The magic can begin

Jag sitter på Starbucks på Köningsallee och betalar räkningar. Mm, det är precis lika kul som det låter. Kanske håller jag ändå på att bli vuxen, trots att jag var och varannan dag känner mig som ett barn som irrar runt i Tyskland utan att ha en aning om vad hon håller på med.

 

Biljettkontrollanter. En yrkesgrupp som jag för bara några veckor sedan aldrig reflekterat över, men som nu upptar mina tankar varje dag.

Jag saknar England. Där fanns det spärrar vid alla tåg och tunnelbanor och utan rätt biljett kom man överhuvudtaget inte igenom. Tyskland är en djungel av olika biljetter, prisklasser och trafiksystem. Och även om jag byter språk på biljettautomaterna så känns det helt ärligt som om det inte gör någon skillnad, jag fattar fortfarande ingenting.

Det är inte ofta jag tjuvåker på tunnelbanan i Düsseldorf eller Köln. Tanken på att bli utskälld av en tysk biljettkontrollant skrämmer mig så mycket att jag hellre går sex hållplatser. Men även när jag har köpt en biljett så sitter jag hela tiden och tittar efter kontrollanter, håller andan så fort jag ser någon som påminner det minsta om en sådan.

Har jag rätt biljett? Jag stämplade den i automaten, eller hur? Borde jag kanske INTE ha gjort det? Har jag åkt så många stationer att jag egentligen skulle haft en biljett för en annan priszon, eller för motsatsen till kortsträcka? Vad ÄR motsatsen till kortsträcka och hur ska jag kunna veta det? Nej, det här är för läskigt, jag tror jag hoppar av här och går sista biten.

Tågen mellan Düsseldorf och Köln är ännu läskigare, för då KAN jag inte hoppa av och gå sista biten. Jag har snappat upp lite från Caddy, men jag är fortfarande nervös varenda gång jag ska köpa biljett.

 

Vilken sorts människor kommer på att de vill jobba som biljettkontrollanter? Behövs det någon utbildning för arbetet? Vilka egenskaper efterfrågas när de anställs?

 

Jag har skola tre eller fyra timmar om dagen, oftast mellan 14:30 och 17:30. En annan sak jag saknar med England är det vackra huset vår skola låg i, ekorrarna som skuttade runt på gräsmattan utanför och att jag alltid kunde vara där på kvällarna.

Nu för tiden håller vi till på tredje våningen i en ful byggnad i centrala Düsseldorf. Vi har ett klassrum och två toaletter och får absolut inte vara kvar på kvällarna. Det har hänt att folk gått på toaletten och blivit inlåsta i byggnaden, och eftersom de flesta av lärarna bor i Köln så har de fått ringa någon från Svenska Konsultatet (har ingen aning om vad detta är men de håller till på vår våning eller på den strax över) som fått komma och låsa upp.

Vi har tre lärare, alla tre är tyskar. Om det blir kris så kan de förklara saker på engelska, annars är allting på tyska. Studietempot är högt och jag är oerhört glad över att jag har lite förkunskaper, annars skulle jag nog haft svårt att hänga med. Jag är ännu gladare över att det är korta dagar, för jag blir fruktansvärt trött i huvudet av lektionerna.

 

Igår övade vi på att ge och ta emot vägbeskrivningar. Jag och killen jag jobbade med konstaterade att vi inte kan detta ens på svenska, och att vi egentligen borde tatuera in i pannan att folk inte ska fråga oss. Gärna på dålig tyska. När jag sen lite halvt för mig själv frågade varför jag lade allt skräp på bordet när jag satt precis framför en papperskorg så sa han att jag kunde ha frågat honom om vägbeskrivning till papperskorgen.

Sagt och gjort: vi slog upp ordet för papperskorg och han gav mig en fin vägbeskrivning dit. Först någonting med vänster, och sen att jag bara kunde vrida på mig 180 grader. Den här killen var rolig, jag ska lägga hans namn på minnet.

 

Efter skolan igår åkte jag till Köln. Caddy har en kompis som heter Filippa, de gick en tyskakurs tillsammans förra året och Caddy har enda sedan dess pratat väldigt mycket om henne och framförallt om hur lik mig hon är.

Så när Filippa och hennes syster Louise nu var i Tyskland och hälsade på så var jag ju tvungen att träffa dem, och precis som Caddy gissat så klickade Filippa och jag direkt. Hennes syster var också jättetrevlig. Vi såg på teater på Youtube (David Tennant spelade Shakespeare, Lillys våta dröm kort sagt), lyssnade på Smurfhits och sen mötte vi upp Carl och gick ut och åt på en asiatisk resturang. Jag åt nudlar och grönsaker, det var himmelskt gott och jag lyckades hantera ätpinnarna hyfsat bra. Även om jag saknade Hanami och Chiemi, som visade mig hur jag skulle göra när vi var i London.

Sen tog vi avsked av Filippa och Louise, jag följde med Caddy hem och såg på anime. Vi såg Vampire Knight tillsammans den sommaren då vi bodde i Linköping, och när vi nu började om med den så var det som att återse en kär gammal vän.

Min tyskaklass skulle på utflykt till Köln idag, så eftersom det kändes fruktansvärt onödigt att åka hem sov jag på en madrass hos Caddy och Carl. Mötte upp klassen på tågstationen dagen efter, vi gick en liten tur i Köln och var sen och åt innan det var dags var dagens huvudattraktion: det som jag ganska snabbt döpte till Natzi-museet. Vi fick se var Gespato hade sina kontor, höra historier om hur de arbetade och hur lite som behövdes för att de skulle arrestera, förhöra och tortera folk de misstänkte var emot Hitler.

Sen gick vi ner i en mörk källare med tjocka väggar och kalla betonggolv och såg cellerna som deras fångar satt inspärrade in. Ja, det var ungefär lika kul som det låter. Jag skulle aldrig kunna besöka ett koncentrationsläger, jag är alldeles för känslig för sånt här. Jag kunde riktigt känna hur väggarna skrek ut ångesten hos alla som någonsin suttit inspärrade där, och när ingen såg lade jag min hand mot väggen som för att trösta den.

Här är en av cellerna, och i en sådan kunde det sitta tjugo människor inspärrade samtidigt:

 

Nu stänger Starbucks snart, så jag lämnar er med bilden av Gestapos fängelseceller tills vi hörs igen. Partystämning är ju bara förnamnet.

Klockan är 01:33 och jag borde sova nu. Jag borde ha sovit för länge sen.
Men hur ska jag kunna sova när Tyskland kallar på mig utanför fönstret? När själva gatorna i Düsseldorf viskar mitt namn?

Det kan inte förnekas att jag kände mig hemma när jag kom till Köln. Men kanske är det trots allt detta jag behöver, två olika världar en pendeltågsresa mellan varandra. Düsseldorf där jag har min fasta punkt, skolan och lägenheten och min vardag, och Köln där Caddy och jag skrattar och gråter till Doctor Who och skrattandes går till tunnelbanan under vitgula gatlyktor.
   Jag trodde att ingenting någonsin skulle kunna mäta sig med min stuga på Gotland, men min lägenhet är fantastisk. Ljus, fräsch, rymlig och oerhört hög standard för att vara utomlands (tro mig, jag vet vad jag pratar om). I ett sms till Caddy roade jag mig med att räkna upp allt som finns här som jag inte hade på Gotland: ett badrumsskåp, ett klädskåp, en mikro, ett skrivbord, och mest av allt en diskmaskin.
Jag är 21 år gammal och har ingen aning om hur man använder en diskmaskin. Jag har aldrig tidigare bott någonstans där det funnits en.

Vi hade introduktionsdag i skolan idag, på tredje våningen i en rätt ful byggnad mitt inne i Düsseldorf. Jag träffade Malin som är den som verkar vara mest ansvarig för kursen, Philip som pratade bra svenska med stark tysk brytning och den tredje vars namn jag aldrig lyckas komma ihåg. Han hade skägg och skulle egentligen vara pappaledig. Han kan ha hetat till exempel Erik.
80% av mina klasskamrater håller på med någon sorts universitetsutbildning hemma i Sverige. Jag är garanterat den enda i klassen som aldrig har varesig haft något jobb eller satt min fot på en högskola. Men det behöver de inte få veta. Jag är här för att lära mig tyska och för att umgås med Caddy, inte för att få några nära vänner i klassen.
Vi skulle ”intervjua” vår bordsgranne och presentera henom inför resten av gruppen. Killen jag satt bredvid hade gått Handelshögskolan i Göteborg, gillade att träna och pluggade nu någonting med ekonomi. Jag konstaterade efter 30 sekunder att vi inte hade något som helst gemensamt, men fortsatte ändå artigt att intressera mig för hans liv. Han bodde i värdfamilj här i Düsseldorf och trivdes med det, de var jättetrevliga och hade till och med hämtat upp honom på flygplatsen.
”Oj, vad snällt, ja jag fick ju ta mig därifrån själv och det var inte så lätt…”
”Tog du en taxi då eller?”
Detta, kära bloggläsare, kallas klasskillnad. Jag kan räkna antalet gånger jag åkt taxi i mitt liv på ena handens fingrar, och de gångerna har det så gott som alltid varit någon annan som betalat.
Men jag var noga med att få det att låta som att jag mycket väl KUNDE ha gjort det om jag hade velat, att jag såhär i efterhand kände att jag kanske BORDE ha gjort det eftersom det varit enklare än att släpa allt bagage på diverse tåg.
   Vi åt lunch tillsammans och fick en guidad tur i Düsseldorf av honom som egentligen borde varit pappaledig. Jag spelade min roll som social väldigt bra, eftersom jag har väldigt mycket erfarenhet av resor och språk och utbyten så var det lätt att hitta samtalsämnen. Den jag bondade mest med var en tjej som varit au pair i Edinburgh, pluggade historia och tyckte om att läsa. Hon hade som mål att läsa en massa tyska författare under vår kurs här.
   Vi har fått ett schema för varje dag under hela kursen, och jag kunde inte varit lyckligare. De flesta dagar börjar vi klockan 13, eller till och med 14:30. ÄNTLIGEN en kurs som är anpassad till min dygnsrytm. Jag kan stanna uppe sent och få min Lilly-tid, nattliga äventyr i en stad som sjuder av liv eller kreativitet hemma framför datorn. Jag kan sova ut på morgnarna, gå och handla om detta behövs och äta frukost i lugn och ro. Vakna till liv lagom tills skolan börjar.

Jag är övertygad om att det enda sättet att lära sig tala och förstå ett språk ordentligt är att åka till landet där det talas. Tyskan är överallt, inom mig och i själva luften jag andas.
Jag brukar definiera det som att jag förstår tillräckligt mycket tyska för att låtsas att jag talar det. Jag kan säga tack, hej, hej då, ursäkta, varsågod och god morgon på rätt ställe, le och nicka.
Jag läste den allra mest grundläggande nybörjartyskan under mitt sista gymnasieår, kom aldrig så långt som jag skulle velat. Men jag hade en väldigt, väldigt bra lärare som lade grunden för ett helt språk, fick mig att vilja uppleva tysk kultur med mina egna sinnen. Det finns två ord jag fortfarande uttalar så som hon lärde mig, trots att alla jag träffat uttalar dem på ett annat sätt.
Caddy har bott i Tyskland i över ett år nu. Hon var den som lärde mig åka kollektivt, handla matvaror och äta ute. Samt väldigt mycket om politik, även om jag inte kommer ihåg allt.
Ett av de första ord jag lärde mig var haufbahnhof, förkortat hbf. Caddy insisterade på att kalla alla större tågstationer för haufbahnhof, oavsett vilket land de låg i.

Idag gav jag nästan sju euro till en främling på en tågstation. En artig ung man, bara några år äldre än mig, med fina ögon. Han kan ha varit från till exempel Holland eller Frankrike, talade bra engelska och förklarade att han missat sitt tåg och nu var tvungen att betala en hutlöst stor summa för att ta nästa. Han visade ett kvitto, sa att han var tvungen att hinna med ett flyg och att hans kompisar redan hade åkt.
Det känns inte alls som att jag slängt pengarna i sjön, det enda jag känner när jag tänker tillbaka på det är att jag hoppas att det löste sig för honom. Det föll mig aldrig ens in att han skulle kunnat lura av mig pengar, för jag såg i hans ögon att det han sa var sant. Jag vågar ändå påstå att jag är en bra människokännare.
   För ett tag sedan gjorde jag ett personlighetstest på Facebook. Mitt resultat blev ”Unconditionally Loving”, hon som älskar villkorslöst, och jag tyckte spontant att det lät rätt tragiskt. Som en hund som tittar lika avgudande på sina ägare oavsett hur mycket stryk den får.
Min storasyster (nej, vi är inte biologiska systrar, men jag kommer fortsätta benämna henne så för detta är vad hon är för mig) sa att det var en fin egenskap, att det är beundransvärt att kunna älska som jag gör. Att det sorgliga i själva verket är att det utnyttjas av andra människor.

Alltså jag orkar inte... Vet inte ens vad jag ska börja citera från kvällens deltävling.

"Det är jag som är SVT:s nya blattetjej, så den kvoten är fylld."

"Oh ja, jag är helt redo för att sitta i soffan i mjukisbyxor och prutta."

"Det här är första gången jag är med i Melodifestivalen. Oj, där kom det lite kiss i trosan..."

"... och vi vill inte ha något ironiskt röstande ikväll, för det är det vi har EU-valet till." + i stort sätt allt denna programledare sa under kvällen. Jag ville bara slå mig själv hårt i ansiktet med fjärrkontrollen varje gång han överhuvudtaget öppnade munnen.

Och vad är kul med att kasta skit på Danmark och låta dem elda upp pappersansikten?

 

Okej, jag får väl erkänna att kvällens deltävling inte hade min odelade uppmärksamhet. Jag satt på Facebook och chattade med Caddy, Kemo och Frankie, och de är så fina att de måste gå före allt annat. Men TV:n stod på, och jag hörde precis så mycket som jag behövde.

