Sammanfattning av allt som hänt sen sist
Gott nytt 2012... eller nått.
Ja, jag ska börja blogga igen. Vet inte hur många gånger jag ha sagt det nu och ändå inte gjort det, så jag fattar om ni inte tror mig. Men jag ska.
Julen var okej, det roligaste var min familjs nya tradition med julklappsrim. Min sextonåriga lillebrors rim slår allt annat:
"Hemma är det mamma som diskar, här får du något till dina fiskar!"
"I Skåne hade vi en länga, denna gåva kan du hänga!"
Eller till min lillasyster, som också fick örhängen:
"Vimarskolan vill vi spränga, här får du något som du kan hänga!"
Du är bäst, Axel. Bara så att du vet.
Nyår var härligt: jag och min Elise och hennes Jonas såg de första två Sagan om Ringen-filmerna och stod i bara strumpor utanför dörren när de sköt raketer på Elises innegård. Min Josephine kom förbi en stund också, vi spelade spel i köket och kokade ägg. Radion spelade "Gulligullan ko ko som en gök" och jag konstaterade: även om jorden går under i december och det här var det sista nyår vi firade, så avslutar vi det som vi påbörjade det. Tillsammans.
Sen var jag och Josephine hos Johanna och hade ännu en amazing Väderstadsk filmkväll. Jag har älskat The Phantom of the Opera-låten ända sedan jag hörde den för första gången, på Maddes 20-årsfest, men det tog nästan ett år innan jag äntligen såg filmen. Och den berörde mig så starkt att jag började gråta, det tog nästan ett dygn innan jag hade hämtat mig från den. Att säga att han behövde en kram vore en underdrift. The Phantom of the Opera, eller Phantom Guy som jag förkortade det till, behövde någon som stannade hos honom där under operan, höll om honom varje dag och gav honom all den kärlek han saknat i hela sitt liv. Därför hatade jag nästan Christine när hon valde fel kille. Allvarligt, han hette Raoul. Han var tråkig, naiv, hade en ful skjorta och ingen som helst personlighet. Johannas spontana kommentar var att han hade en "smörig frisyr", något jag aldrig slutade skratta åt. Vi höll för övrigt på att skratta ihjäl oss alla tre när han så hjältemodigt sprang för att rädda sin Christine och sen ramlade ner genom en fallucka. Vi har sett det på Youtube hur många gånger som helst och det slutar verkligen aldrig att vara kul.
Hur många gånger jag än ser filmen kommer jag aldrig fatta hur någon med förståndet i behåll kan välja Raoul framför The Phantom. Jag menar The Phantom är mystisk, spännande, lite farlig och gömmer sig under en opera och skriver fantastisk musik. Raoul har en ful skjorta. Och en smörig frisyr. Har jag sagt att jag älskar dig, Johanna? Med dig och Josephine kan jag liksom... bara vara. Varesig jag börjar gråta i slutet av The Phantom of the Opera och sen tjatar om honom hela dagen eller bara säger konstiga saker så behöver jag inte skämmas för någonting. Inte när ni är med.
Caddy flyttade in i rummet bredvid mig, samma kväll som jag kom hem från Johanna faktiskt. Vi startade ett helt nytt liv tillsammans. I början var det en väldigt stor omställning, från att ha bott helt själv med en främling i rummet brevid så länge till att plötsligt ha en vän som alltid är där. Bokstavligen. Men nu när jag väl ställt om mig kan jag knappt minnas tiden innan hon bodde här. Hon är som en del av mig jag inte visste att jag saknade. På kvällarna kryper vi upp i soffan, med en filt och levande ljus, och ser på en film eller ett avsnitt ur någon TV-serie på hennes dator. Oftast äter vi alldeles för mycket rostat bröd och häller i oss två kannor te också. Vi började med Hem till Midgård, men nu när vi är klara med den ser vi på Segemyhr på Youtube. Eller på film. Igår såg vi Zozo, den var fin men väldigt hemsk. Och dagen innan såg vi Farsan, en helt okej svensk film som hade lite av allt, och Min granne Totoro, en japansk barnfilm som kan vara det gulligaste jag någonsin sett.
