The magic can begin

Ursäkta dröjesmålet.

Vi börjar med lite nostalgi genom ett blogginlägg från 2010-03-25, då förra årets fransmän åkte hem:


Efter lite slit fick vi ihop tidningsartiklar om både chokladstället, Gamla Brest och Quimper.
Lunch fick vi i kassar av våra värdfamiljer, de flesta av oss betydligt mer än vad vi behövde. Vi tog en buss och hade picknick på en lekplats precis vid havet.




Lisa, Joël och Élodie, my darling.

Det fanns en klätterställning också, en sån där pyramid av rep, och naturligtvis var vi ju tvungna att bestiga den allihop. Även Steven. Den var väldigt rolig men många gånger rent livsfarlig, vid ett tillfälle hörde jag mig själv säga:
"Farväl, mina vänner. Men jag dör lycklig; jag har sett Frankrike."
"Storbritannien, då?" frågade Olof.
"Okej du har rätt, jag kan inte dö riktigt än."
Denna bild togs av min franskalärare Elsa, som utnyttjade vårt klättrande och sprang och hämtade min kamera för att föreviga oss. För er som inte har Facebook är den just nu min visningsbild.


Som lunch hade min franska mamma packat ner en baugette med ost, skinka och ketchup, ett paket kex, en drickyoghurt, tre festisar, ytterliggare ett paket kakor och en burk med den fruktkompott som vi hade ätit till efterrätt dagen innan. Jag åt nästan allt och sparade resten till senare.
Jag var så lycklig i den stunden. Solen sken, det var varmt och jag var omgiven av fina människor. Mina fina klasskompisar, mina älskade fransmän, min älskade franskalärare... Till och med Steven kändes helt okej i den stunden. Frankrike var en annan värld, där kunde jag glömma att han var en fånig amerikan som försökte ta min älskade Helens plats och till och med skratta med honom.
Jag gick en tur på stranden och plockade snäckor, små vita snäckor täckta med sand och sjögräs. Dem sköljde jag omsorgsfullt av vid en vattenkran och la sedan ut i solen för att torka.
När vi hade ätit upp matsäcken, lekt av oss lite och smält maten så påbörjade vi vandringen till Océanopolis, en ny spännande plats. Det var varmt, extremt varmt, och jag tiggde till mig en vattenflaska av den andra engelskaläraren på skolan, den blonda kvinnan som guidade oss genom Gamla Brest.

På Océanopolis fanns alla sorters fiskar man kan tänka sig, samt pingviner, sälar, hajar och krabbor. Och en enda isbjörn, en uppstoppad.
Det var tänkt att guidningen skulle vara på franska och att guiden sen skulle gå över till engelska om det blev för svårt, men det slutade med att det blev nästan helt på engelska. Till min stora lättnad. För det handlade om femhundraarton fiskar och hur de andades, var gälarna satt, hur de lade sina ägg och varför de såg ut som de gjorde. Och det VAR för svårt på franska.
Jag orkar faktiskt inte ladda upp alla bilder från Océanopolis (det är närmare sjuttio stycken), men ni kan få några av dem.
Det här är en rocka, den gillade jag.


Och det här är en cool haj:


Och, förstås, bläckfisken:


Jag köpte en underbar liten gosedjurssäl och sen tog vi oss tillbaka till skolan, där vi mötte upp våra korrespondenter. Jag och Manon gick med Joël, Baptiste, Morgane och Vanessa till en busshållsplats. Stackars lilla Vanessa tillhör ju inte dem i klassen som ska åka till Sverige, så hon storgrät över att Joël skulle åka hem i morgon. Morgane såg rätt ledsen ut också. Stackars Baptiste fyllde ju år den dagen (jag sa faktiskt grattis till honom på franska så fort jag hörde det) så han sa på franska: "Aaw, det är min födelsedag och alla gråter!"
"Je ne pas." svarade jag och log lite. Nej jag vet, man kan inte säga så på franska eftersom det måste vara ett verb mellan "ne" och "pas", men jag tänkte engelskans "I don't" och uppenbarligen förstod Baptiste vad jag menade eftersom han svarade: "Aaw, jag vet. Lili gråter inte, Manon gråter inte...". Baptiste pratar enligt Joël ingen engelska alls ("det är inte så att han pratar lite engelska eller dålig engelska, utan han pratar inte engelska"), men han verkar vara en jättbra kille. Han var i alla fall alltid snäll mot mig.
När vi gick av bussen fick jag veta att vi var på väg till Manons grandmother and grandfather. Eftersom Madame Quere satt i deras kök så förstod jag att det var Manons mormor och morfar. De pratade inte heller någon engelska men verkade väldigt trevliga. Det handlar om så mycket mer än ord och talat språk, som leenden och gester.
I deras kök berättade min franska mamma att vi skulle äta krabbor i kväll, och att de skulle vara döda. För säkerhets skull, liksom. Jag skrattade. När vi sen var hemma frågade Madame om jag hade ätit krabbor förut. "Non." svarade jag sanningsenligt och då fick jag en hel instruktion om hur jag skulle äta dem. Manons pappa visade hur jag skulle skrapa ur köttet och lägga skalet på en särskild tallrik. Till krabborna åt vi potatis och majonäs. Det är bland det godaste jag någonsin ätit, och det säger en hel del eftersom maten var fantastisk under veckan i Frankrike. När Manon frågade om det finns någon mat jag inte gillar kunde jag faktiskt inte komma på någon, och därför fasade jag lite för den dagen det skulle vara något äckligt till kvällsmat och jag ändå skulle vara tvungen att äta upp för att inte vara oartig, men det hände faktiskt aldrig. Inte en enda gång på hela veckan. Jag åt krabba, anka, något som liknade potatisgratäng, en vit fisk, en röra med ärtor och kött och diverse fantastiskt goda efterrätter. Ni anar inte hur jobbigt det var att komma tillbaka till Linköping och tvingas återgå till pasta och nudlar.
Jag hade tagit mod till mig i tre dagar och formulerat frågan i huvudet. Och jag vågade faktiskt ställa den innan maten. På franska sa jag:
"Efter maten skulle jag vilja ha ett foto på hela familjen. Det är för att minnas och för att visa min familj."
Och min älskade franska familj satte sig i soffan i vardagsrummet och lät mig fota dem.