Lilla Yohio, varför kan du inte bara sjunga på japanska? Med körsbärsträd i bakgrunden och rosa körsbärsblommor som regnar ner på dig i låtens höjning? Jag skulle smälta och rösta upp alla mina pengar. Lovar. Så gör det nästa gång, jag vet ju att du kan.

Lyssna på den här, kära bloggläsare, så förstår ni vad jag längtar efter:

http://www.youtube.com/watch?v=M4KLGC2a67o

Att lyssna på den låten är som att flyga till det Japan jag bara sett i mina drömmar. Landet där det regnar körsbärsblommor.

 

Okej, förutom Yohio så hade vi...

Killen som sjöng om sin döde bror. Det berörde mig faktiskt, skönt med i alla fall EN låt med lite mening i.

Han som aldrig tog sig till sovrummet. Stackars kille.

Hon med sångfågeln. Aja, sjunga kunder hon i alla fall.

Melodi nummer två, som måste gått mig spårlöst förbi.

Bygdens son, han med det tyska namnet och den kassa låten.

Helena Paparizou, vars låt jag inte heller minns. Men jag har en känsla av att den ändå var hyfsad.

Och, sist men inte minst, kvällens bottenskrap: "Du är en wo ho ho, cassanova, wo ho ho, ingenstanns att sova..." Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta.

 

Sorry, folket, jag ska försöka engagera mig lite mer nästa vecka. Om det inte är lika katastrofdåligt då också, förstås, då kanske jag stänger av TV:n istället.

Caddy, Kemo och Frankie kommer alltid att gå först.

Anna-Maria drömde om ordet "foresser" inatt, och vi ägnade hela lunchen åt att fundera över vad det kan tänkas betyda. Hade hennes sovande hjärna hittat på ett nytt ord, bara sådär?

"Det låter som något man har i halsen..."

"Eller en fransk efterrätt." föreslog jag.

"Ja, lite grann. Som i 'gillar du foress?'..."

Själv gick jag runt och sjöng "pink fluffy unicorns, dancing on rainbows, pink fluffy unicorns, dancing on rainbows" på ett ganska psyksjukt sätt. Amanda i manusklassen kom in i matsalen, sjungande på samma låt, och utbrast någonting om att jag hade förstört hennes dag.

"Det är Alex fel!" försvarade jag mig. För det var Alex som började sjunga på låten i fråga och sen visade mig den på Youtube. Det fanns en tiotimmarsversion. Med en My Little Pony-baserad video. Jag delade med mig av låten till Facebook, och på ett sadistiskt sätt blev jag glad över att höra att Amanda inte heller fått något gjort under förmiddagen. Samt troligen terroriserat resten av sin klass med låten.

"Åh, nu fick jag ångest." sa jag utan någon speciell anledning när vi ställde bort vår disk. "Hej Bergman." sa jag sedan allvarligt och fäste min blick på en punkt i tomma luften.

"Ser du honom?" skrattade Anna-Maria bakom mig.

"Jag känner honom." sa jag, fortfarande allvarligt. "Jag känner honom inom mig."

"Åh, det där var mer än vad jag ville veta..."

"Det där får stå för DIG! Jag menar att jag känner att jag han lever och verkar genom mig, att jag har en väldigt fin och nära kontakt med honom..."

"Du gör det bara värre..."

"MEN KAN DU VARA TYST!?"

 

Sen skulle vi leta upp Ludde för att fråga något om Irlandsresan.

"Är han här idag?"

"Ja, jag såg honom i morse. Jag har dock ingen aning om VAR han är."
"Luuuuuudde?" ropade vi i olika tonlägen när vi gick genom korridoren på skolans övervåning, tittade in i alla klassrum vi gick förbi.

I korridorens sista rum satt Ludde och hörde oss gott och väl från sekunden vi kom upp för trappan. Han ställde sig bakom dörren, hoppade ut och skrek "BU!" när vi skulle titta in i det sista rummet. Vi hoppade högt båda två.

"Du får inte skrämmas sådär!"

 

Någonstans under dagen konstaterade jag att om alla författare inte redan är lite galna så lär vi definitivt bli det av att gå på skrivarlinjen.

Men jag sa det på ett väldigt kärleksfullt sätt.

Vi ska börja med att skriva dialog. Och som uppvärmning fick vi i uppgift att gå runt, på skolan eller i Fårösund, och lyssna på folk som pratar. Skriva ner exakt vad de säger, inklusive hostningar och pauser.

Jag, Tobias och Anna-Maria gick till den där Röda Korset-butiken som bara har öppet när vi går i skolan. Där satt halva klassen och inte en enda utomstående, så vi gick därifrån. Till ICA, där vi hoppades kunna hitta någon pratglad främling. Om inte annat så var ett par saker vi behövde handla.

"Vad tycker ni, ska jag köpa en tejprulle eller två? För om jag köper två kan jag ju ge en till skolan, som kompensation för att jag tog slut på deras. Äh, jag köper bara en för det är billigare. Ja, jag är en ond människa."

När jag hade betalat tejpen råkade jag kalla Anna-Maria för älskling.

"FÖRLÅT, Anna-Maria heter du och inget annat! Jag är liksom kvar i London, vet du jag tror bara jag tilltalade min japanska vän med namn en eller två gånger på en hel vecka, det var bara 'darling' och 'honey' och 'sweetheart'..."

Anna-Maria ville höra min brittiska engelska. Överlyckligt bytte jag språk, klamrade mig desperat fast vid varje liten del av Storbritannien jag kunde behålla hos mig.

Anna-Maria gjorde ett försök att säga något på brittisk engelska.

"Aaaaw that's Cockney English!" utbrast jag överlyckligt. "I LOVE Cockney English! I wish I could speak it but sadly I can't, I can only speak that proper 'queen's English'. Well, at least that is what they told me, while I was like 'yaaaay I wanna learn how to speak Cockney English!'..."

Bla bla bla. Anna-Maria på amerikansk engelska, jag på brittisk. Till Irland ska vi ju i vår, och Anna-Maria började prata om Luddes (halvgalna) idé om att ha uppläsning på någon pub.

"You know, I think I could do that." sa jag entusiastiskt. "For some reason I think it would be easier for me to read something in English, I don't really know why..."

"You should." tyckte Anna-Maria, sa något om att jag är den i klassen som är bäst på engelska.

"Aaaw that might not be true but it's SO SWEET so I'm just gonna say thank you!"

"Tobias, vad säger du om... Vänta... SPELAR DU IN?!"

Jo, uppgiften hade ju varit att skriva av, alternativt spela in och sen skriva av, en dialog. Tobias började spela in någonstans när jag sa att jag var en ond människa som inte köpte två rullar tejp, och nu hade han nästan fem minuters material.

"Du ska dö vid solnedgången." lovade jag. "Du ska offras på ett altare."

 

Tobias använde dock inte detta material, han överföll Amanda och Hugo i manusklassen istället. Själv snappade jag upp när rektorn bad Birgitta kopiera något, ingen aning om vad:

"... men annars kan du väl ta en kopia på det här, så finns det här också. Men kan du göra det, jag vill ha nog en kopia kvar. Och sen en kopia skickar jag till honom. Och så kan du ta en kopia till dig också.

... Anders..."

Johanna fångade en väldigt spännande konversation som vaktmästaren hade med någon i telefon, och Anna-Maria skrev ner när jag gnällde över skolans WiFi.

Alex hade satt sig vid en trappa och lyssnat av folk, bland annat hade hen hört:

"... sen vet man ju inte hur mycket de hittar på. Jag menar det skulle ju JAG lätt göra om jag var gammal: när jag var ung så var jag styckmördare, liksom."

"Jag skulle säga att när jag var ung, då gick vi på folkhögskola och drack hallonsoda. Alltså, hallonsoda. Jag kommer aldrig mer kunna ta det på allvar."

Anna-Maria och jag höll på att skratta ihjäl oss (alternativt skämmas ihjäl) när vi insåg att detta var VÅR konversation. Jag väljer att inte förklara vad den handlade om, det blir roligare så.

Ludde sa att han brukar ge sin klass någon julsaga eller liknande i julklapp, men att han i år gjorde ett undantag eftersom han hittade något som kändes viktigare: en bok om en ung man som flykt från ett fångläger i Nordkorea.

"Jag kan dock rekommendera att ni INTE läser den över jul, för den är ganska tung."

Jag gick tvärtemot det rådet och slukade den på två dagar, innan jag ens hunnit tillbaka till fastlandet.

 

Boken handlar om Shin, som föddes i ett arbetsläger i Nordkorea. Hans pappa hade en bror som försökte fly från landet, fick han veta långt senare, och därför sattes hela familjen i lägret eftersom "brott mot regimen" är ett brott man är skyldig till i tre generationer. Varför mamman satt i lägret vet han fortfarande inte. All form av sexuell kontakt mellan fångar var förbjuden, men om du jobbade extra hårt så kunde du ibland få ett så kallat "belöningsäktenskap", en lägervakt eller liknande valde någon du fick gifta dig med och sedan sova tillsammans med några nätter om året. Det var så Shin och hans äldre bror, som han knappt kände, kom till. Shin kände inte till något annat än lägret, han visste ingenting om världen utanför eller ens om kärlek. Redan som mycket litet barn stal han sin mammas mat, trots att han fick stryk av henne. Det var så tillvaron såg ut: gör vad du kan för att överleva. Lägrets regler skulle följas till punkt och pricka. Att rapportera medfångar som bröt mot reglerna var något som uppmuntrades; gjorde du det kunde du belönas med en extra portion mat, en bättre sovplats, mindre stryk eller ett lättare arbete.

När Shin började skolan blev en flicka i hans klass ihjälslagen med en pekpinne för att hon hade några majskorn i fickan. När barnen jobbade i en gruva så krossade en annan flicka stortån. Den amputerades utan bedövning.

När han var tretton år försökte hans mamma och storebror fly. Shin rapporterade dem till en lärare och såg dem bli avrättade utan att ens reflektera över att det skulle kunna vara fel. Det skäms han över idag, men på den tiden förstod han inte bättre. I Nordkoreas fångläger finns ingen kärlek.

Till saken hör naturligtvis att läraren till åt sig all ära för upptäckten av flyktförsöken, vilket ledde till att Shin torterades över öppen eld för att fängelsevakterna ville få honom att berätta vad han visste. Hade han tänkt fly tillsammans med sin mamma och bror? Hade han känt till flyktplanerna men hållit tyst om dem, vilket var ett minst lika allvarligt brott?

Till slut kunde någon ändå intyga att det Shin sa var sant, att det faktiskt var HAN som hade rapporterat om flyktförsöket, så då släpptes han ut ur cellen och kunde återvända till skolan. Där han blev misshandlad av både lärare och elever bara för att han råkade vara sin mammas son.

 

När Shin var äldre slutade han då skolan och började jobba. Jag fattade det som att det mesta Nordkorea producerar; kläder, textiler, mat och likande; kommer från gratis arbetskraft i lägren.

När han jobbade på en textilfabrik träffade Shin Park. Park var, tilll skillnad från Shin, uppväxt utanför arbetslägret. Park berättade för Shin om Kim Jong Il, om Nordkoreas huvudstad Pyongyang, om grannländerna Sydkorea och Kina, om pengar och mobiltelefoner och datorer (saker som Shin aldrig hade sett) och, framförallt, om grillat kött.

Matransonerna var små, och Shin hade varit hungrig hela sitt liv. När han och Park bestämde sig för att försöka fly från lägret så var det grillat kött Shin längtade efter, att få äta sig mätt varje dag.

En vinterkväll, när de arbetade uppe i bergen, lyckades de springa fram till elstängslet som omgav lägret. Park kom fram först. Han ställde sig på knä och förde in huvud, axlar och armar mellan de två nedersta taggtrådarna.

Detta var alltså inte sånt elstängsel som ger en kort elstöt för att hålla kor borta. Det producerade ström menad att döda. Shin hörde hur det sprakade till, kände lukten av bränt kött och Park rörde sig inte mer.

Utan att tveka klättrade Shin över sin kamrats döda kropp, som höll ner elstängslet med sin vikt. Strömmen kändes fortfarande, men den var inte dödlig. När hans fot halkade av Parks kropp fick han dock svåra brännskador som blödde i veckor. Att han inte dog var egentligen bara rena turen.

 

Planen hade varit Parks från början, han hade kontakter som skulle kunna ta dem till Sydkorea. Utan Park visste Shin inte riktigt vad han skulle göra, men han lyckades ändå klara sig.

Till saken hör att även utanför lägren är det katastrof i Nordkorea, större del av befolkningen är illa klädda och konstant undernärda och svälter och stjäl och lever på gatan, så Shin passade in fint.

Han bröt sig in i hus, stal varma kläder och mat som han antingen åt eller sålde. Köpte kex och cigaretter som han mutade sig fram med. Att han lyckades ta sig över gränsen till Kina var egentligen också bara ren tur: gränsvakterna var också trötta och hungriga och därför halvbra på sitt jobb. Kex och cigaretter betydde helt enkelt mer för dem än att vakta gränsen.

Nära gränsen bor kinesiska bönder som brukar utnyttja flydda nordkoreander som billig arbetskraft. Det låter kanske hemskt, men för Shin var det underbart. Han fick tre mål mat om dagen, en varm plats att sova på, tak över huvudet och pengar (även om det var sorgligt lite), allt detta bara för att han vaktade några grisar. I och med arbetet fick han tillbaka den värdighet lägret fråntagit honom.

Kinesiska myndigheter är måttligt roade av alla svältande och desperata nordkoreaner som mutar sig över gränsen och skulle nog helst av allt skicka tillbaka dem, men Shin lyckades klara sig. En dag sökte han jobb på en restaurang i, om jag inte minns fel, Shanghai.

"Du måste prata med chefen, och han är inte här." sa en halvhjälpsam servitris. "Men det sitter en man vid bordet där borta som säger att han är från Korea, du kan ju prata med honom."

