Cause I'm never gonna have Kexchoklad again without thinking of you, guys
That bus station has never before been so cold. Never ever until that very moment when I finally had to realise: this week is over. They are going back home to Germany.
Their "oh Lilly, don't cry" didn't help much more than when the Spanish said the same thing. I was sobbing my heart out. Neele hugged me again and tried to dry my tears with her gloves on.
"Don't cry, it's gonna be OK. You're coming to Germany, right?"
Something between us was so RIGHT, from the first moment she entered my home. She had bought me a lot of German sweets and the latest Johnny Depp movie. It was like she already knew me.
We had pizza together and she said that the Coca Cola was much more shiny than the German one. We went to Astrid Lindgren's Värld, all of us, and the thing I'm gonna remember the most is probably that stupid little vagon I had to take through the whole park. And, of course, when we all went into that tiny little house and took pictures of ourselves.
My family loved her. My parents told her everything about Sweden and my brother sung all the German songs he knew. We watched Shrek 2 and then, to go on with the Astrid Lindgren theme, The Brothers Lionheart. In Swedish, with me sitting beside Neele and translating everything. It was one of the strangest things I've ever done, but at least she has seen the movie now. And I think she liked it.
We've been discussing everything from the German school system and the Swedish royal family to American politics and popcorn. I thought I was really international, but the thing about the popcorn was the biggest cultural clash ever. When they asked me "oh, is there only salted popcorn?" I was pretty much like "yeah, what else should they be?". Sugar popcorn. I don't know who was the most shocked: me and the Swedes cause we couldn't imagine what it was like, or the Germans becuse we only had salted popcorn in Sweden and never had heard of sugar popcorn.
Yesterday we were in school, playing a lot of games. Swedes, Germans, Cathalans. I liked the pig game. And "Haa, hoo, haa", of course, when I finally learned it.
But the thing I'm gonna remember the most is the Kexchoklad. They really loved it, all the Germans. And when they realised there was three for 18 kr on Hemköp but three for only 15 kr on Ica Berga, Neele got the task to buy Kexchoklad for all of them.
81 Kexchoklad. The woman in the desk was laughing, most of the other people at the Super Market were starring at us.
The best part was that you got a warning armband for every six Kexchoklad you bought. We calcylated it and got thirteen.
Neele asked me if I wanted one. First I said no, they are for you and your friends. But when she reminded me of the fact that they were only ten Germans, I took one and put around my wrist.
I'm glad I did. I still have it there, and it feels like keeping a part of the German Week. A part of Neele.
Their "oh Lilly, don't cry" didn't help much more than when the Spanish said the same thing. I was sobbing my heart out. Neele hugged me again and tried to dry my tears with her gloves on.
"Don't cry, it's gonna be OK. You're coming to Germany, right?"
Something between us was so RIGHT, from the first moment she entered my home. She had bought me a lot of German sweets and the latest Johnny Depp movie. It was like she already knew me.
We had pizza together and she said that the Coca Cola was much more shiny than the German one. We went to Astrid Lindgren's Värld, all of us, and the thing I'm gonna remember the most is probably that stupid little vagon I had to take through the whole park. And, of course, when we all went into that tiny little house and took pictures of ourselves.
My family loved her. My parents told her everything about Sweden and my brother sung all the German songs he knew. We watched Shrek 2 and then, to go on with the Astrid Lindgren theme, The Brothers Lionheart. In Swedish, with me sitting beside Neele and translating everything. It was one of the strangest things I've ever done, but at least she has seen the movie now. And I think she liked it.
We've been discussing everything from the German school system and the Swedish royal family to American politics and popcorn. I thought I was really international, but the thing about the popcorn was the biggest cultural clash ever. When they asked me "oh, is there only salted popcorn?" I was pretty much like "yeah, what else should they be?". Sugar popcorn. I don't know who was the most shocked: me and the Swedes cause we couldn't imagine what it was like, or the Germans becuse we only had salted popcorn in Sweden and never had heard of sugar popcorn.
Yesterday we were in school, playing a lot of games. Swedes, Germans, Cathalans. I liked the pig game. And "Haa, hoo, haa", of course, when I finally learned it.
But the thing I'm gonna remember the most is the Kexchoklad. They really loved it, all the Germans. And when they realised there was three for 18 kr on Hemköp but three for only 15 kr on Ica Berga, Neele got the task to buy Kexchoklad for all of them.
81 Kexchoklad. The woman in the desk was laughing, most of the other people at the Super Market were starring at us.
The best part was that you got a warning armband for every six Kexchoklad you bought. We calcylated it and got thirteen.
Neele asked me if I wanted one. First I said no, they are for you and your friends. But when she reminded me of the fact that they were only ten Germans, I took one and put around my wrist.
