The magic can begin

Anna-Maria drömde om ordet "foresser" inatt, och vi ägnade hela lunchen åt att fundera över vad det kan tänkas betyda. Hade hennes sovande hjärna hittat på ett nytt ord, bara sådär?

"Det låter som något man har i halsen..."

"Eller en fransk efterrätt." föreslog jag.

"Ja, lite grann. Som i 'gillar du foress?'..."

Själv gick jag runt och sjöng "pink fluffy unicorns, dancing on rainbows, pink fluffy unicorns, dancing on rainbows" på ett ganska psyksjukt sätt. Amanda i manusklassen kom in i matsalen, sjungande på samma låt, och utbrast någonting om att jag hade förstört hennes dag.

"Det är Alex fel!" försvarade jag mig. För det var Alex som började sjunga på låten i fråga och sen visade mig den på Youtube. Det fanns en tiotimmarsversion. Med en My Little Pony-baserad video. Jag delade med mig av låten till Facebook, och på ett sadistiskt sätt blev jag glad över att höra att Amanda inte heller fått något gjort under förmiddagen. Samt troligen terroriserat resten av sin klass med låten.

"Åh, nu fick jag ångest." sa jag utan någon speciell anledning när vi ställde bort vår disk. "Hej Bergman." sa jag sedan allvarligt och fäste min blick på en punkt i tomma luften.

"Ser du honom?" skrattade Anna-Maria bakom mig.

"Jag känner honom." sa jag, fortfarande allvarligt. "Jag känner honom inom mig."

"Åh, det där var mer än vad jag ville veta..."

"Det där får stå för DIG! Jag menar att jag känner att jag han lever och verkar genom mig, att jag har en väldigt fin och nära kontakt med honom..."

"Du gör det bara värre..."

"MEN KAN DU VARA TYST!?"

 

Sen skulle vi leta upp Ludde för att fråga något om Irlandsresan.

"Är han här idag?"

"Ja, jag såg honom i morse. Jag har dock ingen aning om VAR han är."
"Luuuuuudde?" ropade vi i olika tonlägen när vi gick genom korridoren på skolans övervåning, tittade in i alla klassrum vi gick förbi.

I korridorens sista rum satt Ludde och hörde oss gott och väl från sekunden vi kom upp för trappan. Han ställde sig bakom dörren, hoppade ut och skrek "BU!" när vi skulle titta in i det sista rummet. Vi hoppade högt båda två.

"Du får inte skrämmas sådär!"

 

Någonstans under dagen konstaterade jag att om alla författare inte redan är lite galna så lär vi definitivt bli det av att gå på skrivarlinjen.

Men jag sa det på ett väldigt kärleksfullt sätt.

Vi ska börja med att skriva dialog. Och som uppvärmning fick vi i uppgift att gå runt, på skolan eller i Fårösund, och lyssna på folk som pratar. Skriva ner exakt vad de säger, inklusive hostningar och pauser.

Jag, Tobias och Anna-Maria gick till den där Röda Korset-butiken som bara har öppet när vi går i skolan. Där satt halva klassen och inte en enda utomstående, så vi gick därifrån. Till ICA, där vi hoppades kunna hitta någon pratglad främling. Om inte annat så var ett par saker vi behövde handla.

"Vad tycker ni, ska jag köpa en tejprulle eller två? För om jag köper två kan jag ju ge en till skolan, som kompensation för att jag tog slut på deras. Äh, jag köper bara en för det är billigare. Ja, jag är en ond människa."

När jag hade betalat tejpen råkade jag kalla Anna-Maria för älskling.

"FÖRLÅT, Anna-Maria heter du och inget annat! Jag är liksom kvar i London, vet du jag tror bara jag tilltalade min japanska vän med namn en eller två gånger på en hel vecka, det var bara 'darling' och 'honey' och 'sweetheart'..."

Anna-Maria ville höra min brittiska engelska. Överlyckligt bytte jag språk, klamrade mig desperat fast vid varje liten del av Storbritannien jag kunde behålla hos mig.