Återigen hade Shin en fruktansvärt tur, för mannen i fråga var en journalist från Sydkorea. Han lyckades smuggla in Shin på den sydkoreanska ambassaden och på så sätt få honom till Sydkorea, landet alla nordkoreaner drömmer om.

 

I Sydkorea är de inte så jätteintresserade av arbetslägren, högre löner är en viktigare politisk fråga för dem än ett enat Korea. Men de är väldigt vänliga och hjälpsamma och tar så gärna emot flyktingar från Nordkorea, de har till och med speciella center där de erbjuder dem läkarvård, psykologhjälp och hjälp med arbete och anpassning till det nya landet.

Anpassningen är en svår process, för aldrig har två grannländer varit mer olika än Nord- och Sydkorea. Och för Shin var det extra svårt, eftersom anpassningen är anpassad för nordkoreaner som vuxit upp utanför arbetslägren. Shin är, vad vi vet, de enda som någonsin lyckats fly från ett sådant läger och när han nu slutligen var i trygghet började han må fruktansvärt dåligt och drömma mardrömmar om sin tid som fånge.

Någon föreslog att han skulle börja skriva ner sin livshistoria, kanske mest i terapisyfte, så det gjorde han. Tack vare den blev han känd över hela världen. började engagera sig politiskt och kom så småningom i kontakt med den amerikanske journalist som skrev boken jag läst. Om Shin och hans livsöde, men också med massor av bakgrundsinformation om läget i Nordkorea.

 

Mest av allt gjorde denna bok mig arg.

Vem har INTE läst om Hitler, andra världskriget och förintelsen i skolan och undrat varför folk inte gjorde någonting, framförallt de som kände till koncentrationslägren?

Det här pågår just i detta nu, borta i Nordkorea. Fånglägren kan ses på Google Earth. Det är minst lika illa som i 30-talets Tyskland, och här borta i Europa är vi helt ovetandes.

Men de som vet, FN och USA:s regering och alla andra gubbar med makt här i världen, VARFÖR GÖR DE INGENTING?!

"För att Nordkorea har kärnvapen." svarade Ludde på den frågan när jag blev upprörd. "Ingen vågar."

 

Idag vid fikat satt min klasskompis Malin och läste DN.

"Titta, det är ju han. Han i Nordkorea."

Och ja, där var mycket riktigt Kim Jong-un, galningen som styr Nordkorea. Han fyllde tydligen år, och DN rapporterade glatt om hur han firades i hemstaden Pyongyang.

Jag fick ett utbrott och satt och gapade och skrek en lång stund om att hans födelsedag är väl inget att fira, varför skriver DN en sån här artikel, borde jag kanske maila dem och upplysa dem om vad Kim Jong-un har gjort mot Shin och mot alla andra i sitt land?

Jag har gjort liknande saker i min ungdom. När jag var runt femton år och lyssnade mycket på radio så var det en halvspånig programledare på Rix FM som tjatade om sin nya päls; 'ååh det är ju så synd om djuren med det ÄR ju så snyggt med päls'. Jag skrev ett mail med några väl valda ord om hur djuren behandlas inom pälsindustrin, dels i Sverige men framförallt i Kina (som helt saknar djurskyddslagar) därifrån mycket av pälsen importeras. Detta var 2008, så jag vet inte om det fortfarand är lika illa eller om framsteg har gjorts. Vad jag vet är att inget mer om päls nämndes på den radiokanalen efter mitt mail.

Något senare, när jag hade börjat gymnasiet och läste Metro på ett tåg mellan Linköping och Vimmerby, så var det en liten artikel om några björnar på en cirkus i Ryssland. Dessa björnar hade lärt sig att gå på två ben, åka skridskor och till och med spela ishockey, vilket också framställdes som positivt och något lite "kul".

Nej, inget kul alls. Ni kan ju föreställa er hur man tvingar en björn att gå på två ben, och sen lär den något så totalt onaturligt som att spela ishockey. I Ryssland, vars djurskyddslagar jag i och för sig inte är insatt i men med tanke på deras syn på homosexualitet så står de ungefär lika högt i mina ögon som Nordkorea.

Så återigen skrev jag några väl valda ord, denna gång till Metro. Jag fick inget svar men det kändes bra att ha sagt ifrån. Vi har väl alla behovet av att känna att vi gör något för världen, eller hur?

 

Jag ska komma på ett sätt att göra något för Nordkorea. För Shin och hans livsöde berörde mig djupt.

Ni andra: läs boken. Här är den:

 

 

Travelling is probably what I do best. Dragging a huge purple bag through train stations, bus stations, ferry terminals and, occasionally, airports. It's 14:50 in Stockholm, I've been travelling since I woke up 04:00 in a hostel next to Heathrow and I've still got another nine hours before I'm home.
Home. Where's home, anyway? Days like this, I call the whole world my home. The London Underground, Heathrow terminal 3, Stockholm Arlanda Airport and the coach which took me from there, the train station in Stockholm and the ferry which, in five hours, will take me back to Gotland.

I met Hana when I was studying in Brighton, autumn 2012. She was a little lonely as the only Japanese among loads of Swedes, I refused to speak any Swedish at all and was delighted for a chance to get to know someone from a culture that different from my own. We grew extremely close and the pain when I had to hug her goodbye and let her fly back to Tokyo was almost unbearable.
But I never gave up hope. We stayed in touch, sent letters and postcards and little gifts across the ocean, and knowing that we were as close as always made me strong. No matter how dark my life seemed, there was always a sparkling little ray of hope. Dreams of Japan, dressed in pink cherry blossom.
Hana is a restless soul, just like me. She came back to the UK September last year, moved to London. It took a year and more, but the second last day of 2013 we finally run into each other's arms.

Nowadays, my hair is black and longer than it has ever been before. The passport control on Heathrow hardly recognized me.
Hana liked it. When we sat down, she entwined my hair with her own and observed that we had the same hair colour. Like the sisters we are.

 

The year of 2014 started in a huge crowd of Londoners, somewhere halfway to Big Ben and the fireworks. Yes, I was a little disappointed that we got stuck there and didn't see the fireworks, but still it couldn't be more perfect. I was surrounded by four Japanese and the very spirit of London.
I had plenty of Japanese dishes, finally learnt how to eat with chop sticks and listened to the beautiful language Hana and her friends spoke. We always had the best of three different countries.

I promised myself I wouldn't cry when I hugged Hana goodbye, but it was impossible. It felt like my heart was torn out. Then, I watched London disappear underneath me and cried a little more. London is all I've ever loved, all I've ever wanted, and leaving it was indescribably painful.

At the moment, I cannot really decide if I'm delighted for the magical week I've had or if I'm heartbroken because I had to leave Hana and London. Most of all, I guess I'm just exhausted. I'm listening to the Mary Poppins soundtrack over and over again, singing "Super-cali-fragilistic-expiali-docious" to myself.

I've always thought New Year’s resolutions about losing half your weight or quit smoking or exercise yourself to death are the most ridiculous and pretentious things there are. We both know you're never gonna keep them, so why do you keep fooling yourself?
Myself, I make New Year’s resolutions that really count. This year, I only have one.
Never ever stop dreaming. Never ever forget that there is a place where the rain sparkles, where the tea never gets cold, where me and Hana dance on the rooftops of London with Mary Poppins and the chimney sweepers, where the Doctor flies us to the stars and where everything is covered in pink cherry blossom.
Where me and Hana can always be together. Like sisters.

Vi har en julgran i vårt klassrum. Den stod tidigare i något av alla förråd på internatets övervåning som Johanna och jag utforskade när hon var här, och när det talades om att fixa en julgran till klassrummet för några veckor sedan så upplyste jag klassen om detta.

Jo, det stämde, sa ett par av mina klasskompisar som av någon anledning också utforskat förråden.

"Vi får smuggla hit den någon mörk natt." sa Ludde, skämtsam som han är.

Dagen efter stod granen i fråga i klassrummet. Albin hade, när natten var som mörkast, rotat fram den ur förrådet och smugglat in den i skolan. Gömt den i datasalen, eftersom nyckeln till klassrummet inte låg på sin plats.

"Du är... freaking awesome." sa jag till Albin, mållös av beundran.

Ludde hade väntat sig en utskällning av Birgitta, men av någon anledning lät hon granen stå kvar i klassrummet. Så i morse låg det fullt av paket under den, kreativa små julklappar vi köpt till den person vi blivit tilldelad i största hemlighet. Med fina små rim.

 

Jag kom tidigt. Ludde hade dekorerat våra bänkar med namnskyltar, pepparkakor och levande ljus.

Tyvärr hade han dock inte hittat någon julmusik, så vi lyssnade på något instrumentalt och lagom dystert som spelades på radio.

"Det känns som om vi är på begravning!"

Sen kom resten av klassen,och vi påbörjade julklappsutdelningen. Varje rim, som var om personen som skulle ha julklappen, skulle läsas högt och sen skulle vi gissa. Rätt svar stod någonstans på paketet. Vem det var ifrån stod ingenstans alls, så det skulle vi gissa när det var öppnat.

"Jag vet inte vad som rimmar på 'ångest', åtminstone om man bortser från 'tvångshäst'. Till Torsten är inte detta paket, om man ska lita på Tomten Sekret. Fri vers, muthafuckaaaah."
"Det där måste vara min." skrattade jag, och det var det också. Jag fick två 200-grams kakor mjölkchoklad, precis vad jag behöver för att överleva julen. Jag listade ganska snabbt ut att det var från Albin, eftersom jag kände igen både hans handstil och skriftspråk.

Jag hade fått i uppgift att köpa en julklapp till Alex. Rim är inte min starka sida, men jag fick ihop något i stil med:

"Till dig som gillar att mot normen bryta,

med regnbågsflaggor på varje tänkbar yta.

Med denna julklapp hoppas jag kunna ge dig motiv,

till att göra julgranen lite mindre hetronormativ."

Gissa vad det låg i paketet? Fyra små garntomtar med pride-flaggor i händerna. Jag tror Alex var nöjd, för hen satt och tittade helt fascinerat på de där små tomtarna under resten av paketöppningen.

Ludde hade, förutom att göra de söta små namnskyltarna, köpt varsin present till oss i klassen. En pocketbok om en ung mans flykt från ett fångläger i Nordkorea.

"Jag kan dock rekommendera att ni INTE läser den över jul, för den är ganska tung..."

 

 

Julavslutningen i filmsalen var okej. Jag, Anna-Maria och Tobias satte oss längst bak och fick dessutom sällskap av Albin.

"Jag tänkte att jag skulle infiltrera sekten."

Eftersom jag är så dålig på att uppdatera min blogg så får jag väl berätta detta för er nu: ja, jag har en sekt. Anna-Maria och jag hakade upp oss på Ingmar Bergman när vi var på Fårö i somras, hittade på diverse teorier om honom. Sen skulle vi, lite i protest mot att de andra i klassen såg på så gulliga filmer när de hade filmkvällar, se något riktigt sjukt en kväll. Av en slump fick vi med oss Tobias, och sen dess har det blivit en tradition att vi tre ser på sjuka och/eller ångestfyllda filmer på kvällarna. I början kallade jag oss bara för sekt i skämtsam bemärkelse, men efter en termin tvingas jag inse att vi faktiskt ÄR en sådan. Det är väl det där med självuppfyllande profetior, ni vet. Vi har våra filmkvällar, vår ångest (som vi gjort en grej av, precis som Bergman), våra teorier om nämnd Bergman och en massa interna skämt och smeknamn och kodord. Om det inte var för att vi skrattade hysteriskt åt allt detta så skulle nog resten av skolan tycka att vi var ganska läskiga.

I alla fall: julavslutningen. Calle Brobäck, han som berättade gotländska sagor för oss i somras, pratade lite om tomten och julgranens ursprung. Någon läste Viktor Rydbergs dikt "Tomten", översatt till gotländska, och jag mumlade till Albin att det lät mer som danska. Filmklassen visade upp sina senaste skapelser, mina klasskompisar Malin och Freja läste en dikt, någon spelade någon sorts intrument, Ella-tvåorna sjöng och spelade för oss och sist men inte minst höll rektorn tal om år 2013 och saker som hänt, såsom Husby och Nelson Mandelas bortgång. Det var ungefär lika lättsamt som boken Ludde gav oss. Talet avslutades dock med att vi alla få i uppgift att ställa oss upp, se personen bredvid oss djupt i ögonen och säga:

"Jag ser dig. Fan vad du är vacker idag. Här får du en riktig bamsekram."

Anna-Maria och Tobias klarade inte riktigt av detta, så de bytte ut det mot ett kort och gott "jag tror på dig". Jag kramade glatt Albin, även om jag inte kunde hålla mig för skratt när han stirrade mig i ögonen.

"Du ser jätteläskig ut!"

"Jag ÄR läskig!"

 

Sen skulle vi då bege oss till ett vandrarhem på andra sidan Fårösund för att äta julbord.Jag är inget jättefan av julbord, men människan som ordnade det (och som även har varit ansvarig för vår lunch under större delen av terminen) är väldigt snäll och oerhört duktig på att laga mat. Och det var festligt, även om jag fick lite panik över att det var så mycket människor på en så pytteliten yta.

Anna-Maria och Tobias skulle med en ganska tidig buss, och var därför lite stressade.

"Ska vi gå nu? Eller vi kanske ska säga hejdå till folk först?"

"Jag tänkte säga hejdå till Ludde."

Åh, vilken flashback jag fick. Jag var tillbaka på gymnasiet, dessa julavslutningar då jag alltid smet iväg från mina stackars kompisar för att jag var tvungen att krama mina lärare innan jag åkte hem.

Ja, jag hade en väldigt speciell relation med mina gymnasielärare. De betydde jättemycket för mig, därför var det så viktigt att krama dem innan julovet. Och nu var det plötsligt precis samma sak med Ludde.

