The magic can begin

Jag har just tittat på Björn Ranelids framträdande från förra veckan på SVT Play, bara för att se om det verkligen var så illa som alla har sagt. Och ja, det var det. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. "Om kvinnan säger nej till mannens säd i sextio år så dör mänskligheten ut". Öh...

Jag har fruktansvärt svårt för Charlotte Perrelli, det började någon gång 2008. Högst troligen med det faktum att hon vann. I vilket fall är jag alldeles för trött på människan för att ens ge låten en chans. När mamma dessutom berättade att hennes skor sägs ha kostat trettio tusen så började jag högt fundera på hur många familjer i U-länder som kunnat få tak över huvudet, mat för dagen och utbildning för dem pengarna. Prioriteringar, hm. Men jag skrattade högt och applåderade åt åsikten att alla som heter Nilsson borde byta till något mer sydländskt och exotiskt, eftersom jag själv hette Nilsson och bytte. Fast Lago är inte särskilt sydländskt, det härstammar från en väldigt svensk soldat som beskrivs som "manhaftig". Ja, jag var ju tvungen att börja forska lite om Lago-släkten när jag officiellt bytte namn. Min mammas farfar hade tretton yngre syskon, och hans fru hette just Lilly Lago. Det är egentligen henne jag är uppkallad efter.
Ja ja, nog om mig och min släkt. Bidrag nummer två var något jag definerade som "grekisk klagosång", min syster tyckte det lät som dålig pausunderhållning och min bror gissade att de hade börjat sjunga och sen blivit trampade på fötterna. "Jag sjunger OOOOOH, jag sjunger OOOOOH". Hårdrockslåten var helt okej, helt klart värd en plats i Andra Chansen.
Varje gång jag ser Christer Sjögren så undrar jag vem som grävde upp honom, denna gång var inget undantag. Allvarligt talat, är inte människan gammal nog att gå i pension? Detsamma gäller Lotta Engberg. Hanna Lindblad var... klädd i något alldeles för gult som hängde på ett konstigt sätt.
Axel Algmark från Tranås kunde ha varit riktigt bra, men det var han inte. Vi gissade att hans stora idol är Håkan Hellström, eftersom likheten var slående. Väldigt många i min klass gillar Håkan Hellström och all respekt till er, men han är verkligen inte min favorit.
Lisa Miskovski var väl helt okej, inget större fel på henne. Min syster gillade varelserna som dansade med lakan bakom henne, var de änglar eller spöken?
Något min syster gillade ännu mer var Danny. Och var var faktiskt tvungen att hålla med henne: det var inget svårt val vem vi skulle skicka till final. För låten var riktigt bra.

Ja, roligare än såhär blir det inte. Åtta låtar får en andra chans, en ska skickas till staden-jag-alltid-glömmer-namnet-på-i-landet-jag-inte-kan-stava-till. Hoppas bara det är rätt låt i år.

FN:s verkliga säkerhetsråd kommer kanske fram till fler lösningar, men jag tvivlar på att de har lika roligt som vi har.
Syriens president hade stängt gränserna till sitt land och hotade att döda alla invånare om inte FN erkände honom som världsledare. USA ville agera omedelbart, naturligtvis, i kriget mot terrorismen. De ville skicka in hemliga trupper i Syrien och mörda presidenten, alternativt kasta honom ut från ett plan som sekreteraren lyckades få det till. Kina var tydligen väldigt bra kompisar med Syriens president och ville därför försöka prata med honom istället.
Svaret på det var: "We have to act now, we can't just write to him on Faceboook: 'Stop doing theese things, xoxo China'!"
"China believe in sending aids to Syria... I mean aids, not AIDS..."

Sofia G var ordförande i min grupp och hon var fantastisk. Jag tyckte en massa men vågade inte vifta med min flagga för att säga det, hon tvingade mig genom att fråga mig direkt. Jag fick inte vara Storbritannien i år så jag var Frankrike tillsammans med Josefin, en jättegullig tvåa, och en liten etta som adopterades bort till oss i sista sekunden. Jag var den som skötte snacket, så gott det nu gick.
Artjom var så övertygande som amerikan att jag blev riktigt irriterad. Jag lyckades förövrigt motstå frestelsen att säga åt USA att sluta tjata om terrorism hela tiden samt påpeka att de inte verkade ha en aning om vad de pratade om. Rebecca var Kina och bästis med Syriens president, David och Klaras ryska brytning och stora pälsar gav ännu mer liv åt rollspelet, en danstrea gjorde ett jättebra jobb som The UK och Indien gestaltades av två danstvåor i glittrande klänningar. Det var mindre läskigt att prata i år än förra året, kanske för att det var en mindre grupp eller för att jag har blivit mer van, och jag lyckades med att inte förklara krig mot någon. Men jag saknade teet från förra året. Och min Caddy, naturligtvis, även om jag knappast klandrar henne för att hon såg till att hålla sig så långt bort från skolan som möjligt sedan Catharina råkade nämna att hon borde vara med i årets rollspel. Om vi treor förväntas dra det tygnsta lasset så kan jag tänka mig vilken press som skulle läggas på henne, i årskurs fyra...

