The magic can begin

Jag ska börja med att förtydliga att jag inte hade en aning om vad som väntade mig när jag anmälde mig till den här resan. Det hade ju tidigare varit tal om en resa till Paris, och samma organisation som ordnade den ordande även en massa andra. Någon människa på min skola satte upp ett plakat med alla resor de ordnade. Jag både älskade och hatade denna någon; älskade eftersom jag ville åka på dem alla och hatade av samma anledning, för gratis var det inte. Men det var ändå mycket billigare än vad det någonsin skulle vara att ta sig till någon av destinationerna på egen hand, och jag visste att jag borde passa på. Så jag sa åt mig själv att välja EN av resorna till att börja med, och då var det ju Skottland jag helst ville åka till. Skottland ropade mitt namn. Så jag gick in till rektor Anna (underbar kvinna, förresten, mycket snäll och hjälpsam och omtänksam) och bad henne boka in mig på en Skottlandsresa snabbt, innan jag ändrade mig och insåg att det var för dyrt.
Det pratades om ett slott och något om whisky. Annars visste jag ingenting.

Samling på Brighton Station bredvid WH Smith. Bussen går nio, var där minst en halvtimme innan, stod det på biljetten jag fick av Anna.  Jag var där en och en halv timme innan.
Stationen låg bara två busshållsplatser från Churchill Square, men jag hade ingen aning om åt vilket håll så jag tog bussen därifrån. Jag har bara varit på stationen i Brighton en gång tidigare, och det var för en månad sen när jag kom hit och tillsammans med mina svenskar hoppade av ett pendeltåg och in i en taxi. Det var med andra ord ett väldigt kort besök. Nu fick jag tillfälle att ta en närmare titt på stationen. Jag tyckte om den, den gav en väldigt internationell känsla.
Fast det var kallt, mörkt och jag var väldigt nervös. Vilsen, liksom. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig och även om jag aldrig undrade vad jag hade gett mig in på så kände jag mig lite rädd och osäker där på stationen.
”Jag önskar att du var här med mig” skrev jag i ett sms till Ida. Nämnd Ida ringde genast upp mig och berättade för mig att jag är världens bästa vän, att alla på skolan älskar mig, att alla på den här resan kommer älska mig också och att allting kommer gå jättebra. Du anar inte hur mycket bättre allting kändes efter det, Ida.
   Klockan nio dök det upp en brittisk kvinna som viftade med en UK Study Tour-skylt, prickade av mig och resten av gruppen (som jag hade lyckats lokalisera till slut) på en lista och berättade att bussen var lite försenad. Kvinnan hette Jo, var vår guide och reseledare och jag tyckte om henne direkt. Hon var trevlig, väldigt rolig, lätt att prata med och tilltalade oss alla med Lovely. Inte förrän hon kom började jag slappna av. Jag var på rätt plats, med rätt människor, jag hade med mig rätt saker och nu var det bara att vänta på bussen.
Vi skulle passa på att gå på toa innan vi gick på bussen, sa Jo. Toan på bussen skulle vi helst använda så lite som möjligt, för den rymde en begränsad mängd och vi skulle behöva ha med den hem igen.
Jag följde med Jo och gick på toa på stationen. Med oss var också en tjej som jag tack vare detta toabesök började prata med. Hon hette Michelli (det stavas inte alls så men jag tänker stava det som hon uttalade det) och var från Brasilien. Hennes engelska var sådär, men hon var väldigt gullig och jag gillade henne.
   Eftersom jag inte visste så mycket om resan jag skulle på så visste jag inte heller vad jag skulle vänta mig. Men en sak hade jag väntat mig: att upptäcka Skottland själv eftersom jag inte hade med mig någon jag kände. Vilka mer än jag åker på sådana här resor själva? Det skulle vara jag och sen de andra i olika grupper, jag var inställd på det och hade inget emot det.
Jag kunde inte haft mer fel. Det var MASSOR av folk som inte hade med sig någon de kände. Jag fick jättemånga nya vänner.
   Michelli var den första. Eftersom vi gillade varandra och båda var där ensamma så satte vi oss bredvid varandra på bussen. Längst fram till höger, precis bakom föraren (höger från där vi satt alltså, allting blir tvärtom med vänstertrafik), med Jo antingen på andra sidan mittgången eller nere bredvid föraren. Alltid tillräckligt nära för att prata med. Det var den bästa platsen i hela bussen.
   Halv tio lämnade vi Brighton, vid gott mod trots att vi nu hade fått klart för oss att vi skulle vara framme i Edinburgh klockan halv nio nästa morgon och befinna oss på bussen till dess. Michelli och jag pratade om våra olika hemländer och våra syskon. Hon hade en tvillingsyster, med ett namn som rimmade på hennes. Jag tänkte fråga om de var enäggstvillingar, men sen insåg jag att även om jag lyckades komma på ordet för enäggstvillingar så skulle Michelli troligen inte förstå det. Jag hade just bestämt mig för att istället fråga om de var lika, när Michelli svarade på frågan innan jag ställt den:
”Hon ser precis ut som mig.” sa hon stolt. Några dagar senare visade hon mig en bild på henne och hennes syster och bad mig peka ut henne. Jag chansade på en av dem och det var hennes syster. De kan inte vara något annat än enäggstvillingar, de var identiska. Jag föreställde mig hur jobbigt det måste vara att vara så långt bort från någon man står så nära.