Så jag kramade honom, och de klasskompisar jag hade inom räckhåll. Sen höll jag Tobias och Anna-Maria sällskap tills de gick på bussen in till Visby.

Jag åker inte förrän i morgon, mest av allt för att jag ville slippa stressa. Trots allt måste jag ju packa för en vecka i Vimmerby och en i London.

 

 

Jag betalar för halvpension, det vill säga frukost och lunch på skolan. Eftersom jag brukar föredra att äta frukost i lugn och ro borta i min lilla stuga istället för att gå bort till skolan, äta frukost där och sen gå tillbaka hem för att borsta tänderna så hade jag hellre velat betala för BARA lunchen. Men nu är det ju Birgitta som har hand om det, och ni som minns mitt gnälliga blogginlägg om postfacket förstår säkert att det därför är totalt omöjligt att ANPASSA saken efter mina önskemål och ÄNDRA på det fasta priset.

I vilket fall har jag en oerhört begränsad ekonomi den här månaden, eftersom räkningarna blev dyrare än vad jag hade räknat med (vänligt nog fick jag betala även förra månadens halvpension) och jag måste spara inför höstlovets Tysklandsresa. Så jag tänkte att jag, för att spara in på filmjölk (för att inte tala om yoghurten som kostar en mindre förmögenhet på ICA här), borde börja göra det jag faktiskt har betalt för: äta frukost på skolan.

Trots allt gående fram och tillbaka mellan stugan och skolan så visade det sig vara en mycket bra idé: det första jag möttes av var min klasskompis Anna som utbrast:

"Ska du också äta frukost här? Vad mysigt!"

Och något jag naturligtvis inte insåg förrän då är att detta; en liten promenad, en frukost någon annan ställt fram och trevligt folk att småprata med över filmjölken, är en betydligt bättre start på dagen än att sitta hemma, se någon skit på TV och sen diska. Eller snarare: vräka ner disken i diskhon och hoppas att den har diskat sig själv när jag kommer hem från skolan.

 

Sen var det dags för morgonsamling, den hela skolan har varje måndag. Ibland har någon faktiskt något viktigt att säga, men lika många gånger verkar vi ha morgonsamling mest för sakens skull. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte jätteimponerad av dessa samlingar, jag brukar vara extremt morgontrött och på rätt dåligt humör på måndagmorgnar.

Idag var det stora undantaget, eftersom samlingen gick ut på att fyra av mina klasskompisar: Anna-Maria, Tobias, Rasmus och Malin, läste upp varsin text för oss som var samlade. Och de var alla fyra så fantastiskt duktiga att jag svällde av stolthet, ville skrika ut över hela filmsalen: "TITTA PÅ DEM, DE GÅR I MIN KLASS!".

 

För övrigt lyckades jag äntligen få tag på rektorn idag. Hon blev helt bestört över att jag inte har något postfack, förstod inte heller varför det skulle vara så svårt att fixa men förstod mycket väl att det var viktigt för mig. Hon lovade att be vaktmästaren fixa det, omedelbart.

"Vi får passa på den här veckan, när Birgitta är på semester." sa hon och blinkade åt mig. Jag kom tillbaka upp till klassrummet fånigt leendes.

"Nu är det officiellt: rektorn Meit är en fantastisk människa. Det är henne man ska gå till om man ska få något gjort på den här skolan."

"Vad bra, för jag ska gå ner och fjäska för henne sen och hoppas att Patrik får komma och hälsa på i helgen." sa Anna-Maria som också ville passa på den veckan Birgitta är på semester. En annan av mina klasskamrater, sorgligt nog minns jag inte säkert vem, sa diplomatiskt: "Ja, det är ju spännande att gå och prata med Meit när man har pratat med Birgitta innan, för man kan ju få helt olika svar av dem..."

Anna-Maria tycker det är väldigt smärtsamt att vara utan sin pojkvän Patrik, så han brukar i regel komma hit och hälsa på varannan helg. Eftersom de är lite livegna borta på internatet så måste de inte bara skriva upp sig på en lista på väggen (Vem har besök? Vem kommer? Vilket rumsnummer? Vilket datum?) utan även fråga Birgitta om det går bra, och enligt Anna-Maria har hon gnällt över att Patrik hälsar på för ofta och något om att det går åt så mycket extra vatten och el. En av de stora fördelarna med min stuga var ju att Kemo kunde stanna här hur länge han ville utan att Birgitta överhuvudtaget behövde få veta något.

 

Dagen avslutades med en annorlunda skrivövning, på temat novell.

1. Skriv ner ett årtal som allt du sedan skriver ska kunna relateras till.

2. Person A, det kan vara du själv eller en karaktär, kommer in i Hus A och går in i ett av rummen där. Beskriv rummet.

3. Ge person A ett namn, en ålder och ett favorituttryck.

4. Person A går in i Hus B och öppnar badrumsskåpet. Beskriv detta.

5. Person B befinner sig i samma hus, fast i ett annat rum, och pratar i telefon med någon som betyder mycket för henom. Beskriv samtalet.

6. Vad har Person B på sig, vad åt hen senast och hur länge sen var det?

7. En tredje person, Person C, befinner sig i ett tredje hus, Hus C. Beskriv hens skor och ytterkläder.

8. Person C tar på sig sina skor och ytterkläder, går ut ur Hus C och stöter hop med Person A, hen som rotade igenom badrumsskåpet. Skriv ner deras samtal och låt Person A använda sitt favorituttryck.

9. Vad tänker Person A om Person C när hen går därifrån?

 

Detta ska vi sedan, tills någon fredag efter höstlovet, försöka pussla ihop till en novell.

En utmaning, skulle jag säga, men väldigt utvecklande. Min verkar hittills handla om några 17-åriga tjejer på fest hos en Person D som ingen av dem egentligen gillar. Det är bäddat för konflikter och invecklade relationer, sånt som hör tonåren till.

Mörkret sänkte sig över Fårö, månen lyste klart och gratisbussen tömdes snabbt på folk.

"Vart är vi på väg?" frågade jag Kalle från socialpedagogsklassen, eftersom jag inte hade koll längre. Kvar på bussen var han och jag, min vän Kemo som besökte mig denna helg och en Amanda som gick i antingen film eller manusskrivarklassen.

"Vi ska till spökhistorierna." svarade Kalle, och jag blev nöjd. När det berättas spökhistorier på en kyrkogård på Fårö, i månens sken, så ska Lilly dit.

Dock visste jag inte alls vad jag hade gett mig in på. Gratisbussen, specialinsatt bara för Fårönatta, gick av någon oförstålig anledning inte till denna kyrkogård så vi fick gå dit. Minst en halv mil i månens sken, med Kalle i spetsen som den enda som visste vart vi skulle.

"Om vi dör så är det DITT fel, Kalle." sa jag högt när jag började bli lite nervös över att befinna mig mitt ute i ingenstanns, någonstans på Fårö, medan mörkret sänkte sig mer och mer tills månen var vår enda ljuskälla.

Kalle lovade att skriva på min gravsten att min död varit hans fel, alternativt hålla tal på min begravning och ta på sig hela skulden.

Den gotländska dialekten kan förstöra det mesta av läskigheten i spökhistorier, även på en kyrkogård i månens sken, och även om en av historierna var lite läskig så var det långt ifrån värt den betydligt läskigare promenaden dit. Jag hade lite dåligt samvete för att jag lurat dit Kemo, men han verkade ändå vara på hyfsat gott humör under promenaden tillbaka till civilisationen (så mycket civilisation det nu kan bli på Fårö). Han och Kalle kom väldigt bra överens, och när jag fick reda på att Amanda gillade både Evanescence och Doctor Who så såg jag en väldigt fin potentiell vänskap mellan oss två.

 

Väl tillbaka vid färjan tog jag och Kemo en gratisbuss tillsammans med några från Ella (skolans musiklinje för tjejer) och Amandas klass (med tanke på att det bara finns fyra inriktningar på den här skolan så är det liiite pinsamt att jag inte har koll på dem, men nu är jag nästan säker på att Amanda går manus) till Kutens Bensin. Stämningen på bussen var hög, de flesta var mindre nyktra och busschauffören var helskön.
"Och till vänster ser ni kyrkan, så om det är någon som vill bikta sig så kan ni gå av här." För att inte tala om när folk i bussen sjöng "en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör" och busschauffören själv stämde in i högtalaren.

Kutens Bensin var ett spännande ställe. Kemo och jag var vid det här laget utsvultna, så vi beställde crêpes med choklad och grädde. Jag svepte en ganska äcklig cider, mest för att få något att skylla min randomeness och mitt allmänt sjuka beteende på, och sen lyckades vi slutligen lokalisera min klasskompis Anna-Maria och mannen i hennes liv, Patrik.

 

Anna-Maria har på sistone, kanske lite oväntat, blivit en av dem i klassen som jag umgås mest med. Vi har precis samma sjuka, skumma och lite morbida humor, och sen den där dagen när vi badade i havet på Fårö så är Ingmar Bergman den mest förekommande personen i våra liv. Och då framförallt hans ångest (den Bergmanianska ångesten, han har till och med fått ett eget adjektiv), hans demoner, hans grav och det faktum att vi egentligen inte tror på honom. Bara på hans ångest. För Bergman själv är en myt.

Aja, ni fattar. Förra veckan hade vi lektion med Anders, han som var med på Fårö och även ska ha textsamtal med halva klassen, och blandade skrivande med dramalekar och improvisationsövningar. Anders undrade troligen vad Anna-Maria och jag hade rökt innan lektionen, och vi kom fram till att han mycket snart kommer införa en enda viktig regel för sina lektioner: Lilly och Anna-Maria får inte jobba ihop. För när vi gjorde det lyckades vi alltid dra in Bergman och hans ångest och demoner, och sen skratta så hysteriskt åt detta att vi knappt fick luft. Det var en sån dag, helt enkelt. Men vi hade väldigt roligt. Vi har även gjort en Facebook-sida, Vi som inte tror på Ingmar Bergman, och en väldigt fin bild som vi, för att sprida vårt budskap, försökte skriva ut på skolan tidigare i veckan. Skrivaren på övervåningen fungerade inte, men till slut lyckades vi skriva ut från skrivaren på entréplan. Någon gång i fredags började skrivaren på övervåningen fungera igen, fick jag höra idag, och min klasskompis Sandra (som för övrigt skulle skriva ut något viktigt) lär ha sagt "det vilar en förbannelse över den här skrivaren, den skriver bara ut bilder på Bergman". Visst, det var LITE pinsamt när Anna-Maria och jag kom till skolan idag (måndag) och hittade bilder på Bergman vad som kändes som överallt, men vad annat kunde vi göra än att skratta hysteriskt åt det?

På Fårönatta i lördags skulle vi egentligen ha åkt till Bergmans grav och tagit bilder där vi låtsades gräva upp den, för att bevisa att han aldrig funnits, men på grund av att Kemo och jag irrade runt med Kalle och Amandra halva kvällen så får det bli en annan gång.

 

Fredagen innan alla jippon på Fårö åkte Kemo och jag in till Visby. Efter att ha ätit på McDonalds, köpt godis och riktigt njutit av livet och varandras sällskap så ville vi ju självklart gå runt och titta innanför murarna i Visby, men för att veta hur lång tid vi hade på oss så började vi med att gå till busstationen och kolla upp när bussen tillbaka till Fårösund gick.

23:45, gick denna buss. Bussen före den gick 18:35 och den hade vi missat med kanske en halvtimme. Jag fick mycket sagt om kollektivtrafiken på Gotland den kvällen, och inget av det lämpar sig att återge här.

Så Kemo och jag gick. Och gick. Och gick. Och satte oss på en parkbänk eller vid ett staket. Och sen gick vi lite till. Peka ut valfri plats innanför Visbys mur, vilken liten gata eller butik eller gräsplätt eller servering som helst, och Kemo och jag har gått förbi den.

Inte för att det gick någon nöd på oss, förstås. Vi höll modet uppe, pratade och skrattade och åt godis och popcorn och smed onda planer. När det var riktigt mörkt ute gick vi förbi en läskig skola, det lyste i fönstren på övervåningen och vi funderade över vilka plågsamma experiment som utfördes på stackars elever på den våningen. Sen lade vi oss bredvid varandra på gungan på skolgården, en sån där stor gunga som det får plats flera personer i, såg upp på stjärnorna och lovade varandra att vad som än händer så ska vi alltid finnas där för varandra, som bror och syster i en kall och ondskefull värld.

Och det var så vackert att det nästan var värt att missa 18:35-bussen.

Ganska exakt en vecka innan den här kursen började fick jag ett sms från ett okänt nummer, där det stod att jag kommit in på Skrivarlinjen på Gotlands Folkhögskola och att jag skulle ringa Birgitta på (insert random nummer) och att kursledare Ludvig Drakenfjord därefter skulle ringa upp mig.Jag visste ju att jag hade sökt in till Gotlands Folkhögskola, men eftersom jag fått ett brev om att jag inte kommit in så hade jag nästan glömt bort det. "Vi hör av oss om det finns reservplatser" stod det i och för sig, men jag tänkte att det lär ju inte hända.
Men det gjorde det, och efter att ha funderat länge och väl samt bollat för- och nackdelar med både min mamma och min bästis så ringde jag upp denna Birgitta.
"Åh, jaha. Har du pratat med Ludvig?"
"Öh, nej? Det stod i smset jag fick att jag skulle ringa upp dig och sen skulle HAN ringa upp MIG..."
"Jaha, ja ja. Nu är det ju så att internatet är fullt, men du kan få numret till William på idrottscentret som hyr ut stugor."
"Öh, okej..." Jag ringde upp random idrotts-William, som sa i princip "ring mig i morgon, då är jag på jobbet".
Vid det här laget började jag undra vad jag hade gett mig in på. Vad var det för skola jag skulle gå på, som tog in fler elever än vad de hade rum till på internatet? Och där ingen dessutom verkade ha koll på någonting?
Sen ringde Ludvig Drakenfjord, min kursledare. Han var fantastisk engagerad, verkade på det hela taget vara en jättehärlig människa och var överlycklig över att jag tackade ja till min plats. Han kunde lika gärna ha sagt "det är okej, Lilly, det kommer ordna sig. Du har gjort rätt val och kommer få ett jättefint år på Gotland".
Ett fantastiskt första intryck vägdes mot två halvdåliga, och jag resonerade så att det högst troligen var min kursledare jag skulle ha mest kontakt med av dessa tre. Så ända sedan den dagen är Ludde den på skolan och ön som jag knyter ann till, den jag skulle gå till om det verkligen gällde.

