The magic can begin

Två incheckade väskor. Den ena, min lila trotjänare som varit med sen jag åkte till Frankrike i tvåan, vägde femton kilo och den andra, en röd sak som jag köpt så billigt som möjligt i en turistbutik och vars handtag gick sönder redan när jag bar ner den för trappan på vandrarhemmet, vägde 20 kilo och 52 gram. Ovanpå den lila, som vägde minst, satte jag den sexton kilos sportbag jag tänkt ha som handbagage. Hur jag lyckades släpa allt detta från vandrarhemmet till busstationen är ett mysterium även för mig. Jag vet bara att jag med jämna mellanrum fick stanna och låta min mest utvilade arm ta över den lila väskan med sportbagen ovanpå medan den mest värkande tog den röda väskan, och att den röda väskan så gott som varje gång välte.

Det jag älskar mest med Storbritannien är att folk är så snälla, öppna och hjälpsamma även mot främlingar, till skillnad från i Sverige där vi är lika kalla som vintrarna och bara bryr oss om oss själva. När jag släpat fram mitt bagage till bussen och lyckats få fram min bussbiljett så hjälpte busschauffören mig genast att få in väskorna i förrådet under bussen.
"Oj, det här handtaget är ju trasigt."

"Mm, jag vet, men det finns ett annat handtag på sidan." sa jag och pekade.

"Jag kanske har sönder det också..."

"Äh, det gör inget, det kommer ändå gå sönder... Den här är mycket bättre." sa jag när turen kom till min lila väska. Sportbagen tog jag med in i bussen och ställde på golvet vid min plats.

Väl uppe i London hjälpte samma chaufför mig att få ut väskorna ur förrådet igen, och jag släpade iväg dem medan jag försökte orientera mig.

London Victoria Coach Station är en plats jag hatar av hela mitt hjärta. Där och då, ensam och trött och släpandes på säkert 50 kilo bagage, svor jag på att ingen i hela landet någonsin hade hört orden "logik" och "struktur", allra minst idioten som byggde busstationen. Det räcker inte med att man i Storbritannien ska ha en station för tåg och en för bussar och att dessa ska ligga så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsin ände av stan, utan när man väl hittar till busstationen så ska de ankommande bussarna ligga i en ände av stationen och de avgående i en annan. För att ta sig från den ena änden till den andra så var jag dessutom tvungen att gå ut i kylan och korsa en gata och sen irra omkring i all oändlighet och försöka sätta mig in i ett system som bara britterna själva förstår.

Men men, med lite Evanescence i öronen går det mesta och efter mycket om och men hittade jag rätt buss. Även denna busschaufför var jättesnäll och hjälpte mig att baxa in mina två enorma resväskor i förrådet (sportbagen behöll jag även denna gång på golvet framför mig, inne i bussen). Så även när jag skulle av bussen på Stansted, denna gång blev det nästan lite pinsamt eftersom det slutade med att chauffören fick hjälpa mig att släpa väskorna bort från bussen. Det var inte lätt för en ensam ung kvinna att få ordning på alla tre tunga väskor när den röda dessutom välte hela tiden, så jag kunde inte sluta tacka honom för hans hjälp.

Hissen verkade inte fungera, så jag tog alla väskorna i rulltrappan. Någonstans här slutade även mina hörlurar fungera.

Att checka in bagaget var den enkla delen, människan bakom disken påpekade varken att mitt handbagage var något för stort eller att den enda väskan vägde 52 gram för mycket. Nej, det roliga började sen, i säkerhetskontrollen. När jag väl hade fått ner allting i små grå plastbackar och tagit mig igenom valvet och stod på andra sidan och väntade på min väska så noterade jag att denna väska kom ut ur scannern åt ett håll som inte var påväg mot mig, utan mot en av Ryanairs anställda.

"Jag måste titta i din väska." sa hon opersonligt till mig.

"Öh, okej..." svarade jag, något nervöst.

"Har du några vassa föremål i den, eller något flytande?"

"Öhh... nej?"

Människan började sedan rota runt i min väska, riva fram allt som jag så omsorgsfullt packat ner och slänga upp det på bandet till allmän beskådan.

I en röd plastpåse hittade hon det potentiellt livsfarliga föremålet som scannern känt av: en tandkrämstub.

"Den här får du inte flyga med, tyvärr."

"Släng den då." Jag ryckte på axlarna. Att tjafsa med Ryanair var det sista jag hade ork och lust till. Om de nu ansåg att jag skulle kunna spränga planet med denna tandkrämstub så var det väl bara att snällt säga farväl till den.

När min väska äntligen kom igenom scannern, när jag samlat ihop allt jag checkat in i plastlådor och dessutom packat tillbaka allt som kontrollanten hävt ut ur min väska i jakt på den livsfarliga tandkrämen så kastade jag mig in i första bästa butik och köpte ett par nya hörlurar. De kostade nästan £20 men jag var tillräckligt desperat för att inte ens reflektera över detta; utan musik skulle jag aldrig orka ta mig igenom det här.

Jag invigde mina nya hörlurar på en bänk utanför butiken, satte på Evanescence igen och samlade kraft. Som alltid kändes allting lättare bara jag hörde Amy Lee's röst i mina öron och fylld av ny kraft släpade jag min sexton kilos sportbag bort till rätt gate.

När det nästan var dags att gå ut till planet kom ett par Ryanair-människor. Först trodde jag bara att de skulle kontrollera mitt pass och boardingkort, men när jag såg att den ena av dem mätte folks handbagage kände jag hur all min kraft försvann.

"Kan du var snäll och följa med här, så jag kan se om din väska går i behållaren här borta."