Vi stannade i London och plockade upp fler resenärer, och även på Heathrow i London.  Vi gjorde ett kort stopp på tio minuter för att gå på toa, på den typ av shoppingcenterliknande byggnad som jag bara har sett utmed motorvägarna i Storbritannien och Tyskland. Där finns oftast ett WH Smith (WH Smith säljer godis, böcker, leksaker och ibland CD-skivor, det stora WH Smith inne i Brighton har även ett postkontor), ett Starbucks eller Costa Coffe, någon typ av snabbmatsställe och tillräckligt många toaletter för att aldrig behöva stå i kö.
Jag vet inte riktigt hur jag ska benämna detta ställe. Rastplats? Även om det får mig att tänka på ett picknickbord och en gräsmatta så är det nog det närmaste jag kommer.
   I alla fall: några timmar senare stannade vi på ett annat sådant ställe som nästan såg exakt likadant ut som det förra. Klockan var mycket, bortåt tolv eller halv ett, men Jo förklarade att vi var tvungna att lämna bussen i fyrtio minuter.  Det var ett… gaah, förlåt men jag kommer verkligen inte på hur man översätter legal requirement. I alla fall var det lag på att busschauffören skulle ha fyrtio minuters rast och att alla måste lämna bussen.
”Jag vet att det är sent och att ni vill sova, men ni måste tyvärr.”
    Jag och Michelli gick till Costa Coffe. Min första tanke var förstås en kopp te, men sen insåg jag att jag kommer behöva all sömn jag kan få och därför borde undvika allt med koffein. Jag köpte varm choklad, för jag höll på att frysa ihjäl på den där bussen och var tvungen att ha NÅGOT varmt, en macka mer för att jag BORDE än för att jag faktiskt var hungrig, och någon typ av chokladkaka.
Jag föreberedde en £5-sedel.
”£9.67, please.”
Inte få en hjärtattack nu, Lilly, byt bara lugnt ut £5-sedeln mot en £10-sedel och se glad ut.
Naturligtvis var priserna skyhöga; precis som Pressbyrån på tågstationen i Linköping eller caféet på Skavsta så hade de ingen som helst konkurrens. Jag tinade i alla fall upp något, och vaknade till betydligt. Vilket kanske inte var så bra egentligen, för när vi återände till bussen var det dags att sova.
”Nu ska vi släcka alla lampor och sätta på värmen. Luta er tillbaka, gör det så bekvämt för er som möjligt och försök sova lite. Nästan gång jag väcker er kommer vi vara i Skottland.” sa Jo i sin mikrofon.
Jag kände mig plötsligt klarvaken och studerade natten utanför fönstret. Men någon gång runt halv fyra gav min kropp upp och jag sov i några timmar.

