The magic can begin

När någon häromdagen pratade om en badmadrass så började jag nästan dregla. Och när jag idag blev överlycklig för att det luktade klor i badrummet så sa jag åt mig själv att det var på tiden att göra något åt mina svåra abstinensbesvär.  Med andra ord: uppsöka en simhall.
Jag mindes att jag hade försökt kolla upp simhallar i Brighton redan borta Sverige, hittat någon som hette King Alfred och sedan sett en skylt någon gång när jag åkt buss. Enligt google maps var det bara att gå av bussen så fort jag såg skylten och sen följa den.  
   Den jag längtade efter allra mest var Madde, min syster i allt utom blod och min kompanjon i simmande. Vintern 2010/11 bodde vi praktiskt taget i simhallen, gjorde den till vår egen. Den vintern var för övrigt väldigt mörk, jag slogs mot depression, men Madde och vårt simmande var min ljuspunkt i tillvaron. Men Madde var i Sverige, så Ida fick bli min följeslagare på denna simhallsutflykt.
   Vi skulle alltså hoppa på en buss, gå av när vi såg en skylt som det stod King Alfred på och sen gå i riktning mot skylten och hoppas på det bästa. Kanske lite väl spontant för de flesta, men Ida var på. Och vi hade tur: vi lyckades hitta till simhallen. Det var inte särskilt svårt alls. Dock stod det ingenstans hur mycket det kostade att simma, så jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig.
Det kostade £2.40. 2,5 pund, mina damer och herrar. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga vad det brukade kosta i Linköping. 65 kr eller något sånt, vintern då jag var under arton. Och jag tyckte det var BILLIGT!
   När vi väl hade betalat kom den komplicerade delen: att sätta sig in i ett brittiskt system. Vi låste in våra värdesaker i ett skåp och gick sedan en trappa ner, följde skylten som sa omklädningsrum. Ta av dig skorna, stod det, och lämna dem här eller ännu hellre lås in dem i ditt skåp. Precis som jag var van vid, hittills. Vi tog av oss skorna och klev in ett stort omklädningsrum. Jag såg mig förvirrat omkring, önskade att det kunde sitta en skylt någonstans med instruktioner för utlänningar. Jag var inte ens säker på att vi verkligen befann oss i damernas omklädningsrum, för det stod ingenstans. Det stod bara Omklädningsrum. Och det enda jag såg var skåp utmed väggarna och i mitten av allting något som såg ut som hundratals toabås.
När jag gick närmare och öppnade ett bås förstod jag äntligen. De var omklädningsbås. Man bytte om i båset och låste sen in sina saker i ett skåp. Därför fanns det bara ett omklädningsrum, för både damer och herrar.
Hur gör man då när man ska duscha? tänker ni kanske. Det tänkte jag också. Man duschar inte, simple as that.  Det fanns ett par duschar precis vid basängen där man kunde spola av sig klorvattnet, i princip, men det var också allt.
När jag väl hade vant mig kom jag ganska snabbt fram till:
1. Varför är jag förvånad? Så pryda som britter är så borde det här bara vara naturligt.
2. Jag föredrar det brittiska systemet. Finns det, ärligt talat, NÅGON som känner sig bekväm med att duscha naken på en allmän plats med en massa främlingar? Jag gör det verkligen inte. Av just den anledningen kan jag bara gå och simma tillsammans med tjejer jag känner jätteväl, litar på och som helst av allt har nått upp till nivån ”du är som en syster för mig”. Och även då brukar jag byta om på en toalett. Jag gillade mitt bås, kände mig trygg därinne. Jag slapp en massa ångest, slapp gömma mig bakom en handduk, slapp bära mina kläder till en toalett.
   Väl inne i simhallen hoppade jag och Ida ner i första bästa basäng, den visade sig vara den för långsamma simmare vilket passade mig utmärkt. Vattnet luktade klor men smakade saltvatten och i samma stund jag skönk ner i det kände ja: äntligen. Jag var tillbaka i mitt rätta element och vattnet omslöt mig som en andra hud. Precis när vi gjorde oss redo att börja simma så insåg jag dock att det kom någon simmande rakt emot mig. Jag började skratta och ropade till Ida:
”Det är vänstertrafik i det här landet, vi måste simma på vänster sida!”
   Alla jag har gått och simmat med har haft helt olika tekniker. Madde simmade bredvid mig, vi pratade om allt och inget och gjorde det hela till en social grej. Caddy simmade framför mig, gärna flera längder före mig, och försökte att så snabbt som möjligt få motionen överstökad.
Ida föredrog att simma bakom mig. Vi simmade på, tog små pauser då och då när vi satte oss på kanten av basängen eller lekte lite i vattnet. När vi hade varit i simhallen i en timme gick vi upp och försökte vänja oss vid känslan att inte duscha.  Det var faktiskt inte alls så illa som det låter, även om allting blev ganska blött när jag bar det till omklädningsbåset. Vi stod dock ganska länge och spolade av oss i duscharna vid basängen, och jag tvättade håret eftersom mitt hår är en tillräcklig röra även utan klorvatten i.

På det hela taget var det en trevlig upplevelse, till ett ännu trevligare pris.

Bryony berättade förra veckan om en utflykt vi skulle göra. Det fanns getter och lamor dit vi skulle, sa hon, och även gratis vin- och ciderprovning.
De flesta fastnade för delen med vinprovning. Själv gick jag bara runt och tjatade om de där lamorna, och försökte få alla att anmäla sig till utflykten eftersom vi är tvungna att vara minst sju personer för att genomföra de flesta aktiviteter. Jag ville verkligen träffa lamorna.
   Min lycka var gjord när jag, Bryony, Ida, Hana, Elin, Rebecka och Johanna hoppade in i en minibuss och gav oss iväg. Chauffören bad oss sjunga någonting, men när Elin, Rebecka och Johanna stämde upp i ”En busschaufför” föredrog han att sätta på radion. Själv slaktade jag ett par låtar från The Phantom of the Opera genom att försöka ta alla höga toner som uppenbarligen låg långt utanför min räckvidd.

Efter en dryg halvtimme var vi framme på en äkta engelsk bondgård, komplett med souvenirshop, ankdamm, café, lanthandel och den utlovade vinprovningen.
En katt med ett halvt öra var den första som mötte oss. Därefter gick vi in i ett litet hus med fåglar och gnagare. Ett par av fåglarna gick lösa, och en av dem hade jättestora fjäderprydda fötter. Vi var helt fascinerade. Det fanns även höns, kaniner och ett par marsvin som tittade fram i höet. Jag blev alldeles till mig av lycka och nostalgi när de till och med började pipa.
”Jag hade ett marsvin en gång.” berättade jag för Ida, som stod närmast. ”Han hette Fabian och var jättetjock. Han var egentligen min systers men jag älskade verkligen det marsvinet, han dog när jag var typ tolv men jag saknar honom fortfarande ibland.” Jag stålsatte mig för att inte råka stoppa ner ett av marsvinen i jackfickan och ta med hem.
   Jag träffade två hästar, den ena verkade gilla mig för den lät mig klappa den riktigt länge, en riktigt stor gris, en osocial åsna som inte ville hälsa på mig, några små kalvar som jag också ville ta hem, ett par getter och, naturligtvis, lamorna. Lamorna var fyra till antalet och de verkade vana vid att vara bondgårdens huvudattraktion, för de stod snällt och poserade på alla miljontals kort jag och mina vänner tog. När ni läser detta ska det förhoppningsvis, någonstans på Facebook, finnas ett foto på mig och lamorna. De var riktigt coola och jag fick faktiskt klappa en av dem, mitt i fotandet.

Lanthandeln var trevlig och mycket engelsk. Mitt kort fungerade inte så Rebecka var en ängel och lånade mig åtta pund. I souvenirshopen köpte jag en present åt en av mina vänner i Sverige, Ida köpte en grismask. Hon tänker ha på sig den på vårt Halloweenparty i slutet av oktober och med all rätt; den kan vara det läskigaste jag någonsin sett.
I en annan byggnad fanns det vin och cider i överflöd, och vi fick ta varsitt litet plastglas på kanske en halv centiliter och provsmaka olika sorter. Jag smakade ganska tre eller fyra olika sorters cider, men eftersom jag inte var särskilt bra på att vrida på den lilla kranen så fick jag alltid glaset fullt. Och artig som jag var så drack jag upp allt. Ida påstod att jag var full på vägen hem, men jag invände att så fruktansvärt lite kan jag väl ändå inte tåla. Det vore mest sorgligt.

