The magic can begin

Igår satt vi på gruset med solen i ögonen och Domkyrkan som ryggstöd. Crêpsen från stället bredvid Bosses var ingenting jämfört med dem i Quimper, men det var ändå en smak av Frankrike. Jag var inbjuden, trots att jag inte har läst franska på nästan ett år. Elsa ville avsluta det med oss alla. Vi åt crêpsen hon bjudit oss på och pratade om gamla minnen, det franska skolsystemet och varför Elsa aldrig tog körkort. Vi hade det så fint i solen och jag kände att på något sätt hör vi ändå ihop, vi som gick genom Paris tillsammans för vad som var mer än ett år sedan men känns som igår. Det var den bästa avslutning vi kunde få.

Sen satt jag hos Maria och min besvikelse över VG i svenska B och G i svenska C flög ut över hustaken när hon lovade att hon och Helen ska komma och hälsa på mig när de är i Brighton. När jag något generat erkände att jag hade tänkt komma och hälsa på dem i skolan en sista gång i augusti innan jag åker tillbaka till England så sa hon att det skulle jag absolut göra.
"Jag kanske borde gå nu och sluta störa dig, helt ärligt vet jag inte vad jag gör i skolan nu för tiden..."
"Jag tror du säger hejdå."
"Ja, jo, det förstås, fast jag har ju bara gått i de här lokalerna i en termin så det är väl inte så mycket att..."
"Jag menar till oss." log Maria. Och någonstans där blev jag säker på att vi kommer ses igen.

Idag hade vi gemensam avslutning för alla språkgrupper, i små grupper gick vi en tipspromenad runt trädgårdsföreningen med frågor på tyska franska och spanska. Jag förstod så gott som alla frågor oavsett vilket språk de var på, att jag sen inte kunde svaren var en annan sak. Vi fick saft, bullar och äppelkex från IKEA av lärarna.

Och sen var vi i trädgårdsföreningen igen, denna gång med Janne som ville få oss att filosofera över framtiden och livet och de år som varit. Jag orkade inte med honom, så jag gick tilbaka till klassrummet. Satt på ett bord och sjöng tyst för mig själv.
"Will we think about tomorrow like we think about now?
Can we survive it out there, can we make it somehow?
I guess I thought that this would never end, and suddenly it's like we're women and men
Will the past be a shadow that will follow us round, will these memories fade when I leave this town?
I keep, keep thinking that it's not goodbye
Keep on thinking it's a time to fly
And this is how it feels:
As we go on, we remember
All the times we, had together
And as our lives change, from whatever
We will still be, friends forever"
Låten heter "Graduation" och den säger allt. Lyssna själva: http://www.youtube.com/watch?v=BrUQcmI9Fi4&feature=related

Jag sjunger på den låten när det känns svårt, annars försöker jag mest att tänka på annat. På karaktärerna i min nyaste berättelse. På Johnny Depp. På sommaren och väldigt mycket på England.


Jag satt vid exakt samma fönster för fyra månader sedan,
det var kallt då och allt var nytt och jag hatade det här stället och allt jag kunde tänka på var England.
Nu är löven gröna och jag tänker fortfarande på England men kanske gick fyra månader ändå lite för fort.
Eller kanske inte, jag är inte säker på någonting längre.
Förutom att jag älskar er,
så mycket.

"Nummer 17? Vad bra, då kan jag se Loreen och sen gå och lägga mig."
De senaste åren har det bara varit jag och min syster som suttit uppe och kollat på Eurovision. Min mamma och bror är inte direkt kvällsmänniskor, och pappa... tja, han är inte sådär jätteintresserad av varesig Melodifestivalen eller Eurovision.
Loreens framträdande var totalt magiskt. Men eftersom jag inte kunde rösta på mitt eget land så röstade jag på de ryska gummorna som bakade bröd, eftersom jag smälte redan första gången jag såg en snutt av deras framträdande på TV. Tror aldrig jag har sett något gulligare.
Efter Loreen tappade jag intresset lite. Under mellanakten satt jag och min syster och diskuterade hurvida det borde hållas en World Song Contest "då flest världsdelar har dag samtidigt". Det skulle dock bli lite orättvist, kom vi fram till, för Afrika skulle aldrig ha råd att arrangera det. Och vi andra skulle bli överkörda av USA.
Sen började den dramatiska omröstningen. Och vi låg ju så bra till, men jag hade lärt mig sen förra året att inte hoppas för mycket. Det kunde fortfarande gå hur som helst.
Men allting gick rätt. Vi fick tolva efter tolva och jag och min syster jublade lika mycket varje gång. Pappa försökte säga åt oss att vara tysta (vår mamma och bror sov ju trots allt), men efter ett tag var det omöjligt. Efter hälften av röstningen var jag lika mycket i upplösningstillstånd som de svenska kommentatorerna.
Och sen kom det. Ögonblicket jag inte trodde jag skulle få uppleva under min livstid. Kommentatorerna fick uppgifter om att det var matematiskt omöjligt för något land att gå om Sverige. Att det var avgjort. Att Eurovision Song Contest 2013 skulle hållas i Sverige.
Jag började skratta hysteriskt och upprepade "det här är helt sjukt, det här är helt sjukt, vi vann, vi ska ha hit hela Europa nästa år, vi vann, det här är helt sjukt". Och plötsligt förstod jag precis hur det känns för sportintresserade när deras land eller lag vinner SM/EM/VM, för mitt hysteriska skratt var farligt nära att övergå i tårar. Och när Loreen framförde Euphoria en gång till så ville jag gråta bara för att jag var så stolt över henne och så stolt över att vara svensk.

