The magic can begin

Jag sitter ensam i datasalen, eftersom min kära Isabelle har åkt hem till Motala och Sofia och CO är på lunch. Vi har slutat och jag kan åka med tidiga tåget, så istället för att komma hem halv sex så kommer jag hem halv tre. DET är bra.
Inga lektioner idag (gissa vem som jublade mest över att slippa ha idrott med Sadisten?), dock två föreläsningar. Först var det två jättehärliga regnbågskillar som pratade om heteronormativitet, fördomar och allmänt om HBTQ-frågor. För er som inte är så insatta så står HBTQ alltså för Homo Bi Trans och Queer. Dessa begrepp reddes ut ordentligt idag, queer var väl det som var svårast men det ligger i sakens natur. Men jag kan ge er min egen definition här och nu; för mig är queer att det inte spelar någon roll, att man inte behöver placera människor i olika fack beroende på sexuell läggning eller kön. Det finns en teori, queerteorin, om att det bara finns en kärlek och att saker som kön och sexuell läggning är socialt konstuerade. Det tror jag nästan på, kolla bara vilka sociala könsuppdelningar som börjar gälla redan när vi föds, blått för pojkar och rosa för flickor.
Jag är queer. Det finns bara en kärlek och det spelar ingen roll.
   I alla fall så gjorde vi lite övningar också, bland annat kollade vi på bilder på folk och skulle gissa deras könsidentitet och sexuella läggning bara utifrån utseendet ("Gissa heterot" döpte en av regnbågskillarna leken till) och sen fick vi gå runt och säga till varandra "Du har en röd tröja på dig (eller vad man nu hade på sig): Jag tolererar dig". Sen överdrev vi lite: "Det är helt okej att du har en röd tröja på dig, jag har absolut inga problem med det, du får jättegärna ha det." Sen kom den allvarliga diskussionen om vad som är skillnaden på att tolerera och att acceptera. Tolerarar gör man på sina egna villkor, man ställer sig över någon: "Det är helt okej att du har en röd tröja på dig, jag har inga problem med det, men det är ju inte lika fint som om du skulle ha en blå tröja" eller, för den delen "Det är helt okej att du är homosexuell, jag har inga problem med det, men..."
Accepterar gör man på samma nivå.

Efter regnbågskillarna kom en lätt pinsam tant och drog hela grejen med preventivmedel, kvinnlig könsstympning och säkert sex som alla vid det här laget redan har hört.  Och så pratade vi om hur viktigt det är med beröring, så vi fick ta på varandra. Och nej, det var inte alls lika porrigt som det lät, men jag satt ju med Isabelle Expert På Att Misstolka Allting så vi hade ganska roligt åt det. Men nej då, vi kramades och gav varandra lite massage och så. Sen tog vi kondomer och broschyrer och gick och åt lunch.

Kommer ni ihåg dikten I kylans korridorer? När jag vann Skrivkampen så vann jag så mycket mer än bara en massa radiotid, jag vann världens underbaraste helgkurs i poesi i Stockholm.
Jag hade då varit i Stockholm en tidigare gång i mitt liv, då var jag nio år och det enda jag kommer ihåg är att vi var på Skansen och att jag klappade en lemur. Och så fick jag komma dit igen. Och redan på tåget dit, när vi kom in på Centralen klockan 8 en kväll i mars, så förstod jag vad Peter Jöback menar i låten jag redan älskade men började älska ännu mer efter det:
Jag ser smutsen och mörkret i gamla stan,
Känner doften av rädsla från Sturplan
Och jag vill bara gråta så vackert
Är Stockholm i natt
Det VAR verkligen vackert. Helt otroligt. Och det blev bara bättre och bättre: tunnelbanestationen som var en hel värld, byggnaderna som var högre än jag någosin sett (jag är från landet :p) och vandrarhemmet där jag och mamma bodde där de hade vita fluffiga täcken och TV kombinerat med dator på rummet.

Jag spenderade cirka fyra timmar gånger två dagar tillsammans med fem fantastiska kvinnor och både skrev och diskuterade poesi. Jag kommer aldrig glömma detta.
På lördagen efter kursen gick mamma och jag runt halva Stockholm, förbi Hötorget och genom hela Gamla Stan. Jag var inte ett dugg trött, jag var snarare i extas och fotade som en galning.
Sen måste jag också nämna att Martin Rolinski gick förbi oss när vi var på väg till tunnelbanan tillbaka sen. Fattar ni hur liten DEN chansen är, att han och jag är på samma plats när jag är i Stockholm för första gången på åtta år just den helgen? Det är bara sånt som inte händer.



Lite bilder nu:



Mina poesi-vänner Regina, Helen, Karin och Siw <3




Sängen på vandrarhemmet.



