The magic can begin

Vilken fruktansvärt tråkig rubrik. Seriöst, jag somnar bara jag läser den. Det finns väl inte en enda människa som bryr sig ett skit om vad jag ÅT idag?

Caddy och jag åt frukost tillsammans vid tio-elva, framför en film som vi kom på att vi ville hinna se innan hon åker bort och är borta hela helgen. Jag åt filmjölk med flingor och hon gröt, vi delade på de tre skivorna rostat bröd som fanns kvar och hällde i oss oändligt många koppar av ett nytt te vi köpte i Vadstena igår.

Sen åkte jag in till stan och träffade Sofia en stund, och när jag vid fyra-tiden höll på att hungra ihjäl så kostade jag på mig att äta ute. Väl hemma blev jag hungrig en gång till vid åtta-halvnio (min kropp vill väl få mig att äta tre mål mat om dagen, även om jag av ekonomiska skäl försöker få ner det till två med hjälp av en sen frukost), så då åt jag en tallrik havregrynsgröt. Med äppelmos.

 

Så, nu har vi det överstökat. För att inte tråka ihjäl er så får jag väl berätta om igår istället:

 

Caddy och jag skulle till Vadstena på teater. Jag visste inte mer än att den hette "Stormen" och var av Shakespeare, men såg fram emot det hela väldigt mycket.

Vi bredde mackor som vi packade ner, tillsammans med filtar, jackor, extra tröjor, äpplen, kex och tevatten. Tidsoptimister som vi är kom vi iväg alldeles för sent, och cyklade därför i ilfart ner till stationen för att inte missa pendeltåget till Mjölby. Väl nere på stationen, två minuter innan tåget gick, så hittade jag inte mina nycklar när jag skulle låsa cykeln. I brist på bättre lösning låste jag den med det bärbara låset och tänkte att den får väl stå på resecentrum tills jag hittar nycklarna. Sen sprang vi som idioter och hann ombord på pendeltåget en halv minut innan det gick. Vid det här laget hade jag riktig panik över mina nycklar och målade upp det ena senariot värre än det andra: de kanske ramlade ur min väska och nu ligger på uppfarten, de kanske sitter kvar i dörren, någon kanske tar dem och försvinner för evigt så att jag får bekosta att min hyresvärd ska byta lås på alla fyra ställen jag har nycklar till, någon kanske tar nycklarna och går in i huset och snor alla våra saker...
Så där höll jag på enda tills jag, på bussen från Mjölby till Vadstena, fick tag på min hyresvärds man som helt lugnt meddelade att mina nycklar satt kvar i dörren till cykelförrådet och att hans fru hade tagit in dem. Det kändes som om all världens bekymmer just flugit sin kos. Och jag lovar er, mina kära läsare, att jag aldrig mer ska tappa bort mina nycklar.

 

Vadstena Station bestod av ett stationshus och en busskur. Vi hade gott om tid på oss, så vi gick in i en hel del mysiga affärer . Framförallt en teaffär där vi luktade på varenda te som fanns och sen slutligen bestämde oss för att köpa varsin sort.

Väl utanför slottet gjorde vi bort oss ganska ordentligt två gånger. Bron över vallgraven för uppfälld för att någon båt körde förbi, så vi fick stå och vänta en stund. På andra sidan vallgraven såg vi en flicka med en pytteliten  hund i famnen. Den var så pytteliten att vi inte kunde låta bli att kommentera detta, så vi viskade "är det där en hund eller ett marsvin?", "om den är så där liten kan man ju lika gärna ha en katt" och liknande. Lite försent insåg vi att mannen som stod precis framför oss, för övrigt tillsammans med två välvuxna hundar, troligen var flickans pappa och att han högst troligen även hörde oss.

Sen, när bron väl var nerfäld, kom en gubbe och öppnad grinden som var stängd när bron var uppfälld för att hindra folk från att ramla i vallgraven. Caddy viskade till mig:
"Tänk vilket kul jobb han måste ha. Öppna grinden, vänta tjugo minuter, stänga grinden, vänta tjugo minuter till, öppna grinden igen..."
Vi skrattade gott åt det. Lite försent insåg jag att gubben i fråga gick bakom oss...

 

Vi hade väntat oss att teatern skulle vara utomhus, därav filtarna och allt annat vi släpat med, men så var inte fallet. Pjäsen "Stormen" utspelade sig på en öde ö, alltså var scenen fylld av sand. I sanden låg saker som plasttallrikar, en badanka, en gammal telefonlur och en docka från Family Guy. Denna blandning av gammalt och nytt genomsyrade hela pjäsen. En av huvudpersonerna hade rosa Converse på sig, en annan använde lite väl moderna ord. Det var även musiker inblandade, klädda som grå andar med instrument, så vi bjöds på en hel del musik. Det mest oförglömliga var när två av karaktärerna förlovade sig och musikerna började spela en melodi som lät egendomligt bekant. Precis när jag började fundera på vart jag tidigare hört den så brast huvudkaraktären ut i:
"Kärleken
Detta under, detta mirakel
Och är mäktigare än allting annat på denna jord
Kärleken
Ett enda vapen, mäktigare än allting annat
Kärleken
Vilken kraft
Världens första och största atombomb är kärleken
Detta under, detta mirakel
Nu skjuter vi iväg pilarna!"

Jag lovar, Caddy och jag trodde aldrig att vi skulle kunna sluta skratta. Vi vek oss dubbla, skrattade så att vi tjöt. Det var så totalt oväntat och felplacerat och ändå så rätt. Efteråt hade vi för övrigt mest roligt åt att fundera över vem som kom på idén att blanda in Björn Ranelid, och mest av allt hur de andra i gruppen reagerade på idén. Om de också började tjuta av skratt och tyckte det var klockrent eller om de utbrast saker som "Du är inte klok!", "Det skulle förstöra hela pjäsen!", och "Shakespeare skulle vända sig i sin grav!".

 

I pausen hade vi picknick på en brunn ute på borggården. Slutet på pjäsen var en intressant vändning, eftersom det kunde tolkas som att huvudpersonen egentligen var psykiskt sjuk och att hela pjäsen utspelat sig inuti hans huvud. Så tolkade i alla fall Caddy och jag det, och vi tyckte det var väldigt intressant.

Sen blev det snabbt mindre intressant: nästa buss gick om fyrtio minuter, och den gick till Motala. Väl där skulle vi vara tvungna att leta upp ännu en buss som skulle ta en timme på sig att föra oss till Linköping. Lyckligtvis var i alla fall stationshuset öppet, så vi satte oss där inne och längtade efter te. Det fanns vatten inne på en gratis toalett samt ett eluttag mittemot oss, och te hade vi ju med oss, så det enda som saknades var en vattenkokare. Vi kom fram till att jag borde börja bära med mig en sådan vart jag än ska.

   Sen kom äntligen bussen, och vi satt på den och tyckte synd om oss själva ända tills vi var framme i Motala. Väl där tyckte vi ännu mer synd om oss själva. Efter klassfesten i tvåan lovade jag mig själv att aldrig mer sätta min fot i Motala, men där var jag nu alltså. Tack och lov behövde vi bara stå där i tio minuter innan bussen hem till Linköping kom. Caddy cyklade hem från stationen, men min cykel stod ju där den stod och nycklarna var hemma. Så jag tog bussen. Jag hämtade för övrigt min cykel på resecentrum idag och den stod kvar, helt oskadd, så slipper ni fråga om det.

 

Så ja, om ni tycker om att gå på teater så kan jag rekommendera er att åka till Vadstena, för den här versionen av "Stormen" är klart sevärd.