Från vänster Monsieur Quere, Madame Quere, Nathan och min egen Manon.
Men det allra finaste kom sedan, när Madame hämtade sin egen kamera och bad mig sitta i soffan med Manon och Nathan. Jag blir fortfarande alldeles varm inuti av att tänka på att de har kvar ett foto på mig tillsammans med sina barn. Kanske visar de det för släkten och pratar om mig som sin svenska dotter. De kommer i alla fall alltid att vara min franska mamma, min franska pappa, min franska lillebror och min Manon. Jag hoppas verkligen att jag får träffa dem igen någon dag.

Ja, nästa dag åker våra vänner från Brest för att tillbringa en sista dag på Paris gator och en sista natt på ett hotell. Kommer Lilly börja gråta när hon ska skiljas från alla sina vänner? Kommer hennes fötter att överleva en vandring från Champs Elysses till Louvren? Är Mona-Lisa så liten som det sägs att hon är?
Och: kommer Lilly få se Eiffeltornet, som hon alltid har drömt om?
Svaren får ni så snart som möjligt i den sjunde och sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Franrike.

Vi började dagen med att prata om franska tidningar och de olika delarna i dem. Jag förstod tyvärr inte så mycket och blev lagom nervös.
Sen mötte vi våra korrespondenter (de använder själva det ordet om oss på både franska och engelska, och det låter lite mer formellt än "våra fransmän") nere på den överfulla innegården. En jättesnäll kille köpte ett chokladbröd till mig och det räddade mig från att svälta ihjäl, och sedan begav vi oss till la chocolaterie. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska definera det som; chokladmuséum, chokladbutik eller chokladfabrik, så jag kallar det helt enkelt för "chokladstället". Det verkade vara lite av varje. Det såldes choklad, fin och dyr choklad från fem euro och uppåt, men de hade även en massa information om chokladens historia och bakom en glasruta stod någon och tillverkade choklad.
Guiden var gubbe, en rätt gammal sådan. Jag saknade vår övertydliga guide från Quimper, för den här gubben babblade bara på utan att jag förstod någonting. Så jag roade mig med att titta på chokladen, eller på byggarbetsplatsen utanför fönstret.







Och fåret var i trä och inte choklad, vad det gjorde där vet jag inte. Men jag gillar ju får, så jag utbrast högt: "Ett får!" och tog fram kameran. Efter att jag hade tagit bilden insåg jag att Elins Enora stod bakom mig och att jag faktiskt kunde säga det på franska, så jag sa: "Ett får. Mycket vackert." Enora såg stolt ut.

Sen gick vi tillbaka till skolan för att äta i deras matsal, le self. Och ja, maten var mycket bättre där än i cafeterian. Jag åt något som liknade köttfärslimpa med potatisgratäng och en youghurt med aprikos till efterrätt, det var härligt att för en gångs skull bli mätt.
Vi var med på en lektion när jag inte förstod något alls, och sen sprang mina lite mer pigga vänner runt på stan. Jag anslöt mig dock till Emma och Olof som satt utanför ett café.

Notera gubben i vit skjorta som tar betalt. Han stod där med en glassmaskin och glassen såg så spännande ut att jag bestämde mig för att prova. Jag hade dock ingen aning om hur jag förväntades göra, så jag studerade andra människor som köpte glass. "Fraise" betydde "jordgubbe", så mycket visste jag, och eftersom folk gick fram och sa det för att sedan mottaga jordgubbsglass i en strut så gjorde jag likadant. Ett "Merci beaucoup" ("tack så mycket") lyckades jag också slänga in, liksom två euro.
Glassen var utsökt. Det var någon sorts blandning av mjukglass och isglass som jag inte kan ordet för, och mycket svalkande i den franska hettan.
När jag stod och tog kort på Emma och Olof frågade glassgubben om inte jag också ville vara med på kortet, och sa att han kunde ta det. Fråga inte hur han lyckades få mig att förstå det, så lite franska som jag kan, men i alla fall tog han ett kort på mig och Emma och Olof.