För er som aldrig tillbringat natten på en buss så kan jag säga att det är inget jag rekommenderar. Det blir ALDRIG bekvämt. Och även om man alltid somnar tillslut, jag vet av erfarenhet att är man tillräckligt utmattad så kan man sova under vilka förhållanden som helst, så vaknar man ganska fort igen av att det är så obekvämt. Jag sov en stund bakåtlutad, med ryggen mot ryggstödet. Ytterligare en stund framåtlutad, med huvudet i handen och armbågen mot mitt ben. Det fanns inte en enda millimeter av min rumpa som inte gjorde ont att sitta på.
Men sov gjorde jag, och vaknade till ordentligt först när vi svängde in på ännu en rastplats.
”God morgon, nu är vi i Skottland.”
Klockan var kanske halv sju. Jag hade suttit på samma buss sen klockan halv tio dagen före, sovit två eller max tre timmar på bussen och knappt vaknat till ordentligt.  Och allt jag fick fram, när jag tittade ut genom fönstret och såg de skotska bergen insvepta i morgondimma, var ett svagt och smått euforiskt:
”It’s so beautiful…”
”It is, darling.” bekräftade Jo. Hon lärde sig mitt namn väldigt fort, inte minst på grund av min ständiga entusiasm, men jag föredrog nästan att bli kallad Darling eller Lovely.
   Stapplande och halvsovande tog vi oss ur bussen. Det var bitande kallt, så totalt annorlunda mot det milda klimatet i södra England, och frosten lyste vit på både buskar och gräs. Rastplatsen såg dock fortfarande likadan ut som de två tidigare, förutom att alla pratade skotsk engelska. Skotsk engelska finns i alla nyanser, från lite annorlunda uttal till något som låter som ett annat språk med många låneord från engelskan. Jag tycker det är väldigt vackert i vilket fall, men ibland var det väldigt svårt att förstå.
   Vi åt frukost. Det fanns lite av varje men jag kände inte direkt för att prova några skotska specialiteter så tidigt på morgonen utan valde saker som jag kände mig trygg med; en rostad macka med bacon och tomatsås (låter som en helskum kombination men det var riktigt gott), en liten yoghurt (jag älskade att äta yoghurt till frukost när jag bodde i Sverige och har saknat det i England, så jag blev mycket lycklig när det plötsligt fanns yoghurt till frukost) och en kopp te. Så stor som möjligt, bad jag.
   Efter frukost tog jag min ryggsäck och låste in mig på toaletten. Tro mig, livet kändes faktiskt lättare efter att ha tvättat ansiktet, borstat håret och tänderna och inte minst bytt om till något jag inte sovit på en buss i.
Färden fortsatte och jag hade gärna sovit lite till, men det skotska landskapet var nog för att hålla mig klarvaken. Böljande gröna kullar, grå berg insvepta i dimma… Jag lovar, det var som en annan värld. En överväldigande vacker sagovärld.
   Just när jag nästan hade slumrat till var vi framme i Edinburgh. Jag började uttala det på skotsk engelska när jag var där och tänker nu lära er att göra det samma. Det uttalas ”Edin-brah”.
   Vi lämnade bussen (jag saknade den inte direkt efter alla oändliga timmar jag tillbringat på den) och rörde oss inåt den skotska huvudstaden. Vårt första stopp var en kulle med monument. De gillar monument i Edinburgh (Edin-Brah), kom jag fram till. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hälften av dem symboliserade. Men Michelli bad mig ta kort på henne tillsamman med dem alla, Michelli ville har kort på sig själv tillsammans med allt. Jag älskar att ta turistiga bilder men har inget direkt behov av att själv vara med på dem, men hon fick mig i alla fall att fotas tillsammans med några av monumenten och sevärdheterna i Skottland. Och jag är glad över det, för det är på det hela taget ganska trevliga bilder.
Vi rörde oss ner från kullen med monument och in mot centrum. Jag blev alldeles till mig när jag plötsligt hörde ljudet av en säckpipa och började omedelbart försöka lokalisera personen som spelade den.
Det var en äkta skotte, i kilt och allt. Jag gav efter för min allra mest turistiga sida och bad Michelli ta ett kort på honom och mig.
Vi stötte på två till bara på väg upp till universitetet, äkta skottar med kilt och säckpipa, och Jo övertalade mig att ta kort tillsammans med en av dem också. Någonstans där tog jag även kort med henne. Hon var iförd en mycket töntig skrikigt orange reflexväst, som uppfyllde sitt syfte och såg till att vi inte tappade bort henne men även gav upphov till en hel del skämt och skratt under dagen. Jo The Tour Guide hade sovit lika dåligt som resten av oss så vi skrattade åt det mesta.
   Edinburgh (inom en mycket snar framtid kommer jag börja skriva Edin-Brah istället, inte bara för uttalets skull utan för att jag alltid stavar fel minst tre gånger innan jag får till namnet på Skottlands huvudstad) University var det vackraste universitet jag någonsin sett, det såg ut som ett slott.
”Om jag någonsin går på universitetet”, sa jag till Michelli, ”så ska jag gå på det här universitetet.” Allra mest för att det är gratis för skottar och europeiska/internationella studenter, vad det kostar att gå på universitetet i England ska vi inte gå in på.
   Slutligen kom vi fram till det riktiga slottet, vackert benäget högt över allting annat. Det kostade £16 att gå in och jag tvekade inte ens: jag SKULLE in. Jo samlade ihop våra pengar och betalade för oss, jag fick lite panik när jag plötsligt insåg att jag bara hade £15.
”Äsch, det är lugnt, du kan ge mig ett pund senare.” sa Jo. Till saken hör att jag nästan fick insistera på att betala tillbaka det där pundet.
   Slottet var ENORMT. Det fanns femhundraarton olika rum, femhundrasjutton olika utställningar och femhundranitton saker att ta kort på. Jag trodde aldrig att jag skulle komma därifrån.
Michelli hittade två andra tjejer från Brasilien, Maria och Marcella, och i sällskap med dem var en kille från Schweiz. Han hette Karl och jag pratade ganska mycket med honom, medan tjejerna pratade med varandra på sitt modersmål, portugisiska. Vi var bland annat på en utställning om skotsk krigshistoria, och vissa delar var intressanta trots att jag mest av allt gillade turistshopen. Jag köpte ett par jättefina keltiska örhängen (kelterna var Skottlands ursprungsbefolkning och de må ha varit ganska barbariska, men designa smycken det kunde de) och ett lika vackert halsband med en röd sten i. Det sades ha tillhört drottning Mary av Skottland och ropade liksom mitt namn, framförallt eftersom jag var nästan helt klädd i rött den dagen.
   När vi tittade på utsikten så såg vi hundratals människor med skotska flaggor i en park. Troligen hade de någon demonstration för självständighet den dagen, och jag kom fram till att det kan ha varit därför det var män med kilt och säckpipa överallt. Senare, på väg ner från slottet, såg jag också folk med tröjor där det stod saker som ”Scotish, not British” och ”Rebellious Scot”.
”Är inte Skottland självständigt redan?” frågade Karl. Jag kom på mig själv med att fråga mig samma sak. Varje aspekt av Skotland; klimatet, språket, temperaturen, landskapet och till och med sedlarna, upptäckte jag senare när jag tog ut pengar, var så totalt olikt England att det föreföll en omöjlighet att de kunde tillhöra samma land. Jag hade åkt utomlands, helt enkelt.  Det ÄR två helt olika länder, även om de officiellt tillhör Storbritannien båda två.
   När vi slutligen tog oss ut från slottet så höll vi på att hungra ihjäl alla fem. Jag hade för länge sedan gett upp min ambition om att äta billigt, så vi tog i princip första bästa restaurang.
”Det här verkar vara en överklass-restaurang.” sa Karl om stället vi hamnade på. Jag höll med men var för hungrig för att bry mig. Jag beställde för övrigt Fish&Chips, som har blivit min nya favoriträtt, och kände mig fruktansvärt engelsk. Britter provar väldigt sällan nya saker när de åker utomlands, har jag hört, utan håller sig till det de är vana vid.

