Ett oväntat möte
Jag satt och pillade bort klisterlappar från fodral till gamla ljudböcker. Just när jag lyckats få in kanten på en klisterlapp så långt under nageln att det började göra ont så ropade Linda på mig. Jag skulle hämta upp några böcker nere vid lånedisken.
Sagt och gjort. Jag tog den hysteriskt osmidiga vagnen och åkte ner en våning. Efter att ha konstaterat att det var tre stora papplådor med böcker som vägde åtminstone fem kilo var så började jag lasta dem på vagnen. Då hörde jag en röst från barnböckerna:
"Nämen hej!"
Jag är ju inte överförtjust i personal från vimarskolan, ni tror mig nog när jag säger att jag skulle ha sprungit åt motsatt håll om jag jag stött ihop med många av mina gamla högstadielärare. Men inte i detta fall.
På högstadiet hade varje klass två klassföreståndare. Vi hade en som följde oss från sjuan till nian, Andreas Sebring som var mitt stora stöd och min stora trygghet under hela högstadiet, och så en bredvid honom som byttes ut varje år.
I åttan var det Sophie. Vi hade henne bara i ett ämne och det var EA (som stod för "eget arbete" och egentligen borde ha hetat "lektionen då du gör allt som du borde ha gjort på någon annan lektion"), men jag gillade henne verkligen. Sen tog hon ledigt och i nian ersattes hon av en här icke namngiven mattelärare som jag tyckte hjärtligt illa om och vars närvaro som klassföreståndare störde mig i ett år.
Men där var hon nu alltså. Med sig hade hon också anledningen till sin ledighet, blonda Elsa på två år som stolt visade mig en bok om dinosaurier som hon skulle låna. Jag mindes att jag hade träffat henne två gånger tidigare, och båda gånger hade hon varit så liten att hon bara låg i en vagn och sov. Väldigt vad fort barn växer.
Sophie och jag kramades inte, men hon lade armen om mina axlar och jag gjorde likadant på henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag har utvecklats och visa henne att den där rädda tjejen i svart huvtröja för all framtid är borta. Men det fanns inte tid för det. Det blev ett "det är helt fantastiskt i Linköping, jag älskar min skola och min klass och mina lärare". En annan gång ska jag visa dig, Sophie.
Åh vad den här bloggen är dåligt uppdaterad. Det är TRAGISKT. Men jag kommer aldrig att bli en sån som bloggar varje dag bara för att berätta att jag har ätit fiskpinnar till lunch och sett en film. Jag bloggar när jag har något att säga, och då får det bli när det blir.
Men lite måste ni väl ändå få veta om vad som här hänt sen sist. Skolavslutningen var vacker, regnig, sorglig, lycklig och finklädd i en enda röra. Lycklig för att jag får komma tillbaka till en värld av vänskap, långa trappor och skratt, sorglig för att det tar elva veckor. Och för att treorna försvinner.
Jag jobbar på Vimmerby Bibliotek de första tre veckorna på lovet, vilket nu är den här och nästa. Jag har lärt mig att dricka varm choklad utan att bränna sönder munnen. Och sällskapet är alltid lika trevligt: mycket böcker, fina arbetskamrater och små doser av folk utifrån.
Och sen var det visst något bröllop häromdagen. Min mamma och syster satt hela dagen framför TV:n, själv flydde jag huset och tillbringade hela eftermiddagen hos min vän Alex. Mycket roligare. Allt tjat har gjort mig till antiroyalist, så Alex och jag bytte kanal så fort det dök upp något som hade med bröllopet att göra. Väl hemma tvingades jag ju ändå att se en sammanfattning, men men. Det roligaste var hon som satt bredvid kungen och hade på sig en illgrön klänning, Shrek-drottningen döpte vi henne till.
Men jag får väl säga grattis ändå. Jag gillar faktiskt Victoria, hon är liksom schysst. Så grattis, Victoria. Jag kanske blir bättre inställd till kungahuset nu när alla slutar tjata om det.
Nu borde jag städa, eftersom Elise kommer hit på torsdag. Eller så gör jag det i morgon. Känns mer lockande.
Puss och kram.
Sagt och gjort. Jag tog den hysteriskt osmidiga vagnen och åkte ner en våning. Efter att ha konstaterat att det var tre stora papplådor med böcker som vägde åtminstone fem kilo var så började jag lasta dem på vagnen. Då hörde jag en röst från barnböckerna:
"Nämen hej!"
Jag är ju inte överförtjust i personal från vimarskolan, ni tror mig nog när jag säger att jag skulle ha sprungit åt motsatt håll om jag jag stött ihop med många av mina gamla högstadielärare. Men inte i detta fall.
På högstadiet hade varje klass två klassföreståndare. Vi hade en som följde oss från sjuan till nian, Andreas Sebring som var mitt stora stöd och min stora trygghet under hela högstadiet, och så en bredvid honom som byttes ut varje år.
