The magic can begin

Ibland skäms jag verkligen över att vara människa. Eller, ännu mer, över att vara ljushyad europé.
För mitt släkte har en viss benägenhet att tro att de står över alla andra. Typ folk som var där långt före dem.
Vem tycker att Christoffer Columbus var en hjälte? Inte jag. Det enda han gjorde var att köra bort indianerna och ta deras land. Exakt VAD är det som är så fantastiskt hjältemodigt?
Han UPPTÄCKTE Amerika. Jo, visst. Vad jag vet så hade indianerna upptäckt det för länge sen. Men men, vem bryr sig om det? Det är ju VI i västvärlden som ska upptäcka allt, bara för att vi råkar vara så fantastiska och tro att vi äger världen.
Det värsta är att det aldrig tar slut, heller. Och det behöver inte vara i dåtiden. I detta fall var det i en framtid. En fiktiv sådan visserligen, men ack så verklighetstrogen.
Vi kan historien, vi har hört den förr och vi skäms lika mycket varje gång. Denna gång var det inte indianer, utan varelser på en annan planet, men de liknade ändå indianer. De levde i ett med naturen, tillbad sin gudinna, flög på drakar, levde ett enkelt men underbart liv. Ett liv i frihet som vi inte kan förstå.
Sen kom forskargruppen, från vår egen hemplanet. Några av dem, The Good Guys, ville studera dessa varelser och lära sig mer om dem och deras fantastiska kontakt med naturen. De andra, The Bad Guys, tänkte bara på pengar. De ville komma åt skatterna. Att de var tvungna att förstöra trädet som alla dessa varelser bodde i brydde de sig inte om.
De kom ovanifrån, i sina flygande metallfarkoster, och bara förstörde. Allt brann, invånarna flydde i panik, skrikande och gråtande. Det var hemskt. Jag förstår den av mina vänner som sa att hon började gråta första gången hon såg det. Det gick rakt in i hjärtat och stannade där.
Och det blev bara värre och värre. Människorna tog ingen hänsyn alls, de hade kunnat utrota hela planeten bara för pengarna.
Det blev strid, och ursprungsbefolkningen var trots allt många många fler. Och de hade drakar. Och enorma pansarklädda noshörningar som kom från ingenstans.
Och i spetsen, på den största draken av dem alla, red den av människorna som hade blivit en av dem. Accepterad som en i stammen/gruppen, och pojkvän till ledarens dotter
Det slutade lyckligt, förstås. Vackert och lyckligt och blått. Men ändå är det den scenen, när hemträdet brinner och alla flyr i panik, som för alltid kommer dröja mig kvar i mitt medvetande som bevis på att människan är ond.

Ja, sammanfattningsvis har jag alltså äntligen sett filmen Avatar. Och jag gillade vad jag såg, trots att det fick mig att tappa tron på hela mänskligheten.
Men det var igår. Idag såg vi Ondskan. Den var väldigt våldsam och gjorde kanske inte direkt så mycket för att ge mig min tro på mänskligheten tillbaka, men det fanns ändå ett budskap i den som jag tyckte om: Våld föder bara mer våld, därför måste vi bryta den onda cirkeln. Och det går.
Sen hann vi med From Hell också, med fantastiska Johnny Depp. Sen kom jag hem, för ungefär en halvtimme sen. Klockan är nu ett på morgonen. Så rent formellt sett så var det igår som vi såg Ondskan och From Hell, och i förrgår som vi såg Avatar. Jag och Sofia och Sandra.

På söndag ska vi ha The Sims-lan. För er som inte är så insatta så betyder lan att man sitter och spelar dataspel hela natten, och det är vad vi ska göra. Vi ska hålla till i samma golfhus som efter festen i simhallen, äta popcorn och tävla om vem som lyckas skapa bäst liv åt sin Sim. Det kommer bli jätteroligt.

Jag gillar det här systemet. Att man kan vakna, äta frukost och sen skicka ett sms till en vän och fråga om hon vill hitta på något. Sen sätta sig i den bil, åka en överkomlig sträcka och stanna hos sina två vänner hela dagen. Från ett på dagen till halv ett på morgonen.