Jag har flugit två gånger med samma väska, lika stor och fullproppad båda gångerna, och ingen har sagt någonting. Varken på Skavsta eller Stansted. Men denna enda gång var de naturligtvis tvungna att helt plötsligt börja bry sig om måtten på folks handbagage, bara för att någon på Ryanair hatar mig.

Första gången jag flög med den här väskan som handbagage så var jag lite orolig över måtten, men Caddy lugnade mig. Hon hade flugit med sin väska hur många gånger som helst, sa hon, och det var aldrig några problem. En sportbag kan man dessutom knöla ihop så att den får plats i behållaren, till skillnad från en kabinväska.

Jag gjorde ett tappert försök, och efter mycket knölande fick jag ner min fullpackade väska halvvägs i behållaren

"Titta vad bra det går." sa jag optimistiskt och försökte le.

"Tyvärr." Ryanair-kontrollanten skakade kallt på huvudet. "Den förväntas gå ner där nice and easily. Du får betala £50 till min kollega där borta."

Naturligtvis hade jag inte femtio pund på kortet. När betalningen nekades sprang jag bort till ett hörn och ringde panikslaget till mina föräldrar i Sverige.

"Hej pappa, det är Lilly. Jag behöver femtio pund och jag behöver dem snabbt."

Efter någon minut tog mina pengar slut även på mobilen, men jag hann på fram mitt budskap och jag hörde mamma logga in på banken. När folk började gå ut till planet och min andra kortbetalning också nekades kämpade jag mot paniken.

Men till skillnad från kontrollanten i kön och människan i säkerhetskontrollen, som verkade vara utsända av en ond makt vars enda uppgift var att sätta dit mig så mycket som möjligt, så var människan jag skulle betala £50 jättesnäll och verkade tycka riktigt synd om mig.

"Det finns en bankomat där borta, vid gate 40." pekade hon. "Prova att ta ut pengar, det kanske fungerar."

Och tack gode Gud: jag fick ut femtio pund.

"Jag har dem!" ropade jag jublande när jag sprang tillbaka till människan jag skulle betala. Hon log lättat mot mig, tog sedlarna och satte en stor röd lapp på min alldeles för stora väska.

"Fick du betala extra för den där väskan?" frågade flygvärdinnan när jag väl kom ombord på planet.

"Ja." sa jag och pekade på den röda lappen. Du skulle bara VÅGA försöka få mig att betala femtio pund till!

"Har du något i den som du behöver under resan?"

"Öhh, nej..."

"Går det bra om vi ställer den här istället?" Hon ställde den på golvet längst fram i planet och jag nickade och ryckte på axlarna. Vid det här laget hade jag nått stadiet att jag gjorde vad som helst för att vara Ryanair till lags, bara jag kom tillbaka till Sverige någon gång.

När vi väl hade startat och jag gick till toaletten för att snyta mig eftersom jag inte kände smaken av smoothien jag hade med mig (jag drog på mig en fruktansvärd förkyldning den sista veckan i Brighton) så stod min väska inte kvar där flygvärdinnan hade ställt den. Till saken hör naturligtvis att min älskade dator, som jag knappt vågar lämna utom synhåll en sekund, låg i den väskan, därav att den vägde så mycket.

Och som alltid blev Amy Lee min räddning. Men när vi hade landat i Sverige, nästan två timmar senare, var jag den första som reste mig upp.

"Ursäkta, men var är min väska?" frågade jag en av flygvärdinnorna.

"Åh, den du fick betala extra för? Vi lade den i förrådet under planet, så du får hämta den där inne tillsammans med övrigt bagage."

Hon var jättesnäll och det var högst troligen inte hennes fel, så jag mumlade bara "thank you, bye" och skyndade mig ut. Det var första gången i mitt liv som jag var först ut ur ett flygplan. Först ner för stegen från planet, först upp för alla trappor på Skavsta, först genom passkontrollen, först till bandet där allt bagage skulle rulla ut, med alla andra från planet långt bakom mig eftersom de hade en massa handbagage att samla ihop.

En halv evighet stod jag sedan där och omfamnade ett antal negativa känslor, alla riktade mot Ryanair, innan mina tre väskor äntligen kom rullande mot mig. Sportbagen, mitt alldeles för stora handbagage som slutade med att inte bli något handbagage alls, var kall, smutsig och lite blöt. Jag baxade upp den på den lila väskan, rullade ut dem och lyckades lokalisera en flygbuss. Den var sen, och när den väl anlände blev jag smärtsamt medveten om skillnaden mellan Sverige och Storbritannien.

Chauffören satt likgiltigt kvar inne i bussen medan jag, i tjugo minusgrader, så gott jag kunde, baxade in mina två resväskor på 15 och 20 kilo i bussens förråd. När jag slutligen lyckats med det och skulle gå på bussen med min sportbag så vaknade chauffören plötsligt:

"Den där väskan får du inte ha med på bussen."

"Varför inte?" frågade jag trött. Jag visste ju vart han ville komma, men min utmattade hjärna förstod inte hur väskans storlek plötsligt kunde vara ett problem när det gått hur bra som helst på hela TVÅ bussar i Storbritannien.

"Den är ju alldeles för stor! Du får lägga den i förrådet."

Jag tog ur min älskade dator och baxade sedan, fortfarande utan någon hjälp, in min tredje väska i förrådet.

"Den här får jag väl ändå ha med på bussen?" frågade jag något stridslystet när jag lyckats ta mig ombord igen med bara min dataväska.

"Ja ja, den får du ha."

Jag satte mig ner, knäppte upp jackan och packade upp min dator.

"Är du okej, älskade?" viskade jag. "Mår du bra?" Och till skillnad från sin ägare hade min dator inte tagit någon skada alls av Ryanairs ondska, den mådde hur bra som helst. Lättad lade jag ner den i sin lilla dataväska igen.