Denna Birgitta, däremot, börjar jag bli lite trött på. Tyvärr måste jag ha ganska mycket med henne att göra eftersom hon sitter i receptionen och har hand om allt som gäller CSN, internatet, posten och vårt boende i största allmänhet.
Lång historia kort: All post som vi på skolan får kommer till Birgitta. Hon delar sedan ut den, lägger den i små postfack med samma nummer som internatrummen. Eleverna som bor på internatet delar postfack med den i rummet bredvid.
Men jag, som bor i en stuga bakom idrottscentret, fick inget postfack. Jag får istället gå in till Birgitta varje dag och fråga henne om jag har fått någon post.
Detta stör mig något otroligt. Det känns som om jag, i och med avsaknaden av postfack, har blivit fråntagen en medborgerlig rättighet i stil med rösträtt eller yttrandefrihet.

Två av mina klasskompisar, Rasmus och Freja, ska flytta ifrån internatet och in i en lägenhet istället. När de frågade Birgitta om detta var möjligt så reagerade hon jättekonstigt och verkade nästan ta det som en personlig förolämpning att de inte ville bo på internatet.
Freja och Rasmus vill för övrigt flytta dels för att det blir billigare att bo i lägenhet och dels för att de inte gillar alla regler på internatet. Helt okej, sa rektorn, inga problem alls. Rektorn heter för övrigt varken Mate eller Mejt utan Meit och verkar vara en väldigt flexibel och handlingskraftig person. Vaktmästaren Jonas gillar jag också, han är en mycket hjälpsam typ. Men just denna Birgitta känns oerhört fyrkantig och på något sätt bakåtsträvande.
Jag försökte fråga om det på något sätt går att lösa detta med postfack, om jag kanske skulle kunna överta Frejas/Rasmus när de nu flyttar. Eller kanske få postfacket som någon skulle delat med Simon, som skulle gått i min klass men hoppade av i sista sekunden.
"Ja, kanske det..." sa Birgitta i ett tonfall som antydde att det inte ens var värt att skriva upp på hennes Att Göra-lista för de kommande fem månaderna. Irriterad gick jag därifrån, gnällde sedan hela lunchrasten om att jag aldrig kommer få något postfack. Ludde föreslog att jag skulle bygga en liten brevlåda av en kartong och hänga upp bredvid postfacken, och tanken är lockande. Alternativt åker jag in till Visby, köper en brevlåda i valfritt material och ställer utanför Birgittas kontor, "kan du lägga min post i den här, är du snäll?". Överhuvudtaget blir jag bara så irriterad över att JAG måste försvara min rätt till ett postfack, att JAG måste hitta en lösning till detta när det var SKOLAN som tog in mig på kursen trots att de inte hade plats på internatet åt mig.

Jag kan inte låta bli att jämföra med tidigare skolor jag gått på. Vi må ha haft dålig framförhållning på FU (för er nytillkomna läsare så står FU alltså för Folkuniversitetet och deras gymnasium, inte för Fuck You), men ingen ska komma och säga att vi inte var kreativa och spontana och flexibla.
"Det är klart att du ska ha ett postfack, Lilly." hade Helen eller Maria eller Peter eller vem som helst sagt och sen skrivit mitt namn på en post-it-lapp och satt upp den på första bästa lediga postfack.
På Loxdale i England tog Karen emot all vår post, men så fort det hade kommit ett brev eller paket till någon så skrev hon upp detta på whiteboard-tavlan i hallen så att vi kunde komma in till henne och hämta vår post.
Det systemet saknar jag också. Jag menar det STÅR ju till och med en whiteboard-tavla utanför Birgittas kontor, hur svårt kan det vara att skriva på denna att jag har fått post så att jag slipper störa henne hela tiden?

"Nu när vi flyttar så skulle du ju faktiskt kunna ta något av våra rum." sa Rasmus vid eftermiddagsfikat.
"Jag tror inte att jag kommer få nått postfack ändå, Birgitta verkar aktivit motarbeta detta..."
"Nej men om du vill bo på internatet, alltså."
"Annars FINNS det ju ett rum ledigt redan nu." sa en tjej vid samma bord som oss, jag har ingen aning om vilken klass hon gick i.
"Finns det?"
"Ja, det var ju en tjej på Ella som hoppade av efter två dagar."

Det betyder alltså att den här tjejens rum har varit ledigt i två och en halv vecka. Tänk om jag eller någon av mina grannar (vi är trots allt några stycken som bor i stugorna) jättegärna skulle vilja flytta till internatet? Då hade det ju varit trevligt om Birgittade hade upplyst oss om att det står ett rum ledigt, eller hur?

Jag är faktiskt väldigt kluven inför hurvida jag ska överta Frejas/Rasmus rum på internatet eller bo kvar i stugan. Jag älskar verkligen min lilla stuga, den känns som mitt hem, och det är så skönt att alltid få vara ifred och inte bli påtvingad social kontakt bara för att jag ska laga mat i ugn (i varje internatrum finns en mikro och några spisplattor, men ugnen finns i det gemensamma köket).
Å andra sidan: det kommer att komma en vinter. Och om det är något jag lärde mig av månaderna i Brighton så är det att hösten och framförallt vintern INTE är rolig precis vid havet på blåsiga öar. Regnet i London må ha glittrat i oktober, men i december blåstes det rakt i mitt ansikte av en iskall vind som inga jackor stod emot.
Jag vet att om det kommer en sån vinter så kommer den lilla promenaden bort till skolan och internatet på kanske fyra minuter att kännas som flera mil. Och när mörkret kommer vill jag ha mina klasskamrater runt mig, som en skyddande mur av skratt och värme.
Sen är det väl mycket annat på internatet jag inte gillar, även om jag inte alls tycker lika illa om byggnaden längre som jag gjorde första gången jag var där. Framförallt en viss känsla av att jag blir fråntagen min intigritet. Det talades om att någon/några skulle komma och byta låsen till toalettdörrarna under skoltid, och vetskapen att någon kan gå in i mitt rum när jag inte är där skulle jag aldrig klara av. Jag har väldigt stor intigritet och skulle se det som ett övergrepp.
Så, ja, jag är minst sagt kluven. Även om en flytt till internatet (för hoppningsvis) skulle innebära att jag i alla fall får ett postfack...

Det finns skrivuppgifter som känns roliga och inspirerande. Som morgonens första: alla skulle ha med ett föremål som betydde någonting för en, alla dessa föremål lades på ett bord och sen fick vi då plocka upp ett föremål var och skriva en liten historia om det. När historien var uppläst så fick föremålets ägare, om hen ville, berätta lite om sitt föremål och kanske vad den verkliga historien bakom detta var.

Jag valde ett armband med en berlock med namnet Dagny och ett datum ingraverat. Min fantasi skenade iväg rejält och Dagny blev en olyckligt kvinna som, efter att ha lämnat bort sitt oäkta barn, gått och dränkt sig i sorgen efter sin älskade sjöman som gått på grund. Berättelsens huvudperson, den nu trettonåriga dottern, satt och vände och vred på armbandet i hopp om att få ledtrådar om vem hennes mor varit och vad datumet på armbandet betydde.

Min klasskompis Malin (klassen har två sådana och jag benämner dem oftast som "långa Malin" och "korta Malin", baserat både på deras hårlängd och fysiska längd) var armbandets ägare och Dagny var i själva verket en äldre släkting till Malin, som denna hade haft en väldigt nära relation med.

"Det var jättefint." sa Malin om min berättelse när jag lämnade tillbaka armbandet.

"Åh, tack." sa jag, något lättad. På något sätt var jag rädd att min livliga fantasi hade förolämpat Malin och den verkliga Dagny.

 

Sen finns det skrivuppgifter som känns hopplösa, totalt omöjliga och får mig att vilja skrika högt av frustration.

Sådan var dagens andra uppgift.

"Är det den där valen nu igen?" hade jag sagt varje gång Ludde nämnt ordet "dramaturgi". Denna val hade i själva verket fått en överdos av, eftersom den hemsökt mig under varenda skrivarläger och dramakurs i mitt liv.

"Här har du din älskling." sa Ludde till mig när han delade ut ett papper med den fördömda valen. Den ser ut ungefär såhär och beskriver enkelt hur spänningen kan byggas upp i en film/berättelse:

Vi hade två minibussar, en som kördes av Ludde och en som de tre i klassen med körkort turades om att köra. Jag satt i den som Ludde körde. Bredvid honom satt en Anders, som vi hittills bara hade hört talas om när det nämndes att ena halvan av klassen ska ha textsamtal med honom ("jag trodde inte att du fanns på riktigt, jag trodde Ludde hade hittat på dig för att slippa ha textsamtal med hela klassen samtidigt"). Exakt vad han gjorde där fattade jag inte, men han verkade trevlig.

Färjan över till Fårö tog bara några minuter och var ganska spännande. Vi hamnade bakom en traktor med någon typ av släp, och eftersom vi med jämna mellanrum hörde ett missnöjt råmande så spekulerade vi i hurvida det fanns en ko däri eller inte. Den gåtan kommer troligen aldrig att få sitt svar.

Annars gör Fårö skäl för sitt namn: det fullkomligt kryllar av svarta får. På ängarna, i skogen, vid havet, på vägen, överallt. Bland det första vi såg var den här vägskylten (tyvärr är bilden från google eftersom ingen av oss hann ta ett foto):

Det roligaste av allt var att skylten verkade rikta sig till fåren själva, som om de skulle läsa den och förstå att det även gällde dem.

 

Fårö är en vacker plats. Jag fotade som en galning och Anders tog ett klassfoto på oss, med säkert tio olika kameror.

Textsamtal, alltså. Skrivarlinjens hjärta, som Ludde sa.

Vi skrev alla en text. Rubriken/temat/första meningen KUNDE vara "...och så kom jag till ön", men bara om vi ville. Uppgifterna till textsamtalen är och kommer alltid att vara: skriv någonting du känner för att skriva. Behöver du inspiration så finns det en rubrik/tema/första mening på tavlan i klassrummet. Strunta i den om du vill. Så länge vi skriver och lämnar in så är det skitsamma VAD vi skriver. Behöver jag nämna att jag älskar denna kreativa frihet?

Idag hade vi ett "test"textsamtal, och då skulle vi två och två läsa varandras texter och sen ge respons i helklass. När vi börjar med de riktiga textsamtalen så kommer vi att vara i halvklass och alla i gruppen kommer läsa alla texter och ge respons.

Respons betyder INTE att man ska räkna upp: det här var bra, det här var dåligt. Resons betyder att vi ska djupdyka, gräva ner oss i varandras texter, och sedan tolka och beskriva det vi har läst. Vad handlar texten om, har den en konkret handling eller är det mer en känsla som beskrivs? Vilka är karaktärerna och vilken relation har de? Är berättaren synlig eller osynlig? Vad gör språket för texten, lyfter det fram det du uppfattar som berättelsens tema eller försvårar det läsandet?

Författaren är egentligen ointressant under textsamtalen, det är hens text som är i fokus. Ett "jag" i en berättelse är heller aldrig detsamma som författaren som skrivit texten, alltså ska man alltid referera till denna som "jaget i texten" och aldrig som "du"/namnet på människan som skrev texten. Och texten är ALDRIG samma sak som verkligheten. Även om man faktiskt skriver om något som har hänt på riktigt så är det precis som när man tar ett foto: man väljer ut ett specifikt motiv och väljer medvetet bort andra perspektiv och aspekter. Det kan vara en spegling av verkligheten, men det ÄR aldrig verkligheten.

I sex minuter ska vi då fördjupa oss i varandras texter. Det får vara mindre än sex minuter, men absolut inte mer. Ludde tar tid. Han säger också att vi gärna får lyfta fram saker som är bra i varandras texter, så länge vi motiverar VARFÖR. Många andra skrivlärare är tydligen helt emot detta. Det är också viktigt att lyfta fram vad Ludde kallar "motstånd"; är det något i texten du inte förstår? Något som försvårar läsningen? Någon karaktär som du inte riktigt får grepp om?

Jag vet inte vad jag var mest nervös över inför mitt första textsamtal: att höra någon annan fördjupa sig i min text inför hela klassen eller att behöva lyssna på min egen röst i vad som helst skulle vara sex minuter. Båda dessa gick jättebra. Jag såg min text med nya ögon, från en läsares perspektiv, och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste: textsamtalen är det allra mest givande på skrivarlinjen. Även om det kommer vara svårt i början, innan vi kommer in i det. Det är ju trots allt ett helt nytt sätt att läsa texter som vi måste lära oss.

 

Igår tvättade jag för första gången sedan jag kom hit. Och klockan halv tio på kvällen, efter sagostunden i kafét, fick jag slutligen nog av att försöka förhandla med torktumlaren och släpade istället hem alla mina blöta kläder. Bakom min lilla stuga finns en plastlina med klädnypor uppspänd mellan två tallar, och där hängde jag då upp allting så gott det gick i mörkret.

Det verkade som en bra idé tills i eftermiddags, när jag skulle ta ner tvätten och insåg att den ena tallen stod granne med en myrkoloni.

 

Min klass hade någon kvällsaktivitet borta på internatet, men jag beslöt mig för att avstå. Jag behövde en helt asocial kväll då jag kunde gå runt i fula shorts, stirra in i min dataskärm utan att få någonting gjort och, lyssna tre gånger på samma Nightwish-album och slå ihjäl de myror som tagit sig in med min tvätt.

