The magic can begin

Jag insåg plötsligt hur... normalt det var. Men ändå så främmande för mig. Ett SMS som föreslog att jag kunde komma över i kväll, spela spel och äta onyttigheter. En tjugo minuters bussresa. En liten hall med skor. Tre tjejer som välkomnade mig, ville ha mig där. Hade bjudit dit mig.
Jag fick några mackor med jordnötssmör och marmelad till kvällsmat, åt dem i soffan medan vi spelade spel. Det kom en fråga om vem av oss som skulle ha svårast att sluta jaga människor om vi var vampyrer, och de röstade alla tre på mig. Jag var den mest mordiskt lagda, den som brukade tappa tron på mänskligheten. Caddy skulle nog också vilja utrota den om hon var vampyr, men kom fram till att hon var för blödig. Det var tydligen inte jag.
De hade gjort en kladdkaka också, och när vi tog ut den ur ugnen liknade den mest chokladsmet.
"Jag sa ju att ägget var till för att hålla ihop den!" sa Disa till Caddy, vår kära vegan som tydligen hade följt orginalreceptet och bara tagit bort ägget. Men handlingskraftig som hon är hällde Caddy bara över den i en annan form och ställde in den i frysen en stund. Den var faktiskt riktigt god.
Vi spelade tills Jessica var tvungen att springa iväg, sen övergick vi till Caddys dator. Hon och Disa citerade en samling videoklipp som de sa att jag var tvungen att se. När folk säger så brukar jag på min höjd le åt videoklippen, men nu blev det en gång för alla bevisat att Caddy och Disa har samma humor som jag. Jag skrattade högt åt klippen de visade mig.
Jag hade kunnat bli kvar där hela natten, men ansvarsfull som jag är såg jag till att komma hem hyfsat tidigt eftersom jag trots allt har skola i morgon. Engelska första lektionen, dessutom.
Så jag gick ut i natten, log för mig själv och tänkte att hur mycket jag än tappar tron på mänskligheten så kommer jag alltid att älska er, tjejer.

Idag hade jag tyska på riktigt för första gången och jag kan bara konstatera att allt de sagt om Martina är sant, framförallt det som Caddy sa om att hon är som en tysk version av Helen. Det tyska uttalet blir exotiskt och vackert, gramatiken blir enkel och logisk och alla språkets dörrar står plötsligt öppna när Martina står där och ler. Stavningen kommer nog bli det svåraste.
Övrigt spännande: Resan till Brighton känns bara mer och mer overklig ju närmare den kommer. Lördagen spenderades hos Darling Johanna med två Johnny Depp-filmer, min Josephine, päronsaft och äppelpaj samt den guidade rundturen i Väderstad som Johanna varit skyldig mig ett tag. Saknar det redan. Min nya passion är The Nightmare Before Christmas ("This is Halloween, this is Halloween, Halloween, Halloween, Halloween, Halloween") och idag köpte jag en underbar väska med motiv från filmen. Jag är fruktansvärt dålig på spanska och har undrat i två år varför jag inte valde tyska direkt istället. Fast det är klart, då hade jag gått miste om en massa låtar, flummiga torsdagmornar och inte minst min älskade lilla Marina. Jag får trösta mig med det.
Om två veckor kommer min söta lilla tysk, Neele, och innan dess ska jag lyckas städa. Men just nu ska jag sova.

Vilken bild jag än har av universitetet så var det raka motsatsen till idag. Grillad korv och saft i plastmuggar medan några nakna småbarn lekte i en fontän längre bort. Några spelade kubb, men de flesta satt på filtar och åt korv. Picknick, var känslan som infann sig.
"Ser du henne i rosa tröja? Hon ser ut som en Madde-tjej." sa jag redan på vägen till parken. Och mycket riktigt var det henne Madde började prata med. Hon hette Annika och hade en liten dotter i blå keps.
Min lilla Madde är med i lärarförbundet. Jag har fortfarande inte kommit över chocken. Hon känns plötsligt så... vuxen. Hon är två år äldre än mig, men det är inget som någon av oss någonsin har tänkt på. Förrän nu. Nu när hon börjar på universitetet i morgon.
Picknick för familj och vänner, alltså. Jag åt fyra korvar och fick en penna från lärarförbundet i Norrköping, Madde fick en rosa ballong. Hon kommer bli en fantastisk dagisfröken, barnen älskar henne.

Häromdagen slog det mig att mitt sociala liv aldrig har varit så här mycket på topp. Första veckan i skolan gick ganska fort ändå. På måndagen umgicks jag med Madde efter skolan, på tisdag var det fiskpinnar och djupa diskussioner hos Sofia, onsdag sprang jag och Caddy runt vid Stångån och tog en massa roliga bilder på varandra, torsdag var jag hemma hos Madde och i fredags åkte vi till Norrköping i ösregn. Idag var det alltså Norrköping igen, och helgen har knappt tagit slut förrän jag planerar in ännu mer för nästa vecka. Josse och jag ska gå på bio någon dag, filmen heter "Jag saknar dig" och är baserad på en bok jag läste för flera år sedan. Jag tror att Josse kommer tycka om den. Sen pratade jag med min åh-så-saknade Darling Johanna och kom fram till att hon, jag och Josse ska ha filmkväll hos henne nästa helg. Johanna har hur många filmer som helst. Och jag saknar henne. Så mycket.

