The magic can begin

Solen steker mina vampyrbleka ben, Bosses Glassbar har långa köer, vattnet porlar i Trädgårdsföreningen och grämattorna är precis lika gröna som under våra första veckor här på världens bästa skola. Det är sommar i Linköping; möjligheterna, drömmarnas och glassens stad.

Till och med jag har börjat längta efter sommarlov nu. Jag skyller det på Elise, min bästis. Hon började prata om allt vi ska göra; åka på Rix FM Festival, åka och bada, gå på Liseberg...
 Och så ska jag sommarjobba. Nya härliga veckor på Vimmerby Bibliotek med förmiddagsfika ute i solen (en macka med så mycket marmelad att jag fick hälften på kläderna och en kopp varm choklad som alltid brände mig, dock inte så illa som det låter när man har trevligt sällskap), böcker så långt ögat når och färska tidningar att sortera. Jag tänkte även försöka träffa mina två enda vänner från nian (de på sär som jag åt lunch med) som jag tragiskt nog nästan har tappat kontakten med. Jag åker faktiskt förbi en av tjejrnas hus med tåget varje dag, ser gräsmattan utanför och minns förra sommaren när vi låg där och kastade gräs på varandra. Det var fint.
   Och, icke att förglömma: jag ska med min mamma och mina syskon (och kanske pappa, men han verkade inte så sugen) på minisemester i Sveriges storstäder. Mamma har redan bokat Köpenhamn och Malmö, och jag hörde något om Stockholm också.
Jag längtar. Jag glömmer aldrig sommaren 08, när vi sprang runt i Köpenhamn och var på Believe It Or Not och pratade engelska med alla eftersom vi inte fattade ett ord danska. Och Malmö, en annan stad av drömmar där Marina Schiptjenko stannade och pratade med oss i augusti 2008.
Och älskade Stockholm. Vattnet, asfalten, tunnelbanan... <3


Oj, det där lät verkligen inte alls som något jag skulle skriva på min blogg. Men men, även en sån som jag är lycklig ibland. Och livet ÄR lättare på sommaren.

Eduardo va a hacer un vestido nuevo = Eduardo ska göra en ny klänning
Yo voy a comprar a la abuela = Jag ska köpa min mormor/farmor

Ja, spanskan blir nog inte roligare än man gör den. Vi skulle para ihop en person, en verbböjning och en aktivitet, och när jag väl hade parat ihop människan och verbet så tyckte jag att jag kunde ta mig lite friheter med resten. Jag hatar förväntade meningar. Det var betydligt roligare att tänka på Eduardo som modedesigner, alternativt transvestit, och på att jaget i fråga ville ha en ny mormor/farmor. Tyvärr ledde ihopparandet till att den enda aktivitet som fanns kvar för Julia och Lali var att besöka en massa läxor (dessa som Eduardo troligen skulle ha gjort). Låter inget vidare.
Efter spanskan inledde jag en jakt på tre lärare: Gunnis eftersom jag ville ta emot spanjorer, och Elsa och Marie för att de ska skriva på min ledighetsansökan.
Martina, tyskaläraren, var för säkert en månad sedan och satte upp en lapp i vårt klassrum om att hon behöver folk som kan ta emot några av de tyskarna som kommer. Det är främst för steg tre, men steg tre är inte så många så hon frågade alla andra också. Gunnis däremot, hon lät oss i steg ett lista ut själva att vi borde anmäla om vi vill ta emot spanjorer. Alltså stormade jag in på lärarrummet och utbrats: "Gunnis! Jag vill ta emot spanjorer! Varför har du inte frågat mig?!"
Lämpligt nog hittade jag Elsa i samma lärarrum, så nu är det bara Marie kvar. Jag får ta emot en spanjor. De har skrivit varsitt brev och berättat om sig själva, och vi som var intresserade fick läsa alla och välja ut någon.
Min spanska flicka verkar helcool. Hon har en hund, älskar hårdrock och motorcyklar och beskriver sig själv som "carefully and fun". Hennes engelska var inte den bästa, men jag förstod allt. Och det är ju den de är här för att träna på. Så med lite tur slipper jag prata spanska med henne.
Dessutom heter hon Marina. Och hur coolt är inte det?