Och skolan, ja. De nya lokalerna är vita, stilrena och fortfarande rätt opersonliga. Men vi gör vårt bästa för att fylla dem med kärlek. Andra dagen på terminen stannade några av mina klasskompisar kvar och ritade teckningar, gjorde handavtryck i målarfärg och andra dekorationer som de satte upp på klassrummets väggar. I övrigt är det som det brukar vara efter flyttar: det mesta saknas, det mesta fungerar inte och alla är lite lagom vilse. Vi har inga väggklockor i våra klassrum, några saknar white board tavlor också. Och jag saknar min fåtölj, den med kaffefläckarna som stod utanför Helens kontor. Den slängde de. De nya fåtöljerna är i svart skinn och oftast upptagna. Och står på fel ställen.
Matsalen är det jag är mest missnöjd med, vi delar den med alla andra skolor i byggnaden och den är stor och jätteläskig. Vi äter kommunal skolmat på papperstallrikar, dricker ur plastmuggar. Och, det fånigaste av allt: vi har fått MATKUPONGER. Små röda saker som det står Linköpings Kommun på, glömmer man dem så kostar det femtio kronor att äta i matsalen. Som om den där kassa kommunala skolmaten vi får skulle vara värd femtio spänn, liksom. Skitsnack. Jag saknar BarBQ mer och mer för varje dag.
Ja, på det hela taget går jag mest runt och är missnöjd. Men, som Martina sa till mig: "Du behöver inte ens vänja dig, Lilly. Det är ju bara en termin." Och det är sant. Jag gör det bästa av situationen. Och med Caddy i rummet bredvid känns allting liksom bättre och lättare, hur illa det än blir så skrattar vi åt eländet. Skrattar och glömmer det sedan för en stund framför ett avsnitt av Segemyhr.
En annan viktig grej: jag heter Lilly Lago nu. Namnbytet är så officiellt det kan bli, även om några mindre viktiga saker fortfarande står på mitt förra efternamn så har jag ett pass och ett bankkort i namnet Lilly Lago. ID-kortet ska jag hämta ut någon dag när jag har tid, det tog längre tid att få än passet. Sista dagen för uthämtning var den 26 april och innan dess lär jag ha hämtat det, eftersom jag ska till Tyskland den 6 april. Murrhardt, here I come!
Ja, jag ska börja blogga igen. Vet inte hur många gånger jag ha sagt det nu och ändå inte gjort det, så jag fattar om ni inte tror mig. Men jag ska.
Julen var okej, det roligaste var min familjs nya tradition med julklappsrim. Min sextonåriga lillebrors rim slår allt annat:
"Hemma är det mamma som diskar, här får du något till dina fiskar!"
"I Skåne hade vi en länga, denna gåva kan du hänga!"
Eller till min lillasyster, som också fick örhängen:
"Vimarskolan vill vi spränga, här får du något som du kan hänga!"
Du är bäst, Axel. Bara så att du vet.
Nyår var härligt: jag och min Elise och hennes Jonas såg de första två Sagan om Ringen-filmerna och stod i bara strumpor utanför dörren när de sköt raketer på Elises innegård. Min Josephine kom förbi en stund också, vi spelade spel i köket och kokade ägg. Radion spelade "Gulligullan ko ko som en gök" och jag konstaterade: även om jorden går under i december och det här var det sista nyår vi firade, så avslutar vi det som vi påbörjade det. Tillsammans.
Sen var jag och Josephine hos Johanna och hade ännu en amazing Väderstadsk filmkväll. Jag har älskat The Phantom of the Opera-låten ända sedan jag hörde den för första gången, på Maddes 20-årsfest, men det tog nästan ett år innan jag äntligen såg filmen. Och den berörde mig så starkt att jag började gråta, det tog nästan ett dygn innan jag hade hämtat mig från den. Att säga att han behövde en kram vore en underdrift. The Phantom of the Opera, eller Phantom Guy som jag förkortade det till, behövde någon som stannade hos honom där under operan, höll om honom varje dag och gav honom all den kärlek han saknat i hela sitt liv. Därför hatade jag nästan Christine när hon valde fel kille. Allvarligt, han hette Raoul. Han var tråkig, naiv, hade en ful skjorta och ingen som helst personlighet. Johannas spontana kommentar var att han hade en "smörig frisyr", något jag aldrig slutade skratta åt. Vi höll för övrigt på att skratta ihjäl oss alla tre när han så hjältemodigt sprang för att rädda sin Christine och sen ramlade ner genom en fallucka. Vi har sett det på Youtube hur många gånger som helst och det slutar verkligen aldrig att vara kul.