Det var så fruktansvärt kallt i Edin-Brah att det slutade med att jag köpte ett par vantar. De kostade bara £5, var av bra kvalitet och jag hade faktiskt inga vantar ens i Sverige, kom jag fram till. En annan sak jag kom fram till var att jag har blivit fruktansvärt bortskämd av att bo i södra England; i Sverige hade det troligen varit så här kallt i minst en månad. När jag kom hem tittade jag på en karta och kunde bara skratta åt mig själv, för Edin-Brah ligger i höjd med Danmark. För att komma upp i kylan i Sverige hade jag behövt åka ännu längre upp, nästan hela vägen till Orkney Island allra längst upp i norra Skottland (Helen, min engelskalärare på gymnasiet, kommer därifrån).  Men det har varit sommar så länge i Brighton, det var inte förrän häromdagen som det började regna.
I vilket fall gjorde vantarna livet lite lättare. Jag köpte även en jättefin väska (jag vet inte vad det är med mig och väskor, men vart jag än är ska jag alltid köpa en väska), en liten present till Caddy (hon var i London före mig och där köpte hon en liten röd telefonkiosk till mig, nu var jag i Skottland före henne så det var inte mer än rätt) och den obligatoriska skotska vimpeln. Vi var även inne i en kyrka där man inte fick ta några foton om man inte hade köpt ett fototillstånd för £2, detta hade Karl och jag jätteroligt åt. Efter kyrkan tog jag ut pengar eftersom det var något jag var tvungen att betala, och fick en smärre chock när sedlarna såg helt annorlunda ut än i England. När jag väl hade hämtat mig från den chocken så var det så självklart att jag inte kunde fatta att jag inte tänkt på det tidigare: varför skulle skottarna ha drottningen av England på sina sedlar? Vilken skotte med självrespekt skulle gå och handla med sedlar som det står Bank of England på? Jag var helt ärligt lite förvånad över att de inte hade William Wallace på sina sedlar (mer om honom i blogginlägg 2).
Jag gillade Skottlands sedlar mycket bättre än Englands. Jag är ju som sagt allt annat än rojalistisk, och det är fruktansvärt tröttsamt att vi i England ska ha en minst fyrtio år gammal bild på drottningen på varenda sedel. Lite fantasi, tack. Visst, det är en känd britt på baksidan av varje sedel (som till exempel Darwin på £10-sedeln, snälla byt ut honom), men på framsidan är det alltid drottningen. Jag hade ingen aning om vem mannen på de skotska sedlarna var, men han var uppenbarligen någon som betytt mycket för Skottland. Mycket mer starkt och personligt.
   Vi drev runt lite på stan innan vi äntligen rörde oss bort mot bussen. Vid det här laget var jag totalt utmattad, och allt jag kunde tänka på var sängen som väntade mig på ett hotell någonstans.
Men först blev det ett stopp vid The Forth Bridge. Jag vet inte varför den hette så, men Jo berättade att den är väldigt känd och en viktig symbol för den industriella revolutionen. Samt att de höll på att försöka måla den oändligt många gånger, men eftersom färgen bara föll av gav de till slut upp och lämnade den i sin naturliga mörkröda färg. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vilja måla den, för färgen var vacker, men skrattade ändå åt hur envisa folk kan vara.