"Nu har jag ingen aning om var vi är." säger mamma.
"Det har jag." ler jag.
Jag går först, guidar min familj genom Min Stad. Leder oss dit vi ska, pekar ut intressanta saker och kommer med spännande kommentarer så som "på den gatan ligger Hemmakväll", "på det caféet jobbar en av mina klasskompisar" och "den här vägen brukar vi gå när vi ska till sporthallen".

Har Vimmerby någonsin känts så här? Som om varje gata är bara min, som om varje lyktstolpe är min barndomsvän och som om...
Som om jag bara kan gå vart som helst, hur länge som helst. Utan att stöta på någon som får mig att vilja gå åt ett annat håll, vända om, bli rädd, vilja gömma mig.
Möter jag någon jag känner här så kommer jag ge denna någon en kram. Vem det än är. Det finns inget som skrämmer mig längre.

Så fort jag officiellt flyttar till Linköping så kommer denna stad att stå som min hemort på Facebook. Att jag varken är född eller uppvuxen där, skitsamma. Linköping är Hemma. Aldrig som Vimmerby.

Jo, allt de säger om att sjunga tillsammans är sant. Man blir glad.
Det var ungefär en timmes väntan innan jippot började, men den kunde man lätt fördriva genom att bara titta på folk. Storebro ligger utanför Vimmerby, så det var ett nöje bara att sitta och kolla hur mycket folk man kände. Och, i många fall, hur många av dessa man faktiskt ville ha något med att göra.
Jag hälsade på två personer från vimarskolan. Tom och Rebecca, som jag hade franska och matte ihop med. De var två av de schystaste i hela årskursen. Rebecca såg mig nog inte, men Tom och jag vinkade och log flera gånger. Han hade vuxit sen jag senast såg honom. Inte mycket, men det fanns en knappt märkbar skillnad. Han såg äldre ut, vuxnare på något sätt.

Precis som förra året var folket uppdelade i tre kategorier; vrålande Darin-fans, allsångsglada pensionärer och så sånna som jag, som bara ville ha lite kul.
Kvällens stora stjärna var Kicki Danielsson. Jag hade väl inte väntat mig så mycket, tänkt att ja ja, men hon var faktiskt riktigt härlig. Så glad och så äkta, på något sätt. Och det svåra är ju som bekant inte att sjunga, utan att prata och underhålla folk mellan låtarna. Och det lyckades hon med.
Allsångsledaren skippade nästan sina dåliga skämt i år. Vad han dock gjorde var att han tog upp 13-åriga Emelie och 55-åriga Hans på scen och lekte dejtingservice. Jag väljer nog att inte kommentera det.
I övrigt var ju Mathilda Lindström där, naturligtvis. För er som inte vet vem hon är så kan jag dra den historien snabbt; Mathilda, 9 år, kom från ingenstanns och ställde upp i Talang år 200xx. Hon sjöng Siw Malmkvist-låtar. Sen blev det Lilla Melodifestivalen och en röst i filmen "Prinsessan och grodan". Samt uppträdanden på VARENDA jippo de kan annordna i hennes hemstad Vimmerby; allt från skolavslutningar (på vimarskolan, naturligtvis) och midsommarfiranden till nu allsång i Storebro. Och ja: hon är jääääättecharmig och jäääääätteduktig, men vi är fruktansvärt trötta på henne nu.
Hon sjunger "Gabriellas Sång", så vackert att till och med jag får gåshud. Det kunde jag ha fått ikväll med, om hon inte hade börjat med att säga "...ja, jag vet ju egentligen inte vad den här låten handlar om, men min pappa säger...".
"Hur gammal är hon egentligen?" frågade jag min syster.
"Hon ska börja femman."
Så pass. Då är hon ju... riktigt stor. Min spontana gissning skulle varit att hon hade varit runt åtta. VARFÖR måste alla småtjejer verka så... små?
Sen var det Shalaballa-Uffe från Talang. Jag hade aldrig hört talas om människan och det var ingen förlust. Han var totalt värdelös. Dock tyckte jag att det var hysteriskt roligt att han hette Uffe.
Och så ett totalt okänt rock-cover-band bestående av fyra Elvis-wannabes från Mariannelund av alla ställen. Alla deras låtar var allting Elvis eller något som lät som "Johnny B Good".
Tuben, några glada människor som äntligen sjöng en sång med meningsfull text. Charlotte och Tore, också de totalt okända. Det enda roliga med dem var att jag tyckte att allsångsledaren sa "Charlotte och Tove", och sen blev lite fundersam när det kom in en tjej och en gubbe.
Och, naturligtvis: Darin. Han var bra när han var ny, jag gillade honom jättemycket när jag var typ tolv, men sen kom Melodifestivalen 2010 och den låten sänkte honom totalt i mina ögon.
Han sjöng sin nya hit "Love Killer". Jag hörde den på radio för första gången i morse, men den var knappast ny eftersom min syster har förälskat sig i den och tjatat ut den. Den tilltalar dock inte mig ett dugg.
Och sen sin cover på "Viva La Vida", den kunde han helt ärligt ha lämnat hemma. Alternativt låtit bli att göra överhuvudtaget. Nej, det är inte så att jag stänger av radion så fort den spelas, men den stör mig. Och tro mig; den var inte bättre live. Tvärtom slaktade han den ännu mer med sina " ehh, ehh". Stackars Coldplay. Dock satt jag ändå och sjöng med i den, för jag älskar låten. Men inte hans version.
Sen ett par totlat okända låtar, och naturligtvis: "It hurts, it hurts, it hurts". Min brorsa gissade att hans allsång skulle vara "Det gör ont". Åh vad jag hade garvat då. Tyvärr fanns den inte med i allsångshäftet.

