The magic can begin

"We're the saints with missing halos
We're the crows with broken wings
Keep your eyes from the volcano
Keep your eyes wide shot
The kites won't make you fly"
Alexander Bard

Nu lyssnar jag på Gravitonas första singel och glömmer jag allt om BWO och bara älskar låten så mycket att jag vill leva i den och andas den med varje del av min kropp.
Jag hade skyhöga förväntningar på den. Och jag lovar att Alexander Bard är den enda låtskrivare som både kan leva upp till dessa förväntningar och ÖVERTRÄFFA dem.

Jag gillar inte nationella prov. Inte någonstans. Bara att höra talas om dem gör mig nervös. Vi gjorde ett gammalt nationellt prov, som övning, idag på franskan, och jag gillade inte det heller. Vi har inte prov på FU. Att sitta tysta och stirra ner i ett papper tillhör högstadiet. Som tur var satt Joël precis bredvid mig, så jag slapp ryckas tillbaka i någon högstadie-flashback. I och för sig var väl franskan det enda roliga i högstadiet, men i alla fall.
Provet gick väl... så där. Jag läser oftast väldigt snabbt, om någon ger mig ett papper så brukar de bli förvånade över hur snabbt jag läser det. Om det är på svenska, vill säga. Boken "The Cather In The Rye" som vi nu har läst på engelskan har fått mig att inse hur mycket långsammare jag läser när det är på engelska. En svensk bok i samma storlek som den skulle jag ha blivit klar med på en eller två tågresor, men när det är på engelska så läser jag i bästa fall tjugo sidor på samma tid.
Och när jag sen ska läsa på franska, det ska ingen tala om. Det var cirka en sidas test som vi skulle svara på frågor om, och det tog säkert tio minuter bara att läsa igenom allt och förstå det. Att svara på frågorna gick... så där. Jag lyckades få det till att en människa var nattvakt på sjukhuset (varför ett sjukhus nu skulle behöva en nattvakt) när hon i själva verket bara hade jour. Min tröst var dock att Joël lyckades få det till samma sak.

Jag tror att jag har förträngt alla nationella prov jag har gjort förut. Jo, jag kommer ihåg den skriftliga delen av svenskan, jag skrev en berättelse som jag blev jättenöjd med. Och så åt jag vindruvor och choklad.
Och så hade vi ju testnationella i biologi. Under den lektionen kastades det pappersflygplan, kommer jag ihåg. Och tanten som skulle "vakta" oss (som för övrigt verkade ha blivit uppgrävd med ett gäng andra fossiler) gav en pojke som hette John världens utskällning för att han råkade ta upp sin mobil ur fickan.
En fråga var om ett ekosystem med rävar och sorkar och en massa andra djur, och hur det påverkar ekosystemet om sorkarna försvinner. Mitt svar var: "Öhh, rävarna får mindre att äta?"

Och på FU:s dörr står det en trevlig liten lapp, där de tackar alla som har hjälpt till på Öppet Hus under terminen och berättar att det finns en liten överraskning att hämta på expeditionen för oss.
Jag var där idag. Överraskningen är en biocheck.
Tillåt mig illustrera den stora skillnaden för er. Vi har vimarskolan i Vimmerby, där de har Öppet Hus på en lördag, med obligatorisk närvara för hela högstadiet. Denna dag hade vi bland annat matte, med en väldigt tröttsam lärare som istället för att visa vad vi hade jobbat med i matten var tvungen att ge en föreläsning på högskolenivå för att visa hur fantastiskt mycket HAN kunde. Det var mest pinsamt.
Det enda roliga med den dagen var för övrigt att folk skulle uppträda i kafeterian och att min musiklärare sa "...så du Lilly, du kan ju läsa en dikt eller nått.". Jag hade allvarligt tänkt att läsa upp dikten I Kylans Korridoren, den långa orginalversionen, för att låta alla få veta vilken bild av svenska grundskolan i allmänhet och vimarskolan i synnerhet som skulle följa mig genom livet. Tyvärr gjorde jag aldrig det, och det ångrar jag. Jag hade ÄLSKAT att se rektorns min.
Och sen har vi FU då. Också en lördag, men här blir vi tillfrågade om vi möjligtvis har tid och skulle kunna hjälpa till lite. Och vem anmäler sig först? Jo, Lilly. Som bor tio mil från skolan åker upp till Linköping på en lördag och ÄLSKAR det.
Och sen får vi biocheckar. För att vi bara vi har varit glada en förmiddag. DET är ett Öppet Hus.

Om ni tycker det här blogginlägget är en aning osammanhängande så får ni skylla på Alexander Bard, för det är hans underbara låt som distraherar mig.
Jag ska i alla fall ge er I Kylans Korridorer igen, för att påminna om min bild av svenska skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har postat den lite överallt, men jag är så sjukt stolt över den. Det är som mitt livsverk.

Bakom tegelväggar kvävs våra drömmar
vi packas ihop och formas till en enda grå massa
utan personligheter
utan drömmar
utan egna tankar
utan hopp

Mellan hårda korridorsgolv av opersonlig sten
och vita, sönderklottrade takpannor med sterila lysrör
Föds så mycket rädsla
Finn din plats i skuggorna och håll dig där
Men vad händer sedan
med alla dessa skuggvarelser
som redan i korridorer fulla av maktspel
fick lära sig att inte finnas?
Kommer de någonsin lyckas bryta
det mönster av osynlighet och självförakt
som de drog in i redan i skolan?

I färglösa klassrum
på asfalterade skolgårdar och i kylans korridorer
ska vi bygga vår framtid
lära oss matte, fysik, engelska och geografi
men också att vi duger som vi är
att alla har rätt att vara olika
På dessa platser blir människor förstörda för alltid
Har man dag efter dag i kanske tre år
fått höra att man är så ful
så äcklig
så dum i huvudet
så tjock
så misslyckad
eller fel på något annat sätt
så stannar det kvar
längst in i själen
och finns där för evigt
Efter tillräckligt många slag slutar man att resa sig

De håller fast vid sina klyschor om god värdegrund baserad på glädje och respekt
medan tegelväggarna kväver allt vårt hopp
tvingar oss längre och längre ner i mörkret

Oss
Mig och skuggvarelserna
Jag finns där som en av dem
men ändå inte riktigt
Jag har inte slutat hoppas

©Lilly Nilsson