I'm glad I did. I still have it there, and it feels like keeping a part of the German Week. A part of Neele.
Ingen FU:are glömmer någonsin sin första utbytesstudent
Snart är de här, tyskarna. Jag vet inte hur många de är eller vad de heter, men jag vet att en av dem ska jag ge en oförglömlig vecka i Sverige. Min Neele.
Det är två stackars tvåor som ska ta emot tyskar, sina första utbytesstudenter, och stackars Alice sa att hon var jättenervös. Det här väcker så mycket minnen.
Det var sensommar på gränsen till höst, precis som nu. De kom när Sverige var som vackrast och inget blev någonsin sig likt efter det. De visade mig en helt ny värld.
Vi var ett gäng dödsnervösa tvåor som samlades på fjärrbussterminalen den gången, många av oss skulle ta emot två. Men jag hade bara en och sen dess är hon den finaste av dem alla.
Marina Ollivella Arenas med kolsvarta lockar till midjan, i stövlar och skinnbyxor. Det blev aldrig samma sak med någon annan. Trots att Amira pratade flytande engelska, trots att jag både bodde hos Manon och hade henne här. För mina spanjorer var speciella. Inga kan vara lika glada, spontana och härliga som dem var.
Någon sa att jag borde få ett diplom för alla utbytesstudenter jag tar emot. Jag älskar utbytesstudenter. Självklart är jag lika nervös varje gång jag står vid fjärrbussterminalen och väntar på en busslast främmande människor, men det skrämmer mig inte att släppa in en av dem i mitt hem och mitt vardagsliv. Jag älskar tanken på att de kanske pratar om mig som Sin Svensk, att jag är deras värd och för alltid kommer vara en av de viktigaste delarna av deras resa till Sverige. Jag tar hand om dem med hela mitt hjärta och min själ.
Det är snart ett år sedan, Marina. Men jag glömmer dig aldrig. Jag saknar fortfarande en liten katalansk hårdrockare som sitter på extrasängen och äter Ballerinakex till frukost. Precis som jag alltid är en del av din resa till Sverige så är du alltid en del av min Nästan Spanska Vecka. Och det var en av de finaste veckorna någonsin.
Det är ganska exakt fyra timmar kvar nu. Det roliga med utbytesstudenter är att det alltid finns ett före och ett efter. Nästa gång jag går och lägger mig kommer en tysk ligga i rummets andra säng. Nästa gång det är fredag kommer hon vara hemma i Tyskland igen, och jag kommer ha upplevt ännu en oförglömlig vecka.
Det är två stackars tvåor som ska ta emot tyskar, sina första utbytesstudenter, och stackars Alice sa att hon var jättenervös. Det här väcker så mycket minnen.
Det var sensommar på gränsen till höst, precis som nu. De kom när Sverige var som vackrast och inget blev någonsin sig likt efter det. De visade mig en helt ny värld.
Vi var ett gäng dödsnervösa tvåor som samlades på fjärrbussterminalen den gången, många av oss skulle ta emot två. Men jag hade bara en och sen dess är hon den finaste av dem alla.
Marina Ollivella Arenas med kolsvarta lockar till midjan, i stövlar och skinnbyxor. Det blev aldrig samma sak med någon annan. Trots att Amira pratade flytande engelska, trots att jag både bodde hos Manon och hade henne här. För mina spanjorer var speciella. Inga kan vara lika glada, spontana och härliga som dem var.
Någon sa att jag borde få ett diplom för alla utbytesstudenter jag tar emot. Jag älskar utbytesstudenter. Självklart är jag lika nervös varje gång jag står vid fjärrbussterminalen och väntar på en busslast främmande människor, men det skrämmer mig inte att släppa in en av dem i mitt hem och mitt vardagsliv. Jag älskar tanken på att de kanske pratar om mig som Sin Svensk, att jag är deras värd och för alltid kommer vara en av de viktigaste delarna av deras resa till Sverige. Jag tar hand om dem med hela mitt hjärta och min själ.
Det är snart ett år sedan, Marina. Men jag glömmer dig aldrig. Jag saknar fortfarande en liten katalansk hårdrockare som sitter på extrasängen och äter Ballerinakex till frukost. Precis som jag alltid är en del av din resa till Sverige så är du alltid en del av min Nästan Spanska Vecka. Och det var en av de finaste veckorna någonsin.
Det är ganska exakt fyra timmar kvar nu. Det roliga med utbytesstudenter är att det alltid finns ett före och ett efter. Nästa gång jag går och lägger mig kommer en tysk ligga i rummets andra säng. Nästa gång det är fredag kommer hon vara hemma i Tyskland igen, och jag kommer ha upplevt ännu en oförglömlig vecka.