I åttan var det Sophie. Vi hade henne bara i ett ämne och det var EA (som stod för "eget arbete" och egentligen borde ha hetat "lektionen då du gör allt som du borde ha gjort på någon annan lektion"), men jag gillade henne verkligen. Sen tog hon ledigt och i nian ersattes hon av en här icke namngiven mattelärare som jag tyckte hjärtligt illa om och vars närvaro som klassföreståndare störde mig i ett år.
Men där var hon nu alltså. Med sig hade hon också anledningen till sin ledighet, blonda Elsa på två år som stolt visade mig en bok om dinosaurier som hon skulle låna. Jag mindes att jag hade träffat henne två gånger tidigare, och båda gånger hade hon varit så liten att hon bara låg i en vagn och sov. Väldigt vad fort barn växer.
Sophie och jag kramades inte, men hon lade armen om mina axlar och jag gjorde likadant på henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag har utvecklats och visa henne att den där rädda tjejen i svart huvtröja för all framtid är borta. Men det fanns inte tid för det. Det blev ett "det är helt fantastiskt i Linköping, jag älskar min skola och min klass och mina lärare". En annan gång ska jag visa dig, Sophie.
Åh vad den här bloggen är dåligt uppdaterad. Det är TRAGISKT. Men jag kommer aldrig att bli en sån som bloggar varje dag bara för att berätta att jag har ätit fiskpinnar till lunch och sett en film. Jag bloggar när jag har något att säga, och då får det bli när det blir.
Men lite måste ni väl ändå få veta om vad som här hänt sen sist. Skolavslutningen var vacker, regnig, sorglig, lycklig och finklädd i en enda röra. Lycklig för att jag får komma tillbaka till en värld av vänskap, långa trappor och skratt, sorglig för att det tar elva veckor. Och för att treorna försvinner.
Jag jobbar på Vimmerby Bibliotek de första tre veckorna på lovet, vilket nu är den här och nästa. Jag har lärt mig att dricka varm choklad utan att bränna sönder munnen. Och sällskapet är alltid lika trevligt: mycket böcker, fina arbetskamrater och små doser av folk utifrån.
Och sen var det visst något bröllop häromdagen. Min mamma och syster satt hela dagen framför TV:n, själv flydde jag huset och tillbringade hela eftermiddagen hos min vän Alex. Mycket roligare. Allt tjat har gjort mig till antiroyalist, så Alex och jag bytte kanal så fort det dök upp något som hade med bröllopet att göra. Väl hemma tvingades jag ju ändå att se en sammanfattning, men men. Det roligaste var hon som satt bredvid kungen och hade på sig en illgrön klänning, Shrek-drottningen döpte vi henne till.
Men jag får väl säga grattis ändå. Jag gillar faktiskt Victoria, hon är liksom schysst. Så grattis, Victoria. Jag kanske blir bättre inställd till kungahuset nu när alla slutar tjata om det.
Nu borde jag städa, eftersom Elise kommer hit på torsdag. Eller så gör jag det i morgon. Känns mer lockande.
Puss och kram.
Vad jag har lärt mig under ett år på FU
(Ni som inte går på FU behöver inte förstå allt, det är mycket interna skämt)
Jag har lärt mig att åka buss till Ryd, pendeltåg till Vikingstad och skabbig rälsbuss till Vimmerby, med en halvtimmes uppehåll för att se det fantastiska Rimforsa.
Jag har lärt mig flirta. Jag har lärt mig att kärlek inte alls är lätt för alla andra, utan att det tvärtom oftast är svårt, hur snygg och populär man än är.
Jag har lärt mig att debattera vilt, både på svenska och engelska. Förlorat några debatter om svensk politik, vunnit några om popcorn och bodyscanning på engelska och bevittnat en om IKEA:s toaletter.
Jag har lärt mig att prata spanska; säga Hej Johanna, vad heter du?, svara att jag bor i Väderstad och säga att idag är det imorgon, eller att det är torsdag för den delen.
Jag har nästan lärt mig att prata franska, i alla fall hur man skiljer på Jag är färdig och Jag är död. Men också ord som rumpa, förbluffa, gem och sparris.
Jag har lärt mig lite grann om nyanser, hur man går över till Andra Sidan och sedan återvänder, hur man gipsar en mjölkspann samt hur man INTE ritar av lökar på en handduk. Jag har också lärt mig att bild är så mycket mer än att bara sitta i en sal och rita på ett papper; bild är konstutställningar och ett kreativt tänkande som jag besitter, enligt min lärare.
Jag har lärt mig att rita grafer och att vi INTE kommer få någon mängdrabatt hur mycket äpplen vi än köper. Jag har också lärt mig att sluta gnälla, börja plugga och få mitt G i matte.