Anna-Maria gjorde ett försök att säga något på brittisk engelska.

"Aaaaw that's Cockney English!" utbrast jag överlyckligt. "I LOVE Cockney English! I wish I could speak it but sadly I can't, I can only speak that proper 'queen's English'. Well, at least that is what they told me, while I was like 'yaaaay I wanna learn how to speak Cockney English!'..."

Bla bla bla. Anna-Maria på amerikansk engelska, jag på brittisk. Till Irland ska vi ju i vår, och Anna-Maria började prata om Luddes (halvgalna) idé om att ha uppläsning på någon pub.

"You know, I think I could do that." sa jag entusiastiskt. "For some reason I think it would be easier for me to read something in English, I don't really know why..."

"You should." tyckte Anna-Maria, sa något om att jag är den i klassen som är bäst på engelska.

"Aaaw that might not be true but it's SO SWEET so I'm just gonna say thank you!"

"Tobias, vad säger du om... Vänta... SPELAR DU IN?!"

Jo, uppgiften hade ju varit att skriva av, alternativt spela in och sen skriva av, en dialog. Tobias började spela in någonstans när jag sa att jag var en ond människa som inte köpte två rullar tejp, och nu hade han nästan fem minuters material.

"Du ska dö vid solnedgången." lovade jag. "Du ska offras på ett altare."

 

Tobias använde dock inte detta material, han överföll Amanda och Hugo i manusklassen istället. Själv snappade jag upp när rektorn bad Birgitta kopiera något, ingen aning om vad:

"... men annars kan du väl ta en kopia på det här, så finns det här också. Men kan du göra det, jag vill ha nog en kopia kvar. Och sen en kopia skickar jag till honom. Och så kan du ta en kopia till dig också.

... Anders..."

Johanna fångade en väldigt spännande konversation som vaktmästaren hade med någon i telefon, och Anna-Maria skrev ner när jag gnällde över skolans WiFi.

Alex hade satt sig vid en trappa och lyssnat av folk, bland annat hade hen hört:

"... sen vet man ju inte hur mycket de hittar på. Jag menar det skulle ju JAG lätt göra om jag var gammal: när jag var ung så var jag styckmördare, liksom."

"Jag skulle säga att när jag var ung, då gick vi på folkhögskola och drack hallonsoda. Alltså, hallonsoda. Jag kommer aldrig mer kunna ta det på allvar."

Anna-Maria och jag höll på att skratta ihjäl oss (alternativt skämmas ihjäl) när vi insåg att detta var VÅR konversation. Jag väljer att inte förklara vad den handlade om, det blir roligare så.

Ludde sa att han brukar ge sin klass någon julsaga eller liknande i julklapp, men att han i år gjorde ett undantag eftersom han hittade något som kändes viktigare: en bok om en ung man som flykt från ett fångläger i Nordkorea.

"Jag kan dock rekommendera att ni INTE läser den över jul, för den är ganska tung."

Jag gick tvärtemot det rådet och slukade den på två dagar, innan jag ens hunnit tillbaka till fastlandet.

 

Boken handlar om Shin, som föddes i ett arbetsläger i Nordkorea. Hans pappa hade en bror som försökte fly från landet, fick han veta långt senare, och därför sattes hela familjen i lägret eftersom "brott mot regimen" är ett brott man är skyldig till i tre generationer. Varför mamman satt i lägret vet han fortfarande inte. All form av sexuell kontakt mellan fångar var förbjuden, men om du jobbade extra hårt så kunde du ibland få ett så kallat "belöningsäktenskap", en lägervakt eller liknande valde någon du fick gifta dig med och sedan sova tillsammans med några nätter om året. Det var så Shin och hans äldre bror, som han knappt kände, kom till. Shin kände inte till något annat än lägret, han visste ingenting om världen utanför eller ens om kärlek. Redan som mycket litet barn stal han sin mammas mat, trots att han fick stryk av henne. Det var så tillvaron såg ut: gör vad du kan för att överleva. Lägrets regler skulle följas till punkt och pricka. Att rapportera medfångar som bröt mot reglerna var något som uppmuntrades; gjorde du det kunde du belönas med en extra portion mat, en bättre sovplats, mindre stryk eller ett lättare arbete.