Sen, äntligen, åkte vi till hotellet. Vi skulle bo tre och tre, och när jag och Michelli pratat lite med kinesiska Lucy på bussen så hade Jo genast placerats oss tre i samma rum.
Hotellet var mysigt, rummet hade brun heltäckningsmatta och ett litet bord med vattenkokare, tre tekoppar och några tepåsar. Värmen var också generöst påskruvad, och eftersom jag varit konstant nerkyld sedan stationen i Brighton så kändes det som om min hud glödde när jag långsamt tinade upp. Jag tyckte om känslan, jag hade börjat tvivla på om jag någonsin skulle bli varm igen.
Michelli tog en dusch, Lucy tog fram en påse bananer och bjöd mig på en. Jag lade mig på sängen och höll nästan på att somna, trots att jag hade jeans på mig och trots att lystet var tänt i taket. Jag tvingade mig upp igen, bytte om till pyjamas. Slocknade i samma sekund som Michelli släckte lyset i taket.

 

För ungefär två år sedan, när jag precis hade flyttat hemifrån upp till Linköping, så skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vardagsbetraktelser med Lilly”. Betraktelserna var att filmjölk tar slut väldigt fort, att det tar jättelång tid innan tvätt torkar, att pasta räcker i evigheter, att havregrynsgröt är den ultimata maträtten och liknande.
Nu, två år senare men lika nyinflyttad i en ny verklighet, tänker jag göra en favorit i repris: Vardagsbetraktelser från Storbritannien.

