The magic can begin

När någon häromdagen pratade om en badmadrass så började jag nästan dregla. Och när jag idag blev överlycklig för att det luktade klor i badrummet så sa jag åt mig själv att det var på tiden att göra något åt mina svåra abstinensbesvär.  Med andra ord: uppsöka en simhall.
Jag mindes att jag hade försökt kolla upp simhallar i Brighton redan borta Sverige, hittat någon som hette King Alfred och sedan sett en skylt någon gång när jag åkt buss. Enligt google maps var det bara att gå av bussen så fort jag såg skylten och sen följa den.  
   Den jag längtade efter allra mest var Madde, min syster i allt utom blod och min kompanjon i simmande. Vintern 2010/11 bodde vi praktiskt taget i simhallen, gjorde den till vår egen. Den vintern var för övrigt väldigt mörk, jag slogs mot depression, men Madde och vårt simmande var min ljuspunkt i tillvaron. Men Madde var i Sverige, så Ida fick bli min följeslagare på denna simhallsutflykt.
   Vi skulle alltså hoppa på en buss, gå av när vi såg en skylt som det stod King Alfred på och sen gå i riktning mot skylten och hoppas på det bästa. Kanske lite väl spontant för de flesta, men Ida var på. Och vi hade tur: vi lyckades hitta till simhallen. Det var inte särskilt svårt alls. Dock stod det ingenstans hur mycket det kostade att simma, så jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig.
Det kostade £2.40. 2,5 pund, mina damer och herrar. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga vad det brukade kosta i Linköping. 65 kr eller något sånt, vintern då jag var under arton. Och jag tyckte det var BILLIGT!
   När vi väl hade betalat kom den komplicerade delen: att sätta sig in i ett brittiskt system. Vi låste in våra värdesaker i ett skåp och gick sedan en trappa ner, följde skylten som sa omklädningsrum. Ta av dig skorna, stod det, och lämna dem här eller ännu hellre lås in dem i ditt skåp. Precis som jag var van vid, hittills. Vi tog av oss skorna och klev in ett stort omklädningsrum. Jag såg mig förvirrat omkring, önskade att det kunde sitta en skylt någonstans med instruktioner för utlänningar. Jag var inte ens säker på att vi verkligen befann oss i damernas omklädningsrum, för det stod ingenstans. Det stod bara Omklädningsrum. Och det enda jag såg var skåp utmed väggarna och i mitten av allting något som såg ut som hundratals toabås.
När jag gick närmare och öppnade ett bås förstod jag äntligen. De var omklädningsbås. Man bytte om i båset och låste sen in sina saker i ett skåp. Därför fanns det bara ett omklädningsrum, för både damer och herrar.
Hur gör man då när man ska duscha? tänker ni kanske. Det tänkte jag också. Man duschar inte, simple as that.  Det fanns ett par duschar precis vid basängen där man kunde spola av sig klorvattnet, i princip, men det var också allt.
När jag väl hade vant mig kom jag ganska snabbt fram till:
1. Varför är jag förvånad? Så pryda som britter är så borde det här bara vara naturligt.
2. Jag föredrar det brittiska systemet. Finns det, ärligt talat, NÅGON som känner sig bekväm med att duscha naken på en allmän plats med en massa främlingar? Jag gör det verkligen inte. Av just den anledningen kan jag bara gå och simma tillsammans med tjejer jag känner jätteväl, litar på och som helst av allt har nått upp till nivån ”du är som en syster för mig”. Och även då brukar jag byta om på en toalett. Jag gillade mitt bås, kände mig trygg därinne. Jag slapp en massa ångest, slapp gömma mig bakom en handduk, slapp bära mina kläder till en toalett.
   Väl inne i simhallen hoppade jag och Ida ner i första bästa basäng, den visade sig vara den för långsamma simmare vilket passade mig utmärkt. Vattnet luktade klor men smakade saltvatten och i samma stund jag skönk ner i det kände ja: äntligen. Jag var tillbaka i mitt rätta element och vattnet omslöt mig som en andra hud. Precis när vi gjorde oss redo att börja simma så insåg jag dock att det kom någon simmande rakt emot mig. Jag började skratta och ropade till Ida:
”Det är vänstertrafik i det här landet, vi måste simma på vänster sida!”
   Alla jag har gått och simmat med har haft helt olika tekniker. Madde simmade bredvid mig, vi pratade om allt och inget och gjorde det hela till en social grej. Caddy simmade framför mig, gärna flera längder före mig, och försökte att så snabbt som möjligt få motionen överstökad.
Ida föredrog att simma bakom mig. Vi simmade på, tog små pauser då och då när vi satte oss på kanten av basängen eller lekte lite i vattnet. När vi hade varit i simhallen i en timme gick vi upp och försökte vänja oss vid känslan att inte duscha.  Det var faktiskt inte alls så illa som det låter, även om allting blev ganska blött när jag bar det till omklädningsbåset. Vi stod dock ganska länge och spolade av oss i duscharna vid basängen, och jag tvättade håret eftersom mitt hår är en tillräcklig röra även utan klorvatten i.

På det hela taget var det en trevlig upplevelse, till ett ännu trevligare pris.