En mycket trevlig utflykt med mycket trevliga människor (och djur). Solsken var det också.

Det första jag såg när jag loggade in på Facebook var en statusuppdatering från en Rebecca, som började ettan när jag började trean och är tillsammans med Filip som gick i min klass:

Skolan läggs ner, måste byta gymnasium !... Hmm vart ska man börja nu då ?!

Det kändes som om någonting kallt träffade mig. När jag öppnade mina personliga meddelanden så stod det, svart på vitt från Sofia:

FU ska läggas ner :(

 

Jag har min gymnasieskola att tacka för att jag är den jag är idag. Jag brukade vara ett Ingenting, så fylld av rädsla och hat och svältfödd på vänlighet och gemenskap. Jag kunde ha gått vilken väg som helst. Kunde tagit livet av mig vid sexton års ålder, kunde hamnat på någon psykiatrisk anstalt någonstans eller något ännu värre. Istället lärde jag mig att sträcka mig mot stjärnorna, att tro på att ingenting är omöjligt. Jag träffade de jag idag ser som mina bästa vänner, jag fick lärare som såg, stöttade, uppmuntrade och inspirerade mig på alla tänkbara sätt och långsamt lärde jag mig att lita på människor igen. Att våga tro på att det finns godhet i världen, människor som vill mig väl. Jag kröp ut ur mörkret, fylldes av så mycket kärlek att jag glömde hur man hatade. Jag var Ingenting, blev Någonting. Allt som var Jag skapades under dessa tre gymnasieår. De var de tre bästa åren i mitt liv och jag har dem att tacka för Allt.

Därför gick någonting sönder inom mig när jag läste att de ska lägga ner. Jag är inte chockad, det är ingen av oss, för innerst inne har vi alla vetat vilket håll det lutat åt, och jag är inte helt förkrossad. Jag klarar mig, jag har England som äntligen är mitt och jag har skapat mig en ny identitet här. Men någonting dog inom mig när nyheten nådde mig. Det var som att förlora en del av mig själv.

 

Hana och Ida vek blommor av origami-papper Hanas mamma skickat från Japan, själv petade jag ointresserad i min halvätna potatis och kändes mig fruktansvärt olycklig.

”Är du okej, Lilly?” frågade Ida.

”Inte direkt.” sa jag sanningsenligt och berättade.

”Åh, jag är verkligen ledsen… Finns det något jag kan göra för att få dig att må bättre?”

Jag kände efter. ”Ja. Bara sitt här och var ditt underbara jag.”

Ida lydde. Lovade att vika en riktigt vacker pappersblomma åt mig.

Två personer jobbar i matsalen på min folkhögskola; en blond kvinna i fyrtioårsåldern som jag är nästan säker på heter Alison, och en något yngre mörkhårig tjej som kan heta vad som helst.

Alison kom fram till mig, lade en hand på min axel. ”Är du okej, Lilly? Du har ju knappt ätit något, jag blir orolig för dig.”

Dagens lunch var varsin överdimensionerad potatis, smör och ett tjugotal olika grönsaker. Troligen någon brittisk specialitet. Jag tyckte det var lite kul första gången jag åt det, men idag var jag verkligen inte sugen. Men hennes omtanke värmde på ett sätt som bara en sån som jag kan förstå. Någon som levt i mörker, med osynlighet som det bästa att hoppas på. Jag blev rörd.

”Det är okej.” Jag försökte pressa fram ett leende. ”Jag har bara en dålig dag.”

När ingen såg viskade Alisons mörkhåriga kollega till mig: ”Vill du ha en chokladbit?”

Den kostade bara femtio pence, ett halvt pund, och jag hade lika gärna kunnat köpa den själv. Men jag fick den gratis, för att hon ville muntra upp mig. Jag var nästan rörd till tårar och log på riktigt när jag tog emot chokladbiten.

”Tack så mycket. Jag ska komma ihåg det här för evigt.”

Jag brukar vara expert på att sluta tro på mänskligheten. Åren i mörker gjorde mig hård, misstänksam, sårbar. Det enda bra det förde med sig är att jag är bättre än de flesta på att uppskatta små ljuspunkter. Att få tillbaka min tro på mänskligheten genom en hand på min axel och en liten chokladbit.

Vi var sex personer; jag, mamma Sandy, 16-årige Jack, Jacks flickvän Georgia, 14-åriga Ellie och 11-åriga Brad. Middagen var typisk engelsk: kött, potatis, yorkshirepudding (en fluffig sak av pannkakssmet som smakar riktigt bra) och kokta grönsaker i överflöd. Jag har aldrig förstått vitsen med kokta grönsaker, men britter verkar inte känna till något annat.
Stora delar av tapeten i matrummet var bortriven. Hunden har rivit bort en hel del nere i ena hörnet och sen har familjen fortsatt, med någon ambition att tapetsera om.
”Egentligen borde vi bara riva ner allting nu på en gång.” sa Ellie. ”Så har inte pappa någon ursäkt att inte fixa till det sen.”
”Mm, så att vi får äta i ett rum utan tapeter i tre månader…” sa mamma Sandy.
Jack tog saken i egna händer och började riva i tapeten. Han rev bort en del halvvägs och lät den hänga som en flagga på halv stång.
”Jag gillar det.” sa Ellie. ”Modernt, nytänkande.”
”Nej, det ser fruktansvärt ut!” sa mamman. ”Riv ner det ordentligt, Jack!”
Jack lydde.
”Nej, ordentligt sa jag!” Mamman pekade på rester av brunt papper mellan väggen och tapeten som han inte lyckats få bort. Hon hjälpte honom.
”Jadu Lilly.” sa hon till mig. ”’Vad gjorde du med din värdfamilj?’ ’Jag såg på när de rev loss tapeten’.”
Jag och Georgia skrattade. Brad konstaterade att det här var mycket roligare än att göra läxorna. Mitt i alltihop kom hunden och försökte äta upp tapetresterna som låg slängda på golvet.
   När mamman gick ut i köket så fick 14-åriga Ellie psykbryt på att det fortfarande var en massa brunt papper kvar, så hon började skrapa bort det. Hennes storebror rev loss lite till.
”NEJ! Nu måste jag ju skrapa bort det där också!”
   Jag skrattade fortfarande, för de påminde så mycket om min familj.

I fredags lärde jag mig att Storbritannien har fyra nationaldagar; en för England, en för Skottland, en för Wales och en för Irland. Eller Nordirland då, som hör till Storbritannien. Varför är jag inte förvånad? Tycker fortfarande att UNITED Kingdom är missvisande.
Varsitt helgon har de också, samt olika nationella symboler. England har röda rosor och St. George (som av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska och som bekant hade ihjäl en stackars drake, honom tänker jag verkligen inte fira), Irland har treklövern och sin St. Patrick, Skottland har tistlar och Wales har någon skum grönsak. Vad de sistnämndas helgon hette kommer jag inte ihåg. Ledsen, Skottland och Wales, men helgon är inte min grej. Jag glömmer aldrig en konversation jag hade med en av mina bästa facebook-vänner, den då fjortonåriga brittiska Hannah. Det råkade vara just St. George’s Day och hon önskade mig en glad sådan. Jag frågade vad St. George gjorde för att bli ett helgon och hon sa ”jag har för mig att han dödade en drake, vänta så ska jag gå och fråga mamma”. Jag förklarade att jag hade hört om honom men att han av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska. Hannah frågade om Sverige har några helgon, jag funderade en stund och kom efter mycket om och men på Heliga Birgitta. Jag kollade upp saken och hon heter St. Bridget på engelska (jag kommer aldrig fatta grejen med att översätta namn, men det görs hela tiden när det gäller helgon, gamla kungar och bibliska personer), vilket Hannah tyckte var jättekul eftersom det fick henne att tänka på Bridget Jones. På frågan vad Bridget gjorde för att bli ett helgon svarade jag dock sanningsenligt att jag inte har en aning. Det kunde varit en sån där fråga som får folk att åka ut ur ”Smartare än en femteklassare”.

