Gravitonas, nationella prov och Öppet Hus i en skum blandning
We're the crows with broken wings
Keep your eyes from the volcano
Keep your eyes wide shot
The kites won't make you fly"
Alexander Bard
Nu lyssnar jag på Gravitonas första singel och glömmer jag allt om BWO och bara älskar låten så mycket att jag vill leva i den och andas den med varje del av min kropp.
Jag hade skyhöga förväntningar på den. Och jag lovar att Alexander Bard är den enda låtskrivare som både kan leva upp till dessa förväntningar och ÖVERTRÄFFA dem.
Jag gillar inte nationella prov. Inte någonstans. Bara att höra talas om dem gör mig nervös. Vi gjorde ett gammalt nationellt prov, som övning, idag på franskan, och jag gillade inte det heller. Vi har inte prov på FU. Att sitta tysta och stirra ner i ett papper tillhör högstadiet. Som tur var satt Joël precis bredvid mig, så jag slapp ryckas tillbaka i någon högstadie-flashback. I och för sig var väl franskan det enda roliga i högstadiet, men i alla fall.
Provet gick väl... så där. Jag läser oftast väldigt snabbt, om någon ger mig ett papper så brukar de bli förvånade över hur snabbt jag läser det. Om det är på svenska, vill säga. Boken "The Cather In The Rye" som vi nu har läst på engelskan har fått mig att inse hur mycket långsammare jag läser när det är på engelska. En svensk bok i samma storlek som den skulle jag ha blivit klar med på en eller två tågresor, men när det är på engelska så läser jag i bästa fall tjugo sidor på samma tid.
Och när jag sen ska läsa på franska, det ska ingen tala om. Det var cirka en sidas test som vi skulle svara på frågor om, och det tog säkert tio minuter bara att läsa igenom allt och förstå det. Att svara på frågorna gick... så där. Jag lyckades få det till att en människa var nattvakt på sjukhuset (varför ett sjukhus nu skulle behöva en nattvakt) när hon i själva verket bara hade jour. Min tröst var dock att Joël lyckades få det till samma sak.
Jag tror att jag har förträngt alla nationella prov jag har gjort förut. Jo, jag kommer ihåg den skriftliga delen av svenskan, jag skrev en berättelse som jag blev jättenöjd med. Och så åt jag vindruvor och choklad.
Och så hade vi ju testnationella i biologi. Under den lektionen kastades det pappersflygplan, kommer jag ihåg. Och tanten som skulle "vakta" oss (som för övrigt verkade ha blivit uppgrävd med ett gäng andra fossiler) gav en pojke som hette John världens utskällning för att han råkade ta upp sin mobil ur fickan.
En fråga var om ett ekosystem med rävar och sorkar och en massa andra djur, och hur det påverkar ekosystemet om sorkarna försvinner. Mitt svar var: "Öhh, rävarna får mindre att äta?"
Och på FU:s dörr står det en trevlig liten lapp, där de tackar alla som har hjälpt till på Öppet Hus under terminen och berättar att det finns en liten överraskning att hämta på expeditionen för oss.
Jag var där idag. Överraskningen är en biocheck.
Tillåt mig illustrera den stora skillnaden för er. Vi har vimarskolan i Vimmerby, där de har Öppet Hus på en lördag, med obligatorisk närvara för hela högstadiet. Denna dag hade vi bland annat matte, med en väldigt tröttsam lärare som istället för att visa vad vi hade jobbat med i matten var tvungen att ge en föreläsning på högskolenivå för att visa hur fantastiskt mycket HAN kunde. Det var mest pinsamt.
Det enda roliga med den dagen var för övrigt att folk skulle uppträda i kafeterian och att min musiklärare sa "...så du Lilly, du kan ju läsa en dikt eller nått.". Jag hade allvarligt tänkt att läsa upp dikten I Kylans Korridoren, den långa orginalversionen, för att låta alla få veta vilken bild av svenska grundskolan i allmänhet och vimarskolan i synnerhet som skulle följa mig genom livet. Tyvärr gjorde jag aldrig det, och det ångrar jag. Jag hade ÄLSKAT att se rektorns min.