 

I morgon ska vi utforska Fårö och förhoppningsvis bada i havet.

Sagokvällen var en mycket mysig aktivitet. Calle heter han, den roliga gotländska gubben som är gift med damen som jobbar i kafeterian på skolan. Jag har hört att han är en ganska stor personlighet i de här trakterna.

Han berättade gamla sagor och sägner för oss. Den första handlade om en tid för länge sedan då Gotland plundrades av sjörövare. Dessa sjörövare plundrade och rövade hela nätterna och sov sen hela dagarna på en liten ö, och en dag... Här drog historieberättaren Calle in folk från publiken. Min klasskompis Anna, den färgglada tjejen som jag bjöd hem på te när vi stod i matkön första dagen, och en tjej bredvid henne som hette Lovisa, de fick en dag nog av de här otäcka sjörövarna som plundrade Gotland. Så mitt på ljusa dagen rodde de över till ön, brände upp alla sjörövarskeppen och högg sen huvudet av alla sjörövare på hela ön. Tjopp, tjopp, tjopp så föll deras huvuden ner i Östersjön (här började jag, morbid som jag är, att gapskratta och pinsamt nog tittade folk väldigt konstigt på mig).

På väg tillbaka så kom då Anna och Lovisa på att de var bjudna hem på kaffe till en kille som heter Joel, han går inte i min klass men var i samma grupp som mig på folkhögskoledagen. Och eftersom Joel var känd för att ha så vackra vita dukar så kunde ju inte Anna och Lovisa komma dit med sina blodiga svärd, nej nej. Så när de steg i land så gned de sina svärd fram och tillbaka i sanden och havsvattnet för att få dem rena, och enda sedan dess heter den platsen Gnisvärd. Enligt sägnen. Jag märker redan nu att det kommer vara ganska svårt att återberätta alla dessa historier för någon som inte var där denna kväll, eftersom Calle lade sin personliga prägel på dem alla.

Sen var det sagan om draken som bodde i stenröset och vaktade en stor skattkista, den snåle bonden som försökte lura en präst på två oxar, och min personliga favorit:

Tre bröder fick ärva en gård av sina föräldrar. De två äldsta bröderna tyckte att de var lite bättre än sin lillebror, så de tänkte lura honom på hans del av arvet. De gick upp på vinden och hittade en tunna full med kopparmynt och sa till den yngre brodern: du kan få alla dessa mynt, men då har du fått din del av arvet och det som är kvar är vårt.

Brorsan var en glad typ och kanske lite naiv, så han tog tacksamt emot mynten. Så mindes han vad hans föräldrar lärt honom: om du någonsin får en massa pengar, gå då till brunnen och häll allt däri. De pengar som är ärligt förtjänta kommer flyta upp till ytan, och de kommer du ha mycket glädje av.

Pojken hällde, utan att tveka, alla kopparmynt i brunnen och plockade upp de tre som flöt upp till ytan. Hans äldre bröder hånskrattade åt honom, men pojken tackade glatt för arvet och gav sig ut i världen.

Han lämnade Gotland och tog sig neråt i landet. När han kom till Skåne så började han dock tycka att det var lite tråkigt, han kände sig lite ensam. Då fick han syn på en flicka som lekte med tre kattungar. Han blev jätteglad och lyckades övertala flickan att få köpa katterna för sina tre kopparmynt. Katterna blev sedan hans käraste vänner, och de fortsatte genom halva Europa tillsammans.

Katterna hade vid det här laget blivit riktigt stora, och både de och pojken var utsvultna. Så, i ett okänt Europeiskt land, fick de syn på en restaurang som de gick in på. Där noterade pojken att gästerna, förutom en tallrik att äta på och en kniv att äta med, hade en träklubba bredvid sina tallrikar. När han frågade restaurangägaren om detta så svarade denne att man i detta land var tvungen att slå ihjäl alla råttor om man ville ha sin mat ifred. Pojken skrattade då och släppte ner sina tre stora, utsvultna katter som slukade alla råttor i lokalen innan man hann blinka. Restaurangägaren var förbluffad, för i det här landet hade man inga katter. Han hade aldrig ens sätt något sådant djur förrut.

Katterna var ju pojkens käraste vänner, men till slut lyckades restarangägaren byta till sig dem mot en mindre flotta av handelsskepp. Katterna fick flytta in på restaurangen och äta råttor, pojken fick segla jorden runt och blev garanterat betydligt rikare än sina äldre bröder hemma på gården. Och sen byggde han visst någon kyrka någonstans också, men var den låg har jag redan glömt. Det var delen med katterna jag gillade.

Efter dessa sagor var det fika. Vi satt vid ett eget litet bord, jag och ett gäng från min klass (plus en annan Joel, som också var i min grupp på folkhögskoledagen), och diskuterade lite allt möjligt. Jag och Freja diskuterade bland annat humor och vad vi i allmänhet brukar skratta åt (allt ifrån obehagliga kackerlackor till folk som dör på film). Rasmus berättade att han sprungit vilse tidigare under dagen och hittat ett majsfält. Jag var förstummad över hur någon kan springa vilse i Fårösund, Freja och Joel var sugna på majsfältet.

"Vi borde gå dit och plocka majs!" tyckte Freja.

"Tror du inte att den som äger majsfältet blir lite pissed off om vi gör det?"

"Äh, jag ska ju bara ta en eller två. Det är ju inte som om jag ska starta ett företag och börja sälja majs till ICA, direkt."

Detta höll jag på att skratta ihjäl mig åt. Fårösund är litet, majsägaren och ICA-handlaren lär ju känna varandra, och nog skulle det se ganska misstänkt ut om majsägaren först kom och skrek om att hens majs blivit stulen, och Freja sen dök upp från ingenstanns med tre ton majs som hon tänkte sälja till ICA.

Efter fikat var det dags för några sagoväsen. Det var Di Sma Undar Jårdi ("de små under jorden", alltså. Har jag nämnt att gotländska ibland är oförståligt?), en sorts vättar som bor i trädrötter och rövar bort odöpta småbarn, Havsfrun som rövar bort män och tvingar dem att stapla snäckskal åt henne (henne gillade jag) och så Bysen. Där drog sagoberättare Calle faktiskt in mig i historien. Han och jag bodde grannar, berättade han, och även om han ägde många åkrar så ville han väldigt gärna ha min åker också. Så när någon typ av myndighetsperson kom hem till honom så drog han någon rövarhistoria om att hans farfars far lånat ut åkern till min farfars far och att han nu ville få tillbaka den. Då fanns det ett test: han var tvungen att ställa sig på min åker, med handen på en Bibel, och svära vid Gud att han stod på ägd jord. Saken var bara den att innan hade han ställt sig i sitt potatisland och fyllt skorna med jord därifrån, så det var väl inte helt osant att han stod på ägd jord.

Han snodde i alla fall min åker och upptog den som sin egen, även om alla visste att den egentligen var min. Alla visste också att när han dog så skulle han bli en Byse, en gråklädd gubbe som i evighet dömts att vandra fram och tillbaka på gränsen mellan sin egen åker och den han lurat till sig av mig.

Och ska man vandra fram och tillbaka på en tomtgräns i evighet så måste man ju hitta på något sätt att roa sig, som Calle sa. Att skrämma barn är en variant. Men Bysens absoluta favoritaktivitet var att se till att folk gick vilse.

"Rasmus..." viskade Freja till mig och jag fnissade till.

Bysar kunde också förvandla sig till stubbar. En gång när en bonde och hans dräng skulle ut och hugga ved och hade sällsynt goda mackor med sig så förvandlade sig en Byse till en perfekt huggstubbe, komplett med en gren att lägga mackorna på. När bonden och drängen sedan vände sig om så såg de stubben springa iväg, samt hörde ett ondskefullt skratt.

"Får jag höra ett ondskefullt skratt!" sa Calle och pekade på min klasskompis Nathalie, som inte alls var beredd utan istället gav ifrån sig ett väldigt gulligt och inte alls särskilt ondskefullt skratt.

"Det där får du öva på!" sa Calle, och började instruera henne hur hon skulle skratta. Utan att någon hade bett mig stämde jag då upp i mitt allra ondskefullaste skratt, och Calle såg mycket imponerad ut.

 

Annars har jag idag simmat i havet, förklarat krig mot all världens torktumlare och en gång för alla konstaterat att det är teoretiskt och praktiskt omöjligt att gå till ICA i Fårösund utan att träffa minst en person från skolan.

Idag träffade jag min klasskompis Anna-Maria. Det var henne jag fikade med första dagen, hon som var så lik Evelina från kursen i Brighton. Jag gillar henne: hon har pluggat engelska i New York och brukar berätta spännande historier därifrån.

 

Egentligen ville jag blogga om vår första skrivuppgift och om textsamtalet som fenomen också, men nu borde jag verkligen sova så det får bli i morgon.

Freja, min klasskamrat med det vackra namnet, fyllde år idag. Så halv nio ikväll trotsade jag min osociala natur, slet mig från min dator och promenerade bort till internatet för en stunds samvaro.

Vi blåste serpentiner, åt en tårta som någon bakat. En stereo spelade en av Frejas egna skivor, när den tog slut satte jag (som satt nära stereon) spontant i en gammal Markoolio-skiva som råkade ligga där. Till jubel, ska tilläggas, snart sjöng vi alla med i "Rocka På" och mindes barndom och lågstadiediscon.

Det är ändå något särskilt med folkhögskolor, tänkte jag. Stämningen är så varm, så öppen, så inkluderande. Alla förtjänar att bjudas in, alla är lika viktiga, alla räknas. När jag ikväll sa något, ett litet inlägg i diskussionen om något jag hade hört eller läst eller tänkt på angående ämnet som diskuterades, så märkte jag plötsligt hur alla andra tystnade och vände hela sin uppmärksamhet mot mig.

Det har alltid funnits andra som haft vettigare saker att säga, folk som vetat vad de pratat om, folk som varit mer värda att lyssna på. Här fanns inget sådant. I deras öron var min tanke/åsikt/kommentar om Melodifestivalen, Markoolio eller vad det nu var vi diskuterade precis lika viktig att lyssna på som vilket expertutlåtande som helst. Känslan jag upplevde var trygghet.

 

Folkhögskoledag, kallades det vi hade idag. Den började med en ärligt talat rätt tråkig föreläsning om folkhögskolan som skolform och målen med folkbildning och lite annat i samma stil. Men allra först började dagen med morgonfika, en uppsluppen tillställning där jag, Alex och Nathalie diskuterade dataspel. Nathalie underhöll oss med historier om bilspel hon spelat, den ena med värre körning än den andra, och sen utbytte vi erfarenheter av The Sims. Vi kom fram till att det skulle kunna vara en bra aktivitet framåt vintern, när vi får tråkigt här ute i Fårösund, att sätta oss och spela The Sims tillsammans. Och sen skämtade vi om att vi skulle kunna säga till Ludde att det är bra för vår kreativa process, att det ger oss inspiration till att skriva noveller om våra simmar, bara för att få det att låta bra.

Senare under dagen, framåt kvällen, fick vi alla ett sms från kursledare Ludvig. Jag satt bredvid Alex och vi tog upp våra mobiler exakt samtidigt.

"Åh, vad gullig han är!" utbrast jag helt spontant och noterade att en varm känsla spred sig i trakterna runt min mage.

 

Syftet med folkhögskoledagen verkade vara att lära känna så många på skolan som möjligt, över klassgränserna. Och även om vi hade några ganska pretentiösa och långtråkiga gruppdiskussioner om normer, gemenskap och respekt så gillade jag det. Även om det är toppen att vara en del av en klass så bör klassen i sin tur alltid vara en del av skolan. Denna dag var ett utmärkt tillfälle att få prata lite med trevliga människor från andra klasser och program.

Vi hade också något som kallades forumteater, där två lärare spelade upp en liten scen där en av dem var förtryck (till exempel av en hunsande chef eller en kollega som gillade att fälla nedsättande kommentarer) och vi i publiken sedan fick komma med förslag om hur den förtryckte skulle hantera detta. Om vi ville fick vi komma upp på scen och själva spela rollen.

Min favoritscen var den näst sista. Den av lärarna som spelade den förtryckta kom in i ett tänkt personalrum på sin arbetsplats i en röd tröja, varpå den onda kollegan genast började skratta åt den. "Har du rymt från Disney, eller? Rudolf med röda mulen?" Och sen, lite ironiskt: "Jättesnygg tröja, verkligen."

Vi i publiken hade lite alla möjliga lösningar, men min personliga favorit var när en kille som jag tror gick socialpedagogprogrammet gick upp på scenen:

"Jättesnygg tröja, verkligen."

"Tack så mycket, jag fick den efter att ha legat med din fru."

Jag tror han hette Kalle, men risken är ganska stor att jag kommer börja kalla honom för Erik. Han påminde mig väldigt mycket om Erik som gick i klassen över mig på gymnasiet.

 

Dagen skulle avslutats med lekar och grillning, men när det började ösregna så fick vi ta till Plan B. Det skumma gula huset mitt emot idrottscentret visade sig vara en filmstudio, och i en parkeringshus-liknande lokal lekte vi samarbetslekar i samma grupper som vi haft diskussioner i. Sen blev det hamburgare och wokade grönsaker på plasttallrikar.

Ibland kommer jag till en punkt då jag har överskridit min sociala förmåga. Då måste jag, för att inte bli galen, dra mig undan från allt socialt umgänge en stund för att samla kraft till att orka vara social igen senare. Det är helt enkelt så jag fungerar, inget att göra något åt.