Jag var inte med 1974 när ABBA vann i Brighton, eller 1984 när Herreys vann i Luxemburg, eller 1991 när Carola vann i Rom, eller ens 1999 när Charlotte Nilsson vann i Jerusalem. Men jag var med 2012 när Loreen vann i Baku och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.

Vi kan ju börja med en lägesuppdatering: solen steker. Jag tillbringade förmiddagen på en gräsmatta i Trädgårdsföreningen tillsammans med Sofia Ahlstrand och fick en skapligt grisrosa nyans på armarna och i ansiktet. På eftermiddagen köpte vi glass som vi åt på muren runt Domkyrkan tillsammans med Olof, Johannes och Olofs hund (vi hade alltså inte bestämt träff med någon av dem, de bara dök upp från varsitt håll vid helt olika tillfällen).
Jag har nu officiellt fyllt nitton år och kan inte längre förneka att min ungdom snart är slut. Festen var förresten amazing: det var jag och Caddy, Johanna, Madde och Sofia en liten stund och vi avhandlade allt från politik till Hem till Midgård. Samt tog en massa fotot och, naturligtvis, besökte min pojkvän.

Harald, baby <3 Johanna är stolt fotograf. I torsdags var vi äntligen på bio och Dark Shadows var obeskrivlig. Johnny Depp också, jag dreglade konstant under hela filmen.


Mitt drömbröllop. Öhhh... Till skillnad från min 14-åriga lillasyster så är jag inte den sortens tjej som planerar mitt framtida bröllop (nämnd lillasyster har ju till och med tänkt ut en temafärg...). Vi diskuterade faktiskt bröllop på festen av någon anledning, och det enda Caddy och jag kom fram till var att vi skulle bannlysa varandra från våra bröllopsfester. Vi har pinsamheter att använda mot varandra som skulle kunna förstöra hela festen, eventuellt hela äktenskapet.
Mitt stående uttalande brukar vara att jag ska gifta mig i en röd telefonkiosk, iförd svarta mjukisbyxor, en rosa T-shirt från Rix FM Festival och en häxhatt. Detta är dock inget jag är särskilt seriös med, mer ett avståndstagande från hela grejen med kyrkor och vita klänningar och inte minst en symbol för att jag är en ung kvinna som vill ha något annorlunda.
Men exakt vad vet jag helt ärligt inte, det beror mycket på personen jag gifter mig med och hur mycket galna idéer han eller hon kan tänka sig att gå med på. Det bästa vore nog egentligen att gifta sig med Harald...
Jag kan inte med bästa vilja i världen förställa mig mig själv komma in i en kyrka iförd vit ärmlös långklänning. Det tar stopp där någonstans. Lite som med studentbalen mina klasskompisar dansade i lördags. När jag såg fotona från den balen blev det extra tydligt: visst, de var vackra som sagoprinsessor, men jag skulle aldrig kunna vara en av dem. Jag skulle vara som en kanadagås bland vita duvor, felplacerad och obekväm och minst av allt vacker.

Men titta här på min Elin, balens drottning. True beauty.


