Något som inte alls har med Brighton att göra men bara är jättefint
Man inser aldrig hur mycket man har saknat någon förrän man ses igen. Är man tio mil ifrån varandra klarar man sig utan varandra, för att man måste. Men när man väl ses igen är det omöjligt att en endaste sekund vara utan varandra.
Tina och jag kramades så hårt att jag nästan svalde hennes hår. Vi gick på stan i väntan på dem andra, jag provade en pälsmössa som hon fotade mig i. När radion inne i affären spelade någon Lady Gaga-låt började jag sjunga med och Tina gapskrattade då och kastade sig i min famn igen.
"ÅH vad jag har saknat din tondöva stämma!" varpå hon berättade hur tråkigt det är att hela tiden vara omgiven av människor som kan sjunga.
Madde kom en timme senare, Disa om ytterliggare en halvtimme. Vi gick till Myrorna och tittade på böcker, gick ut och åt, diskuterade allt mellan himmel och jord. Allting var precis som det skulle vara, för mina älskade var hos mig. Mina förlorade tjejer.
Utanför skolan mötte vi Caddy, den långsamma lilla veganen som suttit hemma och lockat håret istället för att umgås med oss, och gick in i ett hav av FU-elever från 1994 och framåt. Våra lärare kramade alla, även mig som de hade träffat så sent som för sex timmar sedan. Catharina gick runt med en tavla som alla före detta elever skulle skriva något fint på, jag tjatade mig till att också få skriva på den.
"Love you all" skrev jag och ritade ett hjärta.
Våra lärare framförde ett dansnummer och gestaltade sen en massa teman vi haft på skolan genom åren. Peter pratade lite om flytten och namnbytet och betonade flera gånger att Torsten Husén var en stor pedagog, att han har gjort mycket för den svenska skolan och att han är värd all respekt. Jag kände mig inte alls pikad, bara för att jag har drivit en anti-Torsten-kampanj sen jag för första gången hörde talas om gubben. Inte Caddy heller, bara för att hon så sent som igår skrev en ny version av FU-sången som börjar med raderna "Här på Torsten, finns filéer, i en frysdisk nära dig".
Sen berättade Peter att vi hade en levande legend bland oss och presenterade Daisy, som gick i den första FU-klassen 1994 och skrev FU-sången. Den som fortfarande lever i allra högsta grad, sjutton år senare, och som vi lärde våra nya ettor i början av den här terminen. Vi sjöng den för henne, alla nya och gamla elever tillsammans. Det var bland det vackraste jag någonsin hört.
Sen åt vi tacos och jag gick fram till Daisy som en patetisk liten fjolla och bad att få skaka hennes hand. Det fick jag. Jag hade velat berätta för henne hur mycket FU-sången har betytt för mig, men det får bli en annan gång. Hon satte sig för övrigt ner med Olof i min klass och en kille till för att försöka skriva en ny FU-sång. Eller Torsten-sång, då. Själv fastnade jag i en diskussion med Maria, så mina kära vänner hann springa iväg till sina tåg och bussar och var borta när jag kom tillbaka. Framåt nio började jag också tänka på att dra mig hemåt, men inte utan kramar. Martina fick en stor kram och så Helen, naturligtvis.
"Ha ett skönt lov och jobba inte för mycket med Cambridge." log hon när jag kramade henne.
"Jag ska försöka." lovade jag och önskade henne ett jättefint höstlov.
Jag orkade inte vänta tjugosju minuter på bussen, så jag gick hela vägen hem. Någonstans efter Tinnis började jag sjunga högt, alldeles uppfylld av Helens och Martinas varma kramar och återföreningen med Tina och all kärlek FU ger mig. Över hela Berga ekade min tondöva stämma:
"Här på FU, finns eliten
En liten skara men dock så stor
Höjda över, alla andra
Står vi på FU och tittar ner!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Vi har undrat, många gånger
Finns det andra än oss i stan?
Vi har sett dem, flera gånger
Men aldrig fått nått riktigt svar
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Berzianer, bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan, består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!"
Tina och jag kramades så hårt att jag nästan svalde hennes hår. Vi gick på stan i väntan på dem andra, jag provade en pälsmössa som hon fotade mig i. När radion inne i affären spelade någon Lady Gaga-låt började jag sjunga med och Tina gapskrattade då och kastade sig i min famn igen.
"ÅH vad jag har saknat din tondöva stämma!" varpå hon berättade hur tråkigt det är att hela tiden vara omgiven av människor som kan sjunga.
Madde kom en timme senare, Disa om ytterliggare en halvtimme. Vi gick till Myrorna och tittade på böcker, gick ut och åt, diskuterade allt mellan himmel och jord. Allting var precis som det skulle vara, för mina älskade var hos mig. Mina förlorade tjejer.
Utanför skolan mötte vi Caddy, den långsamma lilla veganen som suttit hemma och lockat håret istället för att umgås med oss, och gick in i ett hav av FU-elever från 1994 och framåt. Våra lärare kramade alla, även mig som de hade träffat så sent som för sex timmar sedan. Catharina gick runt med en tavla som alla före detta elever skulle skriva något fint på, jag tjatade mig till att också få skriva på den.
"Love you all" skrev jag och ritade ett hjärta.
Våra lärare framförde ett dansnummer och gestaltade sen en massa teman vi haft på skolan genom åren. Peter pratade lite om flytten och namnbytet och betonade flera gånger att Torsten Husén var en stor pedagog, att han har gjort mycket för den svenska skolan och att han är värd all respekt. Jag kände mig inte alls pikad, bara för att jag har drivit en anti-Torsten-kampanj sen jag för första gången hörde talas om gubben. Inte Caddy heller, bara för att hon så sent som igår skrev en ny version av FU-sången som börjar med raderna "Här på Torsten, finns filéer, i en frysdisk nära dig".
Sen berättade Peter att vi hade en levande legend bland oss och presenterade Daisy, som gick i den första FU-klassen 1994 och skrev FU-sången. Den som fortfarande lever i allra högsta grad, sjutton år senare, och som vi lärde våra nya ettor i början av den här terminen. Vi sjöng den för henne, alla nya och gamla elever tillsammans. Det var bland det vackraste jag någonsin hört.
Sen åt vi tacos och jag gick fram till Daisy som en patetisk liten fjolla och bad att få skaka hennes hand. Det fick jag. Jag hade velat berätta för henne hur mycket FU-sången har betytt för mig, men det får bli en annan gång. Hon satte sig för övrigt ner med Olof i min klass och en kille till för att försöka skriva en ny FU-sång. Eller Torsten-sång, då. Själv fastnade jag i en diskussion med Maria, så mina kära vänner hann springa iväg till sina tåg och bussar och var borta när jag kom tillbaka. Framåt nio började jag också tänka på att dra mig hemåt, men inte utan kramar. Martina fick en stor kram och så Helen, naturligtvis.
"Ha ett skönt lov och jobba inte för mycket med Cambridge." log hon när jag kramade henne.
"Jag ska försöka." lovade jag och önskade henne ett jättefint höstlov.