På engelskan pratade vi lite mer om den stackars Holden Cauldfield från boken "Catcher In The Rye", vi lyssnade till och med på lite sånger om honom. Spotify är bra, framförallt i klassrum. Fast jag fnissade lite när det kom upp reklam för en bil mitt i alltihop.
Sen skulle vi skriva en utvärdering om vad vi vill jobba med nästa termin, vad vi har lärt oss mycket av, vad vi vill förbättra och så vidare. Engelskaundervisningen på FU. Jag kan lova att jag aldrig i mitt liv har skrivit en så positiv utvärdering förut. Men vad kunde jag skriva? Jag älskar allt vi gör på min skola. Jag längtar alltid till engelskan. Vad vi än gör. Inget är tråkigt när man har Helen.
Det skrev jag också. Jag kunde inte låta bli. Jag vill att hon ska veta hur mycket jag uppskattar henne. "You're probably the best teacher I've ever had" skrev jag.

Till lunch var det fisk, Johanna och jag fortsätter att undvika den läskiga vita såsen. Sen hade vi lite matte och ritade grafer, raka streck som visar hur priset påverkas av mängden. Eller nått. Per hade ett exempel med äpplen, och visade att strecket alltid är rakt. Om vi köper fem kilo äpplen så stiger priset lika mycket, eller nått. Jag började märka av att jag hade sovit för lite, och slängde ur mig något om att vi borde få mängdrabatt på äpplena och att det i så fall borde bli ett hack i grafen. Haha.

I tre år har jag räknat dagarna till sommarlovet, sett min frihet, trygghet och lycka närma sig. Och nu känns det plötsligt bara så... sorgligt.
Visst, det ska bli kul att kunna åka på festival (förhoppningsvis) och att träffa en massa människor, men samtidigt kommer jag ju sakna alla på FU så sjukt mycket. Jag och mina närmaste kompisar har bestämt att vi ska träffas en massa, men hur gör jag med folk som jag inte har samma anledning att träffa men ändå kommer sakna? Som Joël, Sofia G, Kalle, eller mina lärare för den delen.
Eller Anna, som tar studenten och försvinner ut. Åh, jag kommer sakna alla treor så mycket. Jämför med när jag gick i sjuan och FIRADE när niorna försvann, eftersom de nästan hade mobbat ihjäl mig. De kan inte ens ha tillhört samma årskurs som Anna, Hanna, Kajsa, Sara, Isabella och alla dansare.
Lova att du kommer och hälsar på mig i höst, Anna. Du kan sova på en madrass på golvet i mitt inneboenderum. Jag kommer sakna dig så mycket <3

Men jag längtar ändå till tvåan. Till att bo i Berga och kunna cykla till skolan, till alla resor och till att få ha spanska Marina och en namnlös fransk elev hos mig.
Och då är vi tvåor, vi får ta emot de nya ettorna. Lära dem FU-sången, leka lekar med dem och hälsa dem välkomna.
Om jag kan få en enda etta att känna sig hälften så lycklig efter sin första dag på FU som jag gjorde efter min så kan jag dö lugnt. Då har jag uppnått det största i livet.