Och sen har vi FU då. Också en lördag, men här blir vi tillfrågade om vi möjligtvis har tid och skulle kunna hjälpa till lite. Och vem anmäler sig först? Jo, Lilly. Som bor tio mil från skolan åker upp till Linköping på en lördag och ÄLSKAR det.
Och sen får vi biocheckar. För att vi bara vi har varit glada en förmiddag. DET är ett Öppet Hus.
Om ni tycker det här blogginlägget är en aning osammanhängande så får ni skylla på Alexander Bard, för det är hans underbara låt som distraherar mig.
Jag ska i alla fall ge er I Kylans Korridorer igen, för att påminna om min bild av svenska skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har postat den lite överallt, men jag är så sjukt stolt över den. Det är som mitt livsverk.
Bakom tegelväggar kvävs våra drömmar
vi packas ihop och formas till en enda grå massa
utan personligheter
utan drömmar
utan egna tankar
utan hopp
Mellan hårda korridorsgolv av opersonlig sten
och vita, sönderklottrade takpannor med sterila lysrör
Föds så mycket rädsla
Finn din plats i skuggorna och håll dig där
Men vad händer sedan
med alla dessa skuggvarelser
som redan i korridorer fulla av maktspel
fick lära sig att inte finnas?
Kommer de någonsin lyckas bryta
det mönster av osynlighet och självförakt
som de drog in i redan i skolan?
I färglösa klassrum
på asfalterade skolgårdar och i kylans korridorer
ska vi bygga vår framtid
lära oss matte, fysik, engelska och geografi
men också att vi duger som vi är
att alla har rätt att vara olika
På dessa platser blir människor förstörda för alltid
Har man dag efter dag i kanske tre år
fått höra att man är så ful
så äcklig
så dum i huvudet
så tjock
så misslyckad
eller fel på något annat sätt
så stannar det kvar
längst in i själen
och finns där för evigt
Efter tillräckligt många slag slutar man att resa sig
De håller fast vid sina klyschor om god värdegrund baserad på glädje och respekt
medan tegelväggarna kväver allt vårt hopp
tvingar oss längre och längre ner i mörkret
Oss
Mig och skuggvarelserna
Jag finns där som en av dem
men ändå inte riktigt
Jag har inte slutat hoppas
Uppstoppade rävar, äkta vänskap och en massa dans
Det första som mötte oss när vi kom hem till Josse var en uppstoppad räv. Alternativt röv, eftersom Malin valde att höra fel och ge oss alla mer eller mindre mysiga bilder i huvudet av en uppstoppad bakdel. Jo, kul var det.
Vi var en helt perfekt liten grupp; jag, Josse, Emelie, Johanna, Elin och Malin. Vi körde charader, garvade så att vi nästan dog och åt en massa. Ben & Jerry-glass (vilket definitivt levde upp till mina förväntningar), sallad med kyckling, naturgodis och Geisha.
Sen skulle vi se på skräckfilm och det är inte direkt min grej. Jag satte mig strategiskt i sängen så att jag hade lagom bra uppsikt över TV:n och lutade mig mest bort ifrån den. När vi sedan pausade, för att Johanna var tvungen att åka hem och Josse följde henne till bussen, så valde jag att stanna utanför rummet och låta de andra se klart filmen utan mig. Det är ju inte så att jag direkt kommer börja tro att jag är hemsökt av demoner eller nått sånt, men filmen började ändå kännas ganska obehaglig och jag tog det säkra före det osäkra. Och när jag hörde hur de andra skrek och såg hur uppskrämda de var sen så kunde jag bara konstatera att jag hade gjort helt rätt val.
När filmen var slut så spelade vi det roliga och väldigt högljudda spelet Med Andra Ord, för att sedan övergå till Sanning eller Konsekvens. Vi snurrade en flaska och delade våra liv med varandra, gläntade på dörrarna till vårt inre. Det var vackert. Äkta vänskap.