Och så var det en gubbe som hette Ove och vars enda uppgift verkade vara att tala om för folk var toaletterna fanns. Uppanpå, fanns de. OVANPÅ, för oss som inte vill prata hemsk småländska. I övrigt var han rolig. Toa-Ove, kallade vi honom. Om både vi och han är där nästa år så ska vi skrika "VAR ÄR TOAN, OVE?".

Ingen orkade köa för några autografer. Så vi packade ihop och gick mot parkeringen, fortfarande sjungande på "Sträck ut din hand". Och glada.

Det är roligt att bada. Med rätt sällskap och rätt inställning.

Första stället var litet; en öppning i skogen med sand en meter åt varje håll och Sveriges minsta brygga. Men vi var i länge, riktigt länge.
Sen gick vi tillbaka hem till Sofias mormor, löste lite korsord och åt stuvade makaroner och falukorv. Och så vidare, till nästa badställe. Där fanns ett omklädningsrum, ett dass och en ordentlig brygga.
Det var grunt en stund. Sen stupade det rakt nedåt.
Vi sa att vi skulle hoppa från bryggan och se om vi kunde känna botten. Vi tog sats och hoppade. Vi var så djupt nere att det slog lock för öronen. Där nere var det som att dyka ner i en isvak. Kallt, mörkt och bottenlöst.
Vi hoppade en, två, tre, tio gånger. Inte minsta tillstymmelse till någon botten. Hur mycket vi än hoppade. Men vi tröttnade inte för det, vi fortsatte. När vi inte flöt omkring och diskuterade tyska språket, The Sims eller Spotify-listor med internationellt tema.

Det var inte långt att gå tillbaka heller. Ingen väg är lång med en vän vid sin sida.