Jag har lärt mig att spela lacross, att tacklas och att gnälla mig igenom ett beeptest. Och lyckas på det, dessutom.
Jag har lärt hur man för en dialog med Jehovas Vittnen, eller i alla fall hur man skriver ett manus där man LÅTSAS göra det. Jag har lärt mig tycka och fått gapa för demokrati, längst fram i ett klassrum. Och älskat det.
Jag har lärt mig tyska utan att läsa det, bara genom att lyssna på mina vänner så kan jag nu säga: Jag är en mustasch. Ja, självklart.
Jag har lärt mig att skratta högre, le större, prata mer och vända blicken uppåt.
Jag har lärt mig att det aldrig har varit fel på mig, bara på min omgivning. Det beror inte på vem man är, det beror på vart man hamnar.
Jag har lärt mig att kramas, skratta och släppa människor intill mig. Jag har lärt mig att det finns godhet i världen, människor som tycker om mig.
Jag har lärt mig att även om det finns tjugosex andra elever i klassen, så finns det dem som väljer mig. Om de vill ha någon som går till McDonalds med dem när det är något mindre upphetsande till lunch, någon som följer med och köper godis på Hemmakväll, någon som följer med ner och letar efter rektorn för att få ett papper påskrivet, någon som sover hos dem i helgen och håller dem sällskap, någon som följer dem till tåget, någon att vänta på efter idrotten, någon att skicka ett SMS till när The Sims hänger sig, eller bara någon att ge en kram. Då gör de ett aktivt val. Och varje gång känner jag mig utvald.
Jag har lärt mig att man kan älska sin skola. Att man kan längta hela veckan efter att ha engelska, älska varje temaredovisning, ha sin klass som bakgrundsbild i datorn, gå igenom hela Linköping och vråla FU-sången...
Jag har lärt mig att äldre elever kan vara hur underbara som helst. Snälla, gulliga, välkomnande, omtänksamma.
Ni har lärt mig att vara stolt över den jag är, att vara lycklig.
Tack för allt, mina vänner. Jag älskar er alla. Vi ses i tvåan.
Jag har lärt mig att åka buss till Ryd, pendeltåg till Vikingstad och skabbig rälsbuss till Vimmerby, med en halvtimmes uppehåll för att se det fantastiska Rimforsa.
Jag har lärt mig flirta. Jag har lärt mig att kärlek inte alls är lätt för alla andra, utan att det tvärtom oftast är svårt, hur snygg och populär man än är.
Jag har lärt mig att debattera vilt, både på svenska och engelska. Förlorat några debatter om svensk politik, vunnit några om popcorn och bodyscanning på engelska och bevittnat en om IKEA:s toaletter.
Jag har lärt mig att prata spanska; säga Hej Johanna, vad heter du?, svara att jag bor i Väderstad och säga att idag är det imorgon, eller att det är torsdag för den delen.
Jag har nästan lärt mig att prata franska, i alla fall hur man skiljer på Jag är färdig och Jag är död. Men också ord som rumpa, förbluffa, gem och sparris.
Jag har lärt mig lite grann om nyanser, hur man går över till Andra Sidan och sedan återvänder, hur man gipsar en mjölkspann samt hur man INTE ritar av lökar på en handduk. Jag har också lärt mig att bild är så mycket mer än att bara sitta i en sal och rita på ett papper; bild är konstutställningar och ett kreativt tänkande som jag besitter, enligt min lärare.
Jag har lärt mig att rita grafer och att vi INTE kommer få någon mängdrabatt hur mycket äpplen vi än köper. Jag har också lärt mig att sluta gnälla, börja plugga och få mitt G i matte.
Jag har lärt mig att spela lacross, att tacklas och att gnälla mig igenom ett beeptest. Och lyckas på det, dessutom.
Jag har lärt hur man för en dialog med Jehovas Vittnen, eller i alla fall hur man skriver ett manus där man LÅTSAS göra det. Jag har lärt mig tycka och fått gapa för demokrati, längst fram i ett klassrum. Och älskat det.
Jag har lärt mig tyska utan att läsa det, bara genom att lyssna på mina vänner så kan jag nu säga: Jag är en mustasch. Ja, självklart.
Jag har lärt mig att skratta högre, le större, prata mer och vända blicken uppåt.
Jag har lärt mig att det aldrig har varit fel på mig, bara på min omgivning. Det beror inte på vem man är, det beror på vart man hamnar.
Jag har lärt mig att kramas, skratta och släppa människor intill mig. Jag har lärt mig att det finns godhet i världen, människor som tycker om mig.
Jag har lärt mig att även om det finns tjugosex andra elever i klassen, så finns det dem som väljer mig. Om de vill ha någon som går till McDonalds med dem när det är något mindre upphetsande till lunch, någon som följer med och köper godis på Hemmakväll, någon som följer med ner och letar efter rektorn för att få ett papper påskrivet, någon som sover hos dem i helgen och håller dem sällskap, någon som följer dem till tåget, någon att vänta på efter idrotten, någon att skicka ett SMS till när The Sims hänger sig, eller bara någon att ge en kram. Då gör de ett aktivt val. Och varje gång känner jag mig utvald.