Tyvärr var jag inte rikigt beredd, så det är väl inte den bästa bild som tagits på mig.
Sen var jag ju naturligtvis tvungen att ta en bild på den härliga glassgubben och hans glassmaskin. När jag tog fram kameran sa han "vänta, vänta" och sprang in och hämtade en hatt. Sen fick jag fota honom.

Jag gillade glassgubben, han var rolig.

Nästa vandring blev till en bowlinghall. Det var fortfarande minst lika varmt och om möjligt ännu mer sol och jag vet inte hur många gånger jag ångrade att jag hade svarta jeans på mig. Jackan hade jag dock tagit av mig för länge sen, efter Joëls ständiga kommentarer om att det såg ut som om jag skulle ut på valfiske.
Bowlinghallen såg ut som de flesta jag har sett, med undantaget att det fanns soffor att sitta i istället för hårda stolar. Och skosystemet skiljde sig också lite från det svenska: här lämnade man sina skor till en gubbe bakom en disk, sa sin skostorlek och fick ett par bowlingskor av samma gubbe. Dock var det mycket effektivare än att stå halva dagen och leta efter ett par i rätt storlek. Och för övrigt var jag alldeles för stolt över att jag faktiskt kunde säga min skostorlek på franska för att ha tid att skämmas över mina stora fötter.
Olof fick bokstavera sitt namn för att gubben bakom disken skulle stava det rätt, men jag sa bara mitt namn och på franska blir det ju:

En av mina franska vänner frågade om jag stavar så, och jag svarade att det är den franska versionen. För dem är jag gärna Lili när som helst, jag tycker det är gulligt. Jag har fullt svenska vänner som alltid stavar mitt namn som Lily, och jag brukar inte rätta dem heller. För det är trots allt den brittiska stavningen.

Och angående varför det inte finns några toasitsar på våra franska vänners skola så är det en fråga jag själv gärna skulle vilja ha svaret på. Jag frågade Elsa och hon gissade att det kanske är för att det ska vara lättare att städa, att det lätt blir ofräscht med toasitsar. Ja, det kanske är fräscht utan, men inte var det särskilt bekvämt.

Nästa dag är torsdagen, en av de härligaste och mest händelserika dagarna. Vad har Lilly fått med sig som "packed lunch" av sin franska mamma? Kommer hon och hennes vänner lyckas bestiga klätterställningen vid havet? Finns det isbjörnar på Océanopolis? Kommer guidningen vara på franska eller engelska? Kommer krabborna Lillys franska familj bjuder på vara döda? Och, en av de största frågorna, kommer Lilly lyckas ta mod till sig tillräckligt mycket för att på franska fråga om hon får ta en bild på sin franska familj?
Så mycket frågor. Svaren får ni i morgon, mina vänner, i den näst sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Frankrike. Fortsättning följer...

På tisdagen skulle vi till Quimper, en stad ungefär två timmar från Brest. Alltså spenderades två timmar av förmiddagen på en buss. Det var ganska skönt, jag fick sitta en stund för mig själv och bara lyssna på musik och ta det lugnt. Tänka, smälta lite intryck. Tills Steven petade på mig.
"Lilly? Do you have a French to English dictionary?"
Jag muttrade jakande, började gräva i väskan. Sen kom jag på att mitt älskade lilla lexikon var svenskt-franskt och därför inte skulle göra mycket nytta för Steven och den lilla svenska han kunde.
"No, French to Swedish. Sorry."
Jag satte på mig hörlurarna igen och hann precis komma till ro innan Elsa petade på mig och frågade på franska om HON fick låna ordboken. Ja ja, vad gör man inte för världens gulligaste franskalärare? Jag räckte över den.
En annan intressant del är konversationen jag och Steven hade på väg från stationen till centrum i Quimper. Nämnd Steven gick en bra bit bakom oss andra och jag vände mig om.
"Are you coming?"
"Yes, don't worry."
"You always seem to be falling behind, don't yah?"
"Yeah, but I'm always catching on, baby!"
Ja, någon gång i livet ska man ju bli kallad "baby". Att det skulle vara av en lärare (nåja, om någon nu någonsin kommer kunna ta honom tillräckligt mycket på allvar för att kalla honom lärare) hade jag dock inte räknat med.
När han väl insåg vad han hade sagt försökte han snabbt släta över det:
"Of course I don't mean it THAT way, it's American English and we say things like that to each other all the time without meaning anything, I even say it to my mother, of course I don't... LILLY!"
Något roligt ska man ha här i livet, och att reta Steven har blivit mitt nya nöje. Och framförallt det här kommer jag använda mot honom så länge han lever. Eller ja, så länge han är kvar på skolan i alla fall.
Jag tyckte om Quimper så fort vi kom in i centrum. Uttrycket Medeltida Stad fick en helt ny innebörd där och då, alla hus i Quimper var vackra och medeltida och satte fart på min fantasi.