Vi träffades i skolan och bytte om. Jag hade på mig en ful, gråbrun herrskjorta från Second Hand i Vimmerby, en kjol sydd av en mjölsäck och ett förkläde hemifrån med äkta fläckar. Ur fickan på förklädet stack min råtta upp.
Sen åkte vi buss till Vreta, i våra medeltida kläder. Det var en rolig upplevelse. Folk tittade, men det störde inte mig det minsta. Jag var med min klass, på väg in i medeltiden.
Och jag gick in för det. Så fort jag hade fått på mig kläderna så glömde jag alla mina problem, lämnade dem i 2000-talet, och gick in i rollen som Ylva.
Ylva är piga hos storbonden Torbjörn och hans fru Sif, tillsammans med sin bror Gottfrid och sin kusin Helga. Hon är rebellisk, envis och vägrar att acceptera att hon står lägst i samhället. Hon tror på frihet och jämlikhet. Men hon är också en väldigt ensam och ganska missförstådd ung kvinna, vars bästa vän är en råtta som jag har gjort i bilden genom att limma ihop lite grått tyg, stoppa med vadd och fixa diverse snören och piprensare och skinnbitar till ben, ögon, öron, nos och svans.
Våra lärare spelade diverse skumt folk; Birger Jarl, The Wife Of Bath, Benedicta Svante Polk, någon lagman och sen en hög kardinaler och övrigt kyrkofolk som kom från Rom, Frankrike och alla möjliga ställen för att de hade hört rykten om all synd hos oss. Hela rollspelet var naturligtvis på engelska.
Och vi var inte syndfria, direkt. Vi var en härlig samling stackare. Här fanns den girige adelsmannen som tänkte mer på sina pengar än på sin dotters lycka, den försupne adelspojken han hade lovat bort sin dotter till, prästfrun som hade en affär med kyrkodrängen, köpmännen som söp och sålde för gammal fisk (eller så var det bara kardinalen som ville sätta dit dem), hantverkarna som prasslade med varandra och hade utomäktenskapliga affärer i buskarna, och så bondfrun Sif som njöt av att piska sitt stackars tjänstefolk. För och inte tala om nunnan som var beredd att mörda för att bli abbedissa (och gissa tre gånger vem av mina vänner som spelade den onda nunnan? xD).
Kardinalerna var dock inte mycket bättre själva, kom vi fram till. Efter en enklare måltid (bröd med tre olika pålägg, morötter och små tomater, detta på extra medeltida papperstallrikar) så skulle vi rösta fram den syndigaste personen. Denna skulle få plikta med sitt liv, för att få bort Guds vrede ifrån oss. Lämpligt nog hade det ju börjat ösregna, och kardinalerna tog i så att de nästan spräckte sig med att det var Guds straff och syndafloden och bla bla bla.
Vi konspirerade. Vem kan väl dömma i Guds ställe, vilken rätt har de att anklaga oss? Det blev de två kardinalerna som fick offra sina huvuden. Upproriska Ylva älskade det, sättet vi satte oss upp emot överheten, så jag stod längst fram och skrek om rättvisa. Sen jublade vi, och lämpligt nog kom solen fram igen.

Det här var det roligaste jag gjort sen... ja, sen vår förra temaredovisning. Jag älskar min skola. Jag vill ha rollspel varje dag, för det här var jätteroligt.

De var tre studenter i tjugoårsåldern, två unga kvinnor och en ung man, som skulle föreläsa för oss på samhällskunskapen. Latinamerika-gruppen, kallades de, och de hade varit på något typ av utbytesprojekt i Equador.
När en av tjejerna började med att visa fakta om Equador, yta och officiellt språk och liknande, så tänkte jag att det här kommer bli jättetråkigt.
Oj vad fel jag hade. För när de väl hade tagit sig igenom faktan så gick de in på det viktiga, det som gjorde oss alla upprörda och engagerade: den stora miljökatastrofen.
De visade en egenhändigt producerat film, som med bilder och musik berättade en fruktansvärd historia för oss.
I Equador levde man som ett med naturen. Det var världens artrikaste plats, fanns en massa olika indianstammar och alla var glada och friska.
Sen kom Texaco dit och utvann olja. MYCKET olja. De trängde undan både djuren och indianerna.
Och när man utvinner olja blir det farliga restprodukter. Det finns sätt att göra sig av med dem så att de inte skadar miljön, men det struntade de i på Texaco. De grävde enorma hål och dumpade all skit i. Det regnade, som det gör mycket i regnskogen, och då rann allt ut i floden.
Denna flod är det vatten folk lever av. De badar, tvättar sina kläder och hämtar sitt dricksvatten där.
Nu har alla stora cancertumörer i magen och halsen. Barn föds med missbildningar, barn utan hudutslag är en ovanlig syn och två indianstammar har helt dött ut. Och alla djur vågar jag inte ens tänka på.