Det var en stor, vacker kyrka i närheten av Churchill Square. Tre personer välkomnade oss; Moder Någonting, Fader Någonting Annat och en tredje person som helt enkelt hette Lynn. Eller något liknande. Alla tre var väldigt coola, avspända, trevliga och tog emot Hana med öppna armar. Moder Någonting frågade Hana vad hennes namn betyder, skrattade och sa att hon ägnat en hel dag åt att ringa varenda människa hon kände med någon anknytning till det japanska språket för att försöka ta reda på det.
Hana betyder blomma, och Mi betyder frukt om jag inte minns helt fel. Hanami, min Hana, var så vacker där hon stod och döptes in i engelska kyrkan. Hon hade till och med svarta, blänkande högklackade skor. Ida hade håret uppsatt med en blyertspenna (hur hon lyckades med detta får ni fråga henne, jag var helt fascinerad) och någon typ av stickad tröja på sig. Själv stod jag där i jeans, randig topp och dödskalleörhängen. Varken jag eller Ida hade nog riktigt tänkt på detta kyrkobesök när vi klädde på oss i morse; vi var klädda för skolan. Men varken Moder Någonting, Fader Någonting Annat eller Lynn verkade ta någon notis om detta. De var glada att vi ville närvara.
”De är mina bästa vänner.” sa Hana och jag svällde av stolthet.
Det var mycket passande, sa Fader Någonting Annat, för eftersom vi närvarade så skulle vi få i uppdrag att bli Hanas faddrar, bevittna hennes inträde i kyrkan och leda henne genom ett liv i tro.
Jag kunde inte hålla mig; jag började skratta.
”Förlåt”, sa jag till Fader Någonting Annat, ”men vi satt och skämtade om det igår. Att eftersom vi är här så borde vi bli gudmödrar till Hana, precis som man blir vid barndop.”
Fader Någonting Annat höll med om att det var ganska roligt. Det blev en del skratt, för programbladet vi gick efter var skrivet för barndop. Moder Någonting, som höll i cermonin, fick hela tiden byta ut att hon frågade barnets föräldrar mot att Hana svarade för sig själv.
På det hela taget gick det till som i svenska kyrkan; vi läste det som stod i fetstilt på programbladet allihop, Hana fick vatten på pannan tre gånger, vi bad Fader Vår och läste Trosbekännelsen. Båda dessa var exakt likadana som på svenska så hade jag inte haft ett programblad att gå efter så hade jag kanske börjat mumla dem på mitt modersmål istället. Det gjorde jag faktiskt när jag var i kyrkan i Tyskland, oerhört stolt över att jag förstod tillräckligt mycket tyska för att förstå vilken bön de bad.
   Jag har alltid tyckt att det engelska språket är väldigt vackert. Framförallt i sådana här sammanhang, högtidlig och gammaldags med mycket metaforer och bildspråk. Det engelska språket är som vackrast i kyrkor och Shakespeare-pjäser, kom jag fram till.
Det mesta lät dock betydligt seriösare än i svenska kyrkan. Hana fick säga att hon vände sig bort från ondskan och de som vill göra uppror mot Gud, och vände sig mot Jesus Christ som den ende sanne frälsaren. Ida och jag fick läsa någonting som sa att vi ska hjälpa Hana att växa i sin kristna tro och leda henne på den sanna vägen mot Jesus och evigt liv.
Om än lite surrealistiskt så var det hela väldigt vackert. Hana såg väldigt lycklig ut och jag kände mig mest av allt hedrad, rörd och stolt. Jag bevittnade Hanas inträde i engelska kyrkan. Jag skulle bli hennes fadder. Detta av något borde väl ändå betyda att hon alltid kommer finnas hos mig, att vi alltid kommer ha ett särskilt band?

Ida och jag fick varsitt kort där det stod att vi har närvarat vid Hanami Itsukis dop och att vi ber för att hon ska leva varje dag i sin kristna tro. Fader Någonting Annat frågade Ida varifrån hon kom, men inte mig. Jag vågar påstå att jag lät ganska brittisk. När jag sa att jag också är från Sverige såg de ganska förvånade ut.
   Efter cermonin firade vi genom att gå till ett café och ta varsin Cream Tea. Cream Tea innebär en bricka med tekopp, tekanna, smör, grädde, sylt och scones, i detta fall enorma sådana. Cream Tea är så brittiskt det kan bli. På detta café var det extra underbart, jag ska helt klart gå dit igen.

Det var en mycket fin dag och en upplevelse jag är glad att jag fick ta del av. Tack, Hana.

Vi skulle ha en föreläsning, liksom varje tisdag. Mannen som skulle föreläsa såg ut som en ondskefull kirurg i en skräckfilmstrailer jag en gång såg. När han dessutom sa att vi skulle börja med att göra ett litet psykologiskt experiment så började jag bli något nervös. Han bad oss att para ihop oss med någon, helst någon vi inte kände sådär jätteväl eftersom experimentet skulle fungera bättre då, och sedan bestämma vem av oss som var A respektive B.
”Tyvärr, Hana, jag känner dig lite för bra.” Istället vände jag mig till personen på andra sidan henne, en pojke i min klass som heter Tim. Jag valde B, så han fick vara A.
Mannen som såg ut som en ondskefull kirurg bad sedan alla A att följa med honom ut ur rummet, medan alla B kunde sitta kvar och fundera på livet eller på vad de skulle äta till lunch. Själv satte jag mig och läste igenom min och Caddys SMS-konversation på mobilen, vilket ledde till att jag upprepade gånger fick sätta handen för munnen för att inte börja gapskratta.
   När Tim kom tillbaka hade han ett papper med sig. Han ställde en massa olika frågor till mig; hur min alarmklocka låter, vilken färg min ytterdörr har, om jag mindes senaste gången jag varit riktigt generad, vilken som var den första film jag såg, om jag mindes hur vått gräs under fötterna kändes, om jag kunde minnas ljudet av vågor som slår mot klippor och en massa sådant. Jag var fortfarande nervös och det blev inte bättre av att han ritade små obegripliga tecken på sitt papper när jag svarade.
När alla frågor var ställda så var Tim jättesnäll och förklarade för mig. Han hade ritat av hur mina ögon rörde sig vid varje svar, berättade han, och min nervositet försvann för det var ju inte alls särskilt farligt. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men efter att ha studerat psykologi i ett år och läst om diverse psykologiska experiment som skadat folk för livet så var jag något misstänksam. Men trots att jag inte känner Tim så bra så kändes det ändå väldigt tryggt att jobba ihop med honom, och jag var faktiskt mycket lättad när han förklarade vad experimentet gick ut på.
   Kirurgen (vilket fruktansvärt smeknamn, stackars människa, men jag har verkligen ingen aning om vad han hette) förklarade sedan närmare för oss allihop. Enligt en teori så rör sig ögonen åt sidorna när man försöker minnas ett ljud, berättade han, för det är där öronen sitter. Försöker man minnas en bild så rör sig ögonen uppåt, tyvärr kommer jag inte ihåg varför, och försöker man minnas ett fysiskt intryck så rör sig ögonen neråt eftersom det är där kroppen är. Vid en närmare titt på Tims papper så såg jag att frågorna var uppdelade i dessa tre kategorier, syn hörsel och känsel, även om Tim ställt dem i omkastad ordning för att jag inte skulle se sambandet. Jag konstaterade att jag totalt hade misslyckats på delen med att minnas synintryck; jag hade ingen aning om vilken färg min ytterdörr hade eller vad min bästa vän hade på sig när jag senast såg henne. Ljud, däremot, kom jag ihåg väldigt väl.
När kirurgen sedan fortsatte att prata så lärde jag mig en hel del om mig själv. Det finns tre typer, berättade han, och de hade fina komplicerade namn som jag genast glömde. Vi kan kalla dem bildpersoner, ljudpersoner och känselpersoner för enkelhetens skull. Detta är särskilt intressant i skolsituationer, för dessa personer lär sig på olika sätt. Och sitter dessutom på olika ställen i klassrummet.
   En bildperson sitter längst fram, i mitten av klassrummet, med alla sina saker uppradade symetriskt framför sig. Denna person lär sig genom att se saker, genom att läraren skriver ner dem på tavlan och genom att skriva av dem själv. Jag kom genast att tänka på ett par tjejer jag kände på gymnasiet som exakt stämde in på den beskrivningen.
   En känselperson sitter längst bak i klassrummet, rör sig väldigt mycket och lär sig bäst genom att göra uppgifter. Det är ofta en pojke, sa kirurgen, och jag kom omedelbart att tänka på en hel del pojkar jag gått i samma klass som. 

