The magic can begin

Vi ska börja med att skriva dialog. Och som uppvärmning fick vi i uppgift att gå runt, på skolan eller i Fårösund, och lyssna på folk som pratar. Skriva ner exakt vad de säger, inklusive hostningar och pauser.

Jag, Tobias och Anna-Maria gick till den där Röda Korset-butiken som bara har öppet när vi går i skolan. Där satt halva klassen och inte en enda utomstående, så vi gick därifrån. Till ICA, där vi hoppades kunna hitta någon pratglad främling. Om inte annat så var ett par saker vi behövde handla.

"Vad tycker ni, ska jag köpa en tejprulle eller två? För om jag köper två kan jag ju ge en till skolan, som kompensation för att jag tog slut på deras. Äh, jag köper bara en för det är billigare. Ja, jag är en ond människa."

När jag hade betalat tejpen råkade jag kalla Anna-Maria för älskling.

"FÖRLÅT, Anna-Maria heter du och inget annat! Jag är liksom kvar i London, vet du jag tror bara jag tilltalade min japanska vän med namn en eller två gånger på en hel vecka, det var bara 'darling' och 'honey' och 'sweetheart'..."

Anna-Maria ville höra min brittiska engelska. Överlyckligt bytte jag språk, klamrade mig desperat fast vid varje liten del av Storbritannien jag kunde behålla hos mig.

Anna-Maria gjorde ett försök att säga något på brittisk engelska.

"Aaaaw that's Cockney English!" utbrast jag överlyckligt. "I LOVE Cockney English! I wish I could speak it but sadly I can't, I can only speak that proper 'queen's English'. Well, at least that is what they told me, while I was like 'yaaaay I wanna learn how to speak Cockney English!'..."

Bla bla bla. Anna-Maria på amerikansk engelska, jag på brittisk. Till Irland ska vi ju i vår, och Anna-Maria började prata om Luddes (halvgalna) idé om att ha uppläsning på någon pub.

"You know, I think I could do that." sa jag entusiastiskt. "For some reason I think it would be easier for me to read something in English, I don't really know why..."

"You should." tyckte Anna-Maria, sa något om att jag är den i klassen som är bäst på engelska.

"Aaaw that might not be true but it's SO SWEET so I'm just gonna say thank you!"

"Tobias, vad säger du om... Vänta... SPELAR DU IN?!"

Jo, uppgiften hade ju varit att skriva av, alternativt spela in och sen skriva av, en dialog. Tobias började spela in någonstans när jag sa att jag var en ond människa som inte köpte två rullar tejp, och nu hade han nästan fem minuters material.

"Du ska dö vid solnedgången." lovade jag. "Du ska offras på ett altare."

 

Tobias använde dock inte detta material, han överföll Amanda och Hugo i manusklassen istället. Själv snappade jag upp när rektorn bad Birgitta kopiera något, ingen aning om vad:

"... men annars kan du väl ta en kopia på det här, så finns det här också. Men kan du göra det, jag vill ha nog en kopia kvar. Och sen en kopia skickar jag till honom. Och så kan du ta en kopia till dig också.

... Anders..."

Johanna fångade en väldigt spännande konversation som vaktmästaren hade med någon i telefon, och Anna-Maria skrev ner när jag gnällde över skolans WiFi.

Alex hade satt sig vid en trappa och lyssnat av folk, bland annat hade hen hört:

"... sen vet man ju inte hur mycket de hittar på. Jag menar det skulle ju JAG lätt göra om jag var gammal: när jag var ung så var jag styckmördare, liksom."

"Jag skulle säga att när jag var ung, då gick vi på folkhögskola och drack hallonsoda. Alltså, hallonsoda. Jag kommer aldrig mer kunna ta det på allvar."

Anna-Maria och jag höll på att skratta ihjäl oss (alternativt skämmas ihjäl) när vi insåg att detta var VÅR konversation. Jag väljer att inte förklara vad den handlade om, det blir roligare så.