När vi äntligen var framme i Linköping föredrog chauffören fortfarande att sitta kvar inne i värmen på bussen. Öppna förrådet under bussen var det någon av mina medpassagerare som fick göra, och släpa på mina väskor fick min pappa hjälpa mig med.

 

Det är slut mellan mig och Ryanair. Den här flygresan var den värsta i mitt liv, och ja tvivlar starkt på att jag någonsin kommer kunna förlåta dem för allt det här.

Jag tycker bara bättre och bättre om det här stället. Trots att det är ganska slitet (förutom skåpsluckan var det en kran som lossnade i handen på mig) så är det varmt, mysigt, fin stämning. Och inte minst är det mitt hem, för tillfället den enda trygghet jag har här i världen.

Maria pratade en stund med mig förrut. Erkände att hon hade glömt mitt namn, bad att få det igen. Det var uppenbarligen viktigt för henne.

"Så... vad gör du här?"
"Jag söker jobb." sa jag sanningsenligt.

"Det gör jag också, jobb och en lägenhet. Det är vad vi alla gör." Sättet hon sa det på, sättet hon sa att alla gör fel med låset till dörren första gången och inte minst alla saker hon har i vår sovsal ger mig känslan av att hon har varit här ett tag.
"Har du någon framgång?" frågade jag.
"Ingen framgång alls."
"Inte jag heller." Vi skrattade.
"Jag sökte ett jobb i tisdags och de har inte hört av sig än, tror du det är ett dåligt tecken?"
"Tyvärr." skrattade jag beklagande.

Jag berättade att jag var svensk, Maria berättade att hon är till hälften fransk och till hälften kanadensare. Jag blev förvånad, hon låter så brittisk. Men senare, när jag åt en lunch jag improviserat ihop av pasta, creme fraiche, sallad och kycklingbitar, hörde jag henne prata i telefon på franska. Jag kan fortfarande tillräckligt mycket franska för att avgöra att hon var på modersmålsnivå.

Det är inga britter här, inte vad jag har sett hittills i alla fall. Jag får känslan av att vi alla är bostadslösa invandrare som desperat söker jobb, och det får mig bara att känna mig ännu mer hemma. TV:n står alltid på, receptionen är alltid bemannad, tepåsarna är gratis mellan 8 och 10 på morgonen. Andra tider på dygnet använder jag mina egna tepåsar, för vattenkokaren är tillgänglig dygnet runt. På andra sidan gatan ligger en mataffär som har öppet dygnet runt, det är så nära att jag inte ens behöver ta på mig jackan. Dock är det ganska dyrt just eftersom det jämt är öppet, men en fem minuters promenad tar mig till Sainsbury's i hörnet vid Old Steine. Jag var där nyss och behövde ingen jacka då heller, det räckte med en tjock huvtröja. Det är liksom aldrig vinter på riktigt i England.

Jag har slutat försöka definera begreppet Hemma, men att komma tillbaka till Storbritnnien kändes ändå som att återvända till min vardag. Som efter en semester, liksom.

Och jo, jag har saknat den här stan. Det tunna regnet som glittrar när det faller, vinden från havet, människorna och deras vänliga öppenhet, så totalt annorlunda mot alla kalla svenskar som bara bryr sig om sig själva.

Men gårdagen var inte direkt rolig. Väskan vägde 15 kilo, mina damer och herrar, och hade inga hjul. Jag fick bära den medan jag irrade runt i Brighton i säkert en timme innan jag hittade till vandrarhemmet.

Vandrahemmet, ja. Jag är så glad att jag inte hade råd med något femstjärnigt lyxhotell, för det är det sista jag hade behövt. Vitt, stilrent, kallt och opersonligt.

Mitt vandrarhem kostar £75 i veckan och jag får vad jag har betalat för angående standard. Men jag kunde helt ärligt inte bry mig mindre om standarden, inte ens när en skåpslucka lossnade i handen på mig.

För när jag anlände klockan halv tolv på kvällen igår, svettig och fysiskt utmattad, så kunde killen i receptionen redan mitt namn. Han kom ihåg att jag hade bokat. Och när jag lyckats släpa upp min väska till sovsalsdörren, slått in koden och sen ryckt frustrerat i dörren några gånger så öppnades den plötsligt innifrån av en söt tjej med duschblött hår. Hon förklarade hur jag skulle vrida om låset efter att ha slagit in koden.

"Thank you. I'm sorry." upprepade jag några gånger eftersom jag troligen hade väckt henne.

"Åh det gör inget, alla gör fel första gången. Jag är Maria, förresten."

"Lilly." Jag skakade hand med henne.

"Lilly." upprepade hon. "Nice to meet you."

"Thank you, nice to meet you too."

Och någonstans där kändes livet lite mindre hopplöst. Hon heter Maria, hon bor i min sovsal, hon pratar perfekt brittisk engelska och hon ser lite ut som en hårdrockare. Hon gick nyss förbi mig, log och hälsade. Just nu sitter jag i den kombinerade receptionen, matsalen och uppehållsrummet på vandrahemmets första våning. Maria sitter i ett hörn och läser en bok, några killar vid bordet intill mig sitter vid varsin dator och pratar ett språk jag inte förstår, någon värmer sin kvällsmat i det lilla köket (med betoning på "lilla"), några andra ser på TV. Nyss var det en överviktig man och en underviktig kvinna som bytte matvanor, nu är det en tävling i ostronätande. Tveksamt om det är samma TV-program.