Josse och jag har haft en mysig helg hos henne när vi hunnit med bland annat promenader med Figaro, ett besök hos Josses coola mormor på landet, två filmer till, en massa snack och även slutförandet av en fruktansvärt tråkig inlämningsuppgift, bestående av att skriva ett träningsschema till en fiktiv person med namnet Charlotte samt skriva en massa om knäledens uppbyggnad och vad hon ska göra åt sin knäskada. Jag motstod frestelsen att skriva: "Kära Charlotte. Googla på dina knäskador. Läs en bok. Väx upp och gör sitt eget träningsprogram."
Idag började vi med lite svenska och skulle sedan ha idrott. Joël skulle hålla i idrottslektionen och det skulle bli dans.
För att kunna dansa ska man helst ha:
1. Koordinationsförmåga
2. Taktkänsla
3. Smidighet.
Inget av detta har jag mer av än vad kylskåp i allmänhet har. Därför har jag alltid sett dans som något jobbigt, tröttsamt och onödigt och var väl inte jättesugen på dagens idrottslektion.
Men Joël var en bra lärare och till slut fick han även mig att klara lite basic saker. Cha cha (stavning?) var så gott som omöjligt; dels skulle man kombinera arm- och benrörelser och dels skulle man ha en man som styrde (Johanna var min man och hon hade lite svårt att styra mig eftersom jag är längre än henne). Men när vi sedan kom till vals så lyckades jag faktiskt lära mig. Visst, Johanna och jag var inte i samma takt som musiken eller som några andra i rummet på långa vägar, MEN vi var i samma takt som varandra. Vi lyckades koordinera våra fötter så att vi rörde oss synkroniserat, och det kommer jag vara stolt över hela veckan. Att det överhuvudtaget gick.
Sen hade vi samba och det var roligast av allt. Jag släpade fötterna framåt, skakade överdrivet på kroppen och viftade med armarna. Jag såg troligen inte klok ut, och definitivt inte som om jag dansade, MEN jag brydde mig inte. För jag hade roligt.
Så Joël har idag lyckats med något som jag aldrig trodde att någon skulle lyckas med: att få mig och dansa och tycka att det är roligt.
Lilly goes överkörd grävling
"Ska du hem och blogga om det här nu, eller?" sa Joël när vi hade slutat skratta.
"Självklart!" log jag.
Värdegrundsdag
Vi skulle på föreläsningar. Min första var med två unga kvinnor från en öppenvårdmottagning (rätt ord?) i Norrköping som tar emot unga flickor med självskadebeteende. De var bra, men hela föreläsningen var rätt deprimerande eftersom jag (och flera andra) kände igen så himla mycket. Om mobbing, låg självkänsla, yttre och inre smärta.
Så när föreläsningen var slut gick jag och Isabelle till Tvillingarnas och köpte varsin 200 gram Marabou. Isabelle var som vanligt sugen på godis och jag behövde verkligen muntra upp mig lite, så för att visa min vänskap köpte jag en likadan chokladkaka som henne.
Sen gick jag i sällskap med Olof, Lisa och Emma över till Andra Sidan (byggnaden mittemot som också är FU, fast IV, det är ett av våra roligaste interna skämt) och nästa föreläsning, om livet med ADHD.
Hon hette Michelle. Hon var typ fyrtio, piercad och hade stora rasslnade armband. Hon var helcool. Och trots att jag inte har ADHD så kände jag igen väldigt mycket av det hon berättade; när hon gick i skolan var hon rätt stökig och stod alltid själv när de andra var två och två. Det är så det är med svenska skolan; om man inte passar in i mallen så är man körd från början. I några papper på ett kontor någonstans så står det att skolan ska förbereda oss för vuxenlivet, ge oss ett socialt nätverk och forma oss till självständiga individer. Vad ingen ser är att det som sker är raka motsatsen; redan från lågstadiet tvingas vi vara som alla andra, vi stöps in i en form. Och de få elever som inte passar in blir så mobbade att de aldrig blir självständiga individer heller.
Förutom sånna som jag då. Överlevarna. Och vi som har turen att gå på FU; Kärlekens skola där alla blir accepterade som dem de är.
