilka är karaktärerna och vilken relation har de? Är berättaren synlig eller osynlig? Vad gör språket för texten, lyfter det fram det du uppfattar som berättelsens tema eller försvårar det läsandet?

Författaren är egentligen ointressant under textsamtalen, det är hens text som är i fokus. Ett "jag" i en berättelse är heller aldrig detsamma som författaren som skrivit texten, alltså ska man alltid referera till denna som "jaget i texten" och aldrig som "du"/namnet på människan som skrev texten. Och texten är ALDRIG samma sak som verkligheten. Även om man faktiskt skriver om något som har hänt på riktigt så är det precis som när man tar ett foto: man väljer ut ett specifikt motiv och väljer medvetet bort andra perspektiv och aspekter. Det kan vara en spegling av verkligheten, men det ÄR aldrig verkligheten.

I sex minuter ska vi då fördjupa oss i varandras texter. Det får vara mindre än sex minuter, men absolut inte mer. Ludde tar tid. Han säger också att vi gärna får lyfta fram saker som är bra i varandras texter, så länge vi motiverar VARFÖR. Många andra skrivlärare är tydligen helt emot detta. Det är också viktigt att lyfta fram vad Ludde kallar "motstånd"; är det något i texten du inte förstår? Något som försvårar läsningen? Någon karaktär som du inte riktigt får grepp om?

Jag vet inte vad jag var mest nervös över inför mitt första textsamtal: att höra någon annan fördjupa sig i min text inför hela klassen eller att behöva lyssna på min egen röst i vad som helst skulle vara sex minuter. Båda dessa gick jättebra. Jag såg min text med nya ögon, från en läsares perspektiv, och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste: textsamtalen är det allra mest givande på skrivarlinjen. Även om det kommer vara svårt i början, innan vi kommer in i det. Det är ju trots allt ett helt nytt sätt att läsa texter som vi måste lära oss.

 

Igår tvättade jag för första gången sedan jag kom hit. Och klockan halv tio på kvällen, efter sagostunden i kafét, fick jag slutligen nog av att försöka förhandla med torktumlaren och släpade istället hem alla mina blöta kläder. Bakom min lilla stuga finns en plastlina med klädnypor uppspänd mellan två tallar, och där hängde jag då upp allting så gott det gick i mörkret.

Det verkade som en bra idé tills i eftermiddags, när jag skulle ta ner tvätten och insåg att den ena tallen stod granne med en myrkoloni.

 

Min klass hade någon kvällsaktivitet borta på internatet, men jag beslöt mig för att avstå. Jag behövde en helt asocial kväll då jag kunde gå runt i fula shorts, stirra in i min dataskärm utan att få någonting gjort och, lyssna tre gånger på samma Nightwish-album och slå ihjäl de myror som tagit sig in med min tvätt.

 

I morgon ska vi utforska Fårö och förhoppningsvis bada i havet.

Sagokvällen var en mycket mysig aktivitet. Calle heter han, den roliga gotländska gubben som är gift med damen som jobbar i kafeterian på skolan. Jag har hört att han är en ganska stor personlighet i de här trakterna.

Han berättade gamla sagor och sägner för oss. Den första handlade om en tid för länge sedan då Gotland plundrades av sjörövare. Dessa sjörövare plundrade och rövade hela nätterna och sov sen hela dagarna på en liten ö, och en dag... Här drog historieberättaren Calle in folk från publiken. Min klasskompis Anna, den färgglada tjejen som jag bjöd hem på te när vi stod i matkön första dagen, och en tjej bredvid henne som hette Lovisa, de fick en dag nog av de här otäcka sjörövarna som plundrade Gotland. Så mitt på ljusa dagen rodde de över till ön, brände upp alla sjörövarskeppen och högg sen huvudet av alla sjörövare på hela ön. Tjopp, tjopp, tjopp så föll deras huvuden ner i Östersjön (här började jag, morbid som jag är, att gapskratta och pinsamt nog tittade folk väldigt konstigt på mig).