Det enda jag kan tänka är: VARFÖR hade vi aldrig ens hört talas om det här förut? Alla hade hört om Tjenobyl (stavning?) och det där oljeutsläppet i USA tjatar ju alla ihjäl sig om på nyhterna.
Denna miljökatastrof var det EN person i min klass som kände till, och det var för att han mamma hade varit i det området. Varför visste vi ingenting?
Sen pratade vi om vem som har mest makt att påverka och vem som ska ta ansvaret, och i min grupp var vi rörande överens om att makten ligger hos media och ansvaret hos Texaco. Media låter omvärldens få veta, så att vi kan påverka, och eftersom det var Texaco som ställde till hela skiten så är det de som får städa upp. Så enkelt är det.

Det coolaste är ändå att folket i Equador har fått nog. De har organiserat sig till en motståndsrörelse och stämt Texaco på flera miljarder dollar.
Rättegången har tagit lång tid, men våra föreläsare sa att den väntas bli något bestämt i år. Hoppas verkligen att de vinner.
Filmen de visade var fantastisk och jättehemsk, men själva föreläsningen kunde varit bättre. De var nya och osäkra. Killen i sällskapet irriterade mig till döds genom att stå och LE hela tiden, när han pratade om oljan och människorna som har cancer. Han kunde väl åtminstone FÖRSÖKT att se lite allvarlig ut

Till er som läser det här: lägg namnet Texaco på minnet. Och även Chevron, som de heter nu. Undvik dem så mycket ni kan. Jag ska försöka hålla mig uppdaterad om rättegången och meddela er hur det går.
Notera att jag använder min blogg till att informera, sprida kunskap och skapa opinion. Det känns jättebra.

När jag gick till skolan i morse och som vanligt sneddade över gräsmattan så kunde jag inte låta bli att tänka på den feta snöhögen som låg där och tvingade oss att gå runt. Det känns inte längesen. Och nu är allt så grönt och vackert. Ettan har gått så sjukt fort att jag nästan blir rädd. Det var inte längesen snön smälte och det var inte längesen min första dag på FU, när allt skulle vara så där perfekt eftersom det var början på mitt nya liv. Vi åkte buss från Rimforsa, jag satt bredvid Sofia, vi lärde oss FU-sången och lekte lekar med danstreorna och allt var så fantastiskt att jag inte kunde fatta att det var det som skulle bli mitt vardagsliv.
Det var inte längesen den allra första tiden. Vi satt i kaféet på rasterna, vi gick på stan i blandade gäng varje lunchrast, vi var lite osäkrare och lite nyare. Vi kände inte varandra, vi hade knappt lärt oss alla namn, vi umgicks med alla och provade oss fram för att hitta dem man trivdes bäst ihop med. Detta var inte längesen alls. Jag blir rädd. I hela högstadiet kändes varje dag som en mindre evighet, som att eländet aldrig skulle ta slut, och här går ett helt år på en sekund.

På svenskan hade vi debatter. Vi blev indelade i par, första och sista person på klasslistan tills man möttes på mitten, och fick sen en lapp per par med ett ämne som vi var antingen för eller emot. Ett annat par fick samma ämne men motsatt åsikt. Vi fick tio, femton minuter på oss att samla argument och blev sedan uppkallade till "soffan" (fyra stolar, helt enkelt) där vi skulle debattera inför publik. Vi hade ingen aning om när eller mot vilka förrän vi blev uppkallade.
Debatterna handlade om så skilda ämnen som söndagsöppna affärer, elektronisk fotboja istället för fängelse och gratis preventivmedel. Jag och Sebastian skulle vara för skoluniform. Eftersom det är ett ämne som ligger ganska nära mig (jag är en av få sjuttonåringar i Sverige som tycker det skulle vara bra med skoluniform, just eftersom jag vet hur det är att bli mobbad bland annat för sina kläder) så var jag rädd att det skulle bli väldigt personligt. Det blev det inte. Elin och Malin hade sina argument, jag och Sebastian hade våra och det var bara som en kul lek. Jag höll distansen. Vem som vann vet jag inte, och det spelar ingen roll eftersom det inte handlade om att vinna utan om att argumentera bra.
Den roligaste debatten var annars när Rebecca och Lucas (mest Rebecca, Lucas sa inte så mycket) företrädde IKEA:s högsta ledning som ville införa unisex-toaletter (alltså samma toalett för båda könen, istället för att ha uppdelat herr- och damtoa) och debatterade mot Nicolina och Sofia G, som förträdde något i stil med Riksförbundet För Privata Toaletter. Motsidan pratade mycket om integritet, Nicolina sa bland annat: "Aa, men äldre människor är ju väldigt pryda, min gamla mormor skulle aldrig kunna gå på en toalett med både män och kvinnor!"
Då kom Rebaccas fantastiska motargument: "Men din gamla mormor ska ju ändå dö snart!"
Hahaha. Sofia avlutade debatten med sammanfattningen: "Aa, nu vet vi ju alla hur mycket IKEA:s högsta ledning bryr sig om sina kunder! De vill kränka deras integritet och skjuta de gamla!"