Vi kom fram till att Kina skulle prata med Syriens president, både via SMS och på Facebook, och om han inte svarade så skulle USA skicka en massa soldater i flygplan och döda människan. Lösningen var något bättre än förra året, för att inte tala om året innan då vi skulle evakuera hela Europa till våra gamla kolonier eftersom någon skulle bomba Europa. Fast jag saknar det, saknar mina treor och mest Anna. Tur att hon bor i Brighton.

Programledarna har fortfarande inte fått mig att störa mig på dem. Det känns nästan lite... oroväckande. Lite för bra för att vara sant.
Jag har sett Ulrik Munther live. Två gånger i mitt liv med bara någon dags mellanrum, eftersom det inte direkt var avsiktligt någon av gångerna så fattar jag fortfarande inte riktigt hur jag lyckades. Om inte regnet hade vräkt ner när det var Rix FM i Linköping så hade det kanske blivit en tredje gång. Eller kanske inte, jag satt hemma i mjukisbyxor och såg på The Nightmare Before Christmas istället. I vilket fall så... tja, han är väl rätt charmig. Även om jag fick nog av honom för ett bra tag framåt i somras. Låten var helt okej, inget jag skulle rösta på men ingen jag heller missunnade en finalplats. Ingen var väl direkt förvånad över att han gick direkt till final, vid det här laget vet jag vad landets fjortonåringar går för.
Top Cats, alltså. Tja, det var väl inget större fel på den heller. Inte så att det störde mig. Dansbandssverige gillar den nog.
Sonja Aldén var... nej. Klänning, fläkt och ballad, jag är trött på den kombinationen. Dessutom: i första versen sjöng hon något om en bro, och vad dök sedan upp i bakgrunden om inte just en sådan? Var inte det lite töntigt?
Andreas Lundstedt var en besvikelse: låten var inte alls lika bra som den kunde ha varit. Jag saknar för övrigt Alcazar, trots att det blev en besvikelse förra gången de var med också.
Timoteijs nya låt var okej, men inte heller den någon fullträff. Jag hade nästan gett upp hoppet om kvällen när han instog scenen: David Lindgren. Mamma och min syster sa att han hade varit med i någon musikal, själv hade jag aldrig hört talas om människan. Men han bjöd på kvällens fullträff och fick min röst hela två gånger.
"Det går för långsamt", ja, jag tror också att det var tågresan till Göteborg hon sjöng om. Men ärligt: knallgult och illrosa var väl ingen vidare lyckad kombination?
Jag har lite svårt för Thomas Di Leva, det är något med den där ogreppbara flummigheten som svävar ut i kosmos. Tror man antingen älskar eller hatar honom. Låten var... nej. Ännu ett nej. Min brorsa hedrade hans framträdande med att ta toapaus, och mamma tyckte han kunde åka hem och se på stjärnorna istället.
Och för en gångs skull var jag, min mor och mina två syskon precis överens om allting, och utgången blev precis som vi ville. Det händer inte ofta, jag tror det här är enda kvällen i febrauari då jag inte kommer säga upp bekantskapen med svenska folket. Förutom nästa helg då, för då ska jag ha filmkväll med min syster och andra halva Joss-Jossie-Josselyn-Josephine, så Andreas Johnsson får klara sig utan min diss. Eller förresten, jag kan ta den nu: är det inte dags att lägga av nu, Andreas? Ge dig någon gång. Skaffa en hobby.

Ja, det börjar lovande. Programledarna är helt okej, pausunderhållningen funkar, startfältet var... intressant.
Jag har ingen direkt relation till Sean Banan. Hans låt "Skaka Rumpa" finns på den av mina Spotifylistor som har namnet "Strange/random/not proud of" och jag brukade väl räkna den till den delen jag inte är stolt över. Vet inte riktigt varför. I vilket fall blev jag positivt överraskad. Minst sagt. Efter första refrängen var jag helt fast. Det var något helt nytt, något som totalt skiljde sig från alla fläktar och långklänningar och uttjatade klyschor om hjärta och smärta. Jag älskade det. Jag lyssnade tålmodigt på de andra sju låtarna, men ingen av dem slog Sean Banan. Han fick min röst i kväll.
Min spontana åsikt om Abalone Dots var att låten var seg, samt att de kunde ha skippat gardinerna som fladdrade i bakgrunden. Och sen kom The Moniker. Och oh my gosh, var ska jag börja? Jag trodde inte det kunde bli mycket sämre än förra året, men det fick jag snabbt äta upp när han stod där och stönande våldförde sig på mikrofonstativet iförd något som liknade ett par pyjamasbyxor med morgonrock och pälsväst över. Nej, säger jag bara. Åk hem. När det stod klart att han kom sist så skrattade jag högt och hånfullt och utbrast att jag älskade det svenska folket. Något jag dock tog tillbaka senare under kvällen, men vi kommer till det.
Afro-Dites låt var rätt bra, även om det är svårt att slå "Never Let It Go". Och deras klänningar var... sådär.
Dead By April, alltså. Hur oväntat var inte det? Vad kommer härnäst, Kent? Tja, låten var rätt bra om man skippade den morrande väldigt hårdrockiga delen. Min brorsa sa att de troligen lade in den för att inte "förlora sig själva", men allvarligt: har de inte redan gjort det om de ställer upp i Melodifestivalen? Kan de inte lika gärna gå hela vägen då?
Och Marie Serneholt. Blir vi ALDRIG av med henne? MÅSTE hon dyka upp varje år som antingen fånig programledare, bihang till Måns Zelmerlöv eller med låtar som bara blir sämre och sämre och klänningar som bara blir kortare och kortare? Dags att sluta nu, Marie. Min syster lovade att visa dig till kryddhyllan, så slipper du gå runt och leta efter salt och peppar.
Torsten Husén har återuppstått från de döda och... nej, okej. Thorsten Flinck hette han. Hans framträdande började med att min syster, som sms:ade med en kompis som också såg på Melodifestivalen, frågade hur man stavade till "rullator". Jag kunde bara sucka åt framträdandet. Han hette Thorsten, låten var värdelös, han såg nerknarkad ut. OCH HONOM SKICKADE VI TILL ANDRA CHANSEN?! Jag tog tillbaka allt om att jag älskade svenska folket och sades istället, min vana trogen, upp bekantskapen med dem.
Loreen var helt klart bättre klädd än sist hon var med, ingen badrumsmatta. Jag tror låten blir bättre ju mer man lyssnar på den, jag tyckte om den redan andra gången. Dock fattade jag inte vitsen med snön, eller med den läskiga gubben som smög upp bakom henne.