När Shin började skolan blev en flicka i hans klass ihjälslagen med en pekpinne för att hon hade några majskorn i fickan. När barnen jobbade i en gruva så krossade en annan flicka stortån. Den amputerades utan bedövning.

När han var tretton år försökte hans mamma och storebror fly. Shin rapporterade dem till en lärare och såg dem bli avrättade utan att ens reflektera över att det skulle kunna vara fel. Det skäms han över idag, men på den tiden förstod han inte bättre. I Nordkoreas fångläger finns ingen kärlek.

Till saken hör naturligtvis att läraren till åt sig all ära för upptäckten av flyktförsöken, vilket ledde till att Shin torterades över öppen eld för att fängelsevakterna ville få honom att berätta vad han visste. Hade han tänkt fly tillsammans med sin mamma och bror? Hade han känt till flyktplanerna men hållit tyst om dem, vilket var ett minst lika allvarligt brott?

Till slut kunde någon ändå intyga att det Shin sa var sant, att det faktiskt var HAN som hade rapporterat om flyktförsöket, så då släpptes han ut ur cellen och kunde återvända till skolan. Där han blev misshandlad av både lärare och elever bara för att han råkade vara sin mammas son.

 

När Shin var äldre slutade han då skolan och började jobba. Jag fattade det som att det mesta Nordkorea producerar; kläder, textiler, mat och likande; kommer från gratis arbetskraft i lägren.

När han jobbade på en textilfabrik träffade Shin Park. Park var, tilll skillnad från Shin, uppväxt utanför arbetslägret. Park berättade för Shin om Kim Jong Il, om Nordkoreas huvudstad Pyongyang, om grannländerna Sydkorea och Kina, om pengar och mobiltelefoner och datorer (saker som Shin aldrig hade sett) och, framförallt, om grillat kött.

Matransonerna var små, och Shin hade varit hungrig hela sitt liv. När han och Park bestämde sig för att försöka fly från lägret så var det grillat kött Shin längtade efter, att få äta sig mätt varje dag.

En vinterkväll, när de arbetade uppe i bergen, lyckades de springa fram till elstängslet som omgav lägret. Park kom fram först. Han ställde sig på knä och förde in huvud, axlar och armar mellan de två nedersta taggtrådarna.

Detta var alltså inte sånt elstängsel som ger en kort elstöt för att hålla kor borta. Det producerade ström menad att döda. Shin hörde hur det sprakade till, kände lukten av bränt kött och Park rörde sig inte mer.

Utan att tveka klättrade Shin över sin kamrats döda kropp, som höll ner elstängslet med sin vikt. Strömmen kändes fortfarande, men den var inte dödlig. När hans fot halkade av Parks kropp fick han dock svåra brännskador som blödde i veckor. Att han inte dog var egentligen bara rena turen.

 

Planen hade varit Parks från början, han hade kontakter som skulle kunna ta dem till Sydkorea. Utan Park visste Shin inte riktigt vad han skulle göra, men han lyckades ändå klara sig.

Till saken hör att även utanför lägren är det katastrof i Nordkorea, större del av befolkningen är illa klädda och konstant undernärda och svälter och stjäl och lever på gatan, så Shin passade in fint.

Han bröt sig in i hus, stal varma kläder och mat som han antingen åt eller sålde. Köpte kex och cigaretter som han mutade sig fram med. Att han lyckades ta sig över gränsen till Kina var egentligen också bara ren tur: gränsvakterna var också trötta och hungriga och därför halvbra på sitt jobb. Kex och cigaretter betydde helt enkelt mer för dem än att vakta gränsen.

Nära gränsen bor kinesiska bönder som brukar utnyttja flydda nordkoreander som billig arbetskraft. Det låter kanske hemskt, men för Shin var det underbart. Han fick tre mål mat om dagen, en varm plats att sova på, tak över huvudet och pengar (även om det var sorgligt lite), allt detta bara för att han vaktade några grisar. I och med arbetet fick han tillbaka den värdighet lägret fråntagit honom.