På idrotten spelades Lacross (stavning?) ett skumt bollspel med klubbor med nät längst ut som man skulle fånga bollen i. När man spelar på riktigt ska man tydligen ha knäskydd och hjälm och halvt tackla ihjäl varandra, så jag antar att det vi körde var någon mesvariant. Fast vissa personer var ändå ganska aggressiva. Det var ganska roligt även om jag var rätt kass på att fånga bollen.

På bilden fortsatte vi med rekvisitan till vårt medeltidsrollspel. Jag har nog glömt att nämna det. Vi har utvecklat karaktärer, lärt oss om medeltida klasskillnader och tillverkat rekvisita. En dag i maj ska vi gå runt och leka att vi lever på medeltiden. Erkänn att jag troligen går på världens roligaste skola?
Min karaktär är en upprorisk bondpiga vid namn Ylva. Hennes rekvisita är en grå råtta som jag har limmat ihop av filt, snöre, några piprensare, lite läder och en massa vadd, och en mjölkspann som jag gipsade idag.
Jag har inte gipsat sen jag var liten, så jag hade glömt hur man gör. Läraren visade mig. Det var riktigt roligt. Det tyckte Nicolina också, hon satte sig bredvid mig och gipsade sin vänsterhand utan någon direkt anledning. Det ska bli spännande att se hur hon lyckas få bort det.
Sen hade vi betygssamtal, och det gjorde min dag. Jag hade en massa G+, en massa VG och ett MVG på mina bilduppgifter. Jag ligger just nu på VG. Det känns strålande. Hon sa också att jag är engagerad och kreativ, att jag har mycket egna tankar och idéer, att jag inte låter mig begränsas och en massa annat fint. Men bild är ju så roligt nu; på högstadiet satt vi bara i en sal och möglade, nu får vi gå på konstutställningar och göra självporträtt och gipsa och en massa annat som är jättekul.

Efter skolan gjorde jag sällskap med min svenskalärare Maria en bit och pratade lite om sommarjobb, pendlande och mitt nya boende. Sen gick jag en halvlyckad vända på stan med en alldeles för tung väska. Jag hittade tidningen som Marina Schiptjenko är med i (tre sidor intervju och världens vackraste bilder <3), men mina The Sims-spel var ÄNNU MER SLUT än vad de var i onsdags. Det är orättvist. Jag hade dem i handen, jag hade pengarna, jag skulle köpa dem, men då var de tydligen SLUT. Och idag stod inte ens fodralen framme. Lilly blir ledsen.

Gräset är grönt, jag har sommarjobb och boende i Linköping efter sommaren, i helgen kommer mina kompisar för hoppningsvis hit på älgsafari, jag har VG i bild och i morgon får vi ÄNTLIGEN ha engelska med Helen igen. I allmänhet ser livet ganska ljust ut.

Det finns inget mer tragiskt än att komma på sig själv med att inte ha bloggat på en vecka. Förlåt, mina vänner och läsare.

