The magic can begin

Ja, vi kan ju likagärna avsluta listan när vi ändå håller på. Du ligger efter, syrran.

 

Jag vet helt ärligt inte om jag är någon högtidsmänniska.

Julen är trevlig, men den är så sjukt överdriven. Det ska vara jul ÖVERALLT och HELA TIDEN och alla ska vara GLADA och HARMONISKA och dränka sitt hus i glittrande tomtar och bröla julsånger ihop med Carola, helst två månader innan julafton. Det blir bara för mycket. Så att jag nästan vill spy på julen när den väl kommer.

Påsk firade jag senast i Tyskland, och jag tror helt ärligt jag gillade påsken bättre där. Ingen hysterisk påskmat att föräta sig på, till exempel. Dock gjorde vi små hål i skalen på ägg, blåste ut själva ägget och målade sen skalen och hängde upp. Och vi gick ut i trädgården och letade efter godis som "påskharen" hade lagt dit, mestadels chokladägg. Och varsin present, till och med jag fick en. Jag blev nästan tårögd. Ja, påsken var definitivt bättre i Tyskland. Om jag någon gång får barn så ska de också få gå ut i trädgården och leta efter godis från påskharen. Och blåsa ägg och sen måla skalen, det var jättekul.

Midsommar är det högst tveksamt om jag kommer sakna när jag flyttar utomlands. Sill har jag aldrig förstått mig på, och jag tröttnade på att dansa runt midsommarstången någon gång runt tolv års ålder. Annars är ju supa det enda folk gör på midsommar. Hysteriskt. Nej, midsommar är sjukt överskattat. Sist det var midsommar var jag med Madde och Elise i den sistnämndas lägenhet i Halmstad, regnet vräkte ner och vi satt inomhus och såg på en DVD med After Dark. Vi tröttnade för övrigt aldrig på DVD:n, jag tror vi såg den fyra gånger under veckan i Halmstad och vi gick även runt och citerade den.

Valborg. Nej, säger jag bara. Det är alltid fruktansvärt kallt, någon tråkig människa håller tal (undantag finns, som får några år sedan då min mamma vårtalade), gubbarna sjunger och jag står och roar mig med att fundera på hur står brandfara det är. Jag måste erkänna att jag är rädd för eld. Elden är opålitlig och så farlig och förgörande när den väl släpps lös. Det roliga är annars att min bror fyller år på valborg, så när jag var liten sa mamma alltid att vi flaggade mest för honom och att kungen bara fick ett hörn av flaggan.

 

Nej, häromdagen kom jag fram till att det jag gillar bäst är den tradition Madde och jag själva har skapat oss: Skänninge Marknad. Att ströva runt i Skänninge, titta på allt man inte behöver, allt man inte vill ha och framförallt allt man inte har råd med, prata om allt och inget, köpa mellanmål på Östensons, kanske stöta på gamla FU:are eller till och med någon lärare, och sedan avsluta med att åka vår favoritkarusell och köpa fryst frukt doppad i choklad. Jag skulle kunna flyga till Sverige första veckan i augusti varje år i resten av mitt liv bara för att få gå på Skänninge Marknad med Madde. Räknas inte Skänninge Marknad som en högtid? Vimmerby Marknad räknas som en, för alla som bor i Vimmerby... Då borde ju Skänninge Marknad vara årets höjdpunkt i hela Östergötland. Och snart är vi där igen, Madde. Jag längtar.

 

 

Tack för mig, mina vänner. Någon som har en ny lista jag kan göra? Det här gick ju rätt bra.

Först tänkte jag naturligtvis på Hem Till Midgård, eftersom Caddy och jag avverkade båda säsongerna under första månaden hon bodde här. Men Hem Till Midgård blir lätt för mycket, med alla barnsliga skämt och all underhållningsbrutalitet. Nej, min favoritserie är och förblir c/o Segemyhr.

 

c/o Segemyhr handlar om fyra starka personligheter som delar på en lägenhet i Stockholm. Det är Fredrik Segemyhr, som äger lägenheten precis som titeln antyder, hans flickvän Cilla, hans gamla kompis Jan-Olof och den något yngre Anton.