Jag orkade inte vänta tjugosju minuter på bussen, så jag gick hela vägen hem. Någonstans efter Tinnis började jag sjunga högt, alldeles uppfylld av Helens och Martinas varma kramar och återföreningen med Tina och all kärlek FU ger mig. Över hela Berga ekade min tondöva stämma:
"Här på FU, finns eliten
En liten skara men dock så stor
Höjda över, alla andra
Står vi på FU och tittar ner!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Vi har undrat, många gånger
Finns det andra än oss i stan?
Vi har sett dem, flera gånger
Men aldrig fått nått riktigt svar
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!
Berzianer, bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan, består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal!
OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!"
Sagan om hur Lilly lämnade sitt hjärta i en röd telefonkiosk, del 2
Jag älskade heltäckningsmattorna som värmde mina fötter när jag gick upp ur sängen. Det är aldrig kallt i engelska hus. Och de små runda dörrhandtagen, när väl hade lärt mig att vrida åt rätt håll var de underbara de också.
Till frukost åt vi rostat bröd och flingor och mjölk. Huset var inte stort men naturligtvis lyckades jag gå åt fel håll när jag skulle från köket till vardagsrummet. Julie skrattade gott åt mig och det bjöd jag på eftersom hon var så snäll mot mig.
Att hitta till busshållsplatsen var löjligt enkelt: vi gick bara rakt upp och sen till höger. Jag var dock tvungen att tänka efter en stund för att lista ut vilken sida vår busshållsplats skulle befinna sig på: inte nog med att man får tänka helt tvärtom eftersom det är vänstertrafik, vi var dessutom tvungna att försöka lista ut åt vilket håll Brighton låg. När vi väl hade gissat oss till det kom nästa utmaning: att försöka avläsa busstidtabellen.
Britter tror inte på digital tid. Det heter inte 17:00, det heter 5 PM. Detta var också en utmaning för mig som inte har det minsta sinne för siffror, när den enda klocka jag hade dessutom var min mobil som bara visade digital tid. Tack och lov hade jag i alla fall lyckats lära mig skillnaden mellan PM och AM, annars hade jag varit rätt körd. AM är 00-12, och PM är 13-24.
I vilket fall kom det en buss, Josse och jag visade våra fina skrapade busskort och satte oss sedan på övervåningen av den. Och allt var så vackert där uppifrån att jag blev som ett litet barn på julafton igen.
Vi hann tyvärr inte med morgonpromenaden med Helen och Maria, istället gick vi ner på stranden vid piren. Jag plockade snäckor.
Och tvingade Josse att ta kort på mig tillsammans med min älskling:
Sen vandrade vi en lång väg genom Brighton, förbi en hel del spännande saker.
Slutligen var vi framme, gick in genom en dörr och satte oss på stolar i en ring runt två män. Den ena var Mr. Andy Winters och huvudansvarig för Brighton Housing Trust, som drev ett center för hemlösa och jobbade med att motverka hemlöshet i Brighton. Den andre hette Joe och var före detta alkoholist som kommit tillbaka tack vare Brighton Housing Trust. Båda dessa män berättade fantastiska inspirerande historier om människor de mött, saker de sett och upplevt. Det jag bar med mig därifrån var en vilja att förändra världen, känslan av att allting var möjligt. Vem som helst kan hamna i alkoholmissbruk eller hemlöshet och vem som helst kan också ta sig tillbaka. Tillsammans är vi starka.
Efter föreläsningen skakade jag Andy Winter's hand och sa, helt ärligt och uppriktigt:
"This was very intresting. Thank you, Sir." Jag hade ingen aning om hur jag förväntades tilltala honom men tänkte att det är bättre att vara för artig än för oartig. Helen hade alltid sagt "Andy" om honom, men det gjorde det inte till en självklarhet att jag kunde tilltala honom så. Han och Helen var trots allt två vuxna människor som träffats varje år sedan de första FU-treorna åkte till Brighton, för mig var han en total främling. Så jag var artig och brittisk. Det kändes dessutom ganska naturligt.
Nästa äventyr var lunchen, alla utom jag och Josse hade tydligen fått "packed lunch" från sina värdfamiljer. Jag fattade aldrig riktigt om det var tänkt att vi också skulle fått det fast våra värdar hade missat det, eller om alla andras värdfamiljer bara var väldigt väldigt snälla. I vilket fall stod vi utan mat, men snäll som hon är så tipsade Helen oss om att man i vissa mataffärer kunde få både macka, dricka och ett litet snacks för bara tre pund. Jag och Josse gick och uppsökte en sådan affär. Erbjudandet hette "Meal Deal" och jag vred och vände på alla mackor med ökande hunger och frustration, ville inte slösa ett pund mer än nödvändigt på något för mig så onödigt som mat och ville därför försäkra mig om att just den macka jag tog ingick i erbjudandet. Gällde det alla i hyllan, eller bara dem på bilden där det stod om erbjudandet?
Till slut gjorde jag det enda rätta: jag frågade en ung kvinna som stod och packade upp varor.
"Excuse me, Miss?" Jag höll upp en macka och frågade om just den här ingick i erbjudandet.
"Does it have a stick on it?"
Åh. Det var så självklart och jag var så otroligt korkad: de utvalda mackorna pryddes av ett stort MEAL DEAL-klistermärke. Jag tackade den snälla butiksarbetaren och rev åt mig en macka med klistermärke. Drickorna hade inga klistermärken och jag ville inte fråga en gång till och skämma ut mig, avslöja mig som den oerfarna turist jag var, utan tog det säkra före det osäkra och valde en dricka som fanns med på bilden med reklam för erbjudandet. Slutligen tog jag en liten påse lättsaltade chips. Britter älskar chips. Storbritanniens chokladutbud är rätt dåligt, men de har hyllvis med chips.
Det blev inte mer än tre pund och jag och Josse avnjöt vår lunch på en bänk någonstans i Brighton. Sen gick vi på stan i flera timmar, lärde oss hitta i Brighton och såg jättemycket fint. Först och främst min favoritaffär, Union Jax där de hade allting man kan föreställa sig med den brittiska flaggan på:
Jag köpte ett helt underbart armband, en enorm flagga att sätta upp på väggen när jag kom hem och en lite mindre att gå och vifta med.
Vi gick till The Lanes också, såg alla underbara små gränder och köpte glass på ett café.
Hon med ryggsäcken är min vän Josephine, av mig kallad Joss, Jossie, Josse eller Josselyn.
Vi hittade en del spännande affärer även på vägen mellan The Lanes och Churchill Square, där vi skulle gå på bussen hem. Jag såg bland annat en spypåse avsedd för det kungliga bröllopet, något jag tycker de kunde sålt i Sverige också när vi hade kungligt bröllop, en avskuren hals man kunde sätta på sig inför Halloween samt fler brittiska flaggor.
Ska tillägga att jag inte köpte något av detta. Våra lärare hade gett oss i uppgift att sätta upp mål för oss själva varje dag, och mitt mål för nästa dag blev att inte gå in i varenda affär jag såg bara för att de sålde brittiska flaggor. Det gick sådär.
När vi kom tillbaka hem passade jag på att ta lite bilder på huset eftersom Julie och Colin inte var hemma.
Sen tog vi det mest lugnt, började se på en film som Josse hade köpt på stan. När det var dags att åka in till Brighton igen kände jag mig riktigt världsvan: jag hittade till busshållsplatsen, visste vilken buss jag skulle ta och var jag skulle gå av, hittade till och med till puben The Druid's Head där vi skulle mötas inför spökvandringen.