Jag är frestad att ta efter Sofias random rubriker och ge det här inlägget namnet "Hoy es Jueves", trots att det är måndag idag
Jag förstår fortfarande inte vad meningen med vår nya rektor är: hon är bara på skolan en gång i veckan och har absolut ingen koll på någonting alls, så vi får i vilket fall gå till Maria med allt. Maria är svenskalärare, biträdande rektor och den med koll. Informellt har hon alltid varit rektor, men Peter var i alla fall rolig. Umbridge fyller ingen funktion alls.
Förutom att det är hon som måste skriva på pappret man har för att hoppa av en kurs. Men eftersom till och med Maria har insett hur krångligt det blir så har hon skickat ett mail till Umbridge och frågat om det går bra att hon som biträdande rektor skriver på istället. Detta mail skickades i torsdags och när Maria sa att hon ännu inte hade fått svar så brast jag ut i en rätt så irriterad monolog om hur komplicerat det är att hoppa av en kurs, hur länge jag har fått vänta och hur lite nytta rektorn gör.
"... fast det här är ju förstås inte ditt fel." tillade jag sen, när jag insåg att jag hade låtit min allmänna stress gå ut över Maria.
"Nej, men det är ju jag som får all skäll..."
"Aaaw, förlåt mig Maria. Vill du ha en kram så kanske det känns bättre?"
Maria brukar inte vara den kramiga typen, så jag var säker på att hon skulle säga "nej tack, det är bra ändå". Istället sa hon: "Ja det vill jag, kom hit och ge mig en kram."
Så vi kramades, mitt på golvet i klassrummet. Och ja, visst kändes allt lite bättre sen. Även för mig.
Tyska språket är ganska fint faktiskt, fast jag måste öva uttal varje kväll för att lyckas få till det. Killen som brukar sitta bredvid mig är trevlig, vi brukar sitta och öva harkelljud tillsammans. Min fina lilla tysk kommer på fredag och det kommer bli underbart.
Brightonresan börjar nästan kännas verklig, nu när den är så nära (32 dagar) att vi har planerat in ett föräldramöte. Jag kommer dock fortfarande flippa ur totalt när det är dags, och när jag tar mina första steg på brittisk mark kommer jag skratta som en vansinnig.
Några av de familjer vi ska bo hos kan bara ta emot en, och alla verkar livrädda för att få bo ensamma. Jag är inte det minsta rädd. Jag bodde ensam i Frankrike, eller hur? Med bristande språkkunskaper och en familj som knappt förstod engelska. Det var jätteläskigt men gick bra. Varför skulle det här vara värre? Dessutom har jag ett stort behov av egen tid, något jag fick alldeles för lite av i Frankrike. Denna gång vill jag kunna gå på stan hur länge jag vill, gå till vilka affärer jag vill och köpa vad jag vill. Vilket troligen blir en massa brittiska flaggor.
Jag är över lag ganska stressad just nu, vilket troligen inte är någon bra start på trean. Men det kommer bli tufft. Allting börjar hopa sig över oss redan nu: Cambridge, rapporter i diverse ämnen, PA... Projektarbetet är dock roligt, något som inte kan sägas om rapporterna.
I morgon ska jag gå upp klockan sex för att städa hallen tillsammans med Gustav, min granne. Det ska läggas nytt golv och min enda önskan är: låt det gå fort. Vi måste ha möblerna stående inne på våra rum under tiden de gör det och eftersom mitt rum är störst så är det jag som får ta soffan. Det hade gått bättre om det inte redan hade stått en extrasäng här.
Lite för att vända det negativa tonfall som genomsyrar sista delen av blogginlägget, och lite för att de är så himla roliga, så tänker jag avsluta med några av alla oförglömliga citat jag har samlat på mig under tre år på FU. Vi börjar med det senaste, från kultur- och idéhistorian häromdagen:
Förutom att det är hon som måste skriva på pappret man har för att hoppa av en kurs. Men eftersom till och med Maria har insett hur krångligt det blir så har hon skickat ett mail till Umbridge och frågat om det går bra att hon som biträdande rektor skriver på istället. Detta mail skickades i torsdags och när Maria sa att hon ännu inte hade fått svar så brast jag ut i en rätt så irriterad monolog om hur komplicerat det är att hoppa av en kurs, hur länge jag har fått vänta och hur lite nytta rektorn gör.
"... fast det här är ju förstås inte ditt fel." tillade jag sen, när jag insåg att jag hade låtit min allmänna stress gå ut över Maria.
"Nej, men det är ju jag som får all skäll..."
"Aaaw, förlåt mig Maria. Vill du ha en kram så kanske det känns bättre?"
Maria brukar inte vara den kramiga typen, så jag var säker på att hon skulle säga "nej tack, det är bra ändå". Istället sa hon: "Ja det vill jag, kom hit och ge mig en kram."
