The magic can begin

Ja, det börjar lovande. Programledarna är helt okej, pausunderhållningen funkar, startfältet var... intressant.
Jag har ingen direkt relation till Sean Banan. Hans låt "Skaka Rumpa" finns på den av mina Spotifylistor som har namnet "Strange/random/not proud of" och jag brukade väl räkna den till den delen jag inte är stolt över. Vet inte riktigt varför. I vilket fall blev jag positivt överraskad. Minst sagt. Efter första refrängen var jag helt fast. Det var något helt nytt, något som totalt skiljde sig från alla fläktar och långklänningar och uttjatade klyschor om hjärta och smärta. Jag älskade det. Jag lyssnade tålmodigt på de andra sju låtarna, men ingen av dem slog Sean Banan. Han fick min röst i kväll.
Min spontana åsikt om Abalone Dots var att låten var seg, samt att de kunde ha skippat gardinerna som fladdrade i bakgrunden. Och sen kom The Moniker. Och oh my gosh, var ska jag börja? Jag trodde inte det kunde bli mycket sämre än förra året, men det fick jag snabbt äta upp när han stod där och stönande våldförde sig på mikrofonstativet iförd något som liknade ett par pyjamasbyxor med morgonrock och pälsväst över. Nej, säger jag bara. Åk hem. När det stod klart att han kom sist så skrattade jag högt och hånfullt och utbrast att jag älskade det svenska folket. Något jag dock tog tillbaka senare under kvällen, men vi kommer till det.
Afro-Dites låt var rätt bra, även om det är svårt att slå "Never Let It Go". Och deras klänningar var... sådär.
Dead By April, alltså. Hur oväntat var inte det? Vad kommer härnäst, Kent? Tja, låten var rätt bra om man skippade den morrande väldigt hårdrockiga delen. Min brorsa sa att de troligen lade in den för att inte "förlora sig själva", men allvarligt: har de inte redan gjort det om de ställer upp i Melodifestivalen? Kan de inte lika gärna gå hela vägen då?
Och Marie Serneholt. Blir vi ALDRIG av med henne? MÅSTE hon dyka upp varje år som antingen fånig programledare, bihang till Måns Zelmerlöv eller med låtar som bara blir sämre och sämre och klänningar som bara blir kortare och kortare? Dags att sluta nu, Marie. Min syster lovade att visa dig till kryddhyllan, så slipper du gå runt och leta efter salt och peppar.
Torsten Husén har återuppstått från de döda och... nej, okej. Thorsten Flinck hette han. Hans framträdande började med att min syster, som sms:ade med en kompis som också såg på Melodifestivalen, frågade hur man stavade till "rullator". Jag kunde bara sucka åt framträdandet. Han hette Thorsten, låten var värdelös, han såg nerknarkad ut. OCH HONOM SKICKADE VI TILL ANDRA CHANSEN?! Jag tog tillbaka allt om att jag älskade svenska folket och sades istället, min vana trogen, upp bekantskapen med dem.
Loreen var helt klart bättre klädd än sist hon var med, ingen badrumsmatta. Jag tror låten blir bättre ju mer man lyssnar på den, jag tyckte om den redan andra gången. Dock fattade jag inte vitsen med snön, eller med den läskiga gubben som smög upp bakom henne.

Tja, utgången av kvällens deltävling blev sådär. Som det brukar bli. Undra om jag kommer se alla deltävlingar i år, om förra året bara var en tillfällig svacka.
Nej, det var nyttigt för mig. Nu vet jag att jag klarar att missa Melodifestivalen, så om det råkar vara någon helg nu i februari då det händer något viktigare så är det lugnt. Annars kollar jag gärna, för det är roligt att tycka till från TV-soffan. Eller från en stol framför datorn, för den delen. Jag kan visualisera väldigt tydligt hur jag sitter i Storbritannien nästa år i februari, följer hela jippot via SVT Play och försöker förklara för mina brittiska kompisar hur stort det är i Sverige med Melodifestivalen.