   En ljudperson, däremot, sitter på sidan i klassrummet och kanske inte ens tittar på läraren utan istället tittar ner i bänken eller ut genom fönstret. Denna person lär sig bäst genom att höra saker.
Här har vi mig, mina vänner. Jag sätter mig alltid längst ut till vänster i klassrummet och jag har aldrig ens reflekterat över varför. Jag tänker i ord, mina tankar innehåller nästan inga bilder men däremot långa konversationer. Och så har det alltid varit, vad jag kan minnas. Det är därför det blir så tydligt vilket språk jag tänker på, till skillnad mot för en person som tänker i bilder.
Kirurgen var själv en ljudperson. Han berättade att han en gång sett en ganska hemsk film tillsammans med en vän som var bildperson. Denna vän kunde inte få bilderna från filmen ur sitt huvud, de höll honom till och med vaken på natten.
”Själv glömmer jag en bild så fort den försvinner. Vad jag däremot aldrig kan få ut ur huvudet är saker folk har sagt till mig.”
Där har vi mig igen. Inget sinne för bilder alls, men saker jag hör bara fastnar i mitt huvud. Inte bara saker folk har sagt; om jag hör en låt tillräckligt många gånger så kan jag den utantill, det spelar ingen som helst roll ens om jag tycker om den eller inte. Vissa filmer kan jag alla repliker i, eftersom jag har sett dem så många gånger.
När jag var liten var jag så gott som ansiktsblind, så jag behövde lyssna på röster för att överhuvudtaget känna igen folk. Jag tycker fortfarande att det är betydligt lättare att känna igen röster än ansikten. Om jag till exempel ser en film tillsammans med min familj så kan min bror (som är min raka motsatts i det här, en klockren bildperson) känna igen en av skådespelarna och berätta att han eller hon är med i en annan film vi har sett. För mig ser personen i fråga så totalt annorlunda ut i denna film jämfört med den andra att det lika gärna kan vara en annan person. Däremot kan jag känna igen en röst om jag har sett den andra filmen tillräckligt många gånger och memorerat vad jag hört.
   Trots att jag alltid har vetat detta så var det en sorts uppvaknande, för jag har aldrig tänkt på det på det här sättet. På hur jag lär mig saker. Men nu föll allting liksom på plats: vilka ord av alla tusentals nya ord är det jag har lärt mig på lektionerna? De som Gill, läraren, har sagt en massa gånger och satt in i meningar.  Vad gör jag när jag har ett ord och inte vet vilken preposition jag ska använda till det? Prepositioner är min svaghet i det engelska språket, on/in/at/about gör ingen skillnad i mina öron. Det kan vara vilken som helst av dem. Detta har jag faktiskt inte tänkt på förut, men det jag gör är att jag letar efter en låttext eller replik i en film där prepositionen används. Om jag inte är säker på ifall det heter on the station, in the station eller at the station så försöker jag hitta ett hörselintryck där något av det finns med. Det finns en poplåt jag brukade lyssna på när jag var fjorton år och olyckligt kär där ”at the station” förekommer. Min hjärna hittar det och då vet jag att det är prepositionen at jag ska använda. Just at the station är ett av de få jag faktiskt kunde innan, men att det heter in the street har jag faktiskt lärt mig tack vare att min hjärna hittade det i en av mina favoritfilmer, en av dem jag kan utantill. Så det fungerar.
   Föreläsaren var inte alls särskilt läskig och jag känner mig ganska hemsk när jag liknar honom med en ond kirurg i en skräckfilm. Jag var faktiskt framme efteråt och tackade för en intressant förläsning, sa att jag hade lärt mig mycket om mig själv.

Till lunch var det någon typ av välkryddad kycklinggryta. Hana ska döpas i engelska kyrkan i morgon så hon bjöd in mig och Ida, vi sa att det skulle vara en ära att bevittna detta. Vi har pratat om det någon annan gång och då skämtat om att vi kan bli Hanas gudmödrar, något vi nu höll på att skratta ihjäl oss åt. Hana är typ tjugofem och traditionen med gudföräldrar uppstod för att det skulle finnas någon som tog hand om barnet ifall föräldrarna dog, på den tiden då risken var överhängande. Så om Hanas föräldrar i Japan, som hon inte ens bor med, går och dör så ska hon komma och bo hos sin gudmor Lilly i England?
   Hana ska åka tillbaka till Japan om två veckor och ni har ingen aning om hur mycket detta kommer krossa mitt hjärta. Det är inte bara ett annat land, det är en annan VÄRLDSDEL. Hur stor är chansen att jag någonsin kommer ha råd att åka till Japan? Även om jag fortsätter säga att inget är omöjligt, för det är vad jag innerst inne tro på. Det jag lärde mig på gymnasiet, då jag gjorde den största personliga resan i mitt liv.
   Hana var i Belgien i helgen, och när hon kom tillbaka hade hon med sig en present till mig. En plåtask med texten ”WARNING, for the CHOCOHOLIC only” och tolv chokladpraliner i. Model dyr, äkta belgisk choklad.
Jag började nästan gråta. Kastade mig om halsen på Hana och upprepade hur sweet and amazing hon är. Hon skrattade bara och sa att hon tänkte på mig när hon såg all choklad i Belgien.
Ida fick en påse chokladblommor. Jag fick smaka en, som jag tog och bröt i tre delar. Gav en till Hana, en till Ida och en till mig själv.
”Ät dem. Då är vi systrar för evigt och kommer alltid att vara tillsammans.”

Bättre sent än aldrig, eller hur?

Jag bor fruktansvärt sällan på hotell, av den enkla anledningen att det är dyrt. Innan Skottland var senaste gången sommaren 2011, när jag var i Göteborg med Madde, Elise och Elises pojkvän.
De få gånger jag väl bor på hotell är jag, liksom de flesta, helt fascinerad av hotellfrukosten. Alla valmöjligheter, alla dessa mängder av allting. Föreställ er den fascinationen, kombinerat med det faktum att jag inte bara var i Skottland för första gången utan dessutom bodde på ett hotell utomlands för första gången. För mig var frukosten lite som dagens första turistattraktion.
   Det fanns små yoghurtar även på hotellet, vilket fick mig att dra slutsatsen att folk äter yoghurt till frukost i Skottland till skillnad från i England. Jag lastade på mig en yoghurt, en tallrik flingor och mjölk, bacon, stekt ägg, en kopp te och två skotska specialiteter. Den ena var blodpudding, inte det minsta speciell för mig men tydligen har de inte det i England. Jag tog en tugga och påmindes om varför jag aldrig har gillat blodpudding. Det andra var haggis, en liten gråaktig sak som enligt uppgifter var gjord på inälvor från får. Jag tog en tugga och konstaterade att nej, tyvärr Skottland.
Som om det inte räckte med allt detta så stod det en korg rostat bröd på varje bord, bredvid en annan korg med två sorters marmelad. Jag orkade bara äta upp hälften av allt jag plockat på mig.
   Jag satt vid samma bord som Michelli, en annan tjej från Brasilien som hette Daniela och så hennes två rumskompisar. Den ena, en tjej med vitblont hår och gröna ögon, var från Ukraina och hette något som liknade Lena. Fast eftersom det var omöjligt att uttala på engelska så var hennes internationella namn Helen, av någon anledning. Jag föredrog Lena, som ju inte var det minsta svårt att uttala för mig.
Den andra, en söt tjej med kort mörkt hår och glasögon, var från Tyskland.
”Hallo, wie heisst du?” frågade jag på den lilla tyska jag en gång lärde mig och försöker hålla vid liv så gott det går. Hon hette Doris.
Lucy ville hellre sitta vid ett eget bord, trots att vi hade sparat en plats åt henne mellan mig och Michelli. Även om Lucy var trevlig så förstod jag mig aldrig riktigt på henne, hon var inte alls lika öppen och lätt att få kontakt med som Michelli. Jag hade också en känsla av att hon och Michelli aldrig riktigt gillade varandra. Men de verkade i alla fall gilla mig båda två, så jag var nöjd.

Efter frukosten gick vi en liten promenad. Hotellet vi bodde på hette King Robert och var namngivet efter Robert the Bruce, en annan av alla skottar som slogs för självständighet från de hemska engelsmännen. Strax bakom hotellet fanns en staty av honom, någon typ av monument och en gräsplätt där det hade utkämpats något känt slag mellan England och Skottland.
Trots att Jo, vår reseledare, verkade så engelsk i mina ögon så var hon till hälften skotsk. Många är det, berättade hon, för trots att England och Skottland har krigat i alla tider så var det ju många engelsmän som blev kära i skotska kvinnor och tvärtom.
”…det blir ju ofta många krig när man är så nära grannar som England och Skottland. Jag är säker på att det är likadant där du kommer ifrån.” sa Jo till mig som råkade gå bredvid henne. ”Har inte Sverige en massa grannar?”
”Danmark.” svarade jag direkt. ”När man är lite yngre och läser historia så brukar det stå om ett krig mellan Sverige och Danmark på var fjärde sida i historieboken. Det är nog som England och Skottland.”