Det är bra att ha kontakter. Hannas och Micas rum blir båda lediga till sommaren, och någonstans mellan Linköping och Rimforsa så släppte jag min motvilja mot tanken på att bo inneboende och vande mig mer och mer vid den. Till slut kändes det inte så illa. Så idag åkte vi och tittade. Sofia följde med, av den enkla anledningen att hon visste var det låg till skillnad från mig.
Tanten heter Yvonne. Hon var snäll, trevlig, gullig och väldigt pratglad. Jag behövde inte ställa en enda fråga, hon besvarade dem alla utan att jag ens hade tänkt dem.
Det var en gemensam ingång, och sen en trappa upp till rummen. Två rum med gemensam toalett, mikro och kylskåp. Men med säng, kokplatta, skrivbord och en massa annat inne på rummen.
Hyran är i min värld så gott som ingenting, mitt inackorderingstillägg täcker nästan allt. Och alla möbler ingår. Det finns till och med ett förråd där man kan ställa cykeln. Dusch en trappa ner, ihop med en tvättmaskin.
Mellan de båda rummen skiljer det 200 kronor och en del i storlek. Jag står först i kön, så jag får välja vilket av rummen jag vill ha. Jag har ännu inte bestämt mig.
På tåget hem tänkte jag på allt jag ska göra. Alla människor jag ska umgås med, alla filmer jag ska köpa, alla små promenader jag ska ta till Coop och köpa mjölk och ost och vindruvor. Och allt jag plötsligt kommer kunna göra med mina vänner. Vi är åtta personer i mitt gäng ("mitt gäng"? Ni anar inte hur konstigt det känns att tänka det), och om jag flyttar i höst så bor plötsligt sex av oss i Linköping. Vilka filmkvällar vi ska ha då.
Det enda jag inte riktigt gillade var tanken på att behöva dela kylskåp med min granne. Kylskåpet var litet, och om två personer ska dela så kommer det bli jättetrångt. Plus att min granne kanske är världens bitch och snor min filmjölk, det vet jag ju inte. Men knappt har jag sagt det förrän min pappa meddelar att han har ett kylskåp att ge mig. Vissa människor upphör aldrig att förvåna.

På schemat stod det religion. Vad vi gjorde var att öva på jonglering med pappersbollar. Vi har verkligen coola lärare på den här skolan.
Och dessutom SLAPP vi tack och lov ha naturkunskap. Tack till hela klass 2i som hade sina redovisningar för oss, ni gjorde min dag.
Lunchen liknade inget jag tidigare ätit. Det var kött, bananer och jordnötter i en ljusröd sås, till detta serverades ris. Det var riktigt gott faktiskt.
Eftersom en massa handledare var borta så samlades vi utan handledare i en enda blandad grupp hos Janne. Det vi gjorde var i princip att fylla i en enkät som ingen riktigt visste vad den kom ifrån. Känns lagom skumt. Klassrådet skippade vi.
Och sen var det dags. Nationella prov i franska. Jag dog både en och två och tre gånger under hörförståelsen; en gång när jag inte fattade frågan som ställdes, en gång till när jag inte hann svara på den och sen en tredje när jag inte kunde stava till det jag hade hört eller hade någon aning om vad det betydde.
Men det roligaste var ändå att jag verkligen HAR kasst självförtroende när det gäller franska; jag satt och tänkte oj oj oj vad dålig jag är, oj oj oj vad mycket de andra skriver och oj oj oj vad mycket mer de kan, det här är ju inget svårt alls för dem.
Sen, när vi har lite paus innan den skriftliga delen och dricker lite vatten, så utbrister Joël:
"Var det bara jag eller var det här den värsta hörförståelsen vi någonsin haft? Det känns som om den kom direkt från helvetet!"
Observera alltså att det var Joël som sa det här, Joël som ändå är bland de allra bästa på franska i vår grupp. Då kändes det faktiskt lite bättre.
Sen hade vi den skriftliga delen, och det kan i alla fall omöjligt ha gått sämre än hörförståelsen. Vi skulle skriva ett brev till en fiktiv fransk klass och berätta om Sverige. Jag skrev mest om svenska högtider. Och när jag kom till julen så kunde jag inte komma på vad skinka heter på franska, så jag skrev ordet för gris istället. Det låter troligen lite halvbra: "På julen är det det vanliga; grisen, trädet och godiset. Och så kollar vi på Donald Ducks jul också, det är inte särskilt underhållande men det är en tradition". (Och nej, jag vet inte vad Kalle Anka heter på franska. Men DET förväntas jag faktiskt inte kunna, till skillnad från skinka).
Sen var det en massa ord som jag bara tog från engelskan och "förfranskade" och hoppades på att det var rätt. Så vad jag sa till Elsa när jag lämnade in var: "Skratta inte ihjäl dig nu åt alla felstavningar och konstiga ord, för jag har verkligen försökt". Det lovade hon att hon inte skulle göra. Gulliga lilla Elsa.
Utanför salen mötte jag min kära vän Sofia A, och om jag var missnöjd så var hon rent ut sagt HATISK mot allt som hade med nationella prov att göra. "Det här SÖG, S-Ö-G!" De fick tydligen elva sidor skriftligt på spanskan, så jag avundas henne inte. Vi kom fram till att om vi får godkänt på de här proven så ska vi köpa varsin fet låda med Ben&Jerry-glass.