Jag har lärt mig att man kan älska sin skola. Att man kan längta hela veckan efter att ha engelska, älska varje temaredovisning, ha sin klass som bakgrundsbild i datorn, gå igenom hela Linköping och vråla FU-sången...
Jag har lärt mig att äldre elever kan vara hur underbara som helst. Snälla, gulliga, välkomnande, omtänksamma.
Ni har lärt mig att vara stolt över den jag är, att vara lycklig.
Tack för allt, mina vänner. Jag älskar er alla. Vi ses i tvåan.
En inte-särskilt-kort redogörelse för helgen, nu i ord och bild
Hej mina vänner. Nu när jag har fått tolv timmars sömn och återhämtat mig något så är det dags att berätta om helgen.
Vi åkte till Skövde klockan halv åtta. Klockan elva åt vi spagetti och köttfärssås hos mormor och morfar. Klockan tolv sprang min kusin ut, tillsammans med cirka femtio miljoner andra 91:or, vi kramade henne och hängde en häst runt halsen på henne.
Klockan ett hade vi sett alla vagnar åka förbi inte bara en utan två gånger, och lyckats vinka till min kusin. Halv två var vi och mormor och morfar ute hos min moster och morbror och väntade på både dem och kusinen. När de dök upp så öppnade min kusin sina paket, det togs lite kort och pratades. Någonstans där satt jag också en halvtimme i solen, i klänning, och insåg exakt HUR känslig min bleka hud är. Jag brände sönder både axlarna och det runda området i urringningen på klänningen. Det var allt annat än behagligt.
Sen åt vi melon, kiwi, kalkon, frallor, vindruvor och en massa annat kul och pratade lite mer. Sen skjutsade pappa in mig till Skövde Central, där jag skulle ta tåget hemåt och mot nästa fest, den i Gullringens Simhall med FU-tjejerna.
Tågresan mellan Skövde och Nässjö är ganska lång och extremt seg. Jag stirrade ut genom fönstret lite, läste mycket i älskade Luftslottet Som Sprängdes, och tittade lite på mina medpassagerade. Mitt emot mig satt en kille i svart T-shirt med texten "Ju mer jag lär känna min kvinna, desto mer älskar jag min bil". På andra sidan mittgången satt en mamma och två barn, en pojke och en flicka. Pojken var kanske fem och flickan runt åtta. Pojken hette något så spännande som Shaun, det var inte ett dugg svårt att lista ut eftersom han var ganska livlig och mamman tilltalade honom med sitt namn ganska ofta. Fast på hans ryggsäck stod det Séan, så det var troligen så det stavades. Hade ju annars varit ganska komiskt om han hade hetat som Fåret Shaun. Bredvid hans namn stod i alla fall ett annat franskt namn, troligen ett flicknamn, som nog var hans storasysters. Antingen så var deras pappa fransk, eller så hade mamman bara en passion för franska namn. För övrigt skulle Séan och hans familj till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, så jag såg dem kliva av i Mariannelund ihop med mig.
Mina solbrända axlar klarade inte riktigt av att bära en ryggsäck, så varje steg i Nässjö blev rätt smärtsamt. På nästa tåg satt jag bara och stirrade ut genom fönstret, skrev långa SMS och tänkte igenom mitt liv. Mm, lite lagom muntert. I Mariannelund stod i alla fall min farbror och hans äldste son, en annan av mina kusiner, som skjutsade mig till Gullringen. Ja, tågförbindelserna mellan Skövde och Vimmerby är rätt kassa, så man kommer inte längre än till Mariannelund. Men min farbror körde mig enda fram till simhallens dörr, och min kusin hjälpte mig att lasta ur min sovsäck och ryggsäck.
Vi var sex tjejer med mig, av elva stycken bjudna. När jag kom hade Sofia, Emelie, Elin, Malin och Josse just badat och skulle fika. Så jag gjorde dem sällskap. Vi åt muffins, kakor gjorda av cornflakes och choklad, kladdkak, chokladbollar och en massa andra kakor och pratade om lite allt möjligt. Bland annat hade tjejerna fått en idé om att starta en klasstidning, och jag ska tydligen skriva ner mina tankar i Lillys Hörna. Jag är smickad. Det kör vi på i höst, när jag också bor i Linköping.
Sen badade tjejerna lite till,
och till slut lyckades de även lura i mig. Den hemska knallröda solbrännan fick mig inte direkt att känna mig mindre obekväm i bikini, men vattnet svalkade i alla fall lite
Sen gick vi upp, duchade, satte oss i bastun, duschade igen, torkade golvet och klädde på oss. Jag passade på att visa mina nya sadaler för alla. Min stora tragedi i livet är att jag har så stora fötter att det aldrig har funnits sånna där vackra, feminina skor i min storlek, men nu har jag köpt ett par på postorder. Jag älskar dem.