Tja, utgången av kvällens deltävling blev sådär. Som det brukar bli. Undra om jag kommer se alla deltävlingar i år, om förra året bara var en tillfällig svacka.
Nej, det var nyttigt för mig. Nu vet jag att jag klarar att missa Melodifestivalen, så om det råkar vara någon helg nu i februari då det händer något viktigare så är det lugnt. Annars kollar jag gärna, för det är roligt att tycka till från TV-soffan. Eller från en stol framför datorn, för den delen. Jag kan visualisera väldigt tydligt hur jag sitter i Storbritannien nästa år i februari, följer hela jippot via SVT Play och försöker förklara för mina brittiska kompisar hur stort det är i Sverige med Melodifestivalen.

"Men Lilly, ska vi inte ta och göra en tavla nu?" Ivrig som ett litet barn var hon, och ännu gladare blev hon när jag svarade:
"Jodå, Catharina. Vi kan göra en tavla."
Det fanns ett långt tygstycke, med ansikten i olika färger och former. Janne och en gubbe jag inte kände hängde upp det på väggen, klippte av en ganska lång bit nertill. Jag stod och tittade på och Janne kastade den avklippta biten på mig, jag tog den och svepte runt axlarna. Jag tyckte om tyget, de olika ansiktena utstrålade mångfald och acceptans.
Vi hittade en av ramarna från IKEA, klippte till en bit av tyget jag hade runt axlarna och fick in den i ramen.
"Titta vad fint det blev! Vi har gjort en tavla du och jag, Lilly! Vår tavla!"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Jag ska tänka på det varje gång jag ser den, att det här är vår tavla."
Nej, Catharina, jag kommer aldrig att förstå mig på dig. Men hur mycket jag än hatar dina totalt omöjliga uppgifter så kan jag inte göra annat än att älska dig.

Helen döpte det till "Pimp my school". Mina klasskompisar gick hem vid tre, kvar var jag och lärarna. Jag hade fyllt ett USB-minne med bilder från tre år på FU, de kördes fram och tillbaka i en projektor. När Janne lyckades slita sig från tygstycket så hjälpte han mig att skriva ut några av bilderna i färg. Helen försåg mig med ramar, en sax och en massa uppmuntran och jag satte mig och påbörjade arbetet. Det var bilder från Frankrike, från Brighton, från Limmernäs i ettan, från medeltidslajvet, från The Christmas Pantomine, från julavslutningar och från en massa annat. Jag valde, klippte, böjde små metallbitar fram och tillbaka på baksidan av ramarna och mest av allt var jag nöjd med tillvaron.
Någon gång vid fem-tiden stack Helen in huvudet till mig.
"Lilly, vi måste gå nu för vi ska på ettornas temaintro, så du inte undrar varför alla försvinner. När du är klar med tavlorna så kan du ställa dem där du vill att de ska sitta, så ska Peter förhoppningsvis spika upp dem. Hejdå, vi ses i morgon."
Egentligen ses vi inte förrän på måndag, för både i morgon och på fredag har vi i trean PA-arbetsdagar, men det sa jag inte. För jag blir alldeles varm inuti när hon säger sådär.

PA:t är jag "i fas med", som mina lärare skulle uttrycka det. Snart har jag skrivit en hel bok. På fredag ska jag åka ner till min familj och äta köttfärslimpa, snacka om allt möjligt och inte minst se på Melodifestivalen. Oroa er inte, jag har inte gett upp traditionen med att blogga om varje deltävling. Ni får blogginlägget på lördag eller söndag kväll, beroende på om jag orkar ta med mig datorn till Småland eller inte.