Fredrik Segemyhr har ett toppjobb som civilekonom eller något liknande inom kategorin Otäckt, men blir i seriens första avsnitt arbetslös. Detta försöker han sedan ändra på under fem säsonger, utan resultat. Fredrik är snobbig, egocentrisk och har totalt förvriden verklighetsuppfattning, inte minst om sig själv. Caddy och jag har satt en hel del olika neorotiska diagnoser på honom genom avsnittens gång, paranoid personlighetsstörning och hypokondri är bara två av dem, och någon gång under femte säsongen kom vi fram till att han borde spärras in någonstans.

Cilla, Fredriks flickvän, jobbar som sjuksköterska och är betydligt stabilare. Hon ger sken av att vara en ganska trevlig person och den mest "normala" i lägenheten, men när hon en dag blir befodrad visar hon sig vara en riktigt läskig bitch med sjukligt storhetsvansinne och kontrollbehov som totalt försöker ta över på jobbet.

Jan-Olof, Fredriks gamla kompis, är i femtioårsåldern och verkar aldrig ha haft ett ordentligt jobb. Han försörjer sig på diverse ströjobb och skumma projekt, annars tänker han mest på sex och försöker förföra det mesta av kvinnligt kön som kommer i hans väg.

Anton är typ 28, kör taxi och bor inneboende hos Fredrik bara för att han inte står ut med att bo hemma hos sin mamma och inte har råd med något eget boende. Eftersom Fredrik är arbetslös och behöver alla pengar han kan få har han inget annat val än att låta Anton fortsätta hyra i hans lägenhet. Anton är fruktansvärt osäker och osjälvständig och de övriga i lägenheten får ofta agera som hans föräldrar.

 

Det Caddy och jag gillade med c/o Segemyhr, förutom att det var vansinnigt roligt att följa när dessa mer eller mindre hopplösa karaktärer skulle försöka få ihop sina vardagsliv, var att vi kände oss vansinnigt NORMALA och LYCKADE när vi kollade. Det var helt enkelt omöjligt att vara lika sjuk i huvudet, sorglig och misslyckad som Fredrik Segemyhr.

Vi övervägde faktiskt att köpa boxen med alla säsonger ett tag, men av ren snålhet kollade vi på YouTube istället. Vi skulle ha köpt boxen. Alla säsonger ligger inte på YouTube, så någonstans finns en massa c/o Segemyhr-avsnitt som vi inte kommer åt. Vi har sett alla avsnitt som ligger på YouTube. Buhuhuhu. Jag saknar c/o Segemyhr.

Jag brukar vara expert på ledsna låtar, så jag tänkte att det här skulle bli ett svårt val. Men eftersom jag nu har börjat lyssna så mycket på Evanescence så får det bli den här:

 

 

Playground school bell rings again
Rain clouds come to play again
Has no one told you she's not breathing?
Hello, I am your mind giving you someone to talk to
Hello

If I smile and don't believe
Soon I know I'll wake from this dream
Don't try to fix me, I'm not broken
Hello I am the lie living for you so you can hide
Don't cry

Suddenly I know I'm not sleeping
Hello, I'm still here
All that's left of yesterday

Amy Lee, som är sångerska i Evanescence och som jag brukar kalla The Fallen Angel, skrev den här till sin lillasyster som aldrig blev äldre än tre år. Det är verkligen rörande.

"Hi there, pretty girl. Put a smile on your face. Yeah, that's better. They were all wrong, you know that? You ARE pretty, and if the world can't see it: fuck the world!"

Nej, jag har inte världens bästa självkänsla och åren av mobbing sitter djupt. Men det hjälper faktiskt att tänka sådär. Fake it til you make it heter det ju.

 

 

Vilken fruktansvärt tråkig rubrik. Seriöst, jag somnar bara jag läser den. Det finns väl inte en enda människa som bryr sig ett skit om vad jag ÅT idag?

Caddy och jag åt frukost tillsammans vid tio-elva, framför en film som vi kom på att vi ville hinna se innan hon åker bort och är borta hela helgen. Jag åt filmjölk med flingor och hon gröt, vi delade på de tre skivorna rostat bröd som fanns kvar och hällde i oss oändligt många koppar av ett nytt te vi köpte i Vadstena igår.