Trots att jag inte har pratat med någon annan än Maria och killarna i receptionen så känner jag en trygghet och grupptillhörighet som jag högst troligen aldrig hade upplevt på ett hotell. Ibland är jag tacksam över att jag aldrig har haft några pengar. Det har gjort att jag är extremt uppfunningsrik och kreativ, har låga krav på standard och inte minst får jag träffa en massa trevliga människor. Det var samma sak på vandrarhemmet Caddy och jag bodde på i Londen, det påminde om det här och där var en jättetrevlig tjej i vår sovsal som började prata med oss. Hon var från någon del av norra Storbritannien och blev lite avundsjuk när vi berättade att vi skulle på konsert med Evanescence. Jag sörjer att jag aldrig fick veta hennes namn.

Det har nu varit 2013 i cirka 17 timmar. Madde, Josse och Johanna har åkt hem, Caddy är i Rimforsa. Jag sitter i den fula röda soffan i vår hall, försöker uppbåda tillräckligt mycket energi för att resa mig och göra en kopp te. Mitt huvud var fyllt med fluffig bomull igår och i morse, men efter sju timmars sömn verkar det snarare vara fyllt med flytande cement. Det väger dubbelt så mycket som vanligt och allting går liksom långsamare än vanligt; mina tankar, mina rörelser, mitt talade språk.

Vi var jag och Caddy, Josse, Madde, Johanna, Disa, Disas syster Eira, Eiras kompis och Jessica. Vi spelade ett spel som hette Tjejsnack och var för 2-4 tjejer från 8 år och uppåt. Vi delade in oss i lag eftersom vi egentligen var alldeles för många. Jag, Caddy och Madde var ett lag och hette Pink Evanescence, eftersom jag och Caddy hade på oss våra Evanescence-tröjor från konserten i november och Madde hade en klänning i nästan samma knallrosa nyans som Caddys hår. Josse, Johanna och Disa var ett annat lag och hette The Timeladys, vilket syftade på Doctor Who. Jag har sett två avsnitt Doctor Who i mitt liv, gillade det och skulle gärna se mer, men jag kan inte direkt påstå att jag hängde med i Disas, Johannas och Caddys nördande under kvällen. Det tredje laget bestående av Jessica, Eira och Eiras kompis hette The Meatballs av någon anledning jag inte riktigt uppfattade. Vi hade ganska roligt när vi svarade på frågor riktade till 8-åriga tjejer, framförallt när vi druckit lite.

Kommer ni ihåg när jag var på en bondgård och träffade lamor, någon gång i oktober? De hade vinprovning där, och efter ett par mikroskopiska plastglas vin och cider så påstod Ida att jag var full. Det säger det mesta. Räknar man den gången och igår så har jag druckit alkohol vid fem tillfällen i mitt nittonåriga liv. Jag tål fruktansvärt lite alkohol. Caddy lärde mig shotta. Hon hade små jättesöta vodkaflaskor i alla möjliga smaker, de var goda förutom att det brände i munnen på ett ganska obehagligt sätt. Ja, det var nog egentligen mer alkohol än vad jag tålde i dem. Men jag hade jätteroligt. Världen blev mycket vackrare, livet blev lättare, jag skattade åt allting och tjatade om hur mycket jag tyckte om alla närvarande. Senare under kvällen/natten låg jag på en säng, skrattade hysteriskt, lekte med en ballong någon blåst upp och berättade saker om mig själv som jag aldrig skulle berättat i nyktert tillstånd.

Efter ett tag drog Jessica, Disa, Eira och Eiras kompis vidare ut på krogen. Vi andra stannade kvar och dansade till och sjöng med i mer eller mindre dålig musik. Caddy sa en gång i tiden att det är skönt att lyssna på dålig musik eftersom hjärnan inte behöver anstränga sig. När jag började lyssna på Evanescence så förstod jag vad hon menade. Amy Lee berör mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, hennes musik och änglaröst går rakt in i min själ och fyller hela mitt medvetande. Inte allför sällan börjar jag dessutom gråta i tid och otid, så mycket berörs jag. Rent emotionellt ORKAR jag bara inte lyssna för mycket på Evanescence. Igår lyssnade vi på så meningsfulla låtar som:

och våra favoriter, parodierna som slår orginalen med hästlängder:

Efter att hon lärt mig shotta kom Caddy på ännu en fantastisk idé: hon skulle lära mig dricka kaffe. Jag fick varmvatten och kaffepulver i ett plastglas, klarade av två klunkar innan jag spydde. Det var det vidrigaste jag någonsin smakat.

"Är du nöjd nu?" frågade jag Caddy. "Du har för all framtid avskräckt mig från att någonsin dricka kaffe."

Men, mina damer och herrar, jag spydde INTE på min Evanescence-tröja. Detta tjatade jag sedan om resten av natten, för i mitt bomullsfyllda tillstånd var jag fantastiskt lycklig över det. Tröjan var det enda som spelade någon roll. För övrigt konstaterade jag att "detta kommer bli en kul historia att berätta i nyktert tillstånd".

 

På tolvslaget gick vi ut, såg på raketer, skålade och jag skrek rakt ut över halva Berga hur mycket jag älskar mina fina vänner. Vi babblade halva natten, skrattade ännu mer, någon gång runt två bakade Caddy och jag en paj.

"Du blir mindre bakfull om du äter, du kommer tacka mig i morgon." lovade Caddy och därför åt jag en bit.

Vi kom i säng någon gång runt fyra. Nu är klockan nästan sex på kvällen, jag har fortfarande inte orkat resa mig och göra en kopp te. Tänkte att jag skulle försöka sammanfatta år 2012 för er, mina vänner. Så gott jag nu kan i min bakfylla.

 

 

Januari: 2012 började i Mariestad. Vi såg väldigt mycket på film, tror det var ganska kallt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen och såg på fyrverkerier. Jag minns att jag såg på Elise och tänkte "om världen går under 2012 så avslutar vi det som vi påbörjade det; tillsammans."