Så vi kramades, mitt på golvet i klassrummet. Och ja, visst kändes allt lite bättre sen. Även för mig.
Tyska språket är ganska fint faktiskt, fast jag måste öva uttal varje kväll för att lyckas få till det. Killen som brukar sitta bredvid mig är trevlig, vi brukar sitta och öva harkelljud tillsammans. Min fina lilla tysk kommer på fredag och det kommer bli underbart.
Brightonresan börjar nästan kännas verklig, nu när den är så nära (32 dagar) att vi har planerat in ett föräldramöte. Jag kommer dock fortfarande flippa ur totalt när det är dags, och när jag tar mina första steg på brittisk mark kommer jag skratta som en vansinnig.
Några av de familjer vi ska bo hos kan bara ta emot en, och alla verkar livrädda för att få bo ensamma. Jag är inte det minsta rädd. Jag bodde ensam i Frankrike, eller hur? Med bristande språkkunskaper och en familj som knappt förstod engelska. Det var jätteläskigt men gick bra. Varför skulle det här vara värre? Dessutom har jag ett stort behov av egen tid, något jag fick alldeles för lite av i Frankrike. Denna gång vill jag kunna gå på stan hur länge jag vill, gå till vilka affärer jag vill och köpa vad jag vill. Vilket troligen blir en massa brittiska flaggor.
Jag är över lag ganska stressad just nu, vilket troligen inte är någon bra start på trean. Men det kommer bli tufft. Allting börjar hopa sig över oss redan nu: Cambridge, rapporter i diverse ämnen, PA... Projektarbetet är dock roligt, något som inte kan sägas om rapporterna.
I morgon ska jag gå upp klockan sex för att städa hallen tillsammans med Gustav, min granne. Det ska läggas nytt golv och min enda önskan är: låt det gå fort. Vi måste ha möblerna stående inne på våra rum under tiden de gör det och eftersom mitt rum är störst så är det jag som får ta soffan. Det hade gått bättre om det inte redan hade stått en extrasäng här.
Lite för att vända det negativa tonfall som genomsyrar sista delen av blogginlägget, och lite för att de är så himla roliga, så tänker jag avsluta med några av alla oförglömliga citat jag har samlat på mig under tre år på FU. Vi börjar med det senaste, från kultur- och idéhistorian häromdagen:
Jannes mobil piper högljutt och han läser ett SMS.
Vi: ”Vad står det?”
Janne ler finurligt. ”Det är från Catharina. ’Vi ses på lunchen, puss’.”
Elin R: ”Kan jag inte få gå och säga till henne att sluta SMS:a till dig när du har lektion, snälla?”
Lektionen går. Efter ett tag får Janne ett SMS till och Elin R sticker in huvudet i klassrummet bredvid.
”Kan du sluta SMS:a Janne när han har lektion, han har ljudet på och det stör!”
Catharina sticker in huvudet i vårt klassrum och ser oförstående ut. ”Jag har inte skickat några SMS till dig, Janne.”
Janne ler ännu finurligare. ”Nej, jag kanske ljög lite...”
Det här är ännu roligare om man känner Janne, för då kan man riktigt föreställa sig hans leende. Dessutom har han och Catharina en väldigt speciell relation, och det är ett stående skämt att de vore det perfekta paret.
Och så en del gamla klassiker:
Sofia A: ”Joël, jag drömde om dig i natt! Du hade på dig en gul skjorta.”
Joël: ”Aha, då var det inte jag!”
Lilly: ”Carola ska vara med på Allsång på Skansen.”
Sofia A: ”Aha, och du ska vara där och kasta ägg eller?”
Malin: ”Skåne, det ligger typ i Småland, va?”
SO. Catharina frågar hur vi vill jobba med politiken.
Isabelle: ”Jag tror på tortyr. Vi torterar alla partiledare, och så röstar vi på den som tål mest smärta.”
Joël och jag om optimism VS pessismism.
Jag: ”Men om det ligger en död människa på vägen, vad är positivt med det?”
Joël: ”Det kan vara Hitler. Eller George Bush. Eller Mona Sahlin!”
Rapportskrivning.
Emelie: ”Vad blir översättningen av ”joys of life”? Livets nöjen? Okej, det lät perverst.”
Jag: ”Läs meningen.”
Emelie: ”Moncho får en vän i sin lärare, som introducerar honom för livets nöjen…”
Isabelle på Hemmakväll: ”Någon gång ska jag köpa hundra klubbor, och sen ska jag… äta dem!”
Isabelle: ”Lukas, du är skyldig mig pengar… och Haidar!”
Bara för att vi är Oslagbara, Fenomenala <3