Tills jag och Josse visade upp våra busskort för chauffören. För när han med överseende min och övertydlighet drog ner plasten över den skrapade ytan så att det stod "Valid" istället för "Invalid" kände jag mig som en jättedum turist igen. Vi tackade honom och flydde sedan upp till andra våningen, skrattade åt vår egen dumhet. För visst hade jag sett att det stod "Invalid", men eftersom Helen alltid hade jämfört busskorten med trisslotter så hade jag väl tänkt att kortet skulle bli ogiltigt om jag skrapade den rutan. Eller nått sånt. Fruktansvärt pinsamt var det i vilket fall.
Vi mötte alla våra klasskompisar, plus Helen och Maria, vid puben och stod sedan där och småpratade tills det dök upp en "spooky man", som Helen döpte honom till. Det första jag gjorde var givetvis att ta ett kort på honom, detta följdes av repliken:
"Oh, I've been caught by a paparazzi!"
The Spooky Man var en fantastiskt guide som med mer humor än skrämsel tog oss genom The Lanes och presenterade oss för diverse döingar.
Plus en katt, som jag tyvärr inte minns historien bakom.
Jag njöt av varje sekund, ville aldrig att det skulle ta slut. När det tyvärr gjorde det avslutade The Spooky Man med att säga:
"Of all the groups I've had, all of them, you, yes you, of all the groups I've had you have been... the most recent. No, honestly, you've been wonderful, thank you!" och vi brast ut i häftiga applåder.
Efter spökvandringen kände våra kompisar för att ta en öl, så vi uppsökte en äkta engelsk pub.
Josse och jag tröttnade dock ganska fort, eftersom vi inte dricker alkohol, och beslöt oss för att åka hem och sova istället. Vi må vara tråkiga, men vi var i alla fall utvilade nästa dag.
Kommer Lilly och Josse lyckas ta sig ut till Sussex University alldeles själva? Kommer de lyckas ta sig därifrån innan Lilly hungrar ihjäl på grund av sin torftiga engelska frukost? Kommer våra vänner lyckas få något annat än mackor till lunch på gatorna i Brighton? Kommer Lilly lära sig hitta till sitt jobb?
Svaren får ni inom en snar framtid, mina vänner. Fortsättning följer...
Till frukost åt vi rostat bröd och flingor och mjölk. Huset var inte stort men naturligtvis lyckades jag gå åt fel håll när jag skulle från köket till vardagsrummet. Julie skrattade gott åt mig och det bjöd jag på eftersom hon var så snäll mot mig.
Att hitta till busshållsplatsen var löjligt enkelt: vi gick bara rakt upp och sen till höger. Jag var dock tvungen att tänka efter en stund för att lista ut vilken sida vår busshållsplats skulle befinna sig på: inte nog med att man får tänka helt tvärtom eftersom det är vänstertrafik, vi var dessutom tvungna att försöka lista ut åt vilket håll Brighton låg. När vi väl hade gissat oss till det kom nästa utmaning: att försöka avläsa busstidtabellen.
Britter tror inte på digital tid. Det heter inte 17:00, det heter 5 PM. Detta var också en utmaning för mig som inte har det minsta sinne för siffror, när den enda klocka jag hade dessutom var min mobil som bara visade digital tid. Tack och lov hade jag i alla fall lyckats lära mig skillnaden mellan PM och AM, annars hade jag varit rätt körd. AM är 00-12, och PM är 13-24.
I vilket fall kom det en buss, Josse och jag visade våra fina skrapade busskort och satte oss sedan på övervåningen av den. Och allt var så vackert där uppifrån att jag blev som ett litet barn på julafton igen.
Vi hann tyvärr inte med morgonpromenaden med Helen och Maria, istället gick vi ner på stranden vid piren. Jag plockade snäckor.
Och tvingade Josse att ta kort på mig tillsammans med min älskling:
Sen vandrade vi en lång väg genom Brighton, förbi en hel del spännande saker.
Slutligen var vi framme, gick in genom en dörr och satte oss på stolar i en ring runt två män. Den ena var Mr. Andy Winters och huvudansvarig för Brighton Housing Trust, som drev ett center för hemlösa och jobbade med att motverka hemlöshet i Brighton. Den andre hette Joe och var före detta alkoholist som kommit tillbaka tack vare Brighton Housing Trust. Båda dessa män berättade fantastiska inspirerande historier om människor de mött, saker de sett och upplevt. Det jag bar med mig därifrån var en vilja att förändra världen, känslan av att allting var möjligt. Vem som helst kan hamna i alkoholmissbruk eller hemlöshet och vem som helst kan också ta sig tillbaka. Tillsammans är vi starka.
Efter föreläsningen skakade jag Andy Winter's hand och sa, helt ärligt och uppriktigt:
"This was very intresting. Thank you, Sir." Jag hade ingen aning om hur jag förväntades tilltala honom men tänkte att det är bättre att vara för artig än för oartig. Helen hade alltid sagt "Andy" om honom, men det gjorde det inte till en självklarhet att jag kunde tilltala honom så. Han och Helen var trots allt två vuxna människor som träffats varje år sedan de första FU-treorna åkte till Brighton, för mig var han en total främling. Så jag var artig och brittisk. Det kändes dessutom ganska naturligt.
Nästa äventyr var lunchen, alla utom jag och Josse hade tydligen fått "packed lunch" från sina värdfamiljer. Jag fattade aldrig riktigt om det var tänkt att vi också skulle fått det fast våra värdar hade missat det, eller om alla andras värdfamiljer bara var väldigt väldigt snälla. I vilket fall stod vi utan mat, men snäll som hon är så tipsade Helen oss om att man i vissa mataffärer kunde få både macka, dricka och ett litet snacks för bara tre pund. Jag och Josse gick och uppsökte en sådan affär. Erbjudandet hette "Meal Deal" och jag vred och vände på alla mackor med ökande hunger och frustration, ville inte slösa ett pund mer än nödvändigt på något för mig så onödigt som mat och ville därför försäkra mig om att just den macka jag tog ingick i erbjudandet. Gällde det alla i hyllan, eller bara dem på bilden där det stod om erbjudandet?
Till slut gjorde jag det enda rätta: jag frågade en ung kvinna som stod och packade upp varor.
"Excuse me, Miss?" Jag höll upp en macka och frågade om just den här ingick i erbjudandet.
"Does it have a stick on it?"
Åh. Det var så självklart och jag var så otroligt korkad: de utvalda mackorna pryddes av ett stort MEAL DEAL-klistermärke. Jag tackade den snälla butiksarbetaren och rev åt mig en macka med klistermärke. Drickorna hade inga klistermärken och jag ville inte fråga en gång till och skämma ut mig, avslöja mig som den oerfarna turist jag var, utan tog det säkra före det osäkra och valde en dricka som fanns med på bilden med reklam för erbjudandet. Slutligen tog jag en liten påse lättsaltade chips. Britter älskar chips. Storbritanniens chokladutbud är rätt dåligt, men de har hyllvis med chips.