När jag kom tillbaka hem till Linköping så var Caddy där. Jag såg henne packa upp, hjälpte henne (nåja, försökte i alla fall) att skruva ihop sin byrå. På kvällen såg vi en film och åt chokladbollar. Eller smeten vi inte orkade rulla bollar av, i varsin skål. Jag tänkte att livet var perfekt, att jag inte behövde börja skolan igen efter jullovet. När Caddy kom tillbaka från Rimforsa med ett par högtalare till datorn, en sprillans ny brödrost och boxen med två säsonger av "Hem till Modgård" så hade jag allt jag någonsin kunde behöva.

Jag bodde ihop med Caddy i åtta månader. Vi diskade, städade toaletten, lagade mat, skurade mattor, gick och handlade tillsammans och cyklade till återvinningen med överfulla kassar. När jag åkte till England gjorde det fysiskt ont att vara utan henne. jag saknade henne som jag skulle saknat en arm eller ett ben.

Vi var ständigt panka och kvävda av livets måsten, kämpade både med oss själva och med skolarbete som verkade förfölja oss till döden. Trots det kan dessa åtta månader ha varit de finaste i mitt liv. För vi hade alltid varandra. Vi hade alltid te att dricka, en film eller TV-serie att se, något att drömma om och något att skratta åt.

Jag återvände till skolan efter lovet, trots att jag inte ville. Min älskade gymnasieskola hade flyttat in i en ful, fyrkantig byggnad som jag hatade från första dagen.

 

Februari: En sällsynt händelselös månad. Jag gissar att jag tittade på Melodifestivalen, försökte sköta skolan, längtade bort. Kanske var det denna månad Caddy och jag blev klara med "Hem till Midgård" och gick över till "c/o Segemyhr".

 

Mars: Det mesta var kallt, grått, ångestfyllt. Loreen vann Melodifestivalen, Jag längtade mest till påsken i Tyskland. Men någonstans här introducerade Caddy mig för Star Wars. Efter en film konstaterade jag att "detta var en trevlig ny bekantskap, may the Force be with you", några filmer senare var Anakin Skywalker det enda jag kunde tänka på. Inte förrän nu, nästan ett år senare, har jag fått tillfälle att se om dem. Tro mig, jag ser Darth Vader med helt nya ögon efter att ha sett filmerna i kronologisk ordning (första gången såg jag dem i samma ordning som de gjordes, Caddy bedömde att det skulle bli mer spännande så). Någonstans där inne finns Anakin Skywalker och allt han behöver är en kram.

 

April: På Långfredagen lyfte mitt plan till Tyskland. Jag överöste min vän Neele med kexchoklad och hennes familj tog hand om mig som en av dem. Vi gick till kyrkan tidigt på påskdagens morgon, jag lärde mig säga "Herren är uppstånden" på tyska. Vi letade ägg i trädgården, både chokladägg och riktiga. Alla fick dessutom varsin present, även jag. Jag fick en glittrande penna och var nästan rörd till tårar. Vi åkte till ett nöjesfält, jag fick uppleva fyra timmar på Autobahn och flera berg- och dalbanor som slår allt jag åkt i Sverige.

Jag tyckte om Tyskland och även om jag inte skulle vilja bo där (av den enkla anledningen att jag knappt pratar språket) så åker jag gärna tillbaka. Jag skulle jättegärna åka till Berlin.

 

Maj: Det mesta i skolan präglades av en känsla av "snart slut" och "sista gången", jag hade svår separationsångest och såg allt annat än fram emot studenten. Men jag hade en väldigt trevlig fest när jag fyllde nitton, bara jag och Caddy, Madde, Johanna och Sofia hos mig i Vimmerby. Nämnda vänner och andra utvalda fick dessutom läsa boken jag skrivit, det som nästan kan räknas som min självbiografi.

Det mesta började gå mot sitt slut. Jag hade min sista engelskalektion (ni kan gissa hur smärtsamt det var), vi hade en sista franskalektion alla sju som åkte till Frankrike i tvåan (även jag och Lisa som inte läste steg 5), vi spelade brännboll och gick tipspromenad. Sofia och co var i Spanien.

 

Juni: Den andra juni gjorde jag och Caddy en fruktansvärt spontan och totalt oförglömlig dagsutflykt till Stockholm. Det var minusgrader, regnet vräkte ner, en isvind blåste det i våra ansikten och det enda som muntrade upp oss när vi irrade runt och letade efter en tunnelbana var att hånskratta åt stackarna som sprang Stockholm Maraton. I övrigt hade vi väldigt kul: vi köpte veganska pajer, smycken och fruktansvärt nördiga saker på Science Fiction-bokhandeln.

Studentveckan var en känslomässig berg- och dalbana. Mösspåtagningen kändes fruktansvärt meningslös och deprimerande ända tills Caddy dök upp med min Guy Fawkes-mask och jag kunde gå omkring i den resten av dagen. Den besökte så vitt skilda platser som en skoltoalett, min tyskalärares hem och McDonalds i centrum.

Studentmiddagen var väldigt trevlig. Jag drack fanta, men efter middagen övertalade Sofia mig att följa med resten av klassen ut. Hon övertalade mig även att dricka cider och jag upplevde min första fylla, en lyckad kväll i ett väldigt glatt och fluffigt tillstånd.

På studentdagen övervann jag min största rädsla en sista gång och höll tal inför hela Konsert&Kongress, ett tal som enligt uppgifter fick alla i hela lokalen att gråta. Själv hulkgrät jag otröstligt under hela betygsutdelningscermonin, slutade inte förrän vi klev upp på flaket. Det var en fin dag, även om jag tillbringade kvällen med att gråta ännu mer hysteriskt än under dagen i ett hörn på NH. Det var min andra fylla och det skulle dröja ett bra tag innan det blev en tredje.