Sen gick vi över en gräsmatta och hem till Sofia, där vi dumpade alla grejer i hallen och hälsade på Japp.
Japp är Sofias hund. Han är stor som en älgkalv, extremt lurvig och totalt underbar. Som en gosig björn.
Sofia förbarmade sig över mig och lånade mig en flaska After Sun, som jag dränkte in mina stackars axlar med. Sen lastade vi in alla grejer i en bil och beordrade Sofias pappa att köra bort dem till oss, tog Japp och började gå bort mot det lilla huset på golfabanan.
Det bestod av ett litet kök, ett rum med en massa bord, en läskigt mörk hall och en toalett. Ytterdörren gick inte att låsa, vilket i vanliga fall skulle gjort mig ganska nervös och fånigt mörkrädd. Men Japp är, trots sin gosiga utsida, en utmärkt vakthund. Hans närvaro gjorde mig trygg.
När Sofias pappa väl hade kört dit våra grejer så knuffade vi undan borden och bredde ut våra sovsäckar på golvet. De som ville tog en macka till kvällsmat, sen borstade vi tänderna och kröp ner i våra sovsäckar och löste världsproblem. Klockan var kanske tolv (det satt en klocka på väggen precis ovanför mig) och vi hann avhandla en timme politik (under ledning av Sofia), en timme om våra klasskamrater och en timme om flum och sex innan de flesta somnade. Jag befann mig i ett slags dimmigt tillstånd som jag brukar hamna i när jag är tillräckligt trött; jag säger precis samma saker och reagerar likadant som vanligt, men hjärnan hänger inte riktigt med, allt är lite otydligt och overkligt. Det är svårt att beskriva. I vilket fall så måste jag ha somnat, för jag vaknade till när klockan var kanske kvart över två och då låg Sofia och Josse fortfarande och diskuterade livet. Jag muttrade något åt dem och somnade sedan om, så gott det gick.
Jag HATAR att sova i sovsäck. Golv är alltid fruktansvärt hårda och sovsäcken är alltid lagom knölig och obekväm. Dessutom lyckades jag inte blåsa upp den uppblåsbara kudden som jag hade med mig, så jag sov utan kudde. Efter festen i Motala så la Kalle och jag våra sovsäckar i soffan och jag sov med armstödet som kudde, det var faktiskt riktigt bekvämt. Men golv: NEJ TACK.
Jag vaknade klockan halv sex och insåg direkt att jag inte skulle kunna somna om, så jag kröp ur sovsäcken och satte mig och läste en stund. Sen vaknade Sofia och Malin och gjorde samma bedömning, så vi tre gick ut på en morgonpromenad med Japp. Mina finsandaler tyckte inte om det, de var fulla med jord och barr och gräs när vi kom tillbaka så jag ställde mig och tvättade dem. Mina fötter tyckte inte heller om det. Vid det här laget hade jag insett att mina sandaler var till för att ha på sig på kortare, gärna stillasittande, festliga tillfällen och INTE för att gå genom halva Gullringen i. Mina fötter skrek i protest för varje steg jag tog.
De andra vaknade så småningom, och vi åt en lätt frukost bestående av två mackor med smör och varsitt äpple. Det roliga var att klockan på väggen gick en timme efter; alltså hade klockan varit halv sju när jag vaknade, ett när vi kröp ner i sovsäckarna kvällen innan och närmare tre innan jag slutligen somnat. Jag hade sovit cirka fyra timmar. Jag var dimmig i hjärnan hela dagen.
Vi följde våra vänner till bussen, vinkade av dem och sen gick jag och Sofia hem till henne och åt varsin tallrik fil, för att komplettera vår frukost. Jag skulle ju få vara kvar i Gullringen till lördagkvällen då min familj kom hem från Skövde, så Sofia och jag hann med att åka in till Vimmerby och ta en runda där också. Så gott det gick, med mina värkande fötter.
Vi satte oss i solen och halvsov. Sen kom Sandra.
Sandra bor också i Gullringen och är en gammal barndomsvän till Sofia. Jag träffade Sandra när jag var på skrivarläger 2008, vi umgås inte så mycket på själva lägret men desto mer efter det. Och första gången jag pratade med Sofia, på tåget till Linköping vår allra första dag på FU, så insåg vi att vi hade en gemensam vän.
Och Sofia skulle på någon middagsbjudning hos några vänner till sina föräldrar. Så Sandra tog hand om mig.