Att britter är kalla och stela är rena skitsnacket, kan jag börja med att säga. Britter är öppna, varma och fruktansvärt hjälpsamma .
När jag och Ida var i Sailsbury så frågade vi två äldre män om vägen till någonting. De var inte heller därifrån, men gjorde så gott de kunde med att gissa sig till en ungefärlig vägbeskrivning. När vi stötte på dem igen på vägen tillbaka så kände de igen oss och frågade om vi hade hittat dit.
Karen, som är administratör på skolan och bland annat ansvarig för våra värdfamiljer, kallar oss alla för Darling. Säger jag ”Hi Karen” så svarar hon med att lägga handen på min axel: ”Oh hello darling. How are you? How was your weekend?”. Karen är underbar.
Så fort min värdmamma ser mig säger hon ”Hello Lilly. You’re alright?”, för att försäkra sig om att allt är okej. ”If you don’t mind” är ett annat av hennes favorituttryck. Det kan översättas med ”om det är okej med dig” eller ”om du inte har något emot det” och sägs om det mesta. If you don’t mind kan du ställa in din disk i diskmaskinen efter frukost. If you don’t mind kan du diska för hand om diskmaskinen är på eller om allting är rent i den. If you don’t mind kan du stänga in hunden och låsa ytterdörren om du är den sista som går hemifrån på morgonen.
Ganska självklara saker i mina ögon, som jag troligen skulle gjort ändå. Men det är en del av den brittiska mentaliteten, som är helt annorlunda mot den svenska.
Ett annat bra exempel är ordet ”Sorry”. Det är, tillsammans med Please och Thank You, det viktigaste ordet i brittiskt vardagsliv. Eventuellt i hela det engelska språket. Att britter är artiga är dock ingen myt alls.
Går jag förbi postkontoret i Portslade (och det gör jag varje dag, till och från skolan) efter stängning så står det ”Sorry, we’re closed”. I Sverige kunde jag ibland stå vid en busshållsplats när det körde förbi en buss med texten ”Ej i trafik” på, vilket oftast ledde till att jag blev fruktansvärt irriterad. Det där kunde varit min buss och den kunde tagit mig hem. Varför är det inte i trafik? Vad är det för fel på skiten?
I Storbritannien står det istället ”Sorry, I’m not in service” på bussarna, vilket är ett VÄLDIGT bra exempel på den brittiska mentaliteten. Och jag kan lova att när jag ser en sådan buss så blir jag inte irriterad alls. För den har faktiskt bett om ursäkt för att den inte är i trafik. Sånt händer ibland, och det kommer säkert snart en ny buss som faktiskt är i trafik.
Tänk att ett litet ord kan göra sådan skillnad.
   Britter ber om ursäkt för allting, även saker som inte är deras fel. Jag håller på att bli precis likadan själv.  Häromveckan när jag åkte buss och som vanligt skulle upp till andra våningen så hade en kvinna ställt tre av sina fem shoppingkassar i trappan. När hon skyndade sig att flytta på dem så sa jag ”Sorry”. Förlåt att du måste flytta på dina kassar. Först senare kom jag på att jag inte borde ha ursäktat mig, det var hon som inte borde ha ställt sina kassar i trappan. Men det handlar inte om vems fel det är, vem som BORDE ursäkta sig, det handlar om ödmjukhet. Ganska ofta ber både jag och den andra personen om ursäkt och det skapar en mycket trevligare stämning än om en av oss bestämmer sig för att hålla tyst eftersom ”det är den andres fel”.