Jag plockade fram frukost, tidningen låg som vanligt på bordet. Den för lördagen glansiga framsidan gav rubrikerna "Fårflock på plats i Gästgivarhagen", "Flaggkonst ställs ut i Västervik" och "Dubbla krocket-fester i Frödinge". Inget ont om Vimmerby Tidning, de har publicerat många av mina dikter och en del av mina klagomål på kollektivtrafiken, men deras förstasidesrubriker är bara för roliga.
"Målilla är redo" var den största rubriken när man slog upp tidningen. Exakt VAD det var de var redo för orkade jag inte läsa, utan bläddrade vidare.
"Gymnasiet vinner Vimmerbyelever men tappar utifrån". Ja, om man bor i Kisa och har Linköping runt hörnet, exakt VAD ska man då i Vimmerby att göra?
Och under det: "Kolla vilka klasskompisar du får - Här är de nya gymnasieeleverna i Vimmerby". Detta fångade mitt intresse. Jag skummade igenom namnen utan att hitta särskilt många som jag kände eller ens visste vilka det var. Två väldigt tysta tjejer som gick i min klass och som efter ett år på IV nu skulle börja på något program. Jag pratade nästan aldrig med dem, men de utstrålade sån osäkerhet att jag ändå kände någon slags samhörighet. Framförallt med den ena av dem. Jag drog min till minnes att hon hade kommit in på fordon och att jag hade gratulerat henne till det på Facebook.
Något problembarn som också gick i min årskurs och till och med var en av mina plågoandar hade också kommit in någonstanns efter ett år på IV. Grattis till att du slösar bort ditt liv, tänkte jag ironiskt och kände mig SÅ lättad över att jag troligen aldrig mer kommer träffa någon av dessa människor.
Denna lista var betydligt roligare att läsa förra året. Så gott som ALLA mina mobbare stod i spalten IV, och en av dem skulle till och med GÅ OM NIAN. Jag kände mig totalt oövervinnerlig. Det var min stora upprättelse.
Fåren i Gästgivarehagen fick en liten notis som jag inte läste helt, eftersom en massa rubriker om Hutsfredsfestivalen på nästa sida drog min uppmärksamhet till sig. Jag kollade dock på den söta fårbilden innan jag kastade ett öga på Hultsfred och dess öde. Rockparty är begärt i konkurs. Några tappra ungdomar har stuckit till Hultsfred ändå, och ordnar någon egen festival.
Må Hultsfredsfestivalen vila i frid. Jag var aldrig där själv, men jag kände mig alltid lite stolt när jag såg en reklamaffisch uppe i Linköping. Och det satte trots allt Hultsfred på världskartan. Nu har de ingenting.
"Målilla redo för Beachboys". Jag kollade att ingen jag känner har dött och bläddrade ointresserat vidare.
Så Linköpingssidan. "Linköping har länets billigaste skolmat". Jag log för mig själv och tänkte på oss FU:are, som äter slottsstek, flygande Jakob och pasta med champinjoner i ädelostsås. VI har i alla fall länets BÄSTA skolmat. Kanske världens.
Tråkigt tråkigt. Jag läste serierna och vitsarna utan att reagera på något alls, kollade mittuppslaget med födelsedagar. Vimmerby är så litet att det nästan alltid är någon man känner som fyller år. Denna gång var det en av mina bästa killkompisar på mellanstadiet. Att döma av bilden hade han inte förändrats mycket alls.
Fler som fyllde år, och sen inrikes och utrikes med blodbrist och skärpt straff för sexköp. Sporten, som jag bara bläddrade igenom. Tråkiga filmer som gick på TV. Och sen var jag framme vid baksidan av tidningen. "Danskar dricker för mycket" och "Pseudonymen skänker inspiration".
Och så vädret. Så gott som hela Sverige lyste ilsket rött, och den lokala prognosen berättade att det skulle bli 28 till 31 grader varmt. Jo, det tror jag säkert. Om inte mer.
Slutligen tittade jag på datumet högst upp, log för mig själv och mindes. För ett år sedan var jag på Motalafestivalen och Marina Schiptjenko pratade med mig.

När jag borstade tänderna funderade jag på om jag verkligen SKULLE skriva ett blogginlägg om vad jag hade läst i Vimmerby Tidning.
Jadu Lilly, du skulle nog kunna blogga om precis vad som helst om du bara fick lust.