Ja, det var fredag eftermiddag. Alla skulle hem och fira valborg. Vilket inte Veolia förstod, eftersom vi fick en liten rälsbuss att klämma in oss i.
Sofia och jag kom dit sju minuter innan tåget skulle gå. Alla sittplatser var naturligtvis tagna och cirka tjugo personer stod i gången, och tio till stod utanför tåget. Det var totalt PACKAT.
Men vem sitter där i vimlet, på en av de attraktiva sittplatserna, om inte vår vän Mica som jag inte hade träffat på flera månader? Vi ställde oss hos henne. Efter tio minuter sa en röst i högtalaren att vi måste byta tåg. Åh, har de REDAN kommit på det?
Mica tröttnade. Hon ringde sin pappa och frågade om han kunde hämta oss i Kisa. Det kunde han och vi hoppade på en buss som var betydligt större än rälsbussen. Där satt vi sedan i ungefär en timme och diskuterade skolan, politik, valborgsfirande och annat. I Kisa gjorde vi ett snabbt byte, från buss till bil, och blev sedan hemskjutsade. Sofia blev avsläppt utanför sin ytterdörr, jag blev avsläppt på Vimmerby resecentrum eftersom jag skulle ut och äta med min familj. Jag tackade Micas pappa både en och två och tre gånger, och Mica själv fick en kram. De hade räddat mig från en extremförsenad tågresa och inte minst från ösregnet i Kisa.

Valborg var okej. Vi var i Djursdala, på deras hembygdsgård, ungefär så långt ifrån civilisationen det går att komma i Vimmerby kommun. Jag och min bror gick en promenad runt gården och tittade på backsipporna, de var blå och vackra och fridlysta. Min bror är väldigt rolig att prata med. Vi började prata om kor och bergsgetter, och kom fram till att vi ska göra ett genetiskt experiment och korsa en ko med en jak. Vad får vi då? Jo, en kajak förstås.
Mamma skulle vårtala, det var därför vi var där. Min mamma är en fantastisk talare. Hon pratade om våren, om vitsipporna som alltid kommer tillbaka, hur svår vintern än har varit, om grillen som man inte hittar när sommaren kommer och om att ta vara på stunden. Hon fyllde oss alla med en varm, optimistisk känsla, till och med mig.
Eldar är dock överskattade. Det brann, det blåste rök på oss och det fastnade aska på min jacka. Det roligaste jag och min bror hade var att spekulera i hur stor brandrisken var och när den omgivande skogen skulle ta eld. När vi inte pratade om våra kajakar, det vill säga.

Idag är mormor och morfar här och firar min bror (som fyllde femton år igår, grattis till honom!), min pappa som fyller den sjuttonde maj och mig som fyller den nittonde. Min bror fick det vansinnigt roliga spelet Med Andra Ord, några tröjor och lite godis, pappa fick ett USB-minne och jag fick två hundralappar, en 200 grams chokladkaka med nötter och, roligast av allt: två djupa tallrikar, två flata tallrikar och en pajform. Som ett första tillskott till mitt eget hushåll i Linköping. Tallrikarna var alla prydda med blåklintar, som passande nog är Östergötlands landskapsblomma (och även Folkpartiets blomma, vilket inte gör mig något det heller).
Mormor och morfar är förresten jättestora fans till min blogg, och det första de sa när de kom var att de tyckte inlägget om när Joël lärde mig dansa var jätteroligt. De frågade till och med om de kunde få se några danssteg. Nej, riktigt så roligt ska vi inte ha. Men tack så mycket för tallrikarna.