Sen åkte jag in till stan och träffade Sofia en stund, och när jag vid fyra-tiden höll på att hungra ihjäl så kostade jag på mig att äta ute. Väl hemma blev jag hungrig en gång till vid åtta-halvnio (min kropp vill väl få mig att äta tre mål mat om dagen, även om jag av ekonomiska skäl försöker få ner det till två med hjälp av en sen frukost), så då åt jag en tallrik havregrynsgröt. Med äppelmos.

 

Så, nu har vi det överstökat. För att inte tråka ihjäl er så får jag väl berätta om igår istället:

 

Caddy och jag skulle till Vadstena på teater. Jag visste inte mer än att den hette "Stormen" och var av Shakespeare, men såg fram emot det hela väldigt mycket.

Vi bredde mackor som vi packade ner, tillsammans med filtar, jackor, extra tröjor, äpplen, kex och tevatten. Tidsoptimister som vi är kom vi iväg alldeles för sent, och cyklade därför i ilfart ner till stationen för att inte missa pendeltåget till Mjölby. Väl nere på stationen, två minuter innan tåget gick, så hittade jag inte mina nycklar när jag skulle låsa cykeln. I brist på bättre lösning låste jag den med det bärbara låset och tänkte att den får väl stå på resecentrum tills jag hittar nycklarna. Sen sprang vi som idioter och hann ombord på pendeltåget en halv minut innan det gick. Vid det här laget hade jag riktig panik över mina nycklar och målade upp det ena senariot värre än det andra: de kanske ramlade ur min väska och nu ligger på uppfarten, de kanske sitter kvar i dörren, någon kanske tar dem och försvinner för evigt så att jag får bekosta att min hyresvärd ska byta lås på alla fyra ställen jag har nycklar till, någon kanske tar nycklarna och går in i huset och snor alla våra saker...
Så där höll jag på enda tills jag, på bussen från Mjölby till Vadstena, fick tag på min hyresvärds man som helt lugnt meddelade att mina nycklar satt kvar i dörren till cykelförrådet och att hans fru hade tagit in dem. Det kändes som om all världens bekymmer just flugit sin kos. Och jag lovar er, mina kära läsare, att jag aldrig mer ska tappa bort mina nycklar.

 

Vadstena Station bestod av ett stationshus och en busskur. Vi hade gott om tid på oss, så vi gick in i en hel del mysiga affärer . Framförallt en teaffär där vi luktade på varenda te som fanns och sen slutligen bestämde oss för att köpa varsin sort.

Väl utanför slottet gjorde vi bort oss ganska ordentligt två gånger. Bron över vallgraven för uppfälld för att någon båt körde förbi, så vi fick stå och vänta en stund. På andra sidan vallgraven såg vi en flicka med en pytteliten  hund i famnen. Den var så pytteliten att vi inte kunde låta bli att kommentera detta, så vi viskade "är det där en hund eller ett marsvin?", "om den är så där liten kan man ju lika gärna ha en katt" och liknande. Lite försent insåg vi att mannen som stod precis framför oss, för övrigt tillsammans med två välvuxna hundar, troligen var flickans pappa och att han högst troligen även hörde oss.

Sen, när bron väl var nerfäld, kom en gubbe och öppnad grinden som var stängd när bron var uppfälld för att hindra folk från att ramla i vallgraven. Caddy viskade till mig:
"Tänk vilket kul jobb han måste ha. Öppna grinden, vänta tjugo minuter, stänga grinden, vänta tjugo minuter till, öppna grinden igen..."
Vi skrattade gott åt det. Lite försent insåg jag att gubben i fråga gick bakom oss...

 

Vi hade väntat oss att teatern skulle vara utomhus, därav filtarna och allt annat vi släpat med, men så var inte fallet. Pjäsen "Stormen" utspelade sig på en öde ö, alltså var scenen fylld av sand. I sanden låg saker som plasttallrikar, en badanka, en gammal telefonlur och en docka från Family Guy. Denna blandning av gammalt och nytt genomsyrade hela pjäsen. En av huvudpersonerna hade rosa Converse på sig, en annan använde lite väl moderna ord. Det var även musiker inblandade, klädda som grå andar med instrument, så vi bjöds på en hel del musik. Det mest oförglömliga var när två av karaktärerna förlovade sig och musikerna började spela en melodi som lät egendomligt bekant. Precis när jag började fundera på vart jag tidigare hört den så brast huvudkaraktären ut i:
"Kärleken
Detta under, detta mirakel
Och är mäktigare än allting annat på denna jord
Kärleken
Ett enda vapen, mäktigare än allting annat
Kärleken
Vilken kraft
Världens första och största atombomb är kärleken
Detta under, detta mirakel
Nu skjuter vi iväg pilarna!"