Framförallt var det kyrkan jag blev helt kär i. Eller ja, jag tror till och med det var en katedral. Fråga mig inte vad skillnaden är. Hur som helst var den helt underbar, som hämtad direkt ur en Tim Burton-film. På insidan såg den ut som vilken kyrka som helst (min mamma gillar ju som sagt kyrkor så jag har sett en del), men på utsidan... Underbar.


Vi gick lite på stan och jag såg så mycket brittiska grejer att jag blev alldeles till mig. Men jag intalade mig själv att nej, jag ska inte köpa brittiska saker i Frankrike. Jag köper dem när jag kommer till Brighton.
Men sen såg jag den. En helt underbar liten väska med den brittiska flaggan i glittrande paljetter. Den bröt ner mitt motstånd totalt.
När jag betalade den så började kvinnan i kassan tala franska med mig. Jag blev extremt nervös att jag inte skulle förstå ett ord, men något hos mig (kanske just det faktum att jag köpte en brittisk väska, kanske min fåordighet eller kanske bara min förvirrade uppsyn) lät henne förstå att jag var turist och inte särskilt bra på franska, för hon pratade långsamt och tydligt.
Det var något fel på väskan, sa hon. Men om jag gick bort till någon plats så kunde jag få en annan, likadan. Visste jag var denna plats låg?
Självklart visste jag inte det, jag hade befunnit mig i Quimper i högst två timmar. Hon skulle bli tvungen att visa mig dit.
"Tu peux me monter... Montrer?" lyckades jag få fram. Jag var så fokuserad på verbet att jag glömde tilltala henne med "ni", insåg jag långt senare. Men hon verkade inte ta illa vid sig av det, och just artigt tilltal känns inte som första kravet man ställer på en stackare som knappt kan prata franska alls.
Hon var snäll och visade mig till en annan affär runt hörnet, jag fick en annan väska och skyndade mig därifrån innan någon började ställa frågor till mig som jag inte kunde besvara på korrekt franska.

Lunch åt vi på ett Crêperi. Det är lite svårt att förklara vad crêpes är, så jag tog en bild:

Inuti denna formation kan man alltså få lite vad man vill. Jag hade äppelbitar och nötter i min och efter bara snål frukost och en chokladbit ur en automat på stationen var det bland det godaste jag någonsin ätit. Matsedeln var dock omöjlig att förstå, del för att den var på franska och dels för att den var uppdelad i en massa konstiga rutor, men eftersom jag åt med lärarna så fick jag hjälp av Manons underbara engelskalärare. Hon heter Florence men eftersom jag var så artig och fransk tilltalade jag henne med "Ma'am" på engelska, "Madame" på franska eller ganska ofta "Madam" på engelska också, som något mellanting. I alla fall var hon underbar nog att förklara vilken ruta på matsedeln jag skulle hålla mig till, och till och med översätta fyllningarna i de olika crêpen till engelska.

Efter maten kom nästa äventyr: att gå in i katedralen. Guiden var totalt underbar: hon pratade franska så låååååååångsamt och Ö-V-E-R-T-Y-D-L-I-G-T att till och med jag förstod det mesta. Det mindre underbara kom sen: när vi skulle gå upp i tornet på katedralen. Det var tvåhundra trappsteg, hörde jag någon säga, och gick i spiral. Tro mig, vandringen i Brest dagen innan var ingenting. DETTA var det värsta jag någonsin varit med om. Jag stannade halvvägs upp och stod där och bara flämtade.
"Lilly? Are you coming?"
"No." flämtade jag fram.
"I'm not going without you." sa Steven då och lät för en sekund som en riktigt hjältemodig amerikan.
"Aaw, that's cute."
"It's not about being cute, it's about being a teacher and making sure no one falls behind."
Jaha, så mycket för det hjältemodet. Jag skakade på huvudet och tvingade mig själv att fortsätta uppåt, högljutt klagande på alla språk utom franska.
Utsikten var vacker, ja. Men alla kort på den tog jag mest för att det skulle vara värt att ha tagit sig hela vägen upp.


Resten av guidingen var jag för trött för att ta in särskilt mycket av det guiden sa, men Quimper var fortfarande lika vackert. Kanske med undantag av lastbilen som fick mig att känna mig förföljd:

Det känns dock bra att Veolia äntligen har hand om något som passar dem: sopor. De borde gå över till det i Sverige också, istället för att köra tåg som aldrig fungerar.

Tillbaka i Brest möttes vi av våra franska vänner på stationen. Min Manon skulle träna judo och jag skulle följa med. Av någon anledning som jag inte riktigt förstod (det är lätt att hamna lite utanför när man inte kan så mycket franska) följde även Olof, Emelie och Elin med respektive fransmän med. Men efter ett tag gick de och Enora förklarade för mig att jag skulle vänta här, med Manon.
Det här är Enora:

Jag tyckte att den här bilden blev väldigt bra, och det tyckte uppenbarligen hon också eftersom hon gjorde det till sin profilbild på Facebook. Enora är underbar. Hon ville alltid försäkra sig om att jag förstod, och trots att hon envisades med att prata franska med mig sänkte hon sig ner till min nivå. Jag tänkte först att hon kanske inte var så bra på engelska, men sen kom jag fram till att hon helt enkelt hade bestämt sig för att hon skulle prata franska med mig. Även om det innebar att sänka den språkiliga nivån så lågt.

