The magic can begin

(Ni som inte går på FU behöver inte förstå allt, det är mycket interna skämt)

Jag har lärt mig att åka buss till Ryd, pendeltåg till Vikingstad och skabbig rälsbuss till Vimmerby, med en halvtimmes uppehåll för att se det fantastiska Rimforsa.
Jag har lärt mig flirta. Jag har lärt mig att kärlek inte alls är lätt för alla andra, utan att det tvärtom oftast är svårt, hur snygg och populär man än är.
Jag har lärt mig att debattera vilt, både på svenska och engelska. Förlorat några debatter om svensk politik, vunnit några om popcorn och bodyscanning på engelska och bevittnat en om IKEA:s toaletter.
Jag har lärt mig att prata spanska; säga Hej Johanna, vad heter du?, svara att jag bor i Väderstad och säga att idag är det imorgon, eller att det är torsdag för den delen.
Jag har nästan lärt mig att prata franska, i alla fall hur man skiljer på Jag är färdig och Jag är död. Men också ord som rumpa, förbluffa, gem och sparris.
Jag har lärt mig lite grann om nyanser, hur man går över till Andra Sidan och sedan återvänder, hur man gipsar en mjölkspann samt hur man INTE ritar av lökar på en handduk. Jag har också lärt mig att bild är så mycket mer än att bara sitta i en sal och rita på ett papper; bild är konstutställningar och ett kreativt tänkande som jag besitter, enligt min lärare.
Jag har lärt mig att rita grafer och att vi INTE kommer få någon mängdrabatt hur mycket äpplen vi än köper. Jag har också lärt mig att sluta gnälla, börja plugga och få mitt G i matte.
Jag har lärt mig att spela lacross, att tacklas och att gnälla mig igenom ett beeptest. Och lyckas på det, dessutom.
Jag har lärt hur man för en dialog med Jehovas Vittnen, eller i alla fall hur man skriver ett manus där man LÅTSAS göra det. Jag har lärt mig tycka och fått gapa för demokrati, längst fram i ett klassrum. Och älskat det.
Jag har lärt mig tyska utan att läsa det, bara genom att lyssna på mina vänner så kan jag nu säga: Jag är en mustasch. Ja, självklart.

Jag har lärt mig att skratta högre, le större, prata mer och vända blicken uppåt.
Jag har lärt mig att det aldrig har varit fel på mig, bara på min omgivning. Det beror inte på vem man är, det beror på vart man hamnar.
Jag har lärt mig att kramas, skratta och släppa människor intill mig. Jag har lärt mig att det finns godhet i världen, människor som tycker om mig.
Jag har lärt mig att även om det finns tjugosex andra elever i klassen, så finns det dem som väljer mig. Om de vill ha någon som går till McDonalds med dem när det är något mindre upphetsande till lunch, någon som följer med och köper godis på Hemmakväll, någon som följer med ner och letar efter rektorn för att få ett papper påskrivet, någon som sover hos dem i helgen och håller dem sällskap, någon som följer dem till tåget, någon att vänta på efter idrotten, någon att skicka ett SMS till när The Sims hänger sig, eller bara någon att ge en kram. Då gör de ett aktivt val. Och varje gång känner jag mig utvald.
Jag har lärt mig att man kan älska sin skola. Att man kan längta hela veckan efter att ha engelska, älska varje temaredovisning, ha sin klass som bakgrundsbild i datorn, gå igenom hela Linköping och vråla FU-sången...
Jag har lärt mig att äldre elever kan vara hur underbara som helst. Snälla, gulliga, välkomnande, omtänksamma.

Ni har lärt mig att vara stolt över den jag är, att vara lycklig.
Tack för allt, mina vänner. Jag älskar er alla. Vi ses i tvåan.