Jag lovar, Caddy och jag trodde aldrig att vi skulle kunna sluta skratta. Vi vek oss dubbla, skrattade så att vi tjöt. Det var så totalt oväntat och felplacerat och ändå så rätt. Efteråt hade vi för övrigt mest roligt åt att fundera över vem som kom på idén att blanda in Björn Ranelid, och mest av allt hur de andra i gruppen reagerade på idén. Om de också började tjuta av skratt och tyckte det var klockrent eller om de utbrast saker som "Du är inte klok!", "Det skulle förstöra hela pjäsen!", och "Shakespeare skulle vända sig i sin grav!".

 

I pausen hade vi picknick på en brunn ute på borggården. Slutet på pjäsen var en intressant vändning, eftersom det kunde tolkas som att huvudpersonen egentligen var psykiskt sjuk och att hela pjäsen utspelat sig inuti hans huvud. Så tolkade i alla fall Caddy och jag det, och vi tyckte det var väldigt intressant.

Sen blev det snabbt mindre intressant: nästa buss gick om fyrtio minuter, och den gick till Motala. Väl där skulle vi vara tvungna att leta upp ännu en buss som skulle ta en timme på sig att föra oss till Linköping. Lyckligtvis var i alla fall stationshuset öppet, så vi satte oss där inne och längtade efter te. Det fanns vatten inne på en gratis toalett samt ett eluttag mittemot oss, och te hade vi ju med oss, så det enda som saknades var en vattenkokare. Vi kom fram till att jag borde börja bära med mig en sådan vart jag än ska.

   Sen kom äntligen bussen, och vi satt på den och tyckte synd om oss själva ända tills vi var framme i Motala. Väl där tyckte vi ännu mer synd om oss själva. Efter klassfesten i tvåan lovade jag mig själv att aldrig mer sätta min fot i Motala, men där var jag nu alltså. Tack och lov behövde vi bara stå där i tio minuter innan bussen hem till Linköping kom. Caddy cyklade hem från stationen, men min cykel stod ju där den stod och nycklarna var hemma. Så jag tog bussen. Jag hämtade för övrigt min cykel på resecentrum idag och den stod kvar, helt oskadd, så slipper ni fråga om det.

 

Så ja, om ni tycker om att gå på teater så kan jag rekommendera er att åka till Vadstena, för den här versionen av "Stormen" är klart sevärd.

Jag skulle ha träffat Jossie och Maddelyn. Det blev inställt men jag cyklade ändå in till stan, drev runt lite och bestämde mig för att skjuta upp ett ärende jag borde uträtta. Istället gick jag ner till Stångån och promenerade längst med den. Lyssnade på musik, mest på Evanescence. Amy Lee sjunger som en fallen ängel. Tänkte enkla tankar, dagdrömde om fåniga saker. Tills jag gick förbi den delen av ån jag såg genom fönstret när vi var hemma hos Martina, då började jag tänka på henne.
Om jag bara råkar gå förbi hennes hus. Hon kanske är hemma. Hon kanske ser mig gå förbi. Vi kanske kan prata en stund...

Jag saknade henne som man saknar en vän. Men jag ville inte svänga av, ville avsluta min runda. Det är så vackert vid Stångån, så rogivande. Så jag gick vidare, över den första bron och över på andra sidan. Blåsorna på mina fötter (från ett annat äventyr med obekväma skor fulla av småsten) hade spruckit och ibland gjorde det fruktansvärt ont, men jag kämpade på medan Amy Lee sjöng sina änglasånger i mina hörlurar och till slut kom jag tillbaka till bron där jag börjat. Där satt en skylt från något gym eller liknande, man kunde springa deras motionsspår på tid och sen räkna ut sitt hälsotillstånd med tabellerna på skylten. Jag stirrade på skylten med skräckblandad fascination, försökte se om det någonstans mellan tabellerna framgick ens var detta motionsspår började, medan jag funderade på om jag ändå inte skulle råka gå förbi Martinas hus på väg tillbaka till stan.
Jag kommer ångra mig mer om jag inte gör det. Efteråt kan jag väl gå och ta en glass eller nått och sen cykla hem...
Någonstans där dök Martina upp bakom mig, med cykel och allt. Som stigen ur mina tankar. Jag blev så häpen att jag drog ut hörlurarna utan att ens stänga av musiken. Kramade henne medan hon fortfarande satt på cykeln. Hon var lika glad att se mig som jag var att få träffa henne.