Bussarna, ja. En vacker dag kommer jag slå ihjäl mig när jag ska kliva av en brittisk buss.
Ända sedan jag var i Brighton första gången, för nästan ett år sedan, så har jag envisats med att gå upp till andra våningen varje gång jag åker buss. Gärna sitta längst fram också.  Det är röda tvåvåningsbussar i Brighton, precis som i London från min barndoms drömmar, och jag måste sitta på andra våningen så långt fram som möjligt. Annars är det liksom inte på riktigt. En ironisk grej är att när jag var i London så tänkte jag att ’nu kommer jag äntligen få se RIKTIGA röda tvåvåningsbussar’, och när jag väl såg bussarna så upptäckte jag att de såg nästan exakt likadana ut som hemma i Brighton. Haha.
I vilket fall: sitter man på andra våningen och plötsligt ska av så har man två alternativ: springa nerför trappan när bussen har stannat vid hållplatsen, med risk att inte hinna av, eller gå ner för trappan medan bussen fortfarande kör och komma ner lagom tills bussen stannar på hållplatsen. Jag vet inte vilket alternativ infödda britter kör på, brukar köra på den sistnämnda varianten. På sista tiden har jag blivit mycket bättre på att klamra mig fast i räcken och luta mig åt rätt håll när bussen rör sig, men i början trodde jag på fullaste allvar att jag skulle ramla och slå ihjäl mig.
   Att gå över gatan har dock inte blivit ett dugg mindre läskigt på dessa tre veckor. Att sitta i en buss eller bil som kör på vänster sida, svänger till vänster i rondeller och liknande vande jag mig vid ganska snabbt när jag var i England förra året, liksom att tänka omvänt i största allmänhet. Men varje gång jag ska gå över gatan håller jag andan och ber för min överlevnad. Det är vänstertrafik, det är rondeller och stora korsningar och flera filer och bilarna verkar komma från alla håll samtidigt. Det känns som om det är ett helt nytt trafiksystem jag borde lära mig. Plus att folk kör som galningar. Jag kan garantera, utan någon som helst reseach, att lagen om att stanna för fotgängare som ska gå över gatan inte existerar i något annat land än Sverige. Det var precis likadant i Frankrike, för att inte tala om Tyskland där de ännu inte har uppfunnit hastighetsbegränsningar…

En annan stor skillnad mot Sverige är priserna. Som exempel kan jag ju ta några varor från kvittot från när jag idag (igår när ni läser detta) ”storhandlade” på Tesco:
Två styck trekantiga mackor med ägg och bacon - £2.00
En styck medelstor yoghurt - £1.50
Ett medelstort paket tepåsar - £1.95
Ett 8-pack vanliga kamerabatterier, extra långt liv - £2.30
En pocketbok - £3.86
En liten låda jordgubbar - £1
En hundrafemtio grams chokladkaka - £1

Jag har som bekant inget sinne för siffror, logiskt tänkande eller matematik men jag har faktiskt kommit in i valutan pund på riktigt. Jag börjar till och med lära mig att se skillnad på olika pence-mynt.
Jag kan inte låta bli att tänka att allting hade kostat minst tio kronor mer om jag hade varit i Sverige, batterierna hade säkert kostat minst trettio kronor mer. Jag har batterier hemma (jag vet att mina föräldrar läser det här och tänker på alla batterier de skickade med mig), men min kamera slukar dem verkligen och så mycket kort som jag tar så är det bäst att vara förberedd. Dessutom ska jag ju till Skottland i morgon (idag, när detta inlägg postas), och jag betalar hellre £2.30 när jag ändå är på Tesco och storhandlar än att stå i Edinburgh utan kamerabatterier.
Angående jordgubbarna så får de mig att tänka på Sverige, och framförallt på den svenska sommaren. Jordgubbar är inte nödvändigtvis midsommar, men gräs mellan tårna, solvarm hud och vackra blommor. Jag ska inte säga att jag köpte dem av hemlängtan, för hemlängtan är helt fel ord, men det var av någon sort nostalgi. Jag ville ha något som påminde mig om mitt modersland. På engelska heter det modersland och på tyska fadersland, Caddy och jag ägnade en gång en vecka åt att störa oss på att vi inte kom ihåg vad det heter på svenska.  Sen dess säger jag modersland, för att det helt enkelt låter finare. Fosterland är så pretentiöst, högtravande och låter bara som något man ska dra ut i krig för. Modersland låter varmt, inneslutande, tryggt.