Och: Den åttonde oktober. Åker vi. Till Brighton.
Jag motstod frestelsen att börja nedräkningen på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet (UK in 143 days <3) och beslöt idag att börja med den när tysken har åkt hem. Då kommer det vara exakt 22 dagar kvar. Exakt. Tjugotvå. Dagar.

Jag visste att vi var galna, men exakt HUR galna vi var förstod jag nog inte förrän jag kom hem och fick på mig torra kläder. Och fick i mig en kanna te.

Vi älskade Hurricane på Skänninge Marknad. Så mycket att vi åkte den tre gånger.
Häromdagen ringde Madde och berättade att Skänninges tivoli nu stod i Norrköping, och att hon hade fått en hundralapp efter sin mormor. Hennes mormor tyckte om att slösa pengar på onödiga men roliga saker, så Maddes mamma uppmanade Madde att göra något riktigt roligt med pengarna från mormor.
Alltså hoppade vi på ett pendeltåg till Norrköping för att åka vår favoritkarusell ytterliggare tre gånger. Jag skänkte en tanke till Maddes mormor som jag tyvärr aldrig fick träffa, tänkte att hon nog hade tyckt om det här. Och Madde höll med om att det kändes rätt.

I Norrköping vräkte regnet ner. Vi kom till tivolit, tog skydd under taket till ett stånd som sålde popcorn, och beklagade oss en stund. Allt var ju så perfekt. Vi hade pengar, Hurricane var där borta, vi skulle åka. Och så regnade det.
Men vi insåg att vi inte kunde vänta ut regnet. Så vi tog ett djupt andetag, gick ut i det och åkte. Tre gånger.

"Förstår du nu varför vi kommer vara vänner för evigt, MAAAAAAAADDE? När man gör sånna här galna saker så AAAAAAAAAH! Tar vänskapen aldrig SLUUUUUUUUUUT! Vi är bäst i världen, vi är OOOOOSLAAAAAAAGBAAAAAAARAA-AH!"
Det går att uppnå ett tillstånd när man är så blöt att man inte känner regnet längre. Vi uppnådde det under andra åkturen. Fortfarande skrikande.
Karusellskötaren var samma gubbe som i Skänninge. Det kunde ha varit lite pinsamt, men nu var det mest roligt. Tre gånger här här och tre gånger där. Skänninge hade dock mycket finare utsikt.

På vägen tillbaka till stationen gick jag utan paraply. Jag var så blöt att det inte skulle gjort någon skillnad. Jag vet inte vad ni längtar efter när ni är dyngsura och nerkylda, men jag längtar efter ett par mjukisbyxor och en kopp te. Det sistnämnda hade de i alla fall på Pressbyrån, och det var vad som hindrade mig från att avlida på vägen hem. Jag lovar att jag aldrig har känt mig så brittisk som jag gjorde när jag gick genom ett regnigt Norrköping och längtade efter en kopp te. Vad gjorde mänskligheten innan denna underbara dryck var upptäckt?

Nu, i torra kläder och så där tre koppar te senare, så vet jag med säkerhet vad det är som binder mig samman med andra människor på riktigt: galna idéer. Bara två galningar skulle kommit på idén att åka till Norrköping i ösregn för att åka karusell. Bara Madde och jag.

Jag hade tänkt gå på Rix FM, mest för att göra en kul grej med mina kompisar, men redan under andra åkturen fattade jag beslutet att låta bli. Jag har redan sett Ulrik Munter live två gånger i mitt liv, båda gångerna var det högst ofrivilligt. Jag kan definitivt leva utan att se honom en gång till, framförallt i ösregn. I det här bedrövliga vädret skulle det krävas minst BWO:s återförening för att få mig att överhuvudtaget överväga att åka in till stan igen. Rix FM:s hemsida stärkte mig i mitt beslut: sju artister uppträder, fem av dem tycker jag direkt illa om och de två andra är i bästa fall okej. Vad hände med all bra musik? Antingen hade Rix FM Festival bättre artister förr, eller så har jag börjat tröttna. Tror på en kombination.
Nej, det blir en mysig hemmakväll i mjukisbyor iställlet. Jag ska dricka mer te (hjälp, jag börjar bli beroende), skriva lite och se en film. Passar mig utmärkt.