Vi bestämde oss för att gå ut och skjuta med pilbåge. Sen kom vi på den mycket roliga idén att vi kunde passa på att ha picknick också. Sagt och gjort. Vi packade en svart tygkasse med ostbågar, Ahgrens Bilar, melonbitar, godis och en 1,5 liters hallonsoda. Sen gick vi (Sandra hörde mig väl klaga över mina smärtande fötter så hon lånade mig ett par foppatoffor som var lite för små men himla sköna ändå) till gräsmattan vid simhallen och sköt lite. Det är betydligt svårare än det ser ut. Men Sandra lyckades lära mig, och efter bara några försök så sköt jag riktigt hyfsat.
Sandra var duktig. Hon sköt tio, femton meter och fick pilarna att fastna i träd.
Sen satte vi oss på en bänk, drog den intill sandlådan och radade upp allt ätbart på sandlådans kant. Där satt vi och åt och smidde onda planer medan myggorna och flugorna surrade runt oss. Flugorna förstod vi, eftersom vampyrer är döda, men inte myggorna eftersom vi också är blodsugare.
Sandra och jag har fruktansvärt mycket gemensamt. Förutom skrivandet så delar vi en passion för Pirates of the Caribbean-filmerna, Harry Potter, fantasy i allmänhet och vampyrer och varulvar i synnerhet. Vi hade jätteroligt.
Efter picknicken och lite fler skadeskjutna träd så gick vi hem igen, och eftersom jag kände mig extremt slö i hjärnan så sa jag att vi kunde titta på en film. Det blev Kingdom Of Heaven, ännu en sån där film som jag borde ha sett.
Nu har jag sett den. Det var lite samma typ av film som Braveheart, fast Braveheart var snäppet bättre.
Kingdom Of Heaven var ändå helt okej. Orlando Bloom spelade huvudrollen och inte bara såg exakt likadan ut som i Pirates of the Caribbean, utan även betedde sig exakt likadant. Han var precis så där tröttsamt ÄDEL och HJÄLTEMODIG som Will Turner, med en försvunnen pappa som dök upp från ingenstanns. Fast lite ledsnare, lite allvarligare.
Min trötthet började ta ut sin rätt, och jag satt och blundade lite. Sen åt jag lite mer godis, för att hålla mig vaken. Sen hackade jag lite på Orlando Bloom för att han var så ädel att han sa nej till att gifta sig med flickan han älskade, bli kung och rädda hela landet, bara för att han ville ha ett RENT HJÄRTA. Blä.
Men han ändrade sig efter ett tag och avstyrde ett helt krig mellan kristna och muslimer. Det var en typisk filmscen; han höll tal inför tusendals stridsklara människor, och på frågan om hur de skulle klara sig svarade han med att adla alla stridsdugliga män till riddare med samma ed som han själv adlades med.
Sen kom min familj och hämtade mig, jag åkte hem och smörjde in mig med kylbalsam och sov i tolv timmar.
Tack till Sofia Ahlstrand, Elin Bergner, Malin Sällber, Emelie Pettersson, Josephine Tholander, Japp och Sofias föräldrar.
Och vi ses igen, Sandra <3
Vi åkte till Skövde klockan halv åtta. Klockan elva åt vi spagetti och köttfärssås hos mormor och morfar. Klockan tolv sprang min kusin ut, tillsammans med cirka femtio miljoner andra 91:or, vi kramade henne och hängde en häst runt halsen på henne.
Klockan ett hade vi sett alla vagnar åka förbi inte bara en utan två gånger, och lyckats vinka till min kusin. Halv två var vi och mormor och morfar ute hos min moster och morbror och väntade på både dem och kusinen. När de dök upp så öppnade min kusin sina paket, det togs lite kort och pratades. Någonstans där satt jag också en halvtimme i solen, i klänning, och insåg exakt HUR känslig min bleka hud är. Jag brände sönder både axlarna och det runda området i urringningen på klänningen. Det var allt annat än behagligt.
Sen åt vi melon, kiwi, kalkon, frallor, vindruvor och en massa annat kul och pratade lite mer. Sen skjutsade pappa in mig till Skövde Central, där jag skulle ta tåget hemåt och mot nästa fest, den i Gullringens Simhall med FU-tjejerna.
Tågresan mellan Skövde och Nässjö är ganska lång och extremt seg. Jag stirrade ut genom fönstret lite, läste mycket i älskade Luftslottet Som Sprängdes, och tittade lite på mina medpassagerade. Mitt emot mig satt en kille i svart T-shirt med texten "Ju mer jag lär känna min kvinna, desto mer älskar jag min bil". På andra sidan mittgången satt en mamma och två barn, en pojke och en flicka. Pojken var kanske fem och flickan runt åtta. Pojken hette något så spännande som Shaun, det var inte ett dugg svårt att lista ut eftersom han var ganska livlig och mamman tilltalade honom med sitt namn ganska ofta. Fast på hans ryggsäck stod det Séan, så det var troligen så det stavades. Hade ju annars varit ganska komiskt om han hade hetat som Fåret Shaun. Bredvid hans namn stod i alla fall ett annat franskt namn, troligen ett flicknamn, som nog var hans storasysters. Antingen så var deras pappa fransk, eller så hade mamman bara en passion för franska namn. För övrigt skulle Séan och hans familj till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, så jag såg dem kliva av i Mariannelund ihop med mig.