   Vi pratade en stund, om allt möjligt. Jag berättade att jag ska grilla med mina kompisar från skolan nu i helgen, själv ville hon inte ha något med sina kollegor att göra överhuvudtaget under semestern. Hon frågade om Brighton, jag berättade att jag ska gå på folkhögskola ett år och sen stanna kvar och försöka hitta ett jobb.
"Det kommer gå jättebra, det är jättelätt att få jobb i Brighton! Vart som helst! Och vem vet, du kanske träffar en söt liten engelsman och blir kvar där för evigt?"
Det var lika lite omöjligt i hennes värld som i min. Trots allt gjorde hon ju själv samma sak en gång, fast han tog med henne till Sverige.

"Jag har tänkt tanken." svarade jag och log. Jag kunde ju inte säga "det är precis vad jag har planerat".

Hon fick mig att lova att inte förlora kontaken med henne och de andra lärarna, något jag redan lovat mig själv. Samt att, varje gång jag besöker Sverige, ta med en hjärtformad sten till henne eftersom hon samlar på sådana. Att jag dessutom redan, vid ett annat tillfälle för ganska länge sen, lovat att skicka ett vykort till henne när jag kommer till Brighton verkade hon ha glömt så jag påminde henne. Vi kramades en gång till och när hon cyklade iväg stod jag kvar en stund och såg efter henne. Satte in hörlurarna igen och bytte till en spellista med 90-talspop (Evanescence spelar mörk och dramatisk hårdrock vilket passar till de flesta sinnesstämningar, utom just sån där fånig rosabubblig lycka). Efter att ha ätit upp min glass började jag dock längta efter Amy Lees änglaröst igen och bytte tillbaka. Satte mig på cykeln hem och konstaterade att det ändå blivit en väldigt fin dag.

 

Har vi inte redan gått igenom det här i alla tidigare blogginlägg?

Jag drömmer om England, om ett hus vid havet där jag kan skriva en massa böcker.

Jag drömmer om att resa resa resa: till Skottland med Caddy, till Turkiet med Caddy, till södra USA med Sofia... Jag börjar faktiskt komma över det där stora hatet mot USA. Men anledningen till att jag vill åka dit är en enda och hon heter Shannon French. Shannon är min själsliga syster, hon bor i Lousiana och dit ska jag åka en vacker dag. Det har jag lovat henne. Hon fyllde tjugo i april och då skickade jag ett födelsedagskort till henne. Det tog lite längre tid än vad jag hade räknat med att få det över atlanten, så hon fick det en vecka efter sin födelsedag, men hon blev ändå överlycklig. Berättade att hon skrattade och grät om vartannat när hon läste det. Det var en jättehäftig känsla, att den amerikanska tjejen jag pratat med på Facebook faktiskt finns där på andra sidan atlanten och att det gick att nå henne med det där födelsedagskortet.

Jag fyllde år någon månad senare och då var hon inte sen att skicka ett kort till mig. Jag började nästan gråta också när jag läste det, för det var en liten bit av henne. Ett gult kuvert, hennes hansstil, en amerikansk poststämpel, ett frimärke med Frihetsgudinnan och en massa vackra ord om att vi är systrar.

 

Okej, det var drömmarna. Mål vet jag inte precis om jag har några. Eller på vilket sätt de skiljer sig från drömmarna.

Och önskningar. Är det nu jag ska le fånigt och säga "World Peace"? Ja, visst vore det fint med fred på jorden, men jag tror tyvärr att det är totalt omöjligt oavsett hur mycket det önskas. Vi är alla bara människor och det kommer alltid att finnas några som bråkar om någonting.

Nej, då önskar jag mig hellre ett hus vid havet. Det är i alla fall inte totalt omöjligt.