Det har knappt regnat en enda gång sedan jag kom hit, däremot är det fruktansvärt kallt inomhus. Jag fick höra att britter bara har värmen påslagen en stund på morgonen och en stund på kvällen, men jag börjar helt ärligt tvivla på att min värdfamilj NÅGONSIN har värmen på. Det är alltid kallt. Samma sak i skolan, och så fort jag eller någon av mina kurskamerater påpekar att det är kallt så skrattar våra lärare åt oss och säger ’vänta bara till vintern’. Jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot vintern.
   En annan sak jag noterat är att hur mycket jag än sover så är jag alltid jättetrött. Det är inte omöjligt att jag lägger mig vid tio eller till och med halv tio nu för tiden, något som säkerligen aldrig hände när jag bodde i Linköping, men trots det är jag aldrig utvilad när jag sedan vaknar vid halv åtta.
Folk säger att de blir trötta av att hela tiden prata engelska men just det har jag aldrig märkt av (betyder det att jag verkligen är flytande?). Vad som däremot gör mig trött är alla intryck. Alla människor, alla platser, alla upplevelser, alla delar av den nya kultur jag sakta men säkert försöker bli en del av. All entusiasm och all lycka, om ni så vill. London, i all sin överväldigande och pulserande skönhet, var totalt utmattande. Jag lovar er att någonstans i Skottland i morgon kväll/i övermorgon natt kommer en Lilly att sova väldigt gott och drömma om gröna kullar, häxor och gamla spökslott.  

Tydligen ska varje klass på skolan ordna en Social Evening med någon typ av aktivitet. Klassen Gilmoure var först ut. Deras grej var Oscarsgala. Folk kommer till skolan på kvällen i finkläder, fotas på röda mattan, minglar runt med små drinkar och salta pinnar och sen ser vi på Breakfast at Tiffany's tillsammans.

Det var ju en väldigt rolig idé och jag ville stötta mina kurskamrater, så jag gick dit även om jag inte direkt kände för det. Jag hatar att klä upp mig, jag känner mig verkligen inte bekväm i finkläder utan känner mig mest av allt som om jag låtsas vara något jag inte är. Jag är inte direk särskilt bra på att mingla heller. Dessutom hade jag en av mina dåliga dagar. Ja, jag har vissa dagar då jag känner mig ledsen utan någon som helst anledning, är helt övertygad om att ingen egentligen tycker om mig och helst av allt vill gömma mig för världen under en sten.

Men men, jag dök upp på Oscarsgalan. Mina kurskamrater var gudomligt vackra, framförallt Hana som såg ut som en japansk prinsessa. Själv var jag klädd i vardagskläder, samma som jag haft på mig under skoldagen. Jag har visserligen en jättefin kjol från Shock i Sthlm med mig, men det enda jag kände för ännu mindre än att dyka upp i jeans var att dra runt på stan och försöka hitta strumpbyxor och en topp eller liknande som passade till den. För att inte tala om smink. Tror alla vid det här laget har förstått hur hopplöst ofeminin jag är, så jag kan ju säga rakt ut: jag äger inget smink. Vid de sällsynta tillfällen jag faktiskt klär upp mig går jag till HM och köper en mascara. Att klä upp mig skulle på det hela taget bli en väldigt dyr historia, och jag kände verkligen att jag mycket hellre besöker något slott i Skottland (<3) på lördag än att förnedra mig i en massa klädaffärer.

   Jag gjorde tappra försök att mingla, men kände mig på det hela taget som en kanadagäss bland svanar (jag fastnade för den liknelsen, den var väldigt talande). Tills Steve och Bryony gick förbi, vill säga. Jag gillar verkligen Steve och Bryony och tänker på dem som mina vänner. Igår när vi var i The Pavillion samtidigt, de för att äta kvällsmat och jag för att skypa med min bror, så bjöd de mig på mackor.

Steve såg ut precis som vanligt. "Ursäkta mig alla glamourösa människor, jag ska bara gå förbi." sa han och jag blev genast på bättre humör. Bryony såg också ut som vanligt, förutom att hon hade ena armen i en mitella.

"Bryony! Vad hände med din arm?"
"Jag spelade cricket med Steve, och liksom ramlade på den. Jag trodde det skulle gå över ganska snabbt men jag kan fortfarande inte röra den."

"Oj, är du okej?"

"Jadå, jag tror bara det är en fraktura. Men jag borde nog gå till en läkare."

"Ja, det borde du verkligen göra."

Vi småpratade en stund, innan hon kom fram till att hon borde gå och hjälpa Steve med något. Då sa hon "vi ses sen" och rörde lätt vid min arm, jag tolkar det som att hon också ser det som att vi är