Judoträningen var spännande att se på, det liknade inget jag tidigare sett. När vi kom hem var vi så trötta att vi gick och lade oss efter kvällsmaten.

Nästa dag är onsdag. Hur stort är chokladmuséet? Är maten i matsalen mer näringsrik än den i caféterian? Kommer personalen i bowlinghallen lyckas stava rätt till våra svenska vänners namn? Och, det största mysteriet av alla: varför finns det inga toasitsar på toaletterna i den franska skolan?
Fortsättning följer.

Manon åker bil till skolan. Hennes pappa jobbar inne i Brest och skjutsar därför in henne och hennes lillebror.
Det var en härlig känsla att färdas genom det franska landskapet i en halvtimme och se hur det ljusnade utanför fönstret medan franska radiopratare sa saker jag inte förstod ett ord av. Kanalen hette Chéri FM (för er som inte kan franska betyder "chéri" "älskling") och verkade vara Frankrikes motsvarighet till Mix Megapol. Det spelades två låtar på engelska under bilfärden, en mer än välkommen omväxling. Det var Bruno Mars med "Grenade" och Lady Gaga med "Born This Way" och båda dessa låtar kommer för all framtid att påminna mig om bilresan genom det franska landskapet.
Vi gick över en enorm bro, med motorvägen till vänster om oss. Eller nej, det var ingen motorväg. Jag vet inte hur många gånger folk har rättat mig nu, men eftersom alla kör som galningar i hela Frankrike kan jag inte hjälpa att jag kallar alla vägar för motorvägar. Mycket trafik var det i alla fall. Och långt ner. Brest är inget särskilt platt ställe, det verkar gå upp och ner överallt.
Vi skulle ha idrott, och gick därför ner för ännu en backe. Klassen var dubbelt så stor som vår, och omklädningsrummen hälften så små. Behöver jag säga att det var trångt? Mitt stora problem var annars att hela mitt väsen talade emot att lämna min väska i omkläningsrummet; väskan med mobil, kamera och 100 euro. Inte förrän en snäll lärare eller liknande på lite halvdålig engelska sa "I lock the door, with my key" gick jag med på det. Fast jag gillade det fortfarande inte.
Idrotten var ganska slapp, jag spelade lite badminton med en kille som hette Joseph. Idrottshallen var svinkall och långt ifrån inbjudande. Sen väntade ännu en uppförsbacke innan vi tog oss tillbaka till själva skolan.
Och ja, det var tur att jag har kommit över min tid på högstadiet, för likheten mellan de båda skolorna var slående. Tegel asfalt och betong, nerslitet, överfullt och i allmänhet ganska ofräscht. Den stora skillnaden var att folk var treviga. Och pratade franska. Och de hade en sån där automatisk klocka som ringer när hela skolan ska ha rast. Jag måste erkänna att jag trodde inte sånna fanns i verkligheten.
Vi fick en liten presentation om Brest av två tjejer, slappade lite och sen var det lunch. Jag förstår fortfarande inte det franska skolmatssystemet. Det finns en cafeteria och en le sélf, självservering alltså. På måndagen åt vi i cafeterian och på tisdagen i matsalen. I cafeterian fanns det pommes frites, läsk, pizza och chokladpudding och eleverna fick gå fram och visa någon typ av legitimation när de betällde lunchen. Jag fick pommes frites, en fanta, en smörgås och chokladpudding till efterrätt, min Manon var nyttigast av oss alla och tog bara ett äpple och en flaska vatten. Så här såg det ut där vi satt och åt:

Mm, mysigt och glamouröst.

Efter lunch var det dags för guidad tur i Brest. Guiden var en av skolans engelskalärare, en mycket trevlig kvinna som pratade helt underbar brittisk engelska. Ett par av fransmännen följde alltid med på aktiviteterna, och denna gång var det min Manon, Joëls fransman Baptiste, hans flickvän Morgan och en kille som hette Jordan.
Det var strålande sol och säkert tjugofem grader varmt. Vi gick och gick och gick tills vi höll på att dö. Men vi såg så vackra saker att det var värt det. Ett blommande körsbärsträd, en gammal borg, en tropisk trädgård, en fontän... Och jag klagade aldrig. För solen sken och mina vänner var där med mig.









Och sånna här trodde jag faktiskt inte fanns i verkligheten heller...


Och det här är vi. Jag och mina fina vänner.

Efter vandringen fick vi lite fritid för att gå på stan i de nyare delarna av Brest, men jag och Emma, Olof, Manon och Jordan var så trötta att vi istället satte oss i skuggan och drack vatten. En liten Mars-chokladbit lyckades jag köpa också, för att få tillbaka åtminstone lite energi.
När resten av gruppen anslöt sig till oss gick vi i alla fall runt lite grann: jag köpte två souvenirer i form av en kylskåpsmagnet och en nyckelring och vi var till och med inne i en fransk bokhandel. Jag såg en bok om djuren på bondgården för målgruppen 0-2 år och konstaterade att den nog var på lagom nivå för min franska.