Det blev inte mer än tre pund och jag och Josse avnjöt vår lunch på en bänk någonstans i Brighton. Sen gick vi på stan i flera timmar, lärde oss hitta i Brighton och såg jättemycket fint. Först och främst min favoritaffär, Union Jax där de hade allting man kan föreställa sig med den brittiska flaggan på:
Jag köpte ett helt underbart armband, en enorm flagga att sätta upp på väggen när jag kom hem och en lite mindre att gå och vifta med.
Vi gick till The Lanes också, såg alla underbara små gränder och köpte glass på ett café.
Hon med ryggsäcken är min vän Josephine, av mig kallad Joss, Jossie, Josse eller Josselyn.
Vi hittade en del spännande affärer även på vägen mellan The Lanes och Churchill Square, där vi skulle gå på bussen hem. Jag såg bland annat en spypåse avsedd för det kungliga bröllopet, något jag tycker de kunde sålt i Sverige också när vi hade kungligt bröllop, en avskuren hals man kunde sätta på sig inför Halloween samt fler brittiska flaggor.
Ska tillägga att jag inte köpte något av detta. Våra lärare hade gett oss i uppgift att sätta upp mål för oss själva varje dag, och mitt mål för nästa dag blev att inte gå in i varenda affär jag såg bara för att de sålde brittiska flaggor. Det gick sådär.
När vi kom tillbaka hem passade jag på att ta lite bilder på huset eftersom Julie och Colin inte var hemma.
Sen tog vi det mest lugnt, började se på en film som Josse hade köpt på stan. När det var dags att åka in till Brighton igen kände jag mig riktigt världsvan: jag hittade till busshållsplatsen, visste vilken buss jag skulle ta och var jag skulle gå av, hittade till och med till puben The Druid's Head där vi skulle mötas inför spökvandringen.
Tills jag och Josse visade upp våra busskort för chauffören. För när han med överseende min och övertydlighet drog ner plasten över den skrapade ytan så att det stod "Valid" istället för "Invalid" kände jag mig som en jättedum turist igen. Vi tackade honom och flydde sedan upp till andra våningen, skrattade åt vår egen dumhet. För visst hade jag sett att det stod "Invalid", men eftersom Helen alltid hade jämfört busskorten med trisslotter så hade jag väl tänkt att kortet skulle bli ogiltigt om jag skrapade den rutan. Eller nått sånt. Fruktansvärt pinsamt var det i vilket fall.
Vi mötte alla våra klasskompisar, plus Helen och Maria, vid puben och stod sedan där och småpratade tills det dök upp en "spooky man", som Helen döpte honom till. Det första jag gjorde var givetvis att ta ett kort på honom, detta följdes av repliken:
"Oh, I've been caught by a paparazzi!"
The Spooky Man var en fantastiskt guide som med mer humor än skrämsel tog oss genom The Lanes och presenterade oss för diverse döingar.
Plus en katt, som jag tyvärr inte minns historien bakom.
Jag njöt av varje sekund, ville aldrig att det skulle ta slut. När det tyvärr gjorde det avslutade The Spooky Man med att säga:
"Of all the groups I've had, all of them, you, yes you, of all the groups I've had you have been... the most recent. No, honestly, you've been wonderful, thank you!" och vi brast ut i häftiga applåder.
Efter spökvandringen kände våra kompisar för att ta en öl, så vi uppsökte en äkta engelsk pub.
Josse och jag tröttnade dock ganska fort, eftersom vi inte dricker alkohol, och beslöt oss för att åka hem och sova istället. Vi må vara tråkiga, men vi var i alla fall utvilade nästa dag.
Kommer Lilly och Josse lyckas ta sig ut till Sussex University alldeles själva? Kommer de lyckas ta sig därifrån innan Lilly hungrar ihjäl på grund av sin torftiga engelska frukost? Kommer våra vänner lyckas få något annat än mackor till lunch på gatorna i Brighton? Kommer Lilly lära sig hitta till sitt jobb?
Svaren får ni inom en snar framtid, mina vänner. Fortsättning följer...
Sagan om hur Lilly lämnade sitt hjärta i en röd telefonkiosk, del 1
Jag vaknade klockan två. Slumrade oroligt, försökte få lite mer sömn utan att lyckas. Halv fyra gav jag upp, steg upp och klädde på mig. Packade ner det sista och satte mig sedan och läste en stund. Runt fem började jag förbereda mig för att gå ut.
Ingen taxi den här gången. Det gick bussar men den första skulle inte vara vid skolan förrän en kvart innan bussen till Skavsta avgick, och det stressade mig. Jag blir aldrig stressad förutom när jag ska ut och resa, då är jag den värsta tidspessimisten i värdshistorien. Så jag gick in till stan, med väska och allt. Det var fruktansvärt kallt och min nya jacka var för att skydda mig mot havsvindarna i England, inte mot den svenska kylan.
Jag tänkte på allt och inget, sjöng lite för mig själv. Efter tillräckligt lång tid kommer man till en punkt när man inte kan ta in mer, när allting plötsligt händer är det trots allt lite FÖR otroligt. Jag visste att jag var på väg till Storbritannien men kunde inte riktigt förstå det.
Bussen skulle gå klockan halv sju. Tio i sex stod jag på Klostergatan. De enda levande varelserna inom synhåll var en flock svarta fåglar som på ett olycksbådande sett fyllde himlen. Promenaden hade gjort mig hungrig och jag åt medparten av min medhavda frukost, stelfrusen men trots cirka tre timmars sömn alldeles klarvaken.
Fem över sex kom Josse, en annan tidspessimist. Kvart över kom Sofia gåendes, sen Emelie P och så Helen i taxi. Sen kom bussen, så vi packade in våra väskor och satte oss till rätta. Till min besvikelse skiljde det inte många grader i temperatur mellan bussen och utomhus.
Folk droppade in en efter en och till slut gav vi oss av. Jag sjöng lite mer på "Rule Britannia" och kände upphetsningen stiga. Det hade börjat ljusna ute och på himlen syntes ett moln format som pilar. Allting var på vår sida den morgonen, också molnen.
Jag var hungrig redan på Skavsta. Men dels hade jag inga svenska pengar, dels hade jag lovat mig själv att spara in på matkostnader under veckan så att jag kunde köpa så mycket souvenirer som möjligt. Så jag led och sparade pengar.
Förra gången gick jag på en buss till Skavsta och efter det tog världen jag kände till slut. Denna gång kändes det helt annorlunda. Det var tredje gången i mitt liv jag flög och jag var knappast erfaren, men jag visste vad som skulle göras, i vilken ordning och varför. Jag kände mig trygg, hemma i den nya världen.
När vi gick på planet och visade våra boardingpass (jag kallade dem förut för "flygbiljetter" men jag antar att boardingpass är den korrekta termen) så fick killen som kollade dem syn på Isabelles hår.
"Wow, is that natural?" Isabelle hörde inte riktigt vad han sa så hon nickade bara och såg glad ut, vilket ledde till att killen troligen drog slutsatsen att man kan födas med rosa hår i Sverige.
Jag satt bredvid Josse på planet, på andra sidan mittgången satt Isabelle och Emelie och bakom mig satt Helen och Maria. De tog ett jättefint kort på mig och Josse.
Bredvid Josse satt en gubbe som hela resan såg ut att lida svårt av att sitta med oss. Visst, jag var rätt jobbig; jag sträckte mig över honom för att ta kort på molnen utanför fönstret, jag tjattrade oavbrutet och när vi landade på brittisk mark så flippade jag ur totalt, men jag ber ingen om ursäkt.