Jag har kommit fram till att bröllop blir ett svårt kapitel för mig, eftersom det innefattar det mesta som jag får mer eller mindre panik av: formalitet. Att ha på sig klänning. Stora fester. Dansande. Själva konceptet "fest med människor du inte känner men förväntas prata med" gör mig till en kanadagås bland vita duvor igen: felplacerad och obekväm. Haha, högst troligen kommer det sluta med att jag och stackaren jag ska gifta mig med vigs mitt i natten i skenet från en gatlykta, med ett par hemlösa som vittnen och enda bröllopsgäster. Det låter väldigt romantiskt om ni frågar mig. Mm, sa aldrig att jag var normal.

Jag måste ju hålla jämna steg med min lillasyster, så vi fortsätter.

Reklam
Usch, alla frågar mig hur jag stod ut och det undrar jag också hur jag gjorde. Det var som om Svensk Direktreklam ägde min själ när jag tvingades sortera all denna reklam som ALDRIG tog slut, och sen släpa den där vagnen efter mig runt halva Berga. Jag sade upp mig i september. Dåligt betalt var det också; jag hade tur om jag fick 300 spänn i månaden.

Päronsaft
Det var fruktansvärt varmt den sommaren och jag gjorde knappt något annat än att dricka. ICA:s päronsaft blev min räddare i värmen, tror aldrig jag har druckit så mycket saft som den sommaren.

Skrivarglädje
Det var fyrtio grader varmt, det var gamla Linköping, det var anteckningsblock och det var oförglömligt. En vecka när vi skrev om allt från Herman von Lingens spöke och barn i slummen till mordiska valrossar och grodkungar. Jag saknar er, Clara och Valeria.

Jag var i lugn och ro på väg till biblioteket när jag noterade tre poliser som stod på Ågatan, i höjd med NH, utan någon synbar anledning. Tre levande poliser och en av papper, samt en grupp andra människor som jag inte såg därifrån. Jag ryckte på axlarna och gick vidare, helt ärligt hade jag inte tid att ta reda på vad som var på gång. Jag skulle bara till biblioteket och lämna tillbaka en bok som gick ut idag, och sen direkt hem.
Ovanför Domkyrkan stod tre poliser till, plus en polisbil och en mindre buss. Jag skyndade mig förbi dem, något nervös, och lämnade tillbaka boken. Beslöt mig för att gå åt andra hållet tillbaka ner till stan.
Så jag gick genom domkyrkoparken, på den sida som inte är mot Ågatan, och vad stod där framme på en grässlätt om inte tre poliser till? Nu började min nyfikenhet bli lite för stor för att bara gå förbi, så jag gick lite närmare för att försöka få en skymt av de polisomringade människorna på Ågatan.
Och från det här hållet syntes det alldeles tydligt: de delade ut broschyrer. Det stod Sverigedemokraterna på deras tröjor. Och i mitten, bakom ett bord med fler broschyrer, stod... Jimmie Åkesson?!
Det kändes som att få se en återupplivad Hitler. Eller nej, värre. Hitler har vi för mycket distans till, humorn har tagit över och vi fokuserar mer på hans fåniga mustasch än på den naziledare han faktiskt var. Jag insåg att sist jag kände mig så illamående vid åsynen av ett ansikte så var det när jag såg på rättegången mot en viss norsk terrorist och barnamördare (eftersom han nu vill bli hyllad och ihågkommen så tycker jag att vi ska sluta nämna hans namn av respekt mot offren och deras familjer), och han efter att ha suttit oberörd på gränsen till uttråkad under genomgången av barnen han sköt ihjäl började gråta när hans propagandafilm visades. Han blev rörd, mina damer och herrar, av sin påhittade statistik och sjuka idealbild av ett samhälle utan muslimer till något som låter som musik ur filmen "Titanic".

Först tänkte jag:
Vad i hela världen gör Jimmie Åkesson här?!
Min andra tanke var:
Finns det inget jag kan kasta på honom? Det kanske finns stenar på gräsmattan. Synd att jag inte har några ägg, men om jag går ner till Hemköp och köper några så kanske...
Sen sa jag åt mig själv på skarpen:
SKÄRP DIG, Lilly, halva stan är omringad av poliser! Nu är det du som skyndar dig åt ett annat håll innan du får någon riktigt dum idé!
Och jag gjorde det, på säkert avstånd från hans underhuggare och poliserna som bara stod där och såg auktoritära ut
...jag ska aldrig bli polis, aldrig någonsin, tänk att behöva skydda en sån där...
om det kom några demokratikämpar och kastade ägg på honom så skulle jag fråga dem om äggen räckte till mig också...
På gatan ner mot Burger King låg en mosad och väldigt död fågel. Jag konstaterade att den inte ens gjorde mig en tredjedel så illamående som åsynen av Jimmie Åkesson.