Ett par veckor senare åkte Madde och jag till Elise och hennes pojkvän, i Halmstad. Där befann vi oss i en vecka och det är ett av mina vackraste sommarminnen. Regnet vräkte ner så gott som hela veckan, så det vi gjorde var att sitta inomhus och se på film. Vi hittade en gammal DVD med After Dark som vi såg säkert fem gånger under veckan, och när vi inte såg den så gick vi runt och citerade den.

Sista dagen slutade det äntligen regna och vi åkte till Tylösand, tjatade om Per Gessle, försökte hitta något att äta för under 120 spänn och inte minst badade i havet.

 

Juli: Juli var varmt och bekymmersfritt. Jag såg på anime med Caddy, Vampire Knight var vad hon först introducerade mig för, och träffade fina vänner. Njöt av solen. Vi hade picknick, Caddy och jag, drack te och turades om att läsa högt ur olika böcker. Jag gick promenader runt halva Stångån, med Evanescence i öronen, och insåg att Amy Lee är en fallen ängel. Från och med då var det jag och Evanescence, för evigt. Jag var även på Närcon med Caddy, Disa och Jessica, gick runt med Guy Fawkes-mask i 35 grader värme. Det var ungefär lika behagligt som det låter, men kul hade jag.

 

Augusti: Månaden för uppbrott. Jag var på Skänninge Marknad, en fin traditon vi fortfarande höll vid liv, och den 15 augusti flyttade jag ut från rummet i Linköping där jag bott i två år. Själva rummet var inte så sorgligt att lämna, men att flytta ifrån Caddy är bland det svåraste jag gjort.

Men redan helgen efter min flytt åkte jag till henne i Rimforsa, för vi hade en anime att se färdigt. Chrono Crusade, som jag nästan tyckte ännu bättre om än Vampire Knight. Karaktärerna var som mina bästa vänner. Caddy hade försökt varna mig för vilket sorgligt slut Chrono Crusade hade, men inget kunde riktigt förbereda mig på hur fruktansvärt hjärtskärande det var. Vi grät floder båda två och jag var förkrossad i flera veckor efteråt, jag lovar att denna anime har skadat mig för livet. Jag älskar karaktärerna, saknar dem och skulle vilja se om animen men tyvärr kommer jag nog aldrig klara av det. Det är bara FÖR fruktansvärt att veta hur det slutar för mina vänner.

Jag var en sista dag i Linköping, sa hejdå till mina gamla lärare. Caddy, Madde, Josse och min pappa vinkade av mig på fjärrbussterminalen när jag gav mig iväg på äventyr.

 

September: Månaden då allting bara glittrade. Jag lärde känna Ida och Hanami, som senare skulle bli två av mina bästa vänner, och vi delade allt. Allting var så nytt och spännande och vackert, hela Storbritannien låg framför mina fötter och varje helg fylldes av spännande aktiviteter. Pridefestival i Brighton, London i strålande solsken, Cantebury, Shoreham och havet, Skottland... Magiska Skottland. Resan dit är ett av årets allra finaste minnen. Det var som att åka rakt in i en sagovärld, allt var bara så obeskrivligt vackert. Jag träffade folk från hela världen men min favorit var Jo, vår guide. Hon var jättehärlig.

September kan ha varit årets allra bästa månad. Just för att allt fortfarande var magiskt och glittrade, som en saga.

 

Oktober: Inget slår september, men oktober var också fint. Jag lärde mig åka tunnelbana i London, den hårda vägen, och tunnelbanan blev min bästa vän. Jag träffade lamor, gick på date, grät hysteriskt när jag i direkt följd såg alla tre avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT Play. Det är nog det starkaste jag någonsin sett, Jonas Gardell är ett geni.

Innan Hana åkte hem till Tokyo så fick vi en sista helg tillsammans, i London. Ida och jag mötte hösten i Hyde Park; gräset var grönt, vattnet grått, himlen blå, löven på marken i alla tänkbara nyanser mellan rött och gult och regnet glittrade. Det är det vackraste jag någonsin sett. Vi gick på musikal, delade en dubbelsäng på ett hotellrum som egentligen bara var bokat för Hana, släpade hennes väskor över halva Heathrow. Förutom att ta studenten och flytta ifrån Caddy så var årets värsta smärta när Hana försvann bakom en spärr vid incheckningen och jag plötsligt insåg att det tar tretton timmar att flyga till Tokyo. Det är tio timmars tidskillnad och kostar minst lika många tusen. En av mina bästa vänner är på andra sidan jorden.

Men Ida och jag hade en fin avslutning på helgen i London, vi gick till Madame Tussads och Trafalgar Square. Men väl hemma igen var det som om sagan tog slut, verkligheten började hinna ikapp mig. Hana var borta och saknaden efter Caddy var värre än någonsin.

 

November: Caddy och jag återförenades ÄNTLIGEN och det var som om tiden stått stilla, vi fortsatte bara där vi slutade i augusti. Satt fem timmar på Starbucks i London och sammanfattade vad som hänt i våra liv sen dess. Allt var precis som förr, trots att det var ett nytt land. Vår helg i London tillhör också mina finaste minnen från 2012. Vi var på en fantastisk Harry Potter-tur och fick se in bakom kulisserna, vi shoppade loss och köpte nördiga T-shirts, vi gömde oss på Costa Coffes undervåning och åt medhavd matsäck... och vi var på konsert. Vi såg Evanescence live, på Wembley Arena. Vet inte hur många gånger jag har nämnt det nu, men jag började gråta av lycka så fort Amy Lee kom ut på scenen. Känslan av att ha henne där, precis framför mig, så nära att jag kunde se hennes sminkning, och höra henne sjunga sina änglasånger var obeskrivlig. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin upplevt.