På väg tillbaka så kom då Anna och Lovisa på att de var bjudna hem på kaffe till en kille som heter Joel, han går inte i min klass men var i samma grupp som mig på folkhögskoledagen. Och eftersom Joel var känd för att ha så vackra vita dukar så kunde ju inte Anna och Lovisa komma dit med sina blodiga svärd, nej nej. Så när de steg i land så gned de sina svärd fram och tillbaka i sanden och havsvattnet för att få dem rena, och enda sedan dess heter den platsen Gnisvärd. Enligt sägnen. Jag märker redan nu att det kommer vara ganska svårt att återberätta alla dessa historier för någon som inte var där denna kväll, eftersom Calle lade sin personliga prägel på dem alla.

Sen var det sagan om draken som bodde i stenröset och vaktade en stor skattkista, den snåle bonden som försökte lura en präst på två oxar, och min personliga favorit:

Tre bröder fick ärva en gård av sina föräldrar. De två äldsta bröderna tyckte att de var lite bättre än sin lillebror, så de tänkte lura honom på hans del av arvet. De gick upp på vinden och hittade en tunna full med kopparmynt och sa till den yngre brodern: du kan få alla dessa mynt, men då har du fått din del av arvet och det som är kvar är vårt.

Brorsan var en glad typ och kanske lite naiv, så han tog tacksamt emot mynten. Så mindes han vad hans föräldrar lärt honom: om du någonsin får en massa pengar, gå då till brunnen och häll allt däri. De pengar som är ärligt förtjänta kommer flyta upp till ytan, och de kommer du ha mycket glädje av.

Pojken hällde, utan att tveka, alla kopparmynt i brunnen och plockade upp de tre som flöt upp till ytan. Hans äldre bröder hånskrattade åt honom, men pojken tackade glatt för arvet och gav sig ut i världen.

Han lämnade Gotland och tog sig neråt i landet. När han kom till Skåne så började han dock tycka att det var lite tråkigt, han kände sig lite ensam. Då fick han syn på en flicka som lekte med tre kattungar. Han blev jätteglad och lyckades övertala flickan att få köpa katterna för sina tre kopparmynt. Katterna blev sedan hans käraste vänner, och de fortsatte genom halva Europa tillsammans.

Katterna hade vid det här laget blivit riktigt stora, och både de och pojken var utsvultna. Så, i ett okänt Europeiskt land, fick de syn på en restaurang som de gick in på. Där noterade pojken att gästerna, förutom en tallrik att äta på och en kniv att äta med, hade en träklubba bredvid sina tallrikar. När han frågade restaurangägaren om detta så svarade denne att man i detta land var tvungen att slå ihjäl alla råttor om man ville ha sin mat ifred. Pojken skrattade då och släppte ner sina tre stora, utsvultna katter som slukade alla råttor i lokalen innan man hann blinka. Restaurangägaren var förbluffad, för i det här landet hade man inga katter. Han hade aldrig ens sätt något sådant djur förrut.

Katterna var ju pojkens käraste vänner, men till slut lyckades restarangägaren byta till sig dem mot en mindre flotta av handelsskepp. Katterna fick flytta in på restaurangen och äta råttor, pojken fick segla jorden runt och blev garanterat betydligt rikare än sina äldre bröder hemma på gården. Och sen byggde han visst någon kyrka någonstans också, men var den låg har jag redan glömt. Det var delen med katterna jag gillade.

Efter dessa sagor var det fika. Vi satt vid ett eget litet bord, jag och ett gäng från min klass (plus en annan Joel, som också var i min grupp på folkhögskoledagen), och diskuterade lite allt möjligt. Jag och Freja diskuterade bland annat humor och vad vi i allmänhet brukar skratta åt (allt ifrån obehagliga kackerlackor till folk som dör på film). Rasmus berättade att han sprungit vilse tidigare under dagen och hittat ett majsfält. Jag var förstummad över hur någon kan springa vilse i Fårösund, Freja och Joel var sugna på majsfältet.