Helen och Maria är lyckligtvis rätt härdade (totalt underbara, är de) så de skrattade bara och kom med den fantastiska idén att Josse skulle föreviga mina första steg på brittisk mark.
När jag var färdig med att flippa ur uppsökte vi butiken WHSmith, där vi inhandlade vår lunch för dagen. Jag tog en macka, någon typ av vatten med strawberry smak och en chokladkaka för ett pund. Mackan var sådär, chokladen också. För övrigt gjorde jag bort mig för resans första gång i den butiken: människan i kassan talade obegripligt och när hon frågade något svarade jag nej, eftersom det enda jag hörde var något om "pence" och jag var inställd på att spara pengar. När jag sedan frågade om jag kunde få en kasse svarade hon, plötsligt helt begripligt:
"I asked you that before and you said no."
Hehe. Jag skyndade mig därifrån. Min enda tröst var att Isabelle råkade ut för samma sak, fast hon var smart nog att se oförstående ut så att människan upprepade sig.
Bussen vi åkte ner till Brighton var högerstyrd och precis så stor att vi allihop fick plats. Jag satt bredvid Isabelle och när vi åkte på motorvägarna runt London så konstaterade hon två saker: det fanns ovanligt många gula bilar och överallt betade hästar som såg ut som kor.
Sen tog tröttheten ut sin rätt och jag satte hörlurarna i öroren och kopplade bort världen resten av resan. Jag lyckades inte sova någonting, men jag fick lite tid att hämta ny kraft.
Så satt jag tills Isabelle petade på mig.
"Vi är framme om typ tio minuter."
Vi skulle gå av bussen. Träffa våra värdfamiljer. Slussas ut i olika riktningar, bort från den trygga lilla grupp som var vår klass. Om tio minuter. Jag blev plötsligt så nervös att jag var tvungen att lyssna på BWO:s gamla låt "Temple of Love" fyra gånger. Den lugnade mig och jag blev kär i den på nytt.
När jag öppnade ögonen var alla fula motorvägar borta. Vi körde rakt in i Englands hjärta, med brunvita tegelhus så långt ögat kunde nå. Jag blev som ett litet barn på julafton.
Vi gick av, fick våra väskor. Samlades vid det som, om jag fattade det rätt, var Folkuniversitetet fast i Storbritannien. Dit kom en kvinna som hette Karen och var ansvarig för värdfamiljerna, av henne fick vi en plastficka med busskort, kartor, obegripliga busstidtabeller och diverse andra viktiga papper. Framsidan till häftet pryddes av texten "Welcome to Loxdale, Helen Forsman Group".
Någon skrapade sitt busskort (ja, man skrapade dem, som trisslotter), några gjorde desperata försök att lära sig kartan eller förstå sig på busstidtabellen, och efter en stund började bilarna anlända. Privatpersoner och taxibilar, Karen ropade upp namn efter namn tills äntligen:
"Lilly and Josephine!"
Jag tyckte om Miss Julie Callanan från första stund. Hon bjöd in oss i sitt hem, visade oss runt, bjöd oss på te och försökte tappert kallprata med de två blyga och nervösa tjejerna som var jag och Josse. Huset var typiskt engelskt med runda dörrhantag och heltäckningsmattor, mitt och Josses rum hade blommiga tapeter och en liten TV. Det fanns fyra enkla regler: no cooked food in the bedroom, be quiet if you come home late, try to save water och don't use the bathroom between 07:30 and 08:00 Monday-Friday, för då var hennes man där inne.
Familjen hade inga hemmaboende barn men två husdjur: en hund och en katt. Katten hette Misty och var grå med ett ansikte som fick den att se sur ut, inte särskilt social utan mest misstänksam. Hunden hette Sam och kallades Sammy, eller "my favourite English doggy" av mig. Sammy var underbar. Hon var en korsning mellan pudel och yorkshireterrier (med reservation för stavningen), liten och fluffig och gråsvart till färgen. Jag kunde sitta i evigheter och klia henne på magen och det lärde hon sig fort; hon brukade komma fram och puffa på mig och sen lägga sig på rygg. Varje morgon kom hon också in i vårt sovrum och viftade på svansen, som för att säga god morgon.
Till kvällsmat fick vi pasta med tomatsås, och efter maten tipsade vår värdmamma oss om att det var marknad nere i centrum av Southwick (nej, ingen av oss bodde egentligen inne i Brighton, jag och Josse bodde i Southwick och de flesta andra i Portslade). Jag kunde inte ordet för marknad men det gjorde Josse, så vi fick skjuts ner till centrum av Mr. Colin Tester.
Åkattraktionerna var fantastiska. Ett pund per person för en åktur, och vilken åktur det var. Det gick så fort att vi var tvungna att hämta andan i flera minuter innan vi åkte nästa gång. En av sakerna vi åkte påminde om Jukebox på Liseberg, fast det gick dubbelt så fort. Släng er i väggen, Liseberg, ni har inget att komma med jämfört med marknaden i Soutwick. Jag skrek som en liten fjolla. Efter ett tag tog adrenalinet över och jag började vråla "I LOVE YOU ENGLAND!".
Efter marknaden lyckades vi, till min stora förvåning och stolthet, hitta tillbaka till huset. Jag vet inte vad som har hänt med mitt lokalsinne, det har fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar.
Vad som var mindre lyckat var att vi inte lyckades låsa dörren efter oss. Det var faktiskt inte det lättaste; för det första satte man in nyckeln upp-och-ner och för det andra var man tvungen att dra upp handtaget för att kunna låsa. Detta visade vår värdpappa oss.
"Sorry to bother you, Sir." ursäktade jag mig sedan eftersom vi faktiskt hade stört honom när han satt vid TV:n.
"Not sir. Colin." rättade han strängt. Eftersom jag uppenbarligen inte är infödd britt så saknar jag en naturlig känsla för när man är "Sir" respektive förnamn med någon, så ett par gånger under veckan var jag nog lite FÖR artig. Men bättre det än tvärtom. I vilket fall var det skönt att han rättade mig, för han kändes verkligen inte som en "Sir". Sedan den dagen var jag alltid "Colin" med honom och "Julie" med hans sambo, eftersom hon inte heller kändes som en "Miss Callanan".
Jag och Josse funderade på att följa med Elin och CO ut på puben, men sen kom vi fram till att de bodde alldeles för långt ifrån oss och att det inte var någon bra idé eftersom vi inte hade någon aning om vilken buss vi skulle ta. Så istället häckade vi framför TV:n. Det gick någon skum film på en av kanalerna och Josse kände igen en av skådespelarna:
"Är inte det där Robert Deniro?"
"Vad hette han, sa du? Robert Eniro?"
Tröttheten tog ut sin rätt eftersom jag skrattade åt detta i en halvtimme. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen och somnade utmattade.
Ja, hur ska det gå för våra vänner? Kommer Lilly och Josse lyckas ta rätt buss och hitta till Piren? Hinner de dit i tid för att ta en morgonpromenad med Helen och Maria? Vad ska de äta till lunch? Hur läskig är spökvandringen och, inte minst: hur många fåniga souvenirer kommer Lilly köpa?