I den här frågan är jag inte särskilt orginell, utan oroar mig för sånt som de flesta i min ålder oroar sig för strax innan studenten:
Framtiden.
Jobb.
Utbildning
Pengar.

Jag tycker fortfarande att det är läskigt att ta studenten, för sen finns det liksom ingen väg tillbaka. Jag måste bli vuxen. Skaffa ett jobb. Börja tänka på min framtid. Fundera ut vad jag vill göra med mitt liv (att sitta i en stuga vid havet i England och skriva böcker räknas inte, för först av allt måste jag få pengar till den där stugan).
Ibland avundas jag de av mina klasskompisar som ska hoppa på universitetet direkt efter gymnasiet, för de kommer i alla fall att kunna få ordentliga jobb.
Nu var vi där igen, vid samhällets normer. När man blir vuxen så FÖRVÄNTAS man skaffa sig körkort, en universitetsutbildning, ett nio-till-fem-jobb, en gul villa i Hjulsbro, ett fult efternamn, en person av motsatt kön att gifta sig med och två barn. Vet ni en sak: jag hatar verkligen normer. Det finns ingen plats för sånna som mig. Jag är en rebellisk konstnärssjäl, en drömmare som fötts i fel värld. Ganska ofta tvivlar jag starkt på att jag kommer klara av fyra år på ett universitet utan att kvävas till döds och jag tvivlar nästan dagligen på att jag någonsin kommer lyckas få ett ordentligt jobb.
Men jag hanterar även detta som de flesta andra i min ålder: jag tar ett år i taget. Och när jag väl har fått ett litet mail som bekräfelse så vet jag vad jag gör under i alla fall ett år. Men det får ni veta när jag får detta mail.
Mm, snygg cliff hanger eller vad säger ni?

Vet inte vad jag håller på med just nu, troligen försöker jag kompensera för månaden utan uppdateringar.

Usch, måste jag välja EN bästa vän? Nej. Vi gör helt enkelt om rubriken. Så. Much better.









På mig och Caddy har jag bara en massa bilder när vi är utklädda och springer runt i diverse grönområden och roar oss (alternativt skämmer ut oss), och jag tror helt ärligt inte att hon skulle uppskatta att jag publicerade NÅGON av dessa. Därför får ni helt enkelt låtsas att det är en bild på mig och Caddy här, ok?

Min allra sämsta vana är att jag brukar vara säker på att hela världen är emot mig.
Exempel: XX sätter sig inte bredvid mig på en lektion. Min första tanke är "Man kan inte lita på någon här i världen, nu har till och med XX övergett mig, jag är ensammast i hela världen..."
YY och ZZ ska gå och fika efter skolan men frågar om jag vill följa med först när det har varit bestämt ett tag (kan vara hela femton minuter). Min första tanke är: "Egentligen hade de väl inte tänkt bjuda in mig alls, de känner sig bara tvingade, bäst att jag tackar nej för jag vill ju inte besvära dem med min närvaro..."

Tro mig, det här är verkligen något jag försöker jobba med. För innerst inne vet jag ju att XX, YY och ZZ tycker jättemycket om mig och VISST vill umgås med mig, det här är bara ett negativt tankesätt som tyvärr sitter ganska djupt rotat. Till de av mina kompisar som har drabbats av det här vill jag passa på att säga förlåt och tack för att ni står ut med mig.

Ett annat karaktärsdrag jag ibland önskar att jag inte hade är att jag är fruktansvärt långsint, har en viss förmåga att gräva ner mig i det förflutna och är väldigt dålig på att förlåta. Utan att hänga ut någon kan jag ju dock säga att det är lite av ett familjedrag och att jag brukar skylla på att det är medfött, eftersom en närstående person till mig är precis likadan.

Nu måste vi verkligen avsluta det här inlägget med något positivt eller vad säger ni?
Vi kan ta en bild på Johnny Depp som vampyr, bara för att jag känner mig tjejig:


Dark Shadows hade premiär igår men eftersom Johanna fick förhinder så ska vi se den nästa vecka istället. Troligtvis torsdag, eftersom jag praktiskt nog är ledig och bion inte stängd. Tills dess dregglar jag över trailern och känner mig fruktansvärt tjejig.

Jag låter bli att kommentera min dåliga uppdatering.

Varför känns det som om jag redan har svarat på den här frågan? Jag skulle resa och köpa ett hus i England.
Nej, vi går direkt på nästa rubrik, eller vad säger ni?