"Vi borde gå dit och plocka majs!" tyckte Freja.

"Tror du inte att den som äger majsfältet blir lite pissed off om vi gör det?"

"Äh, jag ska ju bara ta en eller två. Det är ju inte som om jag ska starta ett företag och börja sälja majs till ICA, direkt."

Detta höll jag på att skratta ihjäl mig åt. Fårösund är litet, majsägaren och ICA-handlaren lär ju känna varandra, och nog skulle det se ganska misstänkt ut om majsägaren först kom och skrek om att hens majs blivit stulen, och Freja sen dök upp från ingenstanns med tre ton majs som hon tänkte sälja till ICA.

Efter fikat var det dags för några sagoväsen. Det var Di Sma Undar Jårdi ("de små under jorden", alltså. Har jag nämnt att gotländska ibland är oförståligt?), en sorts vättar som bor i trädrötter och rövar bort odöpta småbarn, Havsfrun som rövar bort män och tvingar dem att stapla snäckskal åt henne (henne gillade jag) och så Bysen. Där drog sagoberättare Calle faktiskt in mig i historien. Han och jag bodde grannar, berättade han, och även om han ägde många åkrar så ville han väldigt gärna ha min åker också. Så när någon typ av myndighetsperson kom hem till honom så drog han någon rövarhistoria om att hans farfars far lånat ut åkern till min farfars far och att han nu ville få tillbaka den. Då fanns det ett test: han var tvungen att ställa sig på min åker, med handen på en Bibel, och svära vid Gud att han stod på ägd jord. Saken var bara den att innan hade han ställt sig i sitt potatisland och fyllt skorna med jord därifrån, så det var väl inte helt osant att han stod på ägd jord.

Han snodde i alla fall min åker och upptog den som sin egen, även om alla visste att den egentligen var min. Alla visste också att när han dog så skulle han bli en Byse, en gråklädd gubbe som i evighet dömts att vandra fram och tillbaka på gränsen mellan sin egen åker och den han lurat till sig av mig.

Och ska man vandra fram och tillbaka på en tomtgräns i evighet så måste man ju hitta på något sätt att roa sig, som Calle sa. Att skrämma barn är en variant. Men Bysens absoluta favoritaktivitet var att se till att folk gick vilse.

"Rasmus..." viskade Freja till mig och jag fnissade till.

Bysar kunde också förvandla sig till stubbar. En gång när en bonde och hans dräng skulle ut och hugga ved och hade sällsynt goda mackor med sig så förvandlade sig en Byse till en perfekt huggstubbe, komplett med en gren att lägga mackorna på. När bonden och drängen sedan vände sig om så såg de stubben springa iväg, samt hörde ett ondskefullt skratt.

"Får jag höra ett ondskefullt skratt!" sa Calle och pekade på min klasskompis Nathalie, som inte alls var beredd utan istället gav ifrån sig ett väldigt gulligt och inte alls särskilt ondskefullt skratt.

"Det där får du öva på!" sa Calle, och började instruera henne hur hon skulle skratta. Utan att någon hade bett mig stämde jag då upp i mitt allra ondskefullaste skratt, och Calle såg mycket imponerad ut.

 

Annars har jag idag simmat i havet, förklarat krig mot all världens torktumlare och en gång för alla konstaterat att det är teoretiskt och praktiskt omöjligt att gå till ICA i Fårösund utan att träffa minst en person från skolan.

Idag träffade jag min klasskompis Anna-Maria. Det var henne jag fikade med första dagen, hon som var så lik Evelina från kursen i Brighton. Jag gillar henne: hon har pluggat engelska i New York och brukar berätta spännande historier därifrån.

 

Egentligen ville jag blogga om vår första skrivuppgift och om textsamtalet som fenomen också, men nu borde jag verkligen sova så det får bli i morgon.