Efter denna promenad satte vi oss i vår buss igen (ibland kändes det helt ärligt som om vi bodde mer ombord på den än på hotellet) och begav oss mot nästa monument: Braveheart.
Braveheart hette egentligen William Wallace och utkämpade ett långt, utdraget och blodigt krig för Skottlands självständighet från England någon gång på 12/1300-talet. Det finns en film om honom, med titeln Braveheart och Mel Gibson. Den sägs vara väldigt mycket Hollywood och inte helt historiskt korrekt, och när jag såg den i ettan på gymnasiet så tyckte jag den var alldeles för blodig och tittade bort många gånger, men jag skulle ändå säga att den är sevärd.
   Jag brukade tycka ganska synd om William Wallace, med tanke på hans död. Av hänsyn till känsliga läsare ska jag inte gå in på hur England brukade avrätta män dömda för högförräderi, för jag tycker själv det är ganska vidrigt. Framförallt med tanke på att de flesta som avrättades bara kämpade för sin frihet.
När jag väl kom upp till hans monument så tyckte jag plötsligt inte det minsta synd om William Wallace längre. Monumentet var stort som en kyrka, placerat allra högst upp på ett mindre berg med utsikt över halva Skottland. Det fick han. Vad fick Guy Fawkes, som också kämpade för frihet och blev avrättad på samma vidriga sätt (även om han lyckades ta livet av sig under första delen av avrättningen och slapp lida)? En dag om året när Storbritannien bränner dockor av honom. Nej, livet är inte rättvist. Vila i frid, Guy Fawkes.
   En souvenirshop nedanför monumentet fick han också, William Wallace. Jag köpte en väldigt fin liten nyckelring med fyra skotska flaggor formade som hjärtan och en bok om William Wallace, eftersom det var lite pinsamt att det enda jag visste om honom var det jag kom ihåg från när jag såg filmen Braveheart för tre år sedan. Det fanns en bok om honom för barn, och jag motstod frestelsen att köpa den. Något jag ångrade senare, för boken jag köpte var allt annat än lättläst.
Precis när jag lyckats hindra mig själv från att köpa en bok om skotska spöken så fick jag syn på boken bredvid: Skotska häxor.
”Jag kommer ruinera mig.” beklagade jag mig för Jo när jag stod i kö och skulle betala två böcker plus en nyckelring.
Jo köpte en mycket vacker mössa, i form av en lurvig ko med stora horn. Vi skrattade och sa att hon borde börja använda den istället för reflexvästen.

Tillbaka i bussen visade jag Michelli böckerna jag köpt.  Hon undrade vem han egentligen var, den där William Wallace. Jag försökte förklara, på lättförstålig engelska, att Skottland ville bli ett eget land istället för att vara ett land tillsammans med England. Att han slogs för det och att han är en hjälte för Skottland.
”Så… nu är Skottland och England olika länder?”
”Ja.” svarade jag av ren lathet. Jag ORKADE verkligen inte försöka förklara att de officiellt sätt är en del av Storbritannien båda två. I mina ögon är det två helt olika länder. Stackars Skottland, som de har slagits för sin självständighet och så är de fortfarande sammansvetsade med England. United Kingdom, heter det, men jag tycker inte att de är sådär jätteförenade. Om jag fick bestämma så skulle Skottland äntligen få bli självständigt, det har de verkligen förtjänat.

Nästa del var den verkliga höjdpunkten: att åka upp bland bergen.
Jag höll på att aldrig komma ner därifrån. Utsikten fick mig att tappa andan. De tre bergen som avtecknade sig mot himlen, en sjö som glimmade ljust gråblå mellan två av dem, skogen nedanför som började skifta i orange… Det var nog det vackraste jag någonsin sett, och trots att jag tog nästan sjuttio bilder så kan ingen av dem mäta sig med eller ens komma i närheten av verkligheten.
   Sjö heter förresten Loch på Scottish Gaelic (språket de ursprungligen pratade i Skottland). Alla sjöar i Skottland heter därför Loch Någonting, utom en som Jo visade oss när vi åkte förbi. Det blev att det är den enda sjön i Skottland, eftersom det är den enda som är en lake och inte en loch. Varför vet ingen. Trots att Jo hade en skotsk pappa så kämpade hon verkligen med att försöka uttala Loch, när hon väl bestämt sig för att säga det istället för Lake. Loch uttalas inte alls Lock, lärde jag mig, det är ett felaktigt uttal uppfunnet av alla som inte pratar Scottish Galeic. CH i slutet av ordet uttalas som SK i ordet sked. Förstår ni? Jag tyckte inte det var det minsta svårt att uttala, men Jo kämpade verkligen.

Vi åt lunch i någon liten skotsk stad som jag redan har glömt vad den hette och som säkert var jättetrevlig, men tyvärr var lunchen i princip allt vi hade tid för.
Jag och Michelli, Daniela, Doris, Lena och Lucy gick till en restaurang på temat fisk. Jo hade tipsat oss om att vi borde prova Dagens Soppa på någon restaurang under vistelsen i Skottland, så mina vänner gjorde detta. Jag skippade soppan men ångrade mig i samma stund som de fick in sin; det var en orange soppa av den kryddiga sorten och den såg väldigt god ut.
Jag tog mod till mig och frågade om det var försent att ändra sig.
”Nejdå, inte alls.” sa en servitör på vacker och förstålig skotsk engelska. ”Jag ska hämta soppa åt dig.”
Efter några minuter kom han tillbaka:
”Det här är lite pinsamt, men dagens soppa är slut. Går det bra med en annan sorts soppa?”
Jag valde fisksoppa, och den var minst lika god. Till huvudrätt tog jag, min vana trogen, Fish&Chips.
   Ni har väl förstått vid det här laget att jag, innan jag kom till Storbritannien, kunde räkna antalet gånger jag ätit ute på restaurang på ena handens fingrar. Därför har jag ingen aning om ifall betalsystemet jag nu ska beskriva är en brittisk grej eller om det är likadant på restauranger i Sverige.
I vilket fall hatar jag systemet. Man får ett kvitto på hela måltiden, allting som alla i sällskapet har beställt, och en liten tallrik där man ska lägga pengarna. Helt ärligt tror jag systemet bygger på att en person i sällskapet ska betala hela måltiden, allt som beställts av alla. Annars ska alla i sällskapet sitta och räkna fram och tillbaka och lägga en massa pengar på tallriken. Dessutom ska man gärna lägga till en viss procent av priset i dricks, hörde jag någon säga. Usch.
För det första vill jag oftast betala med kort. Då kommer en servitris eller servitör bort till bordet med en liten kortläsare och frågar hur mycket jag ska betala. Och inte räcker det med att peka på kvittot och säga att jag vill betala fisksoppa och Haddock with chips (Haddock är en fisk jag ätit två gånger utan att ha en aning om vad den heter på svenska, påminn mig om att kolla upp det), nej nej. Servitrisen eller servitören måste veta HUR mycket jag ska betala, måste ha en exakt summa att slå in på kortläsaren.
För det andra: jag kan verkligen inte räkna. Fråga vem som helst som känner mig och de kan intyga att det är sant. Trots detta måste jag, varje gång jag går på restaurang, inte bara gå emot systemet och krångla till allting genom att betala min del av måltiden med kort utan dessutom sitta med kvittot och räkna ihop eländet.
Det brukar gå bra. Men den här gången fick vi det verkligen inte att stämma. Det slutade med att jag i ren frustration gav servitrisen en £10-sedel och sa åt henne att ta så mycket av den som det saknades. Senare hörde jag Doris och Lena sitta på bussen med kvittot och försöka räkna ut vem som betalat för mycket respektive för lite, men jag orkade verkligen inte bry mig. Huvudsaken var att vi kom därifrån.

