The magic can begin

Jag ser fortfarande oss fyra i Shoreham så tydligt. Det var precis i början av september, fortfarande sommar, och mitt största bekymmer var att jag inte fått tid att återhämta mig från magiska London dagen innan. Solen stekte, en chokladpralin i form av en dinosaurie smälte i min handflata och nere på stranden badade Ida. Evelina åt chips och Hana satt precis bredvid mig, iförd en sommarklänning. Jag plockade små snäckskal, radade upp dem på hennes nakna ben. När vi gick förbi husbåtarna så sa jag ”come on girls, let’s buy on of those and move in!”. Där i solen ville jag behålla er hos mig för evigt, rama in vårt gruppfoto med snäckskal och hänga det i mitt hjärta. En solig dag i Shoreham hade jag precis allt jag behövde.

   Vet inte hur längesen det är jag skrev nu, men det blev vinter även i England. En rå, fuktig kyla äter sig in genom varje springa och havsvinden går ända in i märgen. Ibland sover jag med ett extra lager kläder på mig.
November kom hit och det gjorde också Caddy. Det vackraste var att inget hade förändrats, och trots att det var ett annat land så fortsatte vi bara där vi slutade för tre månader sedan. Vi gömde oss på Costa Coffees undervåning och plockade på oss servetter och plastskedar, vi släpade runt en otymplig väska på Londons tunnelbanestationer medan vi sjöng högt och falskt på vad vi betraktade som dålig musik, vi sprang som manodepressiva höns över vad som kändes som halva London för att hitta en busstation, och mest av allt så var vi på konsert. Evanescence, på Wembley Arena i London. Kommer ni ihåg i somras, när lilla Lilly gick promenader runt Stångån medan Amy Lee sjöng som en ängel i hennes hörlurar? Jag kommer ihåg det. Men då trodde jag inte att Amy Lee fanns på riktigt, och ännu mindre att hon och Evanescence skulle komma till London när jag och Caddy var där. Det gjorde de. Vi stod kanske fem meter från scenen, och när Amy Lee kom ut på den och sjöng sina änglasånger live för mig så kunde jag inte göra annat än att hulkgråta. Det är bland det mest fantastiska jag någonsin varit med om.
För övrigt vet jag fortfarande inte var Hemma ligger. Jag dras åt så många olika håll att det allt oftare känns som om jag ska gå sönder.

   Idag stod vi i ett kapprum. Rebecka hade en resväska med sig, förklarade att hon skulle sova hos Johanna sista helgen och att det skulle bli skönt att komma ifrån sin värdfamilj. Jag sa till Olle att i min hjärna kommer han alltid att heta Ollie, eftersom det är så hans namn uttalas på engelska. Så jag har uttalat det i fyra månader. Sen påminde jag honom om dagen vi kom hit, Gatwick med våra enorma resväskor och restaurangen där de andra tre satt. Taxin vi alla fem klämde in oss i, med bagage och allt, nervositeten. Det kändes så oändligt länge sen, men ändå fint att jag stod där med honom nu. Eftersom allt började med honom, han fångade upp mig i rulltrappan på Gatwick.
Någon av dem frågade mig hur det känns, eller någonting i den stilen. Jag bara suckade och sa att jag är en emotionell katastrof, med betydelsen att mina känslor är överallt och hela tiden och precis lika splittrade som resten av mig.
”Är det därför du pratar svenska nu?” frågade Olle.
Och inte förrän han sa det insåg jag att det var precis därför. Förutom en liten svacka veckan då Caddy var här har jag pratat engelska dygnet runt i tre månader. Men nu, de två sista veckorna, har jag plötsligt börjat prata svenska med mina klasskompisar. Jag trodde det var för att jag helt enkelt inte orkade längre, men där i kapprummet insåg jag att det är för att mitt splittrade medvetande desperat försöker hålla fast vid någon typ av identitet. En trygghet, något som gör mig till en del av en grupp.
”Visst är hennes småländska gullig?” retades Ida.
”Precis som din stockholmska, då.” retades jag tillbaka.
”Jag pratar INTE stockholmska!” sa Ida. ”Du vet inte hur riktig stockholmska låter!”
Hon pratar inte någon extrem stockholmska, men sättet hon uttalar och betonar saker gör att jag utan svårighet kan avgöra varifrån hon kommer.  Jag antar att det är samma sak med min ”småländska”. Jag har alltid trott att jag inte har någon dialekt, men i denna samling av ungdomar från hela Sverige kan jag till och med själv höra att jag pratar på mitt eget sätt. Jag känner mig inte bekväm med det, därför var det mycket skönare när jag pratade engelska. Men idag gjorde det inte så mycket, för smålänning var lika bra som någon identitet. Dialekter är fascinerande.