Efter att ha ätit upp min hamburgare så kände jag att jag hade nått den punkten, så jag ursäktade mig med att det var "något jag borde få gjort" och gick ut. Med musik i öronen gick jag sedan ner till ICA och köpte en massa tråkiga saker; toapapper, en ny hårborste (min nuvarande "sjunger på sista versen", som vi brukar säga i min familj) en grön mugg (de jag har är så fruktansvärt små att de inte riktigt räcker till för att tillfredsställa mitt behov av te) ett par strumpor med igelkottar på (jag kunde inte låta bli, igelkott är mitt älsklingsdjur) och ett trepack fula trosor. Att gå bort till skolan med en kasse smutsiga underkläder och där skriva upp mig på någon tvättid är något jag känner att jag vill skjuta upp så länge som möjligt.

På väg tillbaka från ICA kom Alex springande mot mig.

"Jag har letat efter dig, jag var borta vid din stuga och knackade på. Du missade prisutdelningen."

Ja, det hade tydligen delats ut ett pris till varje grupp för våra strålande insatser i samarbetslekarna. Jag fick lite dåligt samvete och tackade Alex när hen gav mig en påse naturgodis. Det ingick tydligen i priset, och det som var kvar var det som de övriga i min grupp inte hade velat äta upp. Jag åt och åt i ett tappert försök att göra slut på alla bananchips och salta nötter. Ungefär halvvägs gav jag upp och gav påsen till Freja, som födelsedagspresent.

Jag har alltid varit så världsvan, orädd och äventyrslysten. Därför var det mycket ovant att jag igår kväll kände mig nervös inför första skoldagen, lite ensam och ledsen och på något sätt långt hemifrån.

Jag sov sådär, vaknade alldeles för tidigt. Åt frukost framför Youtube, valde kläder. Dagens tema blev stilrent. Jeans, en något fladdrig grårutig skjorta, keltiska örhängen och ett halsband med en liten drake.

 

Dagen började med gemensam fika. Jag satte mig vid utkanten av första bästa bord, skippade själva fikandet eftersom jag just ätit frukost. Vid mitt bord satt fem andra tjejer, två som pratade med varandra och tre som (liksom jag) satt tysta. För att fördriva tiden så roade jag mig med att namnge dem, att i mitt huvud hitta på ett namn till var och en av tjejerna. Antingen för att namnet såg ut att passa dem eller för att de påminde om någon annan som hette så. En av tjejerna som pratade var till exempel väldigt lik Evelina, som gick i min klass i Brighton, så i mitt huvud fick hon heta just så. En av de tysta tjejerna fick heta Rose eftersom hon påminde mig om The Doctors första companion (nämnde jag att Caddy har gjort mig helt besatt av Doctor Who, precis lagom tills vi åker till olika länder?).

Jag såg bara halva cafeterian från min plats, och tog därför för givet att alla jag såg skulle gå i min klass. Nej, visade det sig när vi förflyttade oss till en föreläsningssal strax intill, denna fikasamling var för samtliga elever på skolan. Vi var kanske hundra personer. I folkmassan fick jag syn på Rasmus och kände mig trygg när han satte sig bredvid mig.

Rektorn hade ett ganska ovanligt namn, det lät som Mate. Eller snarare Mejt, kanske. Hon pratade en stund om oss, sig själv och folkhögskolor i allmänhet, det jag tydligast kommer ihåg är att pop- och rocklinjen på denna skola ska få årets Anna Lind-pris (kom ihåg var ni läste det först, det är inte offentligt än), och sen presenterade hon all skolans personal. På skolan finns linjerna skrivande, manusskrivande, pop- och rock och socialpedagogik, vi fick alla ställa oss upp i klassgrupper under samlingen. Bara två av tjejerna som jag fikade med, hon som liknande Evelina och tjejen som hon pratade med, skulle gå i min klass så de andra kommer tyvärr få behålla sina påhittade namn ett tag.

 

Min kursledare heter Ludwig Drakenfjord och älskar att prata. Men han pratar en skånska som är väldigt behaglig att lyssna på, och jag har tyckt om honom ända sedan jag pratade i telefon med honom när jag, för en vecka sedan, fick min plats på skolan.

Vårt klassrum var perfekt. Bänkar i en cirkel mitt i rummet, soffor i hörnet, böcker på en hylla och framförallt texter, bilder, tidningsutklipp, foton och tavlor på varje ledig väggyta.

Jag är som bekant en väldigt känslig person och därför är det väldigt viktigt för mig vad jag får för känsla av de platser jag vistas på. Sterila och avskalade rum är det värsta jag vet. I mitt nya klassrum, däremot, trivdes jag direkt. Rummet var ett kreativt kaos som vibrerade av skaparlust.

"Och kom ihåg att det här är ert klassrum." upprepade Ludwig. Ludde, som han bad oss att kalla honom. "Om ni vill ta ner något från väggen och sätta upp något annat så tveka inte att göra det."

Vi är fjorton stycken i klassen. Vi skulle vartit sexton men två killar lämnade återbud. Jag kan nästan allas namn, något jag är stolt över eftersom det trots allt bara är första dagen.

 

Dagens lunch serverades på restaurangen bredvid skolan och bestod av kassler, ris och paprikasås. Vid det här laget började spänningarna släppa även hos mig.

"Åh, det finns så mycket te här!" sa en av mina klasskompisar i matkön. "Jag kommer dricka mer te än vad jag har druckit i hela mitt liv!"

Och där någonstans slängde jag ur mig att hon kunde komma hem till mig och dricka te. Hon var färgglad, det var nog mitt första intryck av henne. Hon hade ett stort halsband och ett par fladdriga byxor i något rödblommigt tyg. Hon hette Anna, memorerade jag senare på eftermiddagen.

Jag åt lunch vid samma bord som kursledare Ludde och två av mina klasskompisar, Sandra och Alex. Vi pratade om bussresan från Visby, om folks olika boende, om CSN och om vad vi gjort tidigare i livet. Kallprat i ordets rätta bemärkelse. Alex visade sig vara en riktigt kul typ som jag hade en del gemensamt med, så vi hängde ihop när klassen efter lunch fick en rundvandring på skolan.

 

Sen var det dags för det, för alla på folkhögskola, obligatoriska fikat. Jag fikade med Ludde och tre av tjejerna i min klass; klassens två Malin som praktiskt nog satt bredvid varandra i klassrummet och en tjej i illgrön tröja. Denna gång diskuterade vi gymnasiet, och till min egen förvåning underhöll jag dem andra med historier om mina spanskalektioner i ettan. Att läraren jag då hade borde ha valt ett annat yrke, men att jag i alla fall kan en väldig massa spanska frukter (internskämt för oss gamla FU:are), samt att jag läste både franska, spanska och tyska men i nuläget knappt kan något av detta språk ordentligt.

Tjejen mittemot, hon i den gröna tröjan, skrattade gott åt mina historier och verkade i största allmänhet vara en väldigt härlig person.

"Vad var det nu du hette?" frågade jag när vi lämnade fikat för att fortsätta rundvandringen.

Hon hette Natalie, är inte säker på stavningen. Jag försäkrade henne om att det skulle ha stört mig hela dagen ifall jag inte hade frågat efter hennes namn, hon skrattade och sa att jag säkert skulle ha benämnt henne som "du, i den gröna tröjan!" eller "du, Shrek!". Under resten av rundvandringen gick jag med henne. Hon var mycket riktigt en härlig person, glad och spontan och kreativ med livlig fantasi, precis som jag. Resten av rundturen bestod av idrottscentret jag bor granne med, ett skumt grönt hus där musiklinjen höll till och ett motionsspår man kunde springa om man kände sig hurtig. Sprang man på kvällen så kunde man trycka på en röd knapp på det gröna huset för att tända lyktorna längst med spåret. Natalie sa precis det jag tänkte; att hon inte skulle våga trycka på denna knapp eftersom det kändes som om det gröna huset skulle sprängas då. Alex var mest rädd för att gå vilse i spåret, och på vägen tillbaka delade vi tre med oss av diverse traumatiska historier från orientering under idrottslektioner i skolan.

 

Där var rundturen slut, och någon kom med idén att gå ner till havet och bada. Jag ville inte bada men jag följde gärna med ner till havet, men först av allt ville jag följa med mina klasskamrater bort till internatet för att hämta badkläder.

Om internatet såg otäckt ut utifrån så är det inget emot hur insidan såg ut. Spiraltrappor i sten och oändliga, fönsterlösa korridorer med kala väggar och rader av dörrar med nummer på. Rum som små fängelseceller med en säng, ett skrivbord, en liten kokvrå, ett badrum och ett enda fönster med karg utsikt. Efter att ha varit där var jag en gång för alla säker på att nej, även om det blir ett rum ledigt så tänker jag inte flytta dit.

Alex visade mig sitt rum, stillade min nyfikenhet. Jag skymtade en Yohio-poster, en regnbågsflagga och ett exemplar av del tre i Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och fick bekräftat att Alex och jag hade väldigt mycket gemensamt. Alex hade inte med sig några badkläder till Gotland och skulle därför inte heller bada.

 

 Vi gick i lagom grupp ner till havet, tror nästan hela klassen var med. Alex och jag diskuterade olika sorters strand. Jag har i nuläget upplevt Skånes långa vita sandstränder, solvarma klippor i Blekinge, stränderna i Brighton som är täckta av stora vackra stenar och nu Gotland, som inte har någon strand alls. Det finns bara tallskog, lite gräs och någon sorts taggiga växter som plötsligt tar slut och byts ut mot hav.

Men det finns en brygga i alla fall, en jättestor brygga med säkert tre stegar. Det var denna brygga jag tog ett morgondopp ifrån, min första morgon på Gotland, eftersom jag bor granne med stigen som leder ner till denna. När Alex och jag tröttnade på att se de andra bada så gick vi således upp till min lilla stuga, jag hade ju fått se Alex rum så jag tyckte inte det var mer än rätt. Sen gick vi, skrattandes och pratandes, till ICA där vi irrade runt en pinsamt lång stund och letade efter saltet. Oerhört pinsamt, med tanke på att ICA i Fårösund inte är sådär jättestort. När vi väl kom ut därifrån så hade Alex dessutom glömt mjölken och fick springa in igen medan jag stod kvar utanför med kassarna. Nu har vi ett roligt minne som kommer binda oss samman, en komisk historia att berätta för folk, tänkte jag leende där jag stod. I kön till kassan såg jag även kursledare Ludde och hans flickvän (vars namn jag glömde så fort jag hört det), och jag konstaterade att Fårösund verkligen är litet.

 

Jag följde Alex till internatet, sa att jag kanske skulle komma dit senare om jag blev sällskapssjuk. Tyvärr satte jag mig framför datorn och såg på Young Dracula istället, för trött för att ta tag i något mer än att koka lite snabbmakaroner till kvällsmat.

Ikväll blir det tidigt i säng, i morgon ska vi ha någon typ av temadag. Jag hörde något om att grilla rotfrukter. Rapport kommer i morgon, mina vänner.

Mitt liv rymdes i två resväskor och en ryggsäck.

Jag tycker om att åka färja, konstaterade jag. Jag fick all spänning med att flyga; att checka in bagage, kliva ombord på en tillfälligt ditställd stege och befinna mig i en egen liten värld under resan. Men jag slapp allt krångel. Ingen vägde mina väskor innan de checkades in (och de var tur, för jag tvivlar starkt på att de hade klarat Ryanairs viktgränser). Ingen scanade mitt handbagage och vände ut och in på det i jakt på en tandkrämstub som jag eventuellt hade kunnat spränga planet med. Ingen tvingade mig att sitta fastspänd med avstängd MP3-spelare under start. Och, bäst av allt, ingen återuppstånden Hitler i Ryanair-uniform gick runt i kön till gaten med en pytteliten låda som mitt handbagage förväntades få plats i.

På färjan till Visby var jag fri att göra precis vad jag kände för. Först satt jag en stund och halvsov med musik i öronen. Sen, när jag började bli hungrig, gick jag till restaurangen och åt lunch. Och precis innan vi ankom till Visby så gick jag upp på "soldäck" för att få känna doften av havet. Då var jag så högt upp på denna enorma färja att jag fick svindel. Helt osökt kom jag att tänka på filmen "Titanic", den berömda scenen när kärleksparet står längst fram i fören med utsträckta armar. I mitt stilla sinne hoppades jag att det inte var möjligt att göra så på denna färja. Min mamma var på Almedalsveckan i somras, trots sin fobi för att åka båt, och ända sedan hon berättade att de visar film ombord på Gotlandsfärjan så har det varit något av ett internt skämt i min familj att de (inte) borde visa just "Titanic".

Denna gång visade de "En oväntad vänskap", om den förlamade miljonären som får en personlig assistent från ghettot i Paris. Det är en trevlig film, men eftersom jag redan har sett den så kände jag inte för att betala 70 kr för hörlurar. Istället satt jag kvar i restaurangen med ett skrivblock.

När vi sen kom till delen med att komma av färjan så tog jag ju, naiv som jag är, för givet att det bara var att följa efter alla andra ner för trapporna. Men nej, inte alls, ner för trapporna skulle bara de som hade en bil att återförenas med. Jag och en handfull andra (vem åker till Gotland utan bil, liksom?) skulle stå kvar precis där vi var. Efter en stunds pinsamt irrande upp och ner för diverse trappor så lyckades jag i alla fall ta mig iland, samla ihop mitt bagage och gå ut i solskenet.

Och när jag stod vid busshållsplatsen, lite lost och förvirrad och med väldigt mycket bagage, ploppade de upp ur jorden som svampar om hösten. Tre han och en hon, med precis lika mycket bagage som jag.

Man står inte vid en busshållsplats i Visbys hamn med tre väskor och ser förvirrad ut den här tiden på året om man inte ska till folkhögskolan. Tänkte vi alla fem, så vi bildade en liten klunga.

Hon hade solglasögon och något randigt på sig, skulle gå foto. Hon tog mig i hand och presenterade sig, men hennes namn gick in genom mitt ena öra och ut genom det andra. Hon kan ha hetat Bella, något säger mig att hon kanske gjorde det. Hon var framåt och utåtriktad och den som höll igång konversationer, frågade oss varifrån vi kom och vilken inriktning vi skulle gå.