Mina solbrända axlar klarade inte riktigt av att bära en ryggsäck, så varje steg i Nässjö blev rätt smärtsamt. På nästa tåg satt jag bara och stirrade ut genom fönstret, skrev långa SMS och tänkte igenom mitt liv. Mm, lite lagom muntert. I Mariannelund stod i alla fall min farbror och hans äldste son, en annan av mina kusiner, som skjutsade mig till Gullringen. Ja, tågförbindelserna mellan Skövde och Vimmerby är rätt kassa, så man kommer inte längre än till Mariannelund. Men min farbror körde mig enda fram till simhallens dörr, och min kusin hjälpte mig att lasta ur min sovsäck och ryggsäck.
Vi var sex tjejer med mig, av elva stycken bjudna. När jag kom hade Sofia, Emelie, Elin, Malin och Josse just badat och skulle fika. Så jag gjorde dem sällskap. Vi åt muffins, kakor gjorda av cornflakes och choklad, kladdkak, chokladbollar och en massa andra kakor och pratade om lite allt möjligt. Bland annat hade tjejerna fått en idé om att starta en klasstidning, och jag ska tydligen skriva ner mina tankar i Lillys Hörna. Jag är smickad. Det kör vi på i höst, när jag också bor i Linköping.
Sen badade tjejerna lite till,
och till slut lyckades de även lura i mig. Den hemska knallröda solbrännan fick mig inte direkt att känna mig mindre obekväm i bikini, men vattnet svalkade i alla fall liteSen gick vi upp, duchade, satte oss i bastun, duschade igen, torkade golvet och klädde på oss. Jag passade på att visa mina nya sadaler för alla. Min stora tragedi i livet är att jag har så stora fötter att det aldrig har funnits sånna där vackra, feminina skor i min storlek, men nu har jag köpt ett par på postorder. Jag älskar dem.
Sen gick vi över en gräsmatta och hem till Sofia, där vi dumpade alla grejer i hallen och hälsade på Japp.
Japp är Sofias hund. Han är stor som en älgkalv, extremt lurvig och totalt underbar. Som en gosig björn.
Sofia förbarmade sig över mig och lånade mig en flaska After Sun, som jag dränkte in mina stackars axlar med. Sen lastade vi in alla grejer i en bil och beordrade Sofias pappa att köra bort dem till oss, tog Japp och började gå bort mot det lilla huset på golfabanan.
Det bestod av ett litet kök, ett rum med en massa bord, en läskigt mörk hall och en toalett. Ytterdörren gick inte att låsa, vilket i vanliga fall skulle gjort mig ganska nervös och fånigt mörkrädd. Men Japp är, trots sin gosiga utsida, en utmärkt vakthund. Hans närvaro gjorde mig trygg.
När Sofias pappa väl hade kört dit våra grejer så knuffade vi undan borden och bredde ut våra sovsäckar på golvet. De som ville tog en macka till kvällsmat, sen borstade vi tänderna och kröp ner i våra sovsäckar och löste världsproblem. Klockan var kanske tolv (det satt en klocka på väggen precis ovanför mig) och vi hann avhandla en timme politik (under ledning av Sofia), en timme om våra klasskamrater och en timme om flum och sex innan de flesta somnade. Jag befann mig i ett slags dimmigt tillstånd som jag brukar hamna i när jag är tillräckligt trött; jag säger precis samma saker och reagerar likadant som vanligt, men hjärnan hänger inte riktigt med, allt är lite otydligt och overkligt. Det är svårt att beskriva. I vilket fall så måste jag ha somnat, för jag vaknade till när klockan var kanske kvart över två och då låg Sofia och Josse fortfarande och diskuterade livet. Jag muttrade något åt dem och somnade sedan om, så gott det gick.
Jag HATAR att sova i sovsäck. Golv är alltid fruktansvärt hårda och sovsäcken är alltid lagom knölig och obekväm. Dessutom lyckades jag inte blåsa upp den uppblåsbara kudden som jag hade med mig, så jag sov utan kudde. Efter festen i Motala så la Kalle och jag våra sovsäckar i soffan och jag sov med armstödet som kudde, det var faktiskt riktigt bekvämt. Men golv: NEJ TACK.