   Mest av allt var det sorgligt. Att allting någon gång måste ta slut. Inga fler engelskalektioner när Gill lär oss användbara ord, inga fler extrakurser på eftermiddagarna, inga fler föreläsningar på tisdagarna, inga fler kvällar i paviljongen med Steve och Bryony, inga fler förmiddagsraster med te och Kit Kat, inga fler luncher i skolan där jag får smaka en massa skumma brittiska specialiteter som alla ska ätas med pommes frites till… Jag kan hålla på i en oändlighet med allt det inte blir några fler av.
Jag ska tillbaka till Linköping. Lämna Brighton klockan 10:50 på lördag, stiga av på Linköpings Fjärrbussterminal klockan 01:00 dagen efter. Tiden där emellan kommer spenderas på sammanlagt tre olika bussar, en busstation, två flygplatser och ett flyg. Där ska jag försöka pussla ihop mig själv så gott det går. Josephine och Madelene, mina systrar i allt utom blod, möter mig i Linköping på söndag morgon och någonstans där kommer allting kännas lite mindre felvänt.

Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen,
I skeppets akterstäv fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män och kvinnor där på skeppet far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, de seglar hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

En plats där jag får vara stilla,
där ingen tränger sig inpå
Jag vill få skapa mig ett eget bo, för mig och för min man
Och för våra ungar
Och tänk, att äntligen få vila
Få sova i sin egen säng
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

Hemma, var ligger det nånstans?
Kan nån ge svar?
Nu är det midsommar och dans, hos mor och far

Vägen vi färdas den bär bort,
aldrig tillbaka
Hemma, var ligger det nånstans?
Vem kan ge svar?

Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna, du ska snart få komma hem…

För er som inte sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” (det har i och för sig inte jag heller gjort, jag har bara läst om den och lyssnat på musiken) så kan man sammanfatta det så att Sverige inte var något kul ställe på 1800-talet. Det var svält, missväxt och fattigdom och redan då hade folk den här Amerikanska Drömmen, så en hel del människor lämnade allt de hade (vilket ofta inte var särskilt mycket) för att emigrera till Amerika. Musikalens huvudperson, Kristina från byn Duvemåla precis som titeln antyder, ville aldrig åka till Amerika men hennes barn svalt så hon hade inget val. Hennes man var rätt företagsam och klarade sig väl hyfsat bra, men Kristina ägnade resten av sitt liv åt att längta tillbaka till Sverige. På det hela taget är det en mycket tragisk musikal. Låten ”Guldet blev till sand” kommer också därifrån, tror den sjungs av en bror till Kristinas man, och ni som hört den kan ju gissa hur det gick för honom och hans bästa vän där ute i öknen.
   Jag tvingades INTE emigrera på grund av fattigdom och svält och jag KAN åka tillbaka, på Kristinas tid tog det ett par månader att åka båt över till Amerika och det fanns verkligen ingen väg tillbaka. Men jag förstår precis vad hon menar. Den här låten säger ALLT och jag har lyssnat jättemycket på den under de här månaderna i England.