Dagens andra höjdpunkt hette Hamish. Hamish var en ko av den lurviga sorten, med enorma horn. Scotish Highland Cow hette arten, fick jag lära mig. Mössan Jo hade köpt var helt klart inspirerad av Hamish, så det slutade med att så gott som alla i sällskapet tog en bild av sig själva bredvid Hamish med mössan på sig.
   Det blev ett kort stopp, för vi var sena till vår nästa attraktion: ett Whisky-destilleri (heter det så? Det var vad de sa på engelska i alla fall).
Jag är inte sådär jätteintresserad av whisky, så jag hade hellre stannat hos Hamish. Vi fick en guidad tur och en beskrivning av varje del av processen att göra whisky. Guiden hade en stark skotsk accent och för att förstå honom hade jag behövt koncentrera mig väldigt mycket. Jag var inte tillräckligt intresserad av whisky för att göra det, tyvärr. Vad som roade mig var dock att det vid varje ”station” satt en skylt där det stod om just den delen av tillverkningen på sju olika språk. Högst upp engelska, sen tyska och som nummer tre, till min stora förvåning, svenska. Av alla språk man kan texta någonting på så väljer de just svenska, som bara pratas av nio miljoner i världen. Den enda anledningen jag kunde komma på var att ju längre norrut i Skottland man kommer, desto mer påverkade av nordiska vikingar är de. Helen har berättat att på Orkney Islands låter dialekten de pratar nästan som svenska.
Svenskan var dessutom perfekt, konstaterade jag, och en perfekt översättning av vad som stod på engelska. Inte alls som vissa skyltar jag kan se i Brighton, med o istället för ö och stora ”i” (även om de alltid får mig att le, för någon har i alla fall FÖRSÖKT). De måste ha haft en svensk person där som hjälpt dem med skylten.
   Efter guidningen kom vi ut till en souvenirshop och fick provsmaka lite whisky. Jag ville smaka bara för sakens skull, bara för att jag råkade vara i Skottland på ett ställe där de gjorde skotsk whisky, och det ångrade jag bittert. Låt mig säga så att den mikroskåpiska klunk jag drack var den mest otrevliga smakupplevelse jag någonsin haft.
Souvenirshopen tråkade ut mig, så jag gick ut och tittade på floden de tog vatten till whiskyn ifrån istället.
”Om ni har druckit för mycket så är det den vita bussen ni ska in i.” sa Jo på vägen tillbaka och jag kunde inte låta bli att skratta.

Dagens sista stopp var slottet i Stirling. Jag hade ju gärna velat gå in där men med slottet i Edin-Brah i färskt minne förstod jag att vi skulle behövt en extra dag till det, så jag nöjde mig med att ta kort. Det var ett vackert slott.
Sen skulle vi till själva Stirling. De som ville kunde gå av bussen där, sa Jo. Det fanns inga affärer öppna men om man ville gå till en restaurang eller en pub så kunde man göra det och ta en buss eller taxi tillbaka till hotellet senare. Eller till och med gå, om man var på det humöret.
Jag ville egentligen åka tillbaka till hotellet, men jag var verkligen TVUNGEN att köpa credit till min mobil. Vad jag vet finns det inget svenskt ord för credit i det här sammanhanget, så jag får förklara istället: Det jag ville göra var att köpa ett litet kort med en pinkod jag kunde slå in på mobilen och sen få ett sms från LycaMobile där det stod att mitt saldo hade ökat med £5. Det man köper heter credit, verbet för att ”ladda på” det på mobilen är Top Up. Den credit man har på mobilen, alltså saldot, heter balance. Detta lärde jag mig inte förrän jag behövde kunna det, alltså när jag plötsligt hade ett brittiskt simkort.
   Jag är ganska bortskämd, för att inte säga väldigt bortskämd. I Sverige hade mamma något Telia Familj-system där hon kunde ladda på alla familjens mobiltelefoner på Telias hemsida. Jag har aldrig behövt gå och köpa credit, jag har bara kunnat be mamma ladda på via internet.
Nu tar min credit slut lite hastigt och lustigt när jag minst anar det. Jag kan köpa ny antingen hos Karen i skolan eller på någon av Storbritanniens två största supermarkets, Tesco och Sainsbury. Vid det här laget hade jag bara ett par pence kvar i balance och började bli lite desperat.
   Alltså hoppade jag av i Stirling och begav mig, tillsammans med Lucy som ville köpa en tandborste, på en oändlig vandring i den skotska kylan för att hitta ett Tesco.
Det kändes som om vi gick genom halva stan, men vi hittade dit. Lucy var tapper och följde mig. När jag, inne på Tesco, började spekulera i om jag skulle köpa något att äta till kvällsmat så insåg väl Lucy liksom jag att detta kunde ta ett tag, så hon betalade sin tandborste och väntade på mig utanför.
   Jag kom på mig själv att tänka att mataffärerna var det enda som förenade United Kingdom, för Tesco var det första som var exakt likadant som hemma i England. Jag köpte en yoghurt och en macka att äta till kvällsmat, samt lite proviant till den elva timmar långa bussresan som väntade oss i morgon.
Sen kom vi till den jobbiga delen; att betala. Jag har vid det här laget blivit expert på self checkouts (där en automatisk röst säger åt mig att skanna mina varor, välja betalmetod, ta min växel och slutligen ta mina varor) eftersom jag hellre går till dem än till en människa i kassan. Jag är blyg, helt enkelt. Men eftersom jag skulle köpa credit så var jag nu tvungen att betala i en vanlig kassa och prata med en människa.
Och precis det jag hade fruktat skulle inträffa inträffade; personen i kassan, en tjej i min ålder, mumlade på skotsk engelska med resultatet att jag inte förstod ett ord. Hehe. När jag hade frågat tre gånger vad hon försökte säga gav hon upp och vred sin lilla skärm mot mig. Det stod att kortet inte hade fungerat och att hon skulle be kunden, alltså mig, om en alternativ betalningsmetod.
Lyckligtvis hade jag rätt summa i kontanter. Jag gav dem till henne och skyndade mig sedan därifrån, något nervös. Betydde detta att jag inte hade några pengar kvar på kortet? Jag gick till en bankomat för att se efter. Lättad konstaterade jag att jag kunde ta ut £10, men konstaterade också att pengarna förmodligen var slut efter det.
   Jag och Lucy hamnade efter någon timmes väntan på en buss. Chauffören var jättesnäll och lovade på helt förstålig skotsk engelska att han skulle säga åt oss när vi var vid hotellet och det var dags för oss att gå av.
Bakom oss satt två tjejer som pratade mycket mindre förståligt; även om jag uppfattade ett eller två ord på engelska lite här och där så lät det mestadels som om de pratade ett helt annat språk. Precis när jag hade svävat bort i min egen lilla drömvärld så ropade chauffören att vi var framme. Vi tackade honom och gick av, fann att vi i princip var precis utanför hotellet.
   Jag åt min lilla kvällsmat, tog en kopp te och läste lite i min bok om William Wallace. Konstaterade att den var ganska tråkig och läste en bok jag tagit med från England istället. När Michelli kom tillbaka från Stirling så gick vi ganska snart och lade oss alla tre.