Folk glodde, ja. Några log, andra såg ogillande ut. Jag såg dem knappt. I ett annat liv kunde det ha stört mig, men inte nu. Nu skäms jag inte för någonting längre, och framförallt inte för något som är så fint som det här.
"OSLAGBARA! FENOMENALA! VI KAN EJ HJÄLPA, ATT VI ÄR BÄST!
SÅN ÄR VÅR SKOLA, SÅN ÄR VÅR SKOLA! JA HÄR PÅ FU, ÄR ALLT EN FEST!"
Jag tycker bäst om sista versen, den knyter liksom ihop hela sången. Och totalsågar de fyra största kommunala gymnasieskolorna i Linköping. Eftersom vi är Oslagbara, Fenomenala.

Det har bara gått två år. Jag såg mig själv i de nya ettorna, de sexton förskrämda stackarna som vi vallade i ett sjungande led. Mindes mina danstreor, Emma och Irina och Anki med blå streck på kinden. Nu är det mina årskurskamrater som är danstreor. Jag fattade det inte riktigt förrän idag, när jag såg dem storma in på ettornas samling och vråla FU-sången. Joël hade rånat sitt arbete på alla ballonger han kunde bära, så de sponsrades av McDonalds.
De är sexton stycken, de nya. Totalt, alltså. De ser ut som typiska FU:are: alltså som en regnbåge av olika stilar, hårfärger och ursprung. De flesta är rätt blyga än så länge, och jag klandrar dem inte. Jag kan hittills koppla ihop namn och ansikte på tre av dem: Asmaa, som utmärkte sig både med sitt ovanliga namn och sin mörka hud, Paulina som hade en helt egen stil och en av Ebborna, den av dem som är Lisas syster. De är otroligt lika.
Sofia och jag ska i morgon vara i Trädgårdsföreningen klockan 10 och se när de spelar brännboll mot lärarna. Jag vill inget hellre än att umgås med de nya, överfalla dem med välkomnande ord och uppmuntran, vråla FU-sången i deras led, lära mig deras namn och bli deras beskyddare. Jag vill sluta cirkeln och vara för dem vad treorna var för mig när jag började; trygga, välkomnande, några att se upp till.
Asmaa sa hej då till mig och Sofia innan hon skulle gå. Det gjorde mig så lycklig att jag gick och log en stund.

Isabelle har färgat håret rosa, sin vana trogen. Alla andra såg ungefär likadana ut som de gjorde när vi skiljdes åt i juni, möjligen lite mer solbrända. Och lite längre, lite äldre. Eller är det bara det faktum att vi nu är treor som ger mig det intrycket?
Lärarna är lika underbara som vanligt, jag fick en stor kram av både Helen och Martina. Den nya rektorn heter Kristina Lohman och jag betraktar henne med viss misstänksamhet, så som jag har en förmåga att göra med ny personal på skolan. Peter kommer alltid vara min rektor, pensionerad eller ej. Och eftersom nämnd Lohman ändå bara kommer vara där två dagar i veckan (hon är rektor i Norrköping också) så är det ju ingen tvekam om att jag kommer vända mig till Maria istället.
Hon gick runt och hälsade på alla elever, tog i hand. På storsamlingen var hon dessutom vänlig nog att påminna oss i trean om att det här är sista gången vi kommer tillbaka hit efter ett sommarlov, så njut av ert sista år nu för det kommer gå så fort...
Tack, jag är mycket medveten om att det är mitt sista år. Och bara tanken på att ta studenten krossar mitt hjärta, så kan du snälla låta mig ha mitt sista år i fred utan att tjata om det?
Sen sa hon att det kommer bli en utmaning att klä ut sig till någon på Harry Potter-dagen på torsdag, men att hon ska försöka. Jag satt och tänkte att hon skulle bli perfekt som Dolores Umbridge, och när jag pratade med Elin sen visade det sig att hon hade tänkt precis samma sak. Vi skrattade åt det en stund. Eftersom Lohman inte har läst några Harry Potter-böcker eller sett några filmer, hur ska vi beskriva Umbridge för henne? "Ja, hon är också rektor, och hon tar liksom över skolan och inför fysisk bestraffning på eleverna. Hur hon ser ut? Hon beskrivs som en padda. Kort och tjock med en gräslig rosa kofta..."
Haha nej, usch. Tro mig, om det är någon från HP man INTE vill vara så är det Umbridge. Hellre Voldemort.

I morgon blir det som sagt beskådande av brännbollen, och sen diverse lekar med ettorna. Sen skulle vi visst köra igång med projektarbetet, det ser jag faktiskt fram emot. Mitt projektarbete är att skriva en bok om mina tre år på FU, The True Story. Jag ska satsa på att röra mina läsare till tårar.
Efter skoldagen ska jag umgås med Sofia, och på onsdag kör vi igång med lektioner enligt schema. Det blir franska, filosofi, klassråd, kultur- och idéhistoria och förhoppningsvis tyska. Det är tydligen lite osäkert med alla språk steg ett-grupper nu, eftersom vi är för få som har valt. Och ettorna börjar ju inte med något nytt språk nu, eftersom de börjar på humanistiska. Fast det fortfarande är samma program som jag går. Åt skogen med hela GY 11, vi kommer alltid vara Internationals. Oslagbara, fenomenala...