Hur många gånger jag än ser filmen kommer jag aldrig fatta hur någon med förståndet i behåll kan välja Raoul framför The Phantom. Jag menar The Phantom är mystisk, spännande, lite farlig och gömmer sig under en opera och skriver fantastisk musik. Raoul har en ful skjorta. Och en smörig frisyr. Har jag sagt att jag älskar dig, Johanna? Med dig och Josephine kan jag liksom... bara vara. Varesig jag börjar gråta i slutet av The Phantom of the Opera och sen tjatar om honom hela dagen eller bara säger konstiga saker så behöver jag inte skämmas för någonting. Inte när ni är med.
Caddy flyttade in i rummet bredvid mig, samma kväll som jag kom hem från Johanna faktiskt. Vi startade ett helt nytt liv tillsammans. I början var det en väldigt stor omställning, från att ha bott helt själv med en främling i rummet brevid så länge till att plötsligt ha en vän som alltid är där. Bokstavligen. Men nu när jag väl ställt om mig kan jag knappt minnas tiden innan hon bodde här. Hon är som en del av mig jag inte visste att jag saknade. På kvällarna kryper vi upp i soffan, med en filt och levande ljus, och ser på en film eller ett avsnitt ur någon TV-serie på hennes dator. Oftast äter vi alldeles för mycket rostat bröd och häller i oss två kannor te också. Vi började med Hem till Midgård, men nu när vi är klara med den ser vi på Segemyhr på Youtube. Eller på film. Igår såg vi Zozo, den var fin men väldigt hemsk. Och dagen innan såg vi Farsan, en helt okej svensk film som hade lite av allt, och Min granne Totoro, en japansk barnfilm som kan vara det gulligaste jag någonsin sett.
Och skolan, ja. De nya lokalerna är vita, stilrena och fortfarande rätt opersonliga. Men vi gör vårt bästa för att fylla dem med kärlek. Andra dagen på terminen stannade några av mina klasskompisar kvar och ritade teckningar, gjorde handavtryck i målarfärg och andra dekorationer som de satte upp på klassrummets väggar. I övrigt är det som det brukar vara efter flyttar: det mesta saknas, det mesta fungerar inte och alla är lite lagom vilse. Vi har inga väggklockor i våra klassrum, några saknar white board tavlor också. Och jag saknar min fåtölj, den med kaffefläckarna som stod utanför Helens kontor. Den slängde de. De nya fåtöljerna är i svart skinn och oftast upptagna. Och står på fel ställen.
Matsalen är det jag är mest missnöjd med, vi delar den med alla andra skolor i byggnaden och den är stor och jätteläskig. Vi äter kommunal skolmat på papperstallrikar, dricker ur plastmuggar. Och, det fånigaste av allt: vi har fått MATKUPONGER. Små röda saker som det står Linköpings Kommun på, glömmer man dem så kostar det femtio kronor att äta i matsalen. Som om den där kassa kommunala skolmaten vi får skulle vara värd femtio spänn, liksom. Skitsnack. Jag saknar BarBQ mer och mer för varje dag.
Ja, på det hela taget går jag mest runt och är missnöjd. Men, som Martina sa till mig: "Du behöver inte ens vänja dig, Lilly. Det är ju bara en termin." Och det är sant. Jag gör det bästa av situationen. Och med Caddy i rummet bredvid känns allting liksom bättre och lättare, hur illa det än blir så skrattar vi åt eländet. Skrattar och glömmer det sedan för en stund framför ett avsnitt av Segemyhr.
En annan viktig grej: jag heter Lilly Lago nu. Namnbytet är så officiellt det kan bli, även om några mindre viktiga saker fortfarande står på mitt förra efternamn så har jag ett pass och ett bankkort i namnet Lilly Lago. ID-kortet ska jag hämta ut någon dag när jag har tid, det tog längre tid att få än passet. Sista dagen för uthämtning var den 26 april och innan dess lär jag ha hämtat det, eftersom jag ska till Tyskland den 6 april. Murrhardt, here I come!