Andra dagen tog jag en betydligt mindre omfattande frukost; en tallrik flingor och mjölk, rostat bröd med marmelad och en kopp te. Inga skotska specialiteter den morgonen, bara vad jag brukade äta hemma i England.
   Innan vi påbörjade den oändliga resan hem så gjorde vi ett sista stopp; en enorm turistshop. Där fanns allt man kunde önska och lite till; souvenirer, smycken, film och musik, böcker, skor, vantar, leksaker, porslinsfigurer  och mycket, mycket mer.
Jag fick tvinga mig själv att slita mig från ett keltiskt halsband för £12. Påminna mig själv om att jag bara hade £10 kvar och helst av allt skulle äta någonting innan jag gick på bussen igen.
Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, men när det kommer till smycken är jag som vilken tjej som helst. Jag fick ganska ofta hindra mig själv från att köpa alla keltiska smycken jag kom över under vistelsen i Skottland.
   I vilket fall; jag lyckades räkna allting ganska bra. Jag köpte två små böcker med bilder i, den ena hette The Magic of Scotland och den andra Highland Cows. Jag blev faktiskt väldigt nöjd, eftersom det var som att behålla och ta hem både Hamish och all magiskt vacker utsikt i Skottland.
Böckerna kostade £4. Efter inköpet gick jag till restaurangen som låg granne med souvenirbutiken och beställde en pizza som kostade exat £6. Nu var mina pengar verkligen slut men jag var glad ändå, för jag hade fått allt jag ville ha.
Restaurangen var fullsatt och jag såg mig osäkert omkring, fick syn på några tjejer som jag trodde tillhörde samma resegrupp som jag. Precis när jag började röra mig bort mot dem hörde jag någon ropa mitt namn. Denna någon var Doris, som satt ensam vid ett bord en bit bort. Tacksamt gick jag och satte mig hos henne. Hon åt också pizza.
 När jag hade en skotsk utbytesstudent boende hos mig över en helg var jag ute och åt pizza med henne, och hon var helt fascinerad över hur fina och nyttiga de svenska pizzorna var. När jag fick in min skotska pizza så förstod jag vad hon menade. Det enda som var tjockare än pizzabottnen var de tjugotals lager ost som var draperade över allting. Men jag var hungrig och desperat och slukade glatt hela pizzan, inklusive pommes fritesen som ingick i måltiden (britter ÄLSKAR pommes frites och jag har ätit det till allt möjligt konstigt vid det här laget).
   Efter måltiden gick jag på toa, och precis när jag kom ut därifrån så möttes jag av en något stressad Jo som sa att vi var tvungna att åka nu.
”Goodbye Scottland, I will come back.” ropade jag när vi halvsprang bort till bussen. Regnet vräkte ner och en isande vind blåste igenom även min tåliga jacka.
”Åh, vi har inte lämnat Skottland än.” sa Jo. Det visste jag naturligtvis, jag sa hejdå eftersom jag visste att jag skulle vara i England nästa gång jag klev av bussen. ”Om du vill kan jag säga när vi lämnar Skottland, det finns en skylt…”
”Ja tack.” sa jag.
   Det tog mindre än en halvtimme innan de skotska bergen så sakta började försvinna.
”Jag gör det här bara för Lilly.” log Jo innan hon tog upp mikrofonen och berättade att vi snart var ute ur Skottland och kunde börja hålla utkik efter en skylt.
”Där bort är den! Är du beredd med kameran, Lilly?” Det sade hon mest för att retas, men jag kunde inte låta bli att ta ett kort genom ett regnindränkt bussfönster. Det var en medelstor, blå skylt med en engelsk flagga och texten ”Welcome to England”.
”GOODBYE SCOTLAND!” ropade hela bussen. Sen satte vi oss och halvsov, för nu var det roliga liksom slut.

Om resan upp till Skottland var seg så var det INGENTING mot resan tillbaka. På resan dit hade vi jättemycket att se fram emot. Vi var pigga, glada och sugna på att upptäcka Skottland. Inte minst inträffade ditresan på kvällen/natten, och även om det var obekvämt så slog vi ihjäl ganska många timmar genom att sova.
Resan tillbaka ner till England tog ALDRIG slut. Det är nog den segaste jag någonsin varit med om.
   Vi gjorde ett stopp på exakt samma rastplats som på ditvägen, Jo höll på att svälta ihjäl så hon kastade sig lyckligt in på snabbmatsstället. Jag var tacksam över att inte vara det minsta hungrig, för jag hade ganska exakt 18 pence kvar efter denna resa. Det går hundra pence på ett pund, och ett pund är ungefär tio kronor. Förstår nu hur fruktansvärt lite 18 pence är? Jag kände mig ruinerad, även om resan så klart varit värd varje penny.

Strax innan London stannade vi och tankade. Lucy beklagade sig över alla timmar på bussen som den här resan inneburit.
”Det beror på att du valde att åka på den allra längsta resan UK Study Tour har att erbjuda, darling.” förklarade Jo. ”Skottland är så långt bort. Om du åker med oss till Amsterdam eller Paris så är det mycket närmare och går mycket fortare.”
Först trodde jag inte riktigt på att det kunde vara närmare till Paris än till Skottland. Skottland må ha känts som ett annat land men det tillhörde faktiskt Storbritannien och låg på samma ö. Paris var utomlands, över ett hav.
Men det är faktiskt sant. Titta på en karta själva så får ni se. Brighton ligger under London, precis vid havet. Det ÄR närmare till Paris. Titta på hur långt norrut Edin-Brah ligger från Brighton så förstår ni att det tog elva timmar.

Vi släppte av några resenärer i London, och sen skulle vi byta chaufför eftersom Dennis The Driver’s arbetstid var slut. Inte ett dugg konstigt, eftersom han kört oss runt halva Skottland och i princip jobbat sen i fredags kväll.
Jo varnade oss, och framförallt mig som satt längst fram och brukade prata väldigt mycket med både henne och Dennis:
”Den nya chauffören är jättesur och grinig, inte alls som Dennis. Snälla, försök inte prata med honom, det kan förstöra hela resan.”
Vi gav Dennis en varm applåd innan han gick av bussen. Den nya chauffören såg verkligen inte ut att vara någon lustigkurre, så jag lydde Jo’s råd och höll tyst. Halvsov med musik i öronen tills vi äntligen kom ner till Brighton, halv elva på kvällen.
”Den här resan har varit fantastisk.” sa jag och gav Jo en kram. Tackade henne för allting.
   Regnet vräkte fortfarande ner, och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var som om England ville säga ”välkommen hem, Lilly, har du saknat mig?”.

Detta blogginlägg handlar om min tisdag och skulle blivit klart i onsdags. Det blev det inte, av diverse anledningar.

Vi skulle ha en föreläsning om HIV, fick jag reda på tisdag morgon.
Det var tre personer, två män och en kvinna, som berättade sina historier. Kvinnan rörde mig till tårar. Hon var en väldigt bra talare, väldigt engagerad, hade lätt för att skratta och kan bara beskrivas som… full av liv.
Hennes expartner, som smittade henne med HIV, dog . Det kunde lika gärna varit hon. Men där stod hon, så full av liv, och det var rörande. Samtidigt som det påminde mig om hur bräckligt livet faktiskt är.
Hon hade en åttaårig dotter när hon diagnostiserades med HIV. Dottern var fjorton innan hon fick veta sanningen. Sanningen om viruset hennes mamma bar på, viruset som dödat hennes mammas expartner.
”Du ska dö nu, mamma, eller hur?” sa hon. ”Jag hatar honom för vad han gjorde mot dig, jag hatar honom!”
Hon sa åt sin dotter att inte hata honom. Det fanns inget hat hos henne, det fanns bara den där sprudlande livsglädjen och kraften hos någon som reser sig igen, som skapar sig ett meningsfullt liv med eller utan HIV.
   De delade ut informationsblad, kondomer och röda band man kunde bära för att visa sitt stöd för personer med HIV. Jag satte ett på min jacka och bar det med stolthet. I deras sparbössa hällde jag i en hel näve pence-mynt. Kvinnan tackade mig.
”Du rörde mig till tårar…” mumlade jag fram, och hon log.

Efter lunch skulle vi som har British Culture på utflykt till Lewes. Minibussen räckte inte åt alla, så jag hamnade i en bil med Madelene och läraren Sue. Madelene satt fram och höll igång en konversation, själv var jag fullkomligt nöjd med att sitta i baksätet och titta ut genom fönstret.
Sue frågade om Madelene bodde med sina föräldrar hemma i Sverige. När Madelene hade svarat så gjorde Sue precis det jag hade hoppats att hon INTE skulle göra; hon ställde samma fråga till mig.
Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. Denna gång blev det ett ”Öh… det är ganska komplicerat”. Sen förklarade jag att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, till en stad en och en halv timme bort (ten Swedish miles säger troligen inte britterna mer än vad deras miles säger mig) där jag gick på gymnasiet. Att jag bodde där och hade mitt eget ställe tills bara några veckor innan jag flyttade till England, då jag flyttade tillbaka till min familj. Att jag vill räkna mitt eget ställe som hemma men inte kan, eftersom jag har flyttat därifrån, men inte direkt kan säga att jag bor hos mina föräldrar heller. Sue höll med om att det var komplicerat.
   Lewes var en vacker stad full med historiska sevärdheter. Vädret kunde dock varit bättre. Jag har inget emot engelskt regn, men när det först kommer en störtskur för att sen vara soligt i fem minuter innan nästa störtskur så blir jag lite irriterad. Jag hade dock paraply och en bra jacka, så det gick ingen nöd på mig. Efter den guidade turen Sue gav oss satte jag mig på Costa Coffe med några tjejer från Gilmour och en kopp te. Gilmour är klassen som ordnade Oscarsgala för några veckor sedan. Klasserna är ju uppdelade efter våra förkunskaper i engelska, eller snarare efter hur bra vi gjorde ifrån oss på ett prov första dagen, och efter vad jag har hört är Gilmour klassen som jobbar på den högsta nivån. Skolans elit, om man så vill. Tyvärr har jag börjat tänka på dem lite som så. Den jag har pratat med är Nicole, som dock tyvärr inte var med på utflykten på Lewes. Nicole är förlovad med en engelsman och det hörs; hon låter så brittisk att jag inte kan låta bli att bli avundsjuk. Men Nicole är trevlig, jag gillar henne.