Sthlm <3



Martin Rolinski <3
(och JA; extremt odiskreta Lilly lyckades, mycket tack vare sin mamma, få upp kameran och med darrande händer ta några kort på honom. Jag överföll honom i alla fall inte, det är jag alldeles för blyg för, men jag stirrade som en idiot. Förlåt mig Martin, jag blev bara så chockad)






Och några av dikterna (vi fick lite märkliga ämnen att skriva om, därför är vissa av dem lite annorlunda):

Sorg

Det sägs att som man ropar i skogen får man svar, men när jag ropar är det ingen som svarar mig.
Jag ville få ligga bredvid dig en sista gång, andas in doften av allt som är du, men du var redan borta. Som helium från en läckande gastub, upplöst i luften till ett ingenting.
Det sägs att allt går att förstå, men min åsikt är att många saker är alldeles för stora för någon på jorden.
Det sägs att tiden läker alla sår, men jag väntar fortfarande.

Hösten

Det var den dagen luften vissnade, löven föll från sina fästen och vinden svepte ett grått täcke över världen.
Dagen då själva himlen tycktes gråta över sommaren som flög sin väg tillsammans med löven i vindens famn.
   Jag trodde jag såg dig på stationen, med väskan över armen och hösten i ditt blonda hår. Men det var bara en dröm.
Vinden blåser drömmar under mina ögonlock.

Lyckliga människor

Man kan till exempel se på människor om de är lyckliga eller inte. Lyckliga människor utstrålar trygghet, som skenet från en sprakande eld där de färdas genom livet. Olyckliga människor vissnar som gräset i november, lämnar efter sig ett grått avtryck av onåbar upprättelse.

Hat

Det är de svarta molnen som förmörkar din himmel, min vän. Det är den förtärande elden som slickar dig, det är doften av din egen brända hud och smaken av blod i din mun. Det är kraset från krossade drömmar under deras fötter och ekot av dina skrik.
Det är det som får dig att vilja slå tillbaka.

Vardagsromantik

Som smaken av vit choklad, dina läppar mot mina.
Diskhandskarna ligger kvar där du slängde dem, det var vackert älskling. Kärleken överlever också vardagen.
Också när jag spillde äppeljuice på din favorittröja, när livet är lika torrt och färglöst som gammalt knäckebröd, också då finns vi där för varandra.
Potatisar måste skalas, ägg måste knäckas innan de kan ätas. Likaså måste vardagens gråhet skalas bort.
Blandar man tomatsås och köttfärs blir det köttfärssås. Blandar man oss två blir det två stressiga heltidsarbetare.
Så älskling, kommer du ihåg att köpa Aftonbladet och en burk kattmat så kan vi ta en paus från vardagen.



Och sen en ganska vacker dikt som jag och Helen åstakom genom att pussla ihop ord och fraser från en annan, redan existerande:

Du blir aldrig solsjudande i halvmörkret
Jag, bakom valv, var blind i dig
Det är som om en ängel fladdrade oändligt,
bakom valv omfamnade mig,
och viskade ”Skäms inte för att du är utan ansikte”

I kylans korridorer (mitt livs stolthet som jag vann en dikttävling på Radio Kalmar med)

Bakom tegelväggar kvävs våra drömmar
vi packas ihop och formas till en enda grå massa
utan personligheter
utan drömmar
utan egna tankar
utan hopp

Mellan hårda korridorsgolv av opersonlig sten
och vita, sönderklottrade takpannor med sterila lysrör
Föds så mycket rädsla
Finn din plats i skuggorna och håll dig där
Men vad händer sedan
med alla dessa skuggvarelser
som redan i korridorer fulla av maktspel
fick lära sig att inte finnas?
Kommer de någonsin lyckas bryta
det mönster av osynlighet och självförakt
som de drog in i redan i skolan?

 I färglösa klassrum
på asfalterade skolgårdar och i kylans korridorer
ska vi bygga vår framtid
lära oss matte, fysik, engelska och geografi
men också att vi duger som vi är
att alla har rätt att vara olika
På dessa platser blir människor förstörda för alltid
Har man dag efter dag i kanske tre år
fått höra att man är så ful
så äcklig
så dum i huvudet
så tjock
så misslyckad
eller fel på något annat sätt
så stannar det kvar
längst in i själen
och finns där för evigt
Efter tillräckligt många slag slutar man att resa sig

De håller fast vid sina klyschor om god värdegrund baserad på glädje och respekt
medan tegelväggarna kväver allt vårt hopp
tvingar oss längre och längre ner i mörkret

Oss
Mig och skuggvarelserna
Jag finns där som en av dem
men ändå inte riktigt
Jag har inte slutat hoppas





En dikt om kärlek

I ett fönsterlöst rum,
eller i skenet av en gatlykta
Jag målar rosor i ditt hår,
smeker dina ljusa ben som kattungar
För du är en ros,
som jag ska plocka,
sätta i vatten,
vårda ömt,
ingjuta en del av min själ i.
Och när dina löv vissnar,
när jag inte längre finns och vakar över dig,
minns då sommaren.
Minns solen som värmde din kind,
minns vattnet som svalkade dina fötter,
och minns mig,
som den jag var.
Minns att jag älskade dig.