Kinesiska myndigheter är måttligt roade av alla svältande och desperata nordkoreaner som mutar sig över gränsen och skulle nog helst av allt skicka tillbaka dem, men Shin lyckades klara sig. En dag sökte han jobb på en restaurang i, om jag inte minns fel, Shanghai.

"Du måste prata med chefen, och han är inte här." sa en halvhjälpsam servitris. "Men det sitter en man vid bordet där borta som säger att han är från Korea, du kan ju prata med honom."

Återigen hade Shin en fruktansvärt tur, för mannen i fråga var en journalist från Sydkorea. Han lyckades smuggla in Shin på den sydkoreanska ambassaden och på så sätt få honom till Sydkorea, landet alla nordkoreaner drömmer om.

 

I Sydkorea är de inte så jätteintresserade av arbetslägren, högre löner är en viktigare politisk fråga för dem än ett enat Korea. Men de är väldigt vänliga och hjälpsamma och tar så gärna emot flyktingar från Nordkorea, de har till och med speciella center där de erbjuder dem läkarvård, psykologhjälp och hjälp med arbete och anpassning till det nya landet.

Anpassningen är en svår process, för aldrig har två grannländer varit mer olika än Nord- och Sydkorea. Och för Shin var det extra svårt, eftersom anpassningen är anpassad för nordkoreaner som vuxit upp utanför arbetslägren. Shin är, vad vi vet, de enda som någonsin lyckats fly från ett sådant läger och när han nu slutligen var i trygghet började han må fruktansvärt dåligt och drömma mardrömmar om sin tid som fånge.

Någon föreslog att han skulle börja skriva ner sin livshistoria, kanske mest i terapisyfte, så det gjorde han. Tack vare den blev han känd över hela världen. började engagera sig politiskt och kom så småningom i kontakt med den amerikanske journalist som skrev boken jag läst. Om Shin och hans livsöde, men också med massor av bakgrundsinformation om läget i Nordkorea.

 

Mest av allt gjorde denna bok mig arg.

Vem har INTE läst om Hitler, andra världskriget och förintelsen i skolan och undrat varför folk inte gjorde någonting, framförallt de som kände till koncentrationslägren?

Det här pågår just i detta nu, borta i Nordkorea. Fånglägren kan ses på Google Earth. Det är minst lika illa som i 30-talets Tyskland, och här borta i Europa är vi helt ovetandes.

Men de som vet, FN och USA:s regering och alla andra gubbar med makt här i världen, VARFÖR GÖR DE INGENTING?!

"För att Nordkorea har kärnvapen." svarade Ludde på den frågan när jag blev upprörd. "Ingen vågar."

 

Idag vid fikat satt min klasskompis Malin och läste DN.

"Titta, det är ju han. Han i Nordkorea."

Och ja, där var mycket riktigt Kim Jong-un, galningen som styr Nordkorea. Han fyllde tydligen år, och DN rapporterade glatt om hur han firades i hemstaden Pyongyang.

Jag fick ett utbrott och satt och gapade och skrek en lång stund om att hans födelsedag är väl inget att fira, varför skriver DN en sån här artikel, borde jag kanske maila dem och upplysa dem om vad Kim Jong-un har gjort mot Shin och mot alla andra i sitt land?

Jag har gjort liknande saker i min ungdom. När jag var runt femton år och lyssnade mycket på radio så var det en halvspånig programledare på Rix FM som tjatade om sin nya päls; 'ååh det är ju så synd om djuren med det ÄR ju så snyggt med päls'. Jag skrev ett mail med några väl valda ord om hur djuren behandlas inom pälsindustrin, dels i Sverige men framförallt i Kina (som helt saknar djurskyddslagar) därifrån mycket av pälsen importeras. Detta var 2008, så jag vet inte om det fortfarand är lika illa eller om framsteg har gjorts. Vad jag vet är att inget mer om päls nämndes på den radiokanalen efter mitt mail.