Två av killarna var skäggiga, hade väskor som av formen att döma innehöll gitarrer och skulle mycket riktigt gå musik. En av dem hette John, en pratade skånska. Eventuellt kan samma person både ha hetat John OCH pratat skånska, jag vet inte säkert. Jag svarade på frågor och direkt tilltal, men höll mig lite på kanten och tog inga egna initiativ för att föra konversationen framåt. Förhoppningsvis tänkte de andra att jag bara var lite blyg. Jag ville gärna prata med dem och, om det skulle visa sig att jag tyckte om att prata med dem, lära känna dem, men inte där och då. Inte vid en busshållsplats omgiven av väskor, min första dag på Gotland.

Den tredje killen hade halvlångt blont hår, hennatatueringar och hatt. Han hette Rasmus och i början kom jag ihåg hans namn bara för att jag tänkte på Torka Aldrig Tårar Utan Handskar. Sen visade det sig att han skulle gå skrivande med mig OCH kom från Linköping, och då tydde jag mig halvt omedvetet till honom.

Någon, troligen hon som eventuellt hette Bella, listade ut att det gick en anslutningsbuss från hamnen till busstationen, så vi väntade i en svettig halvtimme på denna. När den kom visade den sig vara gratis, jag vet inte om det var något konstant eller om chauffören bara tyckte synd om oss och alla våra väskor. Själv tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv när jag skulle släpa ombord mina fullpackade resväskor på denna pyttelilla stadsbuss.

I början tänkte jag att jag skulle memorera vägen från hamnen till busstationen, att jag kanske kunde gå nästa gång eftersom buss inte verkade gå särskilt ofta. Men efter ungefär halva vägen konstaterade jag: nej. Det är bara en liiten överdrift att det var en halv mil från hamnen upp till busstationen i Visby.

Busstationen var mest ett skämt: tre eller fyra busskurer på rad. Men väl där fick jag syn på en buss som det stod Fårösund på, och kastade mig därför mot den med Rasmus i släptåg. De andra tre skulle till folkhögskolan på Hemse (ja, det finns två, fråga inte...) och därför med en annan buss.

Rasmus visade sig vara en riktig gentleman. När det kom fram att vi var tvungna att betala bussen kontant, och jag i panik såg framför mig hur jag irrade runt i Visby med alla väskor på jakt efter en bankomat, så erbjöd han sig att betala min biljett. Som om ingenting. När min väska välte i en skarp kurva så kastade han sig upp och flyttade den från mittgången. Och när det blev platser lediga i främre delen av bussen så ställde han den på ett ledigt säte och satte sig helt sonika bredvid den. Jag försökte återgälda honom genom att vakta hans ryggsäck med mitt liv.

   För övrigt kan bussresan från Visby till Fårösund vara den segaste i mitt liv, och då har jag ändå åkt ganska mycket buss i mitt liv. Denna buss stannade vid varenda brevlåda på hela norra Gotland, vilket gjorde att 56 km tog över en timme. Tänk er detta plus väskorna som inte fick plats någonstans, ett tiotal plusgrader och så mycket folk som det överhuvudtaget är möjligt att klämma in på en så liten buss.

De flesta av dessa gick av i ett litet samhälle vars namn jag glömde i samma stund som vi åkte därifrån. När det bara var jag, Rasmus och två killar till kvar på bussen så konstaterade jag att vi verkligen var på väg till världens ände.

Fast det var skönt att alla andra gick av, för då fick vi tid att lära känna varandra lite bättre. Jag berättade för Rasmus att jag gick på gymnasiet i Linköping, på Folkuniversitetet, och det visade sig att han hade en äldre bror som också har gått där. Ibland är världen liten. Även om brodern ifråga var ganska mycket äldre än mig och garanterat hade tagit studenten innan jag hunnit börja.

En av de andra killarna, en lång kille med solglasögon, gick ett andra år med inrikting manusskrivande på skolan vi alla var på väg till. Den tredje i sällskapet, en lite kortare kille med lockligt mörkt hår, skulle gå skrivande med mig och Rasmus.

"Jag ska bo i nån lägenhet..." sa han när Rasmus började prata om internatet.

"Jag också!" utbrast jag, oändligt lättad. Den lockiga killen, som jag senare fick reda på hette Albin, hade precis som jag kommit in på skrivarlinjen i andra hand och fått beskedet för bara någon vecka sedan. Det var fullt på internatet, så han och jag skulle leta upp en William som hade ett idrottscenter och hyrde ut lägenheter till elever på folkhögskolan. Jag hade varit lite nervös över att helt själv behöva söka upp denna William när de andra gick direkt till internatet, men nu när Albin skulle göra samma sak så kände jag mig trygg och bestämde att det var han och jag mot världen.

   Manuskillen gick av vid ICA i Fårösund, jag och mina två blivande klasskamrater gick av vid folkhögskolans internat. Internatet var en fyrkantig, mörkgul byggnad som fick mig att tänka på filmen "Ondskan" och jag var plötsligt tacksam över att jag inte skulle bo där. Vi fortsatte förbi internatet, in på själva folkhögskolan som låg i en betydligt mer inbjudande byggnad. Där pratade vi med kvinnan i receptionen, vars namn jag glömmer hela tiden trots att jag har pratat med henne i telefon ett antal gånger, hon bockade av oss på en lista och skickade sedan iväg Rasmus till internatet. Albin och jag blev instruerade att fortsätta framåt, gå in på idrottscentret och fråga efter William.

 

Längst ut på norra Gotland ligger Fårösund. Längst norrut i Fårösund ligger internatet, folkhögskolan och därefter idrottscentret. Och där, bakom idrottscentret, precis innan en liten tallskog som följs av havet, ligger tre avlånga envåningshus. I varje hus finns två lägenheter. Och där, i lägenheten längst bort i sista huset, bor jag nu. Närmare än såhär kommer jag nog inte min dröm om att bo vid havet.

Jag älskade min pyttelilla lägenhet från första stund. Här finns ett litet kaklat badrum med duschkabin, ett köksbord med fyra stolar och två pallar, ett kök, en TV på väggen, en röd liten soffa, två sovrum med våningssäng och, bäst av allt; i det kombinerade köket och vardagsrummet finns en glasdörr som leder direkt till den lilla stigen genom skogen och ner till havet.

Garderoben var inte mycket till garderob, så alla mina kläder hamnade i olika högar på våningssängen i det extra sovrummet. Garderoben i mitt eget sovrum använde jag som skåp för att förvara min personliga ägodelar.

Ja, mycket av det jag tog med till Gotland skulle folk nog kalla "onödig" packning. Men för mig var alltihop absolut nödvändigt. För det är tack vare bilderna Caddy gjorde till mig, den lilla Big Ben jag köpte i London, fotot på mig och Josse och Madde från den sistnämndas student, alla brev från Hanami och den lilla tesilen i form av en anka som jag fick av Johanna som denna lägenhet känns som mitt hem. Två av mina Evanescence-skivor tog jag också med mig, trots att jag inte kommer kunna spela dem någonstans. Det gör mig trygg att se dem stå där i skåpet.

   När jag hade packat upp så skrev jag en lista på allt jag behövde och gav mig sedan iväg för att handla. ICA i Fårösund var dagens stora positiva överraskning. Jag hade väntat mig en liten kiosk med öppet till 15:00 på lördagar och stängt varje söndag, men detta var tvärtom en riktigt välsorterad butik som hade öppet 08-20 varje dag och allt jag kunde tänkas behöva.

På ICA träffade jag Albin igen. Med lurar i öronen, en korg på armen och frånvarande uppsyn såg han precis ut som jag. Jag log mot honom.

"Hur gick det, fick du något hotellrum?"

"Jodå. Det är inte särskilt hemtrevligt, men det är tak över huvudet och en säng och vad mer kan man begära?"

 

Mina grannar, i den andra lägenheten i "mitt" hus, är en tjej med kort mörkt hår och en äldre man. Hon presenterade sig som Erika (när jag väl hade lyckats få upp glasdörren), honom har jag inte pratat med. Jag är nästan säker på att i alla fall hon ska gå musik.

I morgon börjar skolan, och då får jag träffa de andra i klassen. Önska mig lycka till, mina vänner.

Gröna Lunds nyaste attraktion heter Eclipse. Eclipse är, enligt en strytsam skylt utanför, världens högsta "flyer". För mig kommer det alltid heta "slänggunga", som min favoritattraktion på Skara Sommarland när jag var 6, 7 år. Men det riktiga namnet är tydligen "flyer". Och Ida och jag konstaterade att det inte var särskilt svårt att ha världens högsta sådana, eftersom ingen annan någonsin skulle komma på en så korkad idé som att bygga en 121 meter hög slänggunga.

Onsdag den åttonde maj var halva Stockholm och såg One Direction live, och den andra halvan jobbade. Ida och jag delade Gröna Lund med ett par hundra personer och köade bara i fem minuter till Eclipse. Det var fem långa minuter av ångest, hyperventilerande och omvärderande av våra liv.

"Vi kommer dö." konstaterade jag sakligt när omgången innan oss hissades upp i sina små gungor. 121 meter är så högt att det nästan är omöjligt att föreställa sig.

"SLUTA, säg inte sådär!"

"Okej då, det kommer gå jättebra, det kommer gå jääääääättebra..." Jag vet inte vem jag försökte lugna mest: Ida eller mig själv.

Alla lösa föremål skulle placeras i svarta lådor bredvid varje gunga. Det var det vanliga som man får lägga ifrån sig vid varje anständig berg- och dalbana; väskor och kepsar och saker som inte ligger i stängda fickor; men också skor och glasögon. Ja, det är klart, vem kan ta ansvar för ett par glasögon uppe bland molnen? Vem vill ha ett par skor i huvudet om de faller från 121 meters höjd? Jag protesterade inte, även om jag kände mig ännu mer utsatt utan mina glasögon.

Slänggungorna hade utökats med ett säkerhetsbälte, annars var jag i princip lika lite fastspänd som på Skara Sommarland när jag var sju år. När gungorna började stiga från marken slöt Ida ögonen så hårt hon kunde och jag följde snabbt hennes exempel.

När vi hade slutat stiga uppåt tvingade jag mig själv att öppna ögonen en liten stund. Under mig låg Stockholm: Mälaren som en blöt liten fläck, Globen som en vit pingisboll, Fritt Fall (som verkat så hög nerifrån marken) som en tandpetare och resten i en suddig massa av färger innan jag panikslaget knep ihop ögonen igen.

"Titta INTE ner, Lilly, titta INTE ner... VART SKA JAG ANNARS TITTA!? Vad du än gör, Ida, ÖPPNA INTE ÖGONEN! TITTA INTE NER! HÅLL ÖGONEN STÄNGDA SÅ KANSKE VI ÖVERLEVER DET HÄR!"

Sådär höll jag på under hela åkturen, gav ifrån mig panikslagna ljud och skrek diverse osammanhängande meningar ut i den kalla luften som strömmade runt mig. Jag öppnade inte ögonen förrän vi var nere på marken igen. Väl där fick jag bända bort mina svettiga händer från sitt krampaktiga grepp runt metallstången framför mig.

   Både när våra gungor sakta steg mot 121 meters höjd och senare, när jag satt precis lika panikslagen i en attraktion som hette Insane (namnet beskriver exakt vad man måste vara för att åka den), så frågade jag mig själv: varför gör jag det här? Hur sjuk i huvudet är jag egentligen? Varför utsätter jag mig själv för det här, gång på gång?

Svaret fick jag efteråt, tillbaka nere på marken. Av samma anledning som andra tar droger, hoppar fallskärm eller ser på skräckfilm: för adrenalinets skull. För att släppa kontrollen över min kropp och lägga mitt liv i händerna på en bygel eller ett säkerhetsbälte, för att trotsa tygndlagen och flyga igenom himlen, för att möta rädslan och övervinna den och, mest av allt, för kickens skull. Känslan när Ida och jag kom ner på marken igen var obeskrivlig. I säkert tio minuter efteråt gick vi runt, höga på vår egen övervunna rädsla, och skrattade hysteriskt åt att vi faktiskt hade vågat. Vi hade varit på 121 meters höjd och överlevt.

 

Vi åkte popexpressen till tonerna av "I en rosa helikopter", satt längst fram i fler berg- och dalbanor än vad jag kan räkna, klarmade oss fast i Insane (den snurrade runt i branta nedförsbackar och gick upp-och-ner med jämna mellanrum, när vi hade åkt den kändes det som om jag hade överlevt ett kärnvapenkrig), åkte Flygande Mattan, åt sockervadd, snubblade oss igenom Lustiga Huset (jag var yr i en timme efteråt), klämde ihop oss i en vattenskadad stock och åkte Kärlekstunneln, och åkte Kvasten.

"Stig på, stig på." sa häxan vars kvast vi flög med i en högtalare bakom mig när vi stod i kö. "Ursäkta att det är lite dammigt, jag har inte hunnit städa för det kommer så mycket folk..."

"Aaaw, det gör inget!" utbrast jag då. Två killar framför oss i kön skrattade åt mig. Jag gillade verkligen häxan, hon lät som en snäll gammal farmor som bjuder på saft och kakor.

 

Under dagarna såg vi dessutom inte mindre än fyra filmer. Två hyrfilmer och två biofilmer.

Den första var "The Dictator" med Sacha Baron Cohen, lika rolig som förra gången jag såg den. Den glade diktatorn Aladeen, från ett fiktivt afrikanskt land som han kärleksfullt förtryckt i hela sitt liv, åker till New York för att förhandla med FN. Istället blir han kidnappad, berövad sitt skägg, och tvingad att ta jobb i en extremt politiskt korrekt butik. Hans chef är Zoey, en pojkaktig aktivist som den konservativa, tyrraniska och barnsliga Aladeen har mycket svårt att komma överens med.
Nästa, också hyrd, var en skum norsk trollfilm, gjord för att likna en dokumentär. Komplett med amatörskådespelare och halvdåliga kamerainsatser.