När Caddy åkte hem så var sagan slut, för evigt. Resten av november satt jag på Starbucks, kämpade mot både depression och en svår identitetskris och, tja... lyssnade på Evanescence och rördes till tårar. Amy Lee var ett jättestort stöd genom hela min kris.

 

December: Tja... Vintern i England var grå, ett iskallt regn blåste i ansiktet på mig. Jag var en fruktansvärt instabil, mina känslor var överallt och hela tiden och lika splittrade som resten av mig. Jag slets mellan två olika länder, kände mig lika vilsen i båda och mest av allt höll jag på att gå sönder.

Sista dagen i skolan grät jag hysteriskt (jag undrar hur många gånger i denna årsresumé jag har gjort det, sa ju att jag är en väldigt känslig person...) och kramade alla jag såg. Överöste dem med kärlek, gick sedan hem och försökte packa ihop mitt liv och ta mig samman. Inget av det gick särskilt bra. Dagen jag åkte tillbaka till Sverige var fruktansvärd; jag visste inte om jag var på väg hem eller bara ännu längre bort, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen... Fast mest av allt var jag ledsen; alla kramar och vackra ord och ansikten från avskedet dagen innan fyllde mig tills jag knappt kunde andas. Om jag dagen innan känt att jag höll på att gå sönder så kände jag denna dag att jag nu HADE gått sönder och att bitarna av mig låg utspridda över halva Europa.

Jag lämnade Brighton 10:50, landade i Sverige någon gång runt 00:30. Jag har en favoritlåt med Evanescence, en överjordiskt vacker ballad som fyller hela mitt medvetande och alltid får mitt liv att kännas vackert hur dåligt jag än mår. Jag lyssnade på den på repeat i fyra timmar och jag lovar att Amy Lee's änglaröst i mina öron var det enda som hindrade mig från att förlora förståndet när jag släpade en 15 kilos sportbag över två flygplatser och tre bussterminaler.

Till slut landade jag i alla fall. Mina närmaste gjorde mig så hel jag nu kunde bli, jag hade en trevlig jul med min familj och ett jätteroligt nyår med mina vänner. Just nu bor jag hos Caddy; vi äter rostat bröd, dricker te, ser på Star Wars och c/o Segemyhr och allt är nästan som förr. Det är vackert.

 

 

2012 är jag tacksam för det dryga halvåret jag bodde ihop med Caddy, för att jag fick komma så nära en annan människa och dela min vardag med henne. För all kärlek när jag väl tog studenten, och för att gymnasiet blev så fint som det blev. För att jag fick åka till Tyskland och träffa Neele. För mina fina vänner. För veckan i Halmstad, när vårt största problem i livet var att det konstant ösregnade. För alla underbara människor jag träffade i Storbritannien, men mest av allt för Ida och Hana som blev mina vänner för livet. För den magiska resan till Skottland, för vår sista helg i London, för lamorna på bondgården och för Shoreham i solskenet när allting bara var perfekt. För veckan Caddy var hos mig i Storbritannien och mest av allt för konserten. För Evanescence i största allmänhet och för Amy Lee i synnerhet. För vår legendariska nyårsfest igår/i morse.

 

2013 hoppas jag på... världsfred. Nej, det gör jag helt ärligt inte alls. Jag hoppas på att jag till sist hittar mig själv, eller i alla fall blir lycklig. Jag hoppas att Caddy och jag får bo ihop igen, eller i alla fall träffas så mycket som det bara är möjligt och göra en massa roliga saker tillsammans. Jag hoppas att det går bra för alla mina närmaste, att de också blir lyckliga. Och mest av allt hoppas jag på en resa till Japan.

Jag ser fortfarande oss fyra i Shoreham så tydligt. Det var precis i början av september, fortfarande sommar, och mitt största bekymmer var att jag inte fått tid att återhämta mig från magiska London dagen innan. Solen stekte, en chokladpralin i form av en dinosaurie smälte i min handflata och nere på stranden badade Ida. Evelina åt chips och Hana satt precis bredvid mig, iförd en sommarklänning. Jag plockade små snäckskal, radade upp dem på hennes nakna ben. När vi gick förbi husbåtarna så sa jag ”come on girls, let’s buy on of those and move in!”. Där i solen ville jag behålla er hos mig för evigt, rama in vårt gruppfoto med snäckskal och hänga det i mitt hjärta. En solig dag i Shoreham hade jag precis allt jag behövde.

   Vet inte hur längesen det är jag skrev nu, men det blev vinter även i England. En rå, fuktig kyla äter sig in genom varje springa och havsvinden går ända in i märgen. Ibland sover jag med ett extra lager kläder på mig.
November kom hit och det gjorde också Caddy. Det vackraste var att inget hade förändrats, och trots att det var ett annat land så fortsatte vi bara där vi slutade för tre månader sedan. Vi gömde oss på Costa Coffees undervåning och plockade på oss servetter och plastskedar, vi släpade runt en otymplig väska på Londons tunnelbanestationer medan vi sjöng högt och falskt på vad vi betraktade som dålig musik, vi sprang som manodepressiva höns över vad som kändes som halva London för att hitta en busstation, och mest av allt så var vi på konsert. Evanescence, på Wembley Arena i London. Kommer ni ihåg i somras, när lilla Lilly gick promenader runt Stångån medan Amy Lee sjöng som en ängel i hennes hörlurar? Jag kommer ihåg det. Men då trodde jag inte att Amy Lee fanns på riktigt, och ännu mindre att hon och Evanescence skulle komma till London när jag och Caddy var där. Det gjorde de. Vi stod kanske fem meter från scenen, och när Amy Lee kom ut på den och sjöng sina änglasånger live för mig så kunde jag inte göra annat än att hulkgråta. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin varit med om.
För övrigt vet jag fortfarande inte var Hemma ligger. Jag dras åt så många olika håll att det allt oftare känns som om jag ska gå sönder.