To be continued...
Ingen taxi den här gången. Det gick bussar men den första skulle inte vara vid skolan förrän en kvart innan bussen till Skavsta avgick, och det stressade mig. Jag blir aldrig stressad förutom när jag ska ut och resa, då är jag den värsta tidspessimisten i värdshistorien. Så jag gick in till stan, med väska och allt. Det var fruktansvärt kallt och min nya jacka var för att skydda mig mot havsvindarna i England, inte mot den svenska kylan.
Jag tänkte på allt och inget, sjöng lite för mig själv. Efter tillräckligt lång tid kommer man till en punkt när man inte kan ta in mer, när allting plötsligt händer är det trots allt lite FÖR otroligt. Jag visste att jag var på väg till Storbritannien men kunde inte riktigt förstå det.
Bussen skulle gå klockan halv sju. Tio i sex stod jag på Klostergatan. De enda levande varelserna inom synhåll var en flock svarta fåglar som på ett olycksbådande sett fyllde himlen. Promenaden hade gjort mig hungrig och jag åt medparten av min medhavda frukost, stelfrusen men trots cirka tre timmars sömn alldeles klarvaken.
Fem över sex kom Josse, en annan tidspessimist. Kvart över kom Sofia gåendes, sen Emelie P och så Helen i taxi. Sen kom bussen, så vi packade in våra väskor och satte oss till rätta. Till min besvikelse skiljde det inte många grader i temperatur mellan bussen och utomhus.
Folk droppade in en efter en och till slut gav vi oss av. Jag sjöng lite mer på "Rule Britannia" och kände upphetsningen stiga. Det hade börjat ljusna ute och på himlen syntes ett moln format som pilar. Allting var på vår sida den morgonen, också molnen.
Jag var hungrig redan på Skavsta. Men dels hade jag inga svenska pengar, dels hade jag lovat mig själv att spara in på matkostnader under veckan så att jag kunde köpa så mycket souvenirer som möjligt. Så jag led och sparade pengar.
Förra gången gick jag på en buss till Skavsta och efter det tog världen jag kände till slut. Denna gång kändes det helt annorlunda. Det var tredje gången i mitt liv jag flög och jag var knappast erfaren, men jag visste vad som skulle göras, i vilken ordning och varför. Jag kände mig trygg, hemma i den nya världen.
När vi gick på planet och visade våra boardingpass (jag kallade dem förut för "flygbiljetter" men jag antar att boardingpass är den korrekta termen) så fick killen som kollade dem syn på Isabelles hår.
"Wow, is that natural?" Isabelle hörde inte riktigt vad han sa så hon nickade bara och såg glad ut, vilket ledde till att killen troligen drog slutsatsen att man kan födas med rosa hår i Sverige.
Jag satt bredvid Josse på planet, på andra sidan mittgången satt Isabelle och Emelie och bakom mig satt Helen och Maria. De tog ett jättefint kort på mig och Josse.
Bredvid Josse satt en gubbe som hela resan såg ut att lida svårt av att sitta med oss. Visst, jag var rätt jobbig; jag sträckte mig över honom för att ta kort på molnen utanför fönstret, jag tjattrade oavbrutet och när vi landade på brittisk mark så flippade jag ur totalt, men jag ber ingen om ursäkt.
Helen och Maria är lyckligtvis rätt härdade (totalt underbara, är de) så de skrattade bara och kom med den fantastiska idén att Josse skulle föreviga mina första steg på brittisk mark.
När jag var färdig med att flippa ur uppsökte vi butiken WHSmith, där vi inhandlade vår lunch för dagen. Jag tog en macka, någon typ av vatten med strawberry smak och en chokladkaka för ett pund. Mackan var sådär, chokladen också. För övrigt gjorde jag bort mig för resans första gång i den butiken: människan i kassan talade obegripligt och när hon frågade något svarade jag nej, eftersom det enda jag hörde var något om "pence" och jag var inställd på att spara pengar. När jag sedan frågade om jag kunde få en kasse svarade hon, plötsligt helt begripligt:
"I asked you that before and you said no."
Hehe. Jag skyndade mig därifrån. Min enda tröst var att Isabelle råkade ut för samma sak, fast hon var smart nog att se oförstående ut så att människan upprepade sig.
Bussen vi åkte ner till Brighton var högerstyrd och precis så stor att vi allihop fick plats. Jag satt bredvid Isabelle och när vi åkte på motorvägarna runt London så konstaterade hon två saker: det fanns ovanligt många gula bilar och överallt betade hästar som såg ut som kor.
Sen tog tröttheten ut sin rätt och jag satte hörlurarna i öroren och kopplade bort världen resten av resan. Jag lyckades inte sova någonting, men jag fick lite tid att hämta ny kraft.
Så satt jag tills Isabelle petade på mig.
"Vi är framme om typ tio minuter."
Vi skulle gå av bussen. Träffa våra värdfamiljer. Slussas ut i olika riktningar, bort från den trygga lilla grupp som var vår klass. Om tio minuter. Jag blev plötsligt så nervös att jag var tvungen att lyssna på BWO:s gamla låt "Temple of Love" fyra gånger. Den lugnade mig och jag blev kär i den på nytt.
När jag öppnade ögonen var alla fula motorvägar borta. Vi körde rakt in i Englands hjärta, med brunvita tegelhus så långt ögat kunde nå. Jag blev som ett litet barn på julafton.
Vi gick av, fick våra väskor. Samlades vid det som, om jag fattade det rätt, var Folkuniversitetet fast i Storbritannien. Dit kom en kvinna som hette Karen och var ansvarig för värdfamiljerna, av henne fick vi en plastficka med busskort, kartor, obegripliga busstidtabeller och diverse andra viktiga papper. Framsidan till häftet pryddes av texten "Welcome to Loxdale, Helen Forsman Group".
Någon skrapade sitt busskort (ja, man skrapade dem, som trisslotter), några gjorde desperata försök att lära sig kartan eller förstå sig på busstidtabellen, och efter en stund började bilarna anlända. Privatpersoner och taxibilar, Karen ropade upp namn efter namn tills äntligen:
"Lilly and Josephine!"
Jag tyckte om Miss Julie Callanan från första stund. Hon bjöd in oss i sitt hem, visade oss runt, bjöd oss på te och försökte tappert kallprata med de två blyga och nervösa tjejerna som var jag och Josse. Huset var typiskt engelskt med runda dörrhantag och heltäckningsmattor, mitt och Josses rum hade blommiga tapeter och en liten TV. Det fanns fyra enkla regler: no cooked food in the bedroom, be quiet if you come home late, try to save water och don't use the bathroom between 07:30 and 08:00 Monday-Friday, för då var hennes man där inne.
Familjen hade inga hemmaboende barn men två husdjur: en hund och en katt. Katten hette Misty och var grå med ett ansikte som fick den att se sur ut, inte särskilt social utan mest misstänksam. Hunden hette Sam och kallades Sammy, eller "my favourite English doggy" av mig. Sammy var underbar. Hon var en korsning mellan pudel och yorkshireterrier (med reservation för stavningen), liten och fluffig och gråsvart till färgen. Jag kunde sitta i evigheter och klia henne på magen och det lärde hon sig fort; hon brukade komma fram och puffa på mig och sen lägga sig på rygg. Varje morgon kom hon också in i vårt sovrum och viftade på svansen, som för att säga god morgon.