Ja, det var måndagen. Hur ska det gå? Kommer Lilly att överleva ännu en vandring i tjugofem graders värme och strålande sol? Kommer hon lyckas beställa Crêpes, trots sin dåliga franska? Och hur många trappsteg är det upp i tornet på katedralen i Quimper?
Fortsättning följer.

"Bonjour!"
Min Manon. Min gulliga lilla Manon.

Bredvid henne stod en kvinna med blont, lockigt hår. Min franska mamma, som jag aldrig tilltalade med något annat än "Madame". Jag vet inte ens vad hon heter i förnamn, eftersom jag var artig och fransk.
Jag vinkade hejdå till mina vänner, önskade dem lycka till och hoppade sedan in i en bil. Manon satt fram, och i baksätet satt jag tillsammans med en annan fransk flicka. Långt senare fattade jag att hon hette Élodie och skulle bo hos min klasskompis Sofie när hon kom till Sverige. Hon var i vilket fall jättetrevlig och jag tyckte väldigt bra om henne redan från början, inte minst eftersom hon var så snäll att hon pratade engelska med mig. Vi släppte av henne vid sitt hem och fortsatte sedan ut på den franska landsbygden.
"Vi bor ju lite avsides, inte direkt vid Eiffeltornet." sa Madame Quere på franska och skrattade. Hon kunde inte ett ord engelska men var en helt underbar person. Hemma hos Manon väntade en man med väldigt franskt utseende och en mörkhårig pojke som såg ut att vara elva eller tolv år. Moniseur Quere och en lillebror, Nathan.
"Hej. Jag heter Lilly och jag pratar väldigt lite franska." presenterade jag mig med, på just franska. Dock upplyste Joël mig senare om att jag egentligen hade sagt "jag pratar väldigt LITEN franska", men det var väl bara ett bevis på hur lite franska jag faktiskt kunde. Någon av dem skrattade och sa att jag hade haft lite otur, eftersom de inte kunde så mycket engelska heller. Jag tyckte jag hade haft tur, för de var underbara.
Jag fick en macka, tog en dusch (ni anar inte hur ofräsch man känner sig efter fyra timmar på ett tåg mellan Paris och Brest) och överlämnade sedan presenterna till hennes mamma: en osthyvel, en ask Cloettachoklad och boken "Ronja Rövardotter" på franska. Så gott jag kunde förklarade jag de olika sakerna allteftersom hon öppnade dem: det här är en svensk grej, till osten. Författaren är född i Vimmerby, som jag. Chokladen görs i Linköping, där jag bor. Madame Quere såg glad ut för allting.
Efter att ha pratat lite (den underbara människan pratade ju engelska med mig) gick jag och Manon och lade oss och jag somnade som en sten. Jag hade ett alldeles eget rum, ett fönster med fantastisk utsikt och jättebekväm säng.


Nästa dag åkte vi in till Plourazel, samhället de bodde utanför, och gick på marknad. Det var så varmt i solen att jag inte ens behövde någon jacka. Vi såg smycken, ostron, väskor, mat och färska krabbor. Extremt färska, de kröp faktiskt omkring och sträckte på klorna. Det chockade mig lite grann, så när Madame frågade om vi hade sånna här marknader i Sverige svarade jag att "ja, men de svenska krabborna är döda". Det tror jag att min franska familj hade lite roligt åt, för på torsdagen sa Madame till mig på franska "vi ska äta krabbor i kväll. Och de är döda."

Jordgubbar såg vi också, Madame Quere frågade om jag tyckte om det och det gör jag ju, så då köpte hon en låda. Vi åt anka till lunch, och till efterrätt fick jag alltså jordgubbar med socker.

Sen kom Olof och Emelie och deras fransmän, Antoine och Margaux, hem till oss och vi gick ner till stranden där vi snart fick sällskap av resten av gänget. Det var inte särskilt varmt, men på grund av grupptryck och dåligt omdöme slutade det med att vi alla tog av oss skor och strumpor för att springa runt och leka beach party. Någon spelade wolleyboll, någon begravde Joëls fransman Baptiste i sanden och några galningar badade.


Vi gick hem till Manon för lite fika, någonstans här bestämdes det att vi skulle ha fest. Hos Enora. Lika bra att få det sagt: det finns två Enora, så varning för förvirring. Jag har ingen aning om vad de heter i efternamn, så jag kommer benämna dem som "Elins Enora" respektive "Emmas Enora". Festen var hos Emmas Enora, i en annan liten fransk by.

Jag kan inte dansa, är född helt utan taktkänsla. Men när ljusen blinkar i regnbågens alla färger, en rökmaskin fyller lokalen med tät dimma och folk börjar bli lite onyktra så slutar man bry sig. Jag dansade och skrattade, bredvid Elins Enora. Åt lite chips, drack lite cola. Och när det blev för mycket med den dånande musiken och dimman som inslöt oss alla så tog jag en paus. Pratade med Joël och kompani som stod och rökte, med Emma, Olof, Emelie och Elin som höll till på övervåningen eller gick en promenad för mig själv och pratade med åsnan.

