The magic can begin

"Bonjour!"
Min Manon. Min gulliga lilla Manon.

Bredvid henne stod en kvinna med blont, lockigt hår. Min franska mamma, som jag aldrig tilltalade med något annat än "Madame". Jag vet inte ens vad hon heter i förnamn, eftersom jag var artig och fransk.
Jag vinkade hejdå till mina vänner, önskade dem lycka till och hoppade sedan in i en bil. Manon satt fram, och i baksätet satt jag tillsammans med en annan fransk flicka. Långt senare fattade jag att hon hette Élodie och skulle bo hos min klasskompis Sofie när hon kom till Sverige. Hon var i vilket fall jättetrevlig och jag tyckte väldigt bra om henne redan från början, inte minst eftersom hon var så snäll att hon pratade engelska med mig. Vi släppte av henne vid sitt hem och fortsatte sedan ut på den franska landsbygden.
"Vi bor ju lite avsides, inte direkt vid Eiffeltornet." sa Madame Quere på franska och skrattade. Hon kunde inte ett ord engelska men var en helt underbar person. Hemma hos Manon väntade en man med väldigt franskt utseende och en mörkhårig pojke som såg ut att vara elva eller tolv år. Moniseur Quere och en lillebror, Nathan.
"Hej. Jag heter Lilly och jag pratar väldigt lite franska." presenterade jag mig med, på just franska. Dock upplyste Joël mig senare om att jag egentligen hade sagt "jag pratar väldigt LITEN franska", men det var väl bara ett bevis på hur lite franska jag faktiskt kunde. Någon av dem skrattade och sa att jag hade haft lite otur, eftersom de inte kunde så mycket engelska heller. Jag tyckte jag hade haft tur, för de var underbara.
Jag fick en macka, tog en dusch (ni anar inte hur ofräsch man känner sig efter fyra timmar på ett tåg mellan Paris och Brest) och överlämnade sedan presenterna till hennes mamma: en osthyvel, en ask Cloettachoklad och boken "Ronja Rövardotter" på franska. Så gott jag kunde förklarade jag de olika sakerna allteftersom hon öppnade dem: det här är en svensk grej, till osten. Författaren är född i Vimmerby, som jag. Chokladen görs i Linköping, där jag bor. Madame Quere såg glad ut för allting.
Efter att ha pratat lite (den underbara människan pratade ju engelska med mig) gick jag och Manon och lade oss och jag somnade som en sten. Jag hade ett alldeles eget rum, ett fönster med fantastisk utsikt och jättebekväm säng.


Nästa dag åkte vi in till Plourazel, samhället de bodde utanför, och gick på marknad. Det var så varmt i solen att jag inte ens behövde någon jacka. Vi såg smycken, ostron, väskor, mat och färska krabbor. Extremt färska, de kröp faktiskt omkring och sträckte på klorna. Det chockade mig lite grann, så när Madame frågade om vi hade sånna här marknader i Sverige svarade jag att "ja, men de svenska krabborna är döda". Det tror jag att min franska familj hade lite roligt åt, för på torsdagen sa Madame till mig på franska "vi ska äta krabbor i kväll. Och de är döda."

Jordgubbar såg vi också, Madame Quere frågade om jag tyckte om det och det gör jag ju, så då köpte hon en låda. Vi åt anka till lunch, och till efterrätt fick jag alltså jordgubbar med socker.

Sen kom Olof och Emelie och deras fransmän, Antoine och Margaux, hem till oss och vi gick ner till stranden där vi snart fick sällskap av resten av gänget. Det var inte särskilt varmt, men på grund av grupptryck och dåligt omdöme slutade det med att vi alla tog av oss skor och strumpor för att springa runt och leka beach party. Någon spelade wolleyboll, någon begravde Joëls fransman Baptiste i sanden och några galningar badade.


Vi gick hem till Manon för lite fika, någonstans här bestämdes det att vi skulle ha fest. Hos Enora. Lika bra att få det sagt: det finns två Enora, så varning för förvirring. Jag har ingen aning om vad de heter i efternamn, så jag kommer benämna dem som "Elins Enora" respektive "Emmas Enora". Festen var hos Emmas Enora, i en annan liten fransk by.

Jag kan inte dansa, är född helt utan taktkänsla. Men när ljusen blinkar i regnbågens alla färger, en rökmaskin fyller lokalen med tät dimma och folk börjar bli lite onyktra så slutar man bry sig. Jag dansade och skrattade, bredvid Elins Enora. Åt lite chips, drack lite cola. Och när det blev för mycket med den dånande musiken och dimman som inslöt oss alla så tog jag en paus. Pratade med Joël och kompani som stod och rökte, med Emma, Olof, Emelie och Elin som höll till på övervåningen eller gick en promenad för mig själv och pratade med åsnan.

Festen var trevlig, jag hade på det hela taget rätt kul. Sen kom vi till delen med att sova. Joël och Lisas med respektive fransmän var ju smarta nog att åka hem och sova, vi andra sov där. Inklämda i ett litet rum på andra våningen; Olof, Emma, Elin och Emelie i en säng och jag i sovsäck på en madrass på golvet. Vi lade oss vid ett eller halv två, musiken stängdes inte av förrän tidigast halv fyra. Sen kom Olof fram till att våra kära fransmän delade upp sig i tre grupper: en som sov, en som städade och en som förde en massa oväsen och hindrade oss andra från att sova. Uppskattningsvis sov vi tre timmar. Sen fick vi några frallor med nutella och lite apelsinjuice till frukost, och så åkte Manon och jag hem.
"I think, that this afternoon we will sleep, cause we are tired." Du kunde inte haft mer rätt, darling. Vi sov som stenar tills klockan var fem på eftermiddagen, sen åt vi lite mackor med sylt och pratade om Manon och hennes judoträning. Hon har svart bälte.

Ja, sen är det måndag. Hur ska det gå för Lilly i en fransk skola? Kommer hon att överleva på nutella en morgon till? Och hur pass sönderbombat är det egentligen i Brest?
Fortsättning följer...