Jag vaknade klockan halv sex och insåg direkt att jag inte skulle kunna somna om, så jag kröp ur sovsäcken och satte mig och läste en stund. Sen vaknade Sofia och Malin och gjorde samma bedömning, så vi tre gick ut på en morgonpromenad med Japp. Mina finsandaler tyckte inte om det, de var fulla med jord och barr och gräs när vi kom tillbaka så jag ställde mig och tvättade dem. Mina fötter tyckte inte heller om det. Vid det här laget hade jag insett att mina sandaler var till för att ha på sig på kortare, gärna stillasittande, festliga tillfällen och INTE för att gå genom halva Gullringen i. Mina fötter skrek i protest för varje steg jag tog.
De andra vaknade så småningom, och vi åt en lätt frukost bestående av två mackor med smör och varsitt äpple. Det roliga var att klockan på väggen gick en timme efter; alltså hade klockan varit halv sju när jag vaknade, ett när vi kröp ner i sovsäckarna kvällen innan och närmare tre innan jag slutligen somnat. Jag hade sovit cirka fyra timmar. Jag var dimmig i hjärnan hela dagen.
Vi följde våra vänner till bussen, vinkade av dem och sen gick jag och Sofia hem till henne och åt varsin tallrik fil, för att komplettera vår frukost. Jag skulle ju få vara kvar i Gullringen till lördagkvällen då min familj kom hem från Skövde, så Sofia och jag hann med att åka in till Vimmerby och ta en runda där också. Så gott det gick, med mina värkande fötter.
Vi satte oss i solen och halvsov. Sen kom Sandra.
Sandra bor också i Gullringen och är en gammal barndomsvän till Sofia. Jag träffade Sandra när jag var på skrivarläger 2008, vi umgås inte så mycket på själva lägret men desto mer efter det. Och första gången jag pratade med Sofia, på tåget till Linköping vår allra första dag på FU, så insåg vi att vi hade en gemensam vän.
Och Sofia skulle på någon middagsbjudning hos några vänner till sina föräldrar. Så Sandra tog hand om mig.
Vi bestämde oss för att gå ut och skjuta med pilbåge. Sen kom vi på den mycket roliga idén att vi kunde passa på att ha picknick också. Sagt och gjort. Vi packade en svart tygkasse med ostbågar, Ahgrens Bilar, melonbitar, godis och en 1,5 liters hallonsoda. Sen gick vi (Sandra hörde mig väl klaga över mina smärtande fötter så hon lånade mig ett par foppatoffor som var lite för små men himla sköna ändå) till gräsmattan vid simhallen och sköt lite. Det är betydligt svårare än det ser ut. Men Sandra lyckades lära mig, och efter bara några försök så sköt jag riktigt hyfsat.
Sandra var duktig. Hon sköt tio, femton meter och fick pilarna att fastna i träd.
Sen satte vi oss på en bänk, drog den intill sandlådan och radade upp allt ätbart på sandlådans kant. Där satt vi och åt och smidde onda planer medan myggorna och flugorna surrade runt oss. Flugorna förstod vi, eftersom vampyrer är döda, men inte myggorna eftersom vi också är blodsugare.
Sandra och jag har fruktansvärt mycket gemensamt. Förutom skrivandet så delar vi en passion för Pirates of the Caribbean-filmerna, Harry Potter, fantasy i allmänhet och vampyrer och varulvar i synnerhet. Vi hade jätteroligt.
Efter picknicken och lite fler skadeskjutna träd så gick vi hem igen, och eftersom jag kände mig extremt slö i hjärnan så sa jag att vi kunde titta på en film. Det blev Kingdom Of Heaven, ännu en sån där film som jag borde ha sett.
Nu har jag sett den. Det var lite samma typ av film som Braveheart, fast Braveheart var snäppet bättre.
Kingdom Of Heaven var ändå helt okej. Orlando Bloom spelade huvudrollen och inte bara såg exakt likadan ut som i Pirates of the Caribbean, utan även betedde sig exakt likadant. Han var precis så där tröttsamt ÄDEL och HJÄLTEMODIG som Will Turner, med en försvunnen pappa som dök upp från ingenstanns. Fast lite ledsnare, lite allvarligare.
Min trötthet började ta ut sin rätt, och jag satt och blundade lite. Sen åt jag lite mer godis, för att hålla mig vaken. Sen hackade jag lite på Orlando Bloom för att han var så ädel att han sa nej till att gifta sig med flickan han älskade, bli kung och rädda hela landet, bara för att han ville ha ett RENT HJÄRTA. Blä.
Men han ändrade sig efter ett tag och avstyrde ett helt krig mellan kristna och muslimer. Det var en typisk filmscen; han höll tal inför tusendals stridsklara människor, och på frågan om hur de skulle klara sig svarade han med att adla alla stridsdugliga män till riddare med samma ed som han själv adlades med.
Sen kom min familj och hämtade mig, jag åkte hem och smörjde in mig med kylbalsam och sov i tolv timmar.
Tack till Sofia Ahlstrand, Elin Bergner, Malin Sällber, Emelie Pettersson, Josephine Tholander, Japp och Sofias föräldrar.
Och vi ses igen, Sandra <3