Festen var trevlig, jag hade på det hela taget rätt kul. Sen kom vi till delen med att sova. Joël och Lisas med respektive fransmän var ju smarta nog att åka hem och sova, vi andra sov där. Inklämda i ett litet rum på andra våningen; Olof, Emma, Elin och Emelie i en säng och jag i sovsäck på en madrass på golvet. Vi lade oss vid ett eller halv två, musiken stängdes inte av förrän tidigast halv fyra. Sen kom Olof fram till att våra kära fransmän delade upp sig i tre grupper: en som sov, en som städade och en som förde en massa oväsen och hindrade oss andra från att sova. Uppskattningsvis sov vi tre timmar. Sen fick vi några frallor med nutella och lite apelsinjuice till frukost, och så åkte Manon och jag hem.
"I think, that this afternoon we will sleep, cause we are tired." Du kunde inte haft mer rätt, darling. Vi sov som stenar tills klockan var fem på eftermiddagen, sen åt vi lite mackor med sylt och pratade om Manon och hennes judoträning. Hon har svart bälte.

Ja, sen är det måndag. Hur ska det gå för Lilly i en fransk skola? Kommer hon att överleva på nutella en morgon till? Och hur pass sönderbombat är det egentligen i Brest?
Fortsättning följer...

Ja, allt ska dokumenteras. Offentligt. Vi börjar med lite citat från veckan:

"Det är bara att stoppa nerverna i en påse och andas!"
/Okänd upphovsman

"Ursäkta, är det här flyget till Vimmerby? Och måste man byta till helikopter i Rimforsa?"
/Lisa och Joël

"Broooder! Jag syndar för fullt här, kom och hjälp mig!"
/Lisa

I en båt på Seine klockan elva på kvällen:
"Ååååh, det är så vackert, titta vad vackert det är!"
Olof: "Titta på lyftkranen, så vackert upplyst den är!"
"Vad är grejen med den här peruanska panflöjtsmusiken? Vad hände med den franska musiken?"
/Olof igen

På Louvren när vi går förbi ett skåp med ett hagelgevär.
Steven: "Wow, I should get one of those. That would make your guys do your homework!"

"Var hälsad, kamrat Lundgren."
"Var hälsad, syster."
"Syster? Aaaw, det var gullig."
"Du kan tolka det antingen som något gulligt eller som att du är nunna. Jag tänkte på en nunna."
/Jag och Olof

"Lilly, ta av dig den där jackan. Det ser ut som om du ska ut på valfiske."
/Joël

"Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. My name is (mumlar något ohörbart) and I'm glad to..."
Elsa: "'My name is Santa Claus', sa han det?"
Lilly brister ut i ett hysteriskt skrattanfall.
Elsa: "Undra hur folk skulle reagera om han sa 'My name is Santa Claus and I'm gonna fly you to the North Pole'..."
(Och ja: vi hade sovit fyra timmar så det var hysteriskt roligt)

"WHY are the McDonalds signs GREEN in France?!"
/Steven

"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
/Steven igen

Och, en av veckans mest använda fraser:
"Où est notre Américain?" (Franska för: "Var är vår amerikan?")