   Idag stod vi i ett kapprum. Rebecka hade en resväska med sig, förklarade att hon skulle sova hos Johanna sista helgen och att det skulle bli skönt att komma ifrån sin värdfamilj. Jag sa till Olle att i min hjärna kommer han alltid att heta Ollie, eftersom det är så hans namn uttalas på engelska. Så jag har uttalat det i fyra månader. Sen påminde jag honom om dagen vi kom hit, Gatwick med våra enorma resväskor och restaurangen där de andra tre satt. Taxin vi alla fem klämde in oss i, med bagage och allt, nervositeten. Det kändes så oändligt länge sen, men ändå fint att jag stod där med honom nu. Eftersom allt började med honom, han fångade upp mig i rulltrappan på Gatwick.
Någon av dem frågade mig hur det känns, eller någonting i den stilen. Jag bara suckade och sa att jag är en emotionell katastrof, med betydelsen att mina känslor är överallt och hela tiden och precis lika splittrade som resten av mig.
”Är det därför du pratar svenska nu?” frågade Olle.
Och inte förrän han sa det insåg jag att det var precis därför. Förutom en liten svacka veckan då Caddy var här har jag pratat engelska dygnet runt i tre månader. Men nu, de två sista veckorna, har jag plötsligt börjat prata svenska med mina klasskompisar. Jag trodde det var för att jag helt enkelt inte orkade längre, men där i kapprummet insåg jag att det är för att mitt splittrade medvetande desperat försöker hålla fast vid någon typ av identitet. En trygghet, något som gör mig till en del av en grupp.
”Visst är hennes småländska gullig?” retades Ida.
”Precis som din stockholmska, då.” retades jag tillbaka.
”Jag pratar INTE stockholmska!” sa Ida. ”Du vet inte hur riktig stockholmska låter!”
Hon pratar inte någon extrem stockholmska, men sättet hon uttalar och betonar saker gör att jag utan svårighet kan avgöra varifrån hon kommer.  Jag antar att det är samma sak med min ”småländska”. Jag har alltid trott att jag inte har någon dialekt, men i denna samling av ungdomar från hela Sverige kan jag till och med själv höra att jag pratar på mitt eget sätt. Jag känner mig inte bekväm med det, därför var det mycket skönare när jag pratade engelska. Men idag gjorde det inte så mycket, för smålänning var lika bra som någon identitet. Dialekter är fascinerande.

   Mest av allt var det sorgligt. Att allting någon gång måste ta slut. Inga fler engelskalektioner när Gill lär oss användbara ord, inga fler extrakurser på eftermiddagarna, inga fler föreläsningar på tisdagarna, inga fler kvällar i paviljongen med Steve och Bryony, inga fler förmiddagsraster med te och Kit Kat, inga fler luncher i skolan där jag får smaka en massa skumma brittiska specialiteter som alla ska ätas med pommes frites till… Jag kan hålla på i en oändlighet med allt det inte blir några fler av.
Jag ska tillbaka till Linköping. Lämna Brighton klockan 10:50 på lördag, stiga av på Linköpings Fjärrbussterminal klockan 01:00 dagen efter. Tiden där emellan kommer spenderas på sammanlagt tre olika bussar, en busstation, två flygplatser och ett flyg. Där ska jag försöka pussla ihop mig själv så gott det går. Josephine och Madelene, mina systrar i allt utom blod, möter mig i Linköping på söndag morgon och någonstans där kommer allting kännas lite mindre felvänt.

 

Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen,
I skeppets akterstäv fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män och kvinnor där på skeppet far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, de seglar hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

En plats där jag får vara stilla,
där ingen tränger sig inpå
Jag vill få skapa mig ett eget bo, för mig och för min man
Och för våra ungar
Och tänk, att äntligen få vila
Få sova i sin egen säng
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

Vägen vi färdas den bär bort,
aldrig tillbaka
Hemma, var ligger det nånstans?
Vem kan ge svar?

Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

 

För er som inte sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” (det har i och för sig inte jag heller gjort, jag har bara läst om den och lyssnat på musiken) så kan man sammanfatta det så att Sverige inte var något kul ställe på 1800-talet. Det var svält, missväxt och fattigdom och redan då hade folk den här Amerikanska Drömmen, så en hel del människor lämnade allt de hade (vilket ofta inte var särskilt mycket) för att emigrera till Amerika. Musikalens huvudperson, Kristina från byn Duvemåla precis som titeln antyder, ville aldrig åka till Amerika men hennes barn svalt så hon hade inget val. Hennes man var rätt företagsam och klarade sig väl hyfsat bra, men Kristina ägnade resten av sitt liv åt att längta tillbaka till Sverige. På det hela taget är det en mycket tragisk musikal. Låten ”Guldet blev till sand” kommer också därifrån, tror den sjungs av en bror till Kristinas man, och ni som hört den kan ju gissa hur det gick för honom och hans bästa vän där ute i öknen.
   Jag tvingades INTE emigrera på grund av fattigdom och svält och jag KAN åka tillbaka, på Kristinas tid tog det ett par månader att åka båt över till Amerika och det fanns verkligen ingen väg tillbaka. Men jag förstår precis vad hon menar. Den här låten säger ALLT och jag har lyssnat jättemycket på den under de här månaderna i England.