Kvällen spenderades på ett hotell med två av mina före detta lärare och de nuvarande treorna på mitt gymnasium.
   Jag vet att det har tillkommit en hel del läsare sen jag flyttade till England (=sen jag började blogga regelbundet), så jag får väl börja med att förklara. Varje år åker treorna på mitt gymnasium till Brighton tillsammans med två lärare. Där är de sedan en vecka och jobbar med välgörenhet av olika slag och tar del av den brittiska kulturen. Det var när jag själv var i Brighton, för ett år sedan, som jag insåg att det är här jag hör hemma.
Min engelskalärare från gymnasiet heter Helen (och det uttalas som på engelska, eftersom engelska är hennes modersmål). Helen växte upp på en ö längst upp i norra Skottland, flyttade till Sverige när hon var tjugo och träffade en svensk man. Helen är en helt fantastisk lärare, den bästa jag någonsin haft, och förutom det engelska språket gav hon mig och min klass en unik inblick i brittisk kultur. Hennes kultur. Hennes Skottland, framförallt, med alla mysterier och legender som följer med det. Helen är även en väldigt varm och kärleksfull person. Jag stod henne väldigt nära under hela gymnasiet, och inte minst såg jag upp till henne väldigt mycket. Avgudade. Om ni frågar mina kompisar från gymnasiet så heter det att jag näst intill dyrkade henne, och det kanske är sant. I vilket fall har hon betytt väldigt mycket för mig och när hon, de nuvarande treorna och Maria (som var min svenskalärare och som jag också tycker väldigt mycket om, även om hon tyvärr alltid verkar hamna i skuggan av Helen) nu var i Brighton så såg jag väldigt mycket fram emot att få träffa henne igen.
   Regnet vräkte ner och havsvinden var så stark att jag nästan trodde att den skulle slå omkull mig, men ändå var livet perfekt.  Helen och Maria bodde på ett hotell ganska långt ifrån där de bodde förra året, men med hjälp av en karta jag fått av Helen (hon och Maria var på min skola i måndags för att prata med Karen, som även är ansvarig för värdfamiljerna även i detta fall, och pratade då även en stund med mig) lyckades jag hitta dit.
Stället var inte direkt stort; det var i stort sätt bara hallen, ett sovrum, en toalett, ett kök på gränsen till kokskåp och ett litet vardagsrum där vi alla klämde in oss. Mina små ettor, de som nu är treor, Kalle som en gång gick i min klass men tog ett sabbatsår och nu går i deras, Helen och Maria, min gamla klasskompis Elin som också bor i Brighton nu, Emelie som var och hälsade på henne och så jag. Som drack tre koppar te och bara var så… glad. Och pratade engelska med alla. Trots att jag alltid pratat svenska med dem och trots att de svarade mig på svenska så KUNDE jag bara inte prata svenska själv, det går liksom inte längre. Inte här i England, där jag kan prata engelska. Engelska som har blivit Mitt Språk.
Och min engelska var så bra den kvällen, helt flytande och det närmaste perfekt jag någonsin varit.
”What a beautiful language you’ve developed!” sa Helen när jag pratade med henne. Ni kan gissa om jag blev alldeles knallröd i ansiktet och svällde av stolthet.
   Mina små treor berättade hur det går på deras jobb, och det var verkligen en nostalgitripp eftersom de flesta var samma jobb som jag och min klass hade. Roligast var Kalle, som jobbade på en skola för barn till folk som var villiga att betala £50 000 i terminsavgift. Överklassbarn, med andra ord. Han berättade att de få av barnen som vågade tilltala honom kallade honom Sir Karl, och jag höll på att skratta ihjäl mig. Det lät som en riddare eller ett katolskt helgon och passade fruktansvärt illa ihop med den Kalle jag en gång gått i samma klass som.
Maria bjöd mig på enorma chokladkakor som var utsökta men aldrig verkade ta slut. Som om det inte räckte med att jag tog en andra på hennes initiativ så slutade det med att hon lindade in de tre sista i aluminiumfolie och skickade med mig dem hem. Jag satt vid ett bord med Maria medan Helen satt och pratade med Elin och Emelie, så jag berättade lite allt möjligt för Maria. Bland annat drog jag av någon anledning hela historien om problemen med min internetuppkoppling. Avslutade med att jag nu har köpt ett mobilt bredband som fungerar hyfsat, men att de har någon sorts system med att man köper sig surftid och liksom laddar på och att detta enligt kvinnan i butiken måste göras via internet. Med ett brittiskt betalkort. Detta gör mig lite nervös, berättade jag, eftersom jag inte har något brittiskt betalkort.
Just då kom Helen och satte sig vid vårt bord och frågade vad jag var nervös för. Jag orkade inte dra hela historien en gång till, utan sammanfattade det med att jag nu plötsligt har ett brittiskt bredband ”with some kind of top up system, like a mobile phone” och att jag behövde ett brittiskt kreditkort för att göra det via internet.
Helen är en väldigt positiv person och i hennes värld är allting väldigt enkelt. Detta är precis vad jag behöver, eftersom jag själv i grund och botten är ganska rädd och osäker.
Hon sa att hon själv har både ett svenskt och ett brittiskt kreditkort, att det inte alls är säkert att jag behöver en fast adress för att skaffa ett brittiskt kreditkort. Att jag borde gå in på en bank och fråga.
Det borde jag verkligen göra, höll jag med om, och berättade att häromdagen när jag loggade in på min bank så stod det ”Uttagsavgift: 35 kr”. Varje gång jag tar ut pengar så säger bankomaten, på formell engelska, att jag kan bli tvungen att betala för det här uttaget, frågar om jag vill fortsätta ändå. Nej, det vill jag inte, skriker hela mitt väsen, men vad har jag för val? Jag trycker på yes varje gång. Och nu har jag alltså sett resultatet.
Detta gjorde Helen ännu mer övertygad om att jag borde skaffa ett brittiskt kreditkort. Det är så onödiga pengar, sa hon, och det verkar ju helt sjukt att jag ska behöva betala 35 kr bara för att ta ut kontanter.
   Jag berättade också att jag, när min kurs är slut, måste skaffa ett jobb för att kunna stanna i Brighton. Och att det gör mig jättenervös, eftersom jag aldrig haft ett riktigt jobb ens i Sverige.
Helen uppmuntrade mig på alla tänkbara sätt. Det är jättelätt att skaffa jobb i Storbritannien, sa hon, så fort man går förbi en affär så sitter det en lapp på dörren där det står att de behöver personal. Om det är självförtroende jag behöver så kan jag ju gå till någon välgörenhetsorganisation och jobba som volontär, det är en jättebra merit.
Bara det faktum att hon trodde på mig betydde jättemycket. Plötsligt vågade jag själv tro på att allting var möjligt, plötsligt var jag inte rädd längre. Hennes uppmuntran var precis vad jag behövde.
   Framåt tio var både Helen och Maria jättetrötta, och Helen sa till de små treorna att det nog började bli dags att avsluta den här festen snart. Jag kunde inte låta bli att skratta, för det var det artiga brittiska sättet att säga det på.
”Du får nog vara tydligare, Helen.” sa Maria när treorna inte gjorde någon ansats att resa sig från soffan. Helen försökte igen:
”Kommer ni ihåg vad vi pratade om på lektionen häromdagen, att jag har svårt för att säga nej och lindar in saker? Det var det som just hände. Jag försöker säga att ni måste gå nu.”
Jag dröjde mig ändå kvar en liten stund, pratade om Skottland. Men när Helen inte ens var artig och brittisk länge utan sa rakt ut ”du borde gå hem och skriva ditt CV nu, Lilly” så insåg jag att jag faktiskt borde gå. Även om det var svårt, för det var så härligt att få träffa Helen och Maria igen.
De verkade tycka samma sak.
”Well, my dear, it has been lovely to see you.” sa Helen precis innan jag gick. Jag kramade dem båda två riktigt länge, gick sen ut i natten och log för mig själv. Vågade tro på att inget är omöjligt, precis som jag lärde mig på gymnasiet.