Lunchrasten spenderades mestadels i ett fönster (att sitta i fönstren, alternativt hänga ut från dem, är allas nya favoritaktivitet nu när solen skiner) tillsammans med bland andra Josse, Olof samt Calle och Erik från tvåan. Det var mycket trevligt. Erik har för övrigt äntligen kommit på vad bokstäverna runt min hals står för: Bengt Walléns Ortopedklinik. Haha.
Sen hade vi en liten samling i EU-rollspelsgrupperna där vi diskuterade föreläsningarna, helt ärligt tyckte jag att vi kunde ha fått åka hem istället. Men Anna höll ställningarna och uttalade sig om alla föreläsningar, antingen hon hade varit på dem eller inte, och till slut var det slut. Då sprang jag och letade efter vår studierektor Magdalena, som likt alla andra rektorer aldrig är på sitt kontor när man vill prata med henne. Tack vare Elsa så hittade jag henne ändå, drog historien om den tjafsade tågvärden i morse och fick en försäkran om att det bara var rent skitsnack: mitt tågkort gäller fortfarande från Vimmerby, trots att det står Östergötatrafiken på det.
Vi är i Småland i cirka femton minuter innan vi korsar länsgränsen. Jag fattar inte ens att de orkar tjafsa.
Gnäll, regnbågsfärgade dammvippor och otäcka två-och-två-uppdelningar
Nej, jag har inte saknat tankarna på matte, naturkunskap eller spanskaprov på verb som vi sett uppskrivna på tavlan en eller två gånger under hela ettan, men jag har saknat mina vänner.
En vecka utan dem känns som en halv evighet. Seriöst, hur ska jag överleva sommaren?
Isabelle har köpt coola lurviga regnbågsfärgade saker att ha på benen, så nu syns hon på flera mils avstånd. Man behöver inte ens spana efter hennes illgröna mössa längre. Den bleknar bredvid dessa "dammvippor", som Kalle kallade dem.
Kalle, ja. Nu är han tillbaka, efter att ha varit sjuk sen sportlovet. Vi har saknat honom. Jag hade nästan glömt hur rolig han är, eller hur lockigt hans hår är. Det var så sjukt längesen nu att han nästan kändes som en ny person, men samtidigt en precis lika självklar del av vår klass som han alltid varit.
Idrotten var fysiskt och psykiskt plågsam. Trots att jag kanske inte direkt gick in för den till 100% när vi sprang och gjorde armhävningar så var det ett moment när man skulle bära sina gruppkamrater och sen springa tillbaka och hämta nästan som totalt dödade mig. Visst, varken Elin eller Emelie vägde särskilt mycket, men i kombination med att springa en massa så var det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Så jag halvt släpade mig tillbaka till skolan, åt lite biff och satt sen resten av lunchrasten och pratade med Isabelle. Hon har haft ett väldigt intressant påsklov.
Sen skulle vi ha scenisk gestaltning, idag handlade det om intervju-teknik. Vi är halvklass, andra halvan hade bild, och låt mig klaga lite till: jag totalt hatar hur halvklass-grupperna är indelade. Så fort det började pratas om intervjuer så kunde ju alla räkna ut att vi skulle träna på det, och bara som en ren reflex så kollade jag antalet personer i rummet.
Vi var tretton stycken. Udda antal. Så när Janne, vår lärare, sa: "Och nu ska ni ju prova att intervjua varandra, är ni jämt antal?" så svarade jag ju naturligtvis: "Nej. Jag är över."
"Vadå du? Det kan ju likagärna vara jag!"
Nej, Nicolina, det kunde det inte. Det var du och Jennika, Sofie och Elin B, Kalle och Olof, Sofia och Elin R, Emelie och Rebecca, och Alex och Lukas. Mina erfarenheter har gett mig ett sjätte sinne för gruppuppdelningar. Två och två likaväl som gäng. Och jag var den som inte hade någon kompis i gruppen.
Nu löste sig just det bra: tjejerna på bakre raden fick vara tre och jag hamnade med Kalle. Det var roligt. Fast jag är ganska kass på att intervjua folk, det lät ungefär som ett möte hos Anonyma Alkoholister:
"Hej, vad heter du?"
"Jag heter Kalle."
"Hej Kalle."