Något senare, när jag hade börjat gymnasiet och läste Metro på ett tåg mellan Linköping och Vimmerby, så var det en liten artikel om några björnar på en cirkus i Ryssland. Dessa björnar hade lärt sig att gå på två ben, åka skridskor och till och med spela ishockey, vilket också framställdes som positivt och något lite "kul".

Nej, inget kul alls. Ni kan ju föreställa er hur man tvingar en björn att gå på två ben, och sen lär den något så totalt onaturligt som att spela ishockey. I Ryssland, vars djurskyddslagar jag i och för sig inte är insatt i men med tanke på deras syn på homosexualitet så står de ungefär lika högt i mina ögon som Nordkorea.

Så återigen skrev jag några väl valda ord, denna gång till Metro. Jag fick inget svar men det kändes bra att ha sagt ifrån. Vi har väl alla behovet av att känna att vi gör något för världen, eller hur?

 

Jag ska komma på ett sätt att göra något för Nordkorea. För Shin och hans livsöde berörde mig djupt.

Ni andra: läs boken. Här är den:

 

 

Travelling is probably what I do best. Dragging a huge purple bag through train stations, bus stations, ferry terminals and, occasionally, airports. It's 14:50 in Stockholm, I've been travelling since I woke up 04:00 in a hostel next to Heathrow and I've still got another nine hours before I'm home.
Home. Where's home, anyway? Days like this, I call the whole world my home. The London Underground, Heathrow terminal 3, Stockholm Arlanda Airport and the coach which took me from there, the train station in Stockholm and the ferry which, in five hours, will take me back to Gotland.

I met Hana when I was studying in Brighton, autumn 2012. She was a little lonely as the only Japanese among loads of Swedes, I refused to speak any Swedish at all and was delighted for a chance to get to know someone from a culture that different from my own. We grew extremely close and the pain when I had to hug her goodbye and let her fly back to Tokyo was almost unbearable.
But I never gave up hope. We stayed in touch, sent letters and postcards and little gifts across the ocean, and knowing that we were as close as always made me strong. No matter how dark my life seemed, there was always a sparkling little ray of hope. Dreams of Japan, dressed in pink cherry blossom.
Hana is a restless soul, just like me. She came back to the UK September last year, moved to London. It took a year and more, but the second last day of 2013 we finally run into each other's arms.

Nowadays, my hair is black and longer than it has ever been before. The passport control on Heathrow hardly recognized me.
Hana liked it. When we sat down, she entwined my hair with her own and observed that we had the same hair colour. Like the sisters we are.

 

The year of 2014 started in a huge crowd of Londoners, somewhere halfway to Big Ben and the fireworks. Yes, I was a little disappointed that we got stuck there and didn't see the fireworks, but still it couldn't be more perfect. I was surrounded by four Japanese and the very spirit of London.
I had plenty of Japanese dishes, finally learnt how to eat with chop sticks and listened to the beautiful language Hana and her friends spoke. We always had the best of three different countries.

I promised myself I wouldn't cry when I hugged Hana goodbye, but it was impossible. It felt like my heart was torn out. Then, I watched London disappear underneath me and cried a little more. London is all I've ever loved, all I've ever wanted, and leaving it was indescribably painful.

At the moment, I cannot really decide if I'm delighted for the magical week I've had or if I'm heartbroken because I had to leave Hana and London. Most of all, I guess I'm just exhausted. I'm listening to the Mary Poppins soundtrack over and over again, singing "Super-cali-fragilistic-expiali-docious" to myself.

I've always thought New Year’s resolutions about losing half your weight or quit smoking or exercise yourself to death are the most ridiculous and pretentious things there are. We both know you're never gonna keep them, so why do you keep fooling yourself?
Myself, I make New Year’s resolutions that really count. This year, I only have one.
Never ever stop dreaming. Never ever forget that there is a place where the rain sparkles, where the tea never gets cold, where me and Hana dance on the rooftops of London with Mary Poppins and the chimney sweepers, where the Doctor flies us to the stars and where everything is covered in pink cherry blossom.
Where me and Hana can always be together. Like sisters.