I slutet av nian

Vi skulle äta kvällsmat, jag var väl lite oseriös och min brorsa var ännu värre. Han sa något roligt samtidigt som jag drack mjölk, jag började garva och tack vare det luktar min tröja nu sur mjölk i blandning med diskmedel. Sen garvade vi ännu mer när jag skulle rabbla upp vilka som vunnit Eurovision från 2005 och framåt (bara för att bevisa att jag kan) och för mitt liv inte kunde komma på vad den där ryssen 2008 hette utan bara fick det till Bin Laden hela tiden. Oj oj oj, vi har kul i min familj XD

I övrigt har det varit en riktigt rolig dag; först skrev vi noveller på svenskan, vilket jag som typ-författare bara älskade. Sen hade den högst efterlängtade skolkatalogen ÄNTLIGEN kommit, så jag och Isabelle kom sist till sporthallen eftersom vi (läs jag) var så upptagna med att kolla.
Egentligen skulle vi haft elevledd lektion, men eftersom nu Joël har gått och fått svininfluensa så spelade vi innebandy istället. Mitt lag kanske inte direkt vann, men vi var överlägset bäst av alla på att peppa varandra. "KOM IGEN SOFIA!" "HÄRLIGT HAIDAR!" "DU TAR DEN EMMA!" vrålade vi samtidigt som vi sprang som idioter efter den där stackars bollen. Det var faktiskt roligt. Jag var jättsvettig efteråt och mer eller mindre fysiskt utmattad (ja, jag har kass kondition) men det var roligt.
Nästa roliga var Scenisk Gestaltning när vi lekte en lek som gick ut på att en person gick ut ur rummet och vi andra bestämde vem den här personen var och vad h*n hade gjort. När nämnd person kom in igen så skulle vi vara journalister och ställa en massa frågor utifrån vilka personen skulle gissa sig till vem han/hon var och vad han/hon hade gjort. Först var det jultomten som hade rånat en bank mitt i sommaren, sen Jesus som hade gått ur kyrkan och slutligen, det roligaste av allt; Daniel Westling som hade brutit sin förlovning med Victoria för att istället leva med kungen. Och precis ALLT som Emelie svarade stämde in så bra att vi bröt ihop av skratt. Gaah vad kul det är med Scenisk <3

På tåget hem var hela vårt resegäng samlat; jag och Sofia, Victor (som efter två veckor äntligen hedrade oss med sin närvaro), Mika och så hennes lärar-vän som jag fortfarande inte vet riktigt vad hon heter. På grund av utrymmesbrist så satt dock Mika och hennes vän för sig själva.
Jag och Sofia och Victor hade som vanligt mycket trevligt, faktiskt var vi så fixerade vid att prata och vid den där skolkatalogen att vi inte förrän vi var hemma i Vimmerby insåg att vi hade glömt att läsa våra tidningar. DET slår alla rekord. Varje dag sen vi började på FU så har jag och Sofia varje eftermiddag tagit en Extra och en Metro och läst dem på tåget, och nu bara GLÖMDE vi det?!
Vi skyller det på skolkatalogen.

Problemet med världen är att alkohol anses som det viktigaste i livet och att vi som inte dricker anses som socialt efterblivna. Vi som inte vill ligga och spy i en buske, ligga med varenda kille inom räckhåll (alternativt bli våldtagen av dem allihop) samt vakna dagen efter och må skitdåligt och kanske inte ens minnas vad som hände blir alltså bedömda som tråkiga, äckligt duktiga eller helt enkelt socialt efterblivna.
Problemet med världen är att man måste dricka kaffe, ta körkort och skaffa barn för att anses som vuxen.  Inget av detta tänker jag göra. Bara tanken på att fasta i ett äckligt Svensson-liv med 9-5-jobb, volvo, morgonkaffe, skrikande dregliga barn och en karl att släpa på och anpassa mig efter gör mig illamående. När jag är 30 ska jag vara stolt icke-kaffedrickande, åka tunnelbana och buss överallt dit jag vill ta mig samt inte vara beroende av någon. Ingen karl som tycker en massa, inga snoriga barn, ingen volvo, inget enformigt 9-5-jobb och framförallt INGET SVENSSON-LIV. Jag ska vara fri och oberoende.
Problemet med världen är att den uppmuntrar till mångfald, samtidigt som de som vågar skilja sig från mängden och gå sin egen väg får ta så mycket skit att de till slut ger upp, gömmer sig bara för att slippa. Problemet med världen är att det finns alldeles för många fega idioter som trycker ner andra för att själva känna sig bättre.
Och det största problemet är att till slut så tror de som förr vågade sticka ut att det är deras fel. När det egentligen är den utfrysande massan och de hånskrattande gängen som inte borde få leva så är det deras offer som gömmer sig, ger upp sig själva för att överleva.
Och ingen gör något. Detta är det sorgligaste av alltihop.

Det var problemen med världen. Problemen med mig tar vi en annan gång.