Till kvällsmat fick vi pasta med tomatsås, och efter maten tipsade vår värdmamma oss om att det var marknad nere i centrum av Southwick (nej, ingen av oss bodde egentligen inne i Brighton, jag och Josse bodde i Southwick och de flesta andra i Portslade). Jag kunde inte ordet för marknad men det gjorde Josse, så vi fick skjuts ner till centrum av Mr. Colin Tester.
Åkattraktionerna var fantastiska. Ett pund per person för en åktur, och vilken åktur det var. Det gick så fort att vi var tvungna att hämta andan i flera minuter innan vi åkte nästa gång. En av sakerna vi åkte påminde om Jukebox på Liseberg, fast det gick dubbelt så fort. Släng er i väggen, Liseberg, ni har inget att komma med jämfört med marknaden i Soutwick. Jag skrek som en liten fjolla. Efter ett tag tog adrenalinet över och jag började vråla "I LOVE YOU ENGLAND!".
Efter marknaden lyckades vi, till min stora förvåning och stolthet, hitta tillbaka till huset. Jag vet inte vad som har hänt med mitt lokalsinne, det har fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar.
Vad som var mindre lyckat var att vi inte lyckades låsa dörren efter oss. Det var faktiskt inte det lättaste; för det första satte man in nyckeln upp-och-ner och för det andra var man tvungen att dra upp handtaget för att kunna låsa. Detta visade vår värdpappa oss.
"Sorry to bother you, Sir." ursäktade jag mig sedan eftersom vi faktiskt hade stört honom när han satt vid TV:n.
"Not sir. Colin." rättade han strängt. Eftersom jag uppenbarligen inte är infödd britt så saknar jag en naturlig känsla för när man är "Sir" respektive förnamn med någon, så ett par gånger under veckan var jag nog lite FÖR artig. Men bättre det än tvärtom. I vilket fall var det skönt att han rättade mig, för han kändes verkligen inte som en "Sir". Sedan den dagen var jag alltid "Colin" med honom och "Julie" med hans sambo, eftersom hon inte heller kändes som en "Miss Callanan".
Jag och Josse funderade på att följa med Elin och CO ut på puben, men sen kom vi fram till att de bodde alldeles för långt ifrån oss och att det inte var någon bra idé eftersom vi inte hade någon aning om vilken buss vi skulle ta. Så istället häckade vi framför TV:n. Det gick någon skum film på en av kanalerna och Josse kände igen en av skådespelarna:
"Är inte det där Robert Deniro?"
"Vad hette han, sa du? Robert Eniro?"
Tröttheten tog ut sin rätt eftersom jag skrattade åt detta i en halvtimme. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen och somnade utmattade.
Ja, hur ska det gå för våra vänner? Kommer Lilly och Josse lyckas ta rätt buss och hitta till Piren? Hinner de dit i tid för att ta en morgonpromenad med Helen och Maria? Vad ska de äta till lunch? Hur läskig är spökvandringen och, inte minst: hur många fåniga souvenirer kommer Lilly köpa?
To be continued...
Oooooooskar! Kom och hämta skatten, Oskar!
Vår första tanke var vinden. Ända sedan den gången då vi klättrade upp och utforskade den har det varit vårt stående skämt: vi kan vara på vinden och ha möte om det, prata om det, fixa det. Och när dörren faktiskt stod öppen den här gången klättrade vi upp, med dator och filt, fullt seriösa med att vi skulle se på film där uppe.
Tyvärr kom några gubbar uppklättrande efter en stund.
"Sitter ni här uppe och tjuvröker, eller?"
Öh, nej? Vi är nyfikna, vi råkar gilla att utforska gamla vindar. Måste det vara något brottsligt i det? Det tyckte tydligen gubbarna. Vi klättrade ner igen och hittade istället ett mysigt fönster i franskasalen där vi klämde in oss, med datorn på ett bord framför oss.
Jag önskar att Astrid Lindgren hade kunnat se oss där vi satt, två halvvuxna tjejer varav den ena svartklädd och svartsminkad, och sjöng med till Sjörövar-Fabbe. Trots att jag älskar Pirates of the Caribbean så är det ändå något särskilt med Pippi på de Sju Haven, den lägger grunden för hur hela piratlivet borde vara. Och som Caddy konstaterade: "Pippi skulle nog vara en bättre pirat än Jack Sparrow, han är lite för klantig."
"Ooooooooooskar! Kom och hämta skatten, Oskar!"
Sen skulle Caddy ha pluggat. Istället följde hon med hem till mig och vi hade pannkaksparty. Det går att göra veganska pannkakor, till min förvåning, genom att ta bort äggen och byta ut mjölken mot sojamjölk. Dessa åt vi till te, mjölkfri chokladglass och blåbärssylt. Delikat.
För övrigt hade vi idag den mest meningsfulla friluftsdag jag någonsin haft: vi gick en mysig promenad och för varje person som gick så skänkte skolan tio kronor till Röda Korset. Regnet vräkte ner mesta delen av tiden och jag hade inget paraply eller ens en ordentlig jacka, men jag klagade inte. Jag förberedde mig för det engelska vädret, sa jag till alla som ville höra. En del av promenaden fick jag dessutom äran att gå med Helen, hon berättade för mig och Sofia om sitt första jobb och sen diskuterade vi hur det var att lämna sin kultur och flytta till ett land man knappt visste vart det låg och ännu mindre kunde något av språket. Helen sa att det var utmaningen att lära sig språket som var det roliga. Och att svenskan trots allt ligger ganska nära dialekten de pratar på Orkney Islands i nordligaste Skottland, så hennes dialekt har blivit starkare sen hon flyttade hit.
Dessutom lekte vi viskleken, alla som gick. Meningen jag fick från Helen, som fått den från dansläraren längst fram som startade leken, var: "Under friluftsdagen blev naturkunskapsläraren kissnödig och i behov av en skogsdunge". När den hade passerat trettio, fyrtio personer hade det blivit "Tony ska redovisa något som ingen vet". Förstår fortfarande inte hur de fick det till detta.
I morgon kommer jag flippa ur totalt för i övermorgon lämnar vi landet. Till Brighton, drömmarnas stad. Om en vecka kommer jag hem, insvept i en Union Jack och med outhärdlig engelsk dialekt.
Tills dess: I love you, pretty da'lings. Rule Britannia, Britannia rule the waves...
Tyvärr kom några gubbar uppklättrande efter en stund.
"Sitter ni här uppe och tjuvröker, eller?"
Öh, nej? Vi är nyfikna, vi råkar gilla att utforska gamla vindar. Måste det vara något brottsligt i det? Det tyckte tydligen gubbarna. Vi klättrade ner igen och hittade istället ett mysigt fönster i franskasalen där vi klämde in oss, med datorn på ett bord framför oss.
Jag önskar att Astrid Lindgren hade kunnat se oss där vi satt, två halvvuxna tjejer varav den ena svartklädd och svartsminkad, och sjöng med till Sjörövar-Fabbe. Trots att jag älskar Pirates of the Caribbean så är det ändå något särskilt med Pippi på de Sju Haven, den lägger grunden för hur hela piratlivet borde vara. Och som Caddy konstaterade: "Pippi skulle nog vara en bättre pirat än Jack Sparrow, han är lite för klantig."
"Ooooooooooskar! Kom och hämta skatten, Oskar!"
Sen skulle Caddy ha pluggat. Istället följde hon med hem till mig och vi hade pannkaksparty. Det går att göra veganska pannkakor, till min förvåning, genom att ta bort äggen och byta ut mjölken mot sojamjölk. Dessa åt vi till te, mjölkfri chokladglass och blåbärssylt. Delikat.
För övrigt hade vi idag den mest meningsfulla friluftsdag jag någonsin haft: vi gick en mysig promenad och för varje person som gick så skänkte skolan tio kronor till Röda Korset. Regnet vräkte ner mesta delen av tiden och jag hade inget paraply eller ens en ordentlig jacka, men jag klagade inte. Jag förberedde mig för det engelska vädret, sa jag till alla som ville höra. En del av promenaden fick jag dessutom äran att gå med Helen, hon berättade för mig och Sofia om sitt första jobb och sen diskuterade vi hur det var att lämna sin kultur och flytta till ett land man knappt visste vart det låg och ännu mindre kunde något av språket. Helen sa att det var utmaningen att lära sig språket som var det roliga. Och att svenskan trots allt ligger ganska nära dialekten de pratar på Orkney Islands i nordligaste Skottland, så hennes dialekt har blivit starkare sen hon flyttade hit.
Dessutom lekte vi viskleken, alla som gick. Meningen jag fick från Helen, som fått den från dansläraren längst fram som startade leken, var: "Under friluftsdagen blev naturkunskapsläraren kissnödig och i behov av en skogsdunge". När den hade passerat trettio, fyrtio personer hade det blivit "Tony ska redovisa något som ingen vet". Förstår fortfarande inte hur de fick det till detta.
I morgon kommer jag flippa ur totalt för i övermorgon lämnar vi landet. Till Brighton, drömmarnas stad. Om en vecka kommer jag hem, insvept i en Union Jack och med outhärdlig engelsk dialekt.
Tills dess: I love you, pretty da'lings. Rule Britannia, Britannia rule the waves...
Rule Britannia, Britannia rule the waves...
"Hej Lilly!"
"Hej Catharina."
"Och nu är det lunch! Tänk, ÄNTLIGEN får vi äta!"
"Mm, äntligen. Jag är hungrig."
När vi gick ut från skolan blev hon ännu mer positiv.
"Åh, vilken UNDERBAR dag det är! Tycker du inte det?"
"Haha, jo... Har du alltid varit så här positiv eller har du blivit sån av livet?"
"Nej... eller jo, det är nog något som har kommit med åldern. Men det är ju en underbar värld vi lever i, tycker du inte det Lilly?"
Och just då tänkte jag inte på allt skolarbete jag har att göra, jobbet jag troligen inte fick eller det faktum att jag inte har några pengar. Jag tänkte på att solen sken och på att Catharina var så glad. Så jag svarade:
"Ja, jo. Det är det."
Jag har sällan något emot att umgås med lärare, när jag gick på högstadiet var de trevligare än de flesta elever. Jag antar att jag alltid har varit lite "teatcher's pet". Så när vi nu gick in på BarBQ tillsammans var det för mig bara naturligt att vi skulle äta lunch tillsammans. Men min SO- och historielärare behövde få det bekräftat:
"Ingen av mina kollegor kunde äta lunch med mig idag, så det var ju himla tur att jag träffade dig! Bättre lunchsällskap kan jag inte föreställa mig!"
Och där satt vi, i ett hörn på BarBQ. Hon åt broccolibiff och jag köttbullar. Vi pratade om England, om Norrköping, om Torsten Husén och om våren i Paris. När vi var klara sa jag:
"Det här var trevligt, Catharina. Vi borde äta lunch ihop oftare." Och jag menade det.
Om en vecka åker jag till Brighton och det börjar nästan kännas verkligt. Brighton, England, Storbritannien. En vecka. Men när jag tänker närmare på det så känns det fortfarande för overkligt för att vara på riktigt. Precis som Franrike. Vet ni, ibland tror jag inte själv på att jag faktiskt har varit i Paris och sett Eiffeltornet, Champs Elysées och Mona Lisa. Två gånger under den veckan var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att jag inte drömde: när jag gick in i ett flygplan för första gången och när vi såg Eiffeltornet. I nattens Paris, när vi åkte under broarna och såg alla ljus spegla sig i floden Seine.
Tyskan är fortfarande kul, Martina är fantastisk. På påsklovet ska jag åka till Murrhardt och ge Neele flera kilo kexchoklad. Men innan dess ska jag stå på en flygplats någonstans i England och sjunga "Rule Britannia".
"Hej Catharina."
"Och nu är det lunch! Tänk, ÄNTLIGEN får vi äta!"
"Mm, äntligen. Jag är hungrig."
När vi gick ut från skolan blev hon ännu mer positiv.
"Åh, vilken UNDERBAR dag det är! Tycker du inte det?"
"Haha, jo... Har du alltid varit så här positiv eller har du blivit sån av livet?"
"Nej... eller jo, det är nog något som har kommit med åldern. Men det är ju en underbar värld vi lever i, tycker du inte det Lilly?"
Och just då tänkte jag inte på allt skolarbete jag har att göra, jobbet jag troligen inte fick eller det faktum att jag inte har några pengar. Jag tänkte på att solen sken och på att Catharina var så glad. Så jag svarade:
"Ja, jo. Det är det."
Jag har sällan något emot att umgås med lärare, när jag gick på högstadiet var de trevligare än de flesta elever. Jag antar att jag alltid har varit lite "teatcher's pet". Så när vi nu gick in på BarBQ tillsammans var det för mig bara naturligt att vi skulle äta lunch tillsammans. Men min SO- och historielärare behövde få det bekräftat:
"Ingen av mina kollegor kunde äta lunch med mig idag, så det var ju himla tur att jag träffade dig! Bättre lunchsällskap kan jag inte föreställa mig!"
Och där satt vi, i ett hörn på BarBQ. Hon åt broccolibiff och jag köttbullar. Vi pratade om England, om Norrköping, om Torsten Husén och om våren i Paris. När vi var klara sa jag:
"Det här var trevligt, Catharina. Vi borde äta lunch ihop oftare." Och jag menade det.
Om en vecka åker jag till Brighton och det börjar nästan kännas verkligt. Brighton, England, Storbritannien. En vecka. Men när jag tänker närmare på det så känns det fortfarande för overkligt för att vara på riktigt. Precis som Franrike. Vet ni, ibland tror jag inte själv på att jag faktiskt har varit i Paris och sett Eiffeltornet, Champs Elysées och Mona Lisa. Två gånger under den veckan var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att jag inte drömde: när jag gick in i ett flygplan för första gången och när vi såg Eiffeltornet. I nattens Paris, när vi åkte under broarna och såg alla ljus spegla sig i floden Seine.
Tyskan är fortfarande kul, Martina är fantastisk. På påsklovet ska jag åka till Murrhardt och ge Neele flera kilo kexchoklad. Men innan dess ska jag stå på en flygplats någonstans i England och sjunga "Rule Britannia".