Sen kom nästa moment: vi skulle gå ut på stan och överfalla folk och ställa frågor till dem. Två och två då, lämpligtvis.
"Nu är vi ju inte jämt antal, men någon kanske kan gå själv om man vill det."
Det var lågt, Janne. Riktigt lågt. Du tror väl inte på allvar att någon VILL gå själv och se de andra vara två och två?
Jag har hatat begreppet "två och två" ända sen sexan. Jag reagerar fortfarande extra på det, trots att jag inte behöver. Nu har jag ju min Isabelle; en alldeles egen två-och-två-kompis. Förutom det faktum att hon inte är i samma grupp som mig nu. Så fort vi är klara med temat så tänker jag byta grupp. Det här suger.
I alla fall så vägrade jag att gå själv någonstans, och jag var nära att ställa till en liten scen innan jag tillslut föstes ihop med Nicolina och CO. Vi hittade en riktigt trevlig gubbe i orange arbetsväst som vi frågade lite om valet. Han var socialdemokrat och berättade i fem minuter om hur hårt livet är för arbetarklassen.
Lite mer gnäll: vi ska ha naturkunskap i tre år, och förutom det faktum att naturkunskap är det värsta som finns så är min lärare så tråkig att all min energi går åt till att hålla mig vaken. Nathalie i dansklassen sa att han påminde lite om Carola Söderberg (Nk-lärare på vimarskolan med en fantastisk sövande röst och på vars lektioner vi satt och skickade låtar till varandras mobiler utan att få någon allvarligare tillsägelse än "men sluta nu Kristian, jag får ett nervöst sammanbrott") och det läskigaste är att hon har rätt. De skulle kunna vara släkt.
Så när striden om spanskan och denna tröttsamt ofokuserade lärare har lagt sig så blir nästa krig mot naturkunskapen och Tony. Tänka sig, jag hade aldrig trott att jag skulle behöva förklara krig mot några lärare på den här fantastiska skolan. Men det är i alla fall bara två nu, och inte sju.
Och så lite optimism (jag vet knappt om ordet stavas med ett eller två P, så sällan använder jag det xD): Solen skiner. Jag har haft ett jättehärligt påsklov och ätit en massa godis, träffat min bästis Elise och hennes pojkvän, haft gulligaste Josse hos mig och lyssnat på en massa nya underbara låtar. Imorgon har vi engelska igen, med älskade Helen. Josse fyller snart år, och då blir det fest hos henne med sallad och Ben och Jerry-glass. Det ser jag verkligen fram emot.
Påskägg
"Ditt ägg ligger i en kiosk, glad påsk!"
"Ditt ägg ligger i ett skjul, god jul!"
"Ditt ägg ligger i en dusch, nu blir det blött, usch!"
Eller, min brorsas: "Idag har vi inte träffat Johan, ditt ägg ligger i toan!"
Ja, jag må ha skrivandets gåva, men när det kommer till att rimma är jag totalt obegåvad. Den gåvan fick istället min syster, detta skrev hon till mig:
"Ägget kommer lära sig spela, medan det med oss får kela.
Det är många ögon som nu tittar, leta där du tror dig ägget hittar." Det tog mig en bra stund att hitta det där stackars godisägget.
Men den som brorsan skrev till min syster var ändå roligast:
"Ditt ägg ligger på en terass, nu får du för samhället göra en insats.
Ägg äts oftast med sked, ditt ägg ligger i Hultsfred." Jag är SÅ glad att det inte var jag som fick den, jag hade ALDRIG hittat ägget. Förutom det lilla faktumet att "terass" inte rimmar på "insats", inte någonstans, så var det riktigt bra. Det låg förstås inte i Hultsfred, utan under pappas flagga från Hultsfreds Räddningstjänst. Och mitt ägg låg i ett skåp bakom synthen, under några foton på oss när vi var små, så det var långsökt men bra. Till mamma lyckades jag (med hjälp av syrran) skriva något om att hon har nyckeln till kylskåpet och att hennes ägg ligger ovanpå det och "badar i damm".
Vi har kul. Fler familjer borde göra som oss; gömma godisägg och skriva rim.
Glad Påsk :)