Jag somnade till slut, efter mycket om och men. Alarmet skulle ringt klockan tre, men jag vaknade halv tre och tyckte det var lika bra att gå upp. Så jag borstade tänderna, klädde på mig noga utvalda kläder, packade ner det allra sista och påbörjade sedan projektet att få ner min tolv eller tretton kilo tunga resväska för trappan. Ni som har varit hos mig i Linköping förstår hur jobbigt det var.
Det regnade. Inte mycket, men tillräckligt. Jag sjöng svagt för mig själv, "Paris In The Rain" hette låten, och försökte förstå vad som höll på att hända.
Jag skulle sätta mig i en taxi, åka in till Linköpings Fjärrbussterminal, möta mina vänner, kliva på en buss och åka till Skavsta. Längre än så visste jag inte. När jag gick av bussen i Skavsta tog den värld jag kände till slut och ersattes av en annan, helt ny.
03.25 kom taxin och en förvånansvärt pigg gubbe hjälpte mig att baxa in väskan i bagaget. Han lyckades kallprata hela vägen till fjärrbussterminalen utan att få ett dugg sagt. Han hade varit i Frankrike. Där åt man sniglar. Och ostron.
Jag betalade honom med två hundralappar och bad honom behålla växeln. Jag hade 160 euro i handbagaget och det sista jag behövde var en massa svenska pengar att släpa runt på.
Elsa och Steven var på plats och tätt efter mig kom Joël, Emma och Olof gående. Sen följde Elin och Emelie i bil, och Lisa till fots. På bussen åt jag lite av min medhavda frukost och satt sen ännu en gång och försökte fatta vad som var på väg att hända. Det gick inte. Det var för stort att ta in.
Det var fortfarande regn i luften när vi klev av på Skavsta. För första gången i mitt liv befann jag mig på en flygplats och jag gav upp alla försök att inte verka som en bonde när jag såg min väska försvinna på ett rullband. Allt var bara så häftigt. När jag gick upp i flygplanet var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att det var på riktigt.
Ja, vi satte oss. Elsa hade lovat att sitta bredvid mig eftersom det var första gången och jag trots allt var lite nervös, men hon och Steven hamnade ganska långt bakom oss i incheckningskön och därmed också någon helt annanstans i planet. Då blev jag nervös på riktigt. Lyckligtvis hade jag världens gulligaste Joël på andra sidan mittgången, så han la en hand på min axel och lugnade ner mig. Gick igenom precis vad som skulle hända, hur det skulle kännas och hur jag skulle bete mig. Försäkrade mig att han hade överlevt det här hur många gånger som helst.
Och när vi lyfte släppte all nervositet. Jag kände hur vi lämnade marken och såg molnen under mig när jag tittade ut genom fönstret. Det var så häftigt, som att åka berg- och dalbana fast bättre. Eftersom jag var på väg till Frankrike.
Under flygresan läste jag lite i en pocketbok jag hittat i min bokhylla, samt köpte en Cola när jag kände att jag höll på att somna. Den var hälften så stor som vanliga colaburkar och kostade två euro. Jag sparade den som ett minne.
Det första jag noterade var att Frankrike var så grönt. När jag, genom fönstret på ett Ryan Air-plan, fick min första skymt av fransk mark så var det det gröna gräset jag först älskade.
Klockan 08:55 landade vi. Vi fick våra väskor och hittade en buss in till Paris. Det tog två timmar och jag hade nog dött av hunger både en och två gånger om jag inte hade varit så fascinerad av allt jag såg utanför bussfönstret. Grönt gräs. Påskliljor. Vägskyltar med ord jag inte förstod. Blommande körsbärsträd. Och mer grönska. Frankrike var grönt och det var mitt. Äntligen.
Vi korsade en gata med risk för eget liv (alla kör som galningar i Frankrike) och påbörjade sedan en vandring mot resturangen där vi skulle äta. Vi gick förbi Triumfbågen och eftersom det var den första franska sevärdheten jag såg tog jag fyra foton. Resturangen hette "Hippopotamus" (franska för: "Flodhäst") och jag beställde någon typ av kött med pommes frites och beanässås (stavning?), samt Ben&Jerry-glass till efterrätt. Allt detta beställdes på franska. Jag var så otroligt stolt över mig själv. Det enda jag inte förstod var när servitrisen frågade hur jag ville ha köttet stekt, så då tog jag hjälp av Joël. Jag åt vid samma bord som honom, Lisa och Steven (som för övrigt vek ett pappersflygplan och skickade till Emelie vid bordet bredvid, look at the teacher) och sen fick vi gå runt i Paris en stund. Euforisk som jag var kastade jag mig över första bästa souvenirstånd på Champs Elyssé (troligen felstavat det med, hoppas inte min franskalärare läser det här) och införskaffade en nyckelring med Eiffeltornet samt en liten fransk flagga som jag sen gick runt och vifftade med, vilken nästan retade gallfeber på stackars Joël.
"Lilly, du KAN inte gå runt och viffta med en franska flagga när vi är i FRANKRIKE, om vi går in i någon butik så är det du som stoppar NER den!"
Nästa inköp gjordes på en tunnelbanestation, medan Elsa köpte biljetter. Jag såg en liten souvenirbutik till och kastade mig dit, med tolv eller trettonkilos väska och allt. Jag såg den direkt: en alldeles underbar T-shirt i svart med Eiffeltornet, ordet "Paris" och ett hjärta. I strass. Jag försökte ta ner den från galgen den hängde på och fick genast hjälp av killen i kassan.
"Är det den här?" frågade han på franska.
"Ja, det är den här." svarade jag på samma språk och kände mig omåttligt stolt. När jag hade köpt den var jag så exalterad att jag nästan glömde väskan inne i butiken.
Det enda jag inte älskade med Paris var tunnelbanan. Trångt, överfullt och totalt hysteriskt. Men vi tog oss i alla fall till en tågstation i Paris, storlek Stockholm Central x3. Vid det här laget var vi alla lagom trötta och satte oss därför på en bänk och stirrade på en massa duvor som höll till inne på stationen. Hälften av dem hade deformerade fötter och de var i största allmänhet ganska äckliga. Vi köpte matsäck och satte oss sen på tåget. Dam dam dam dah. The Train. Fyra timmar från Paris till Brest. Jag satt med Elsa, Emelie, Olof och Lisa och vi fick en del sagt.
Den sista timmen började vi bli nervösa. Vi skulle trots allt bo hos personer vi inte kände, vi skulle träffa dem för första gången när vi steg av tåget.
Emelie upprepade gång på gång vad hon skulle säga när hon lämnade över presenterna till familjen. Själv kramade jag min fransk-svenska ordbok och hyperventilerade. Tåget saktade in, vi tog ett djupt andetag och gick ut i kvällens Brest...

Ja, hur ska det gå för Lilly och hennes vänner? Hur är värdfamiljen? Vad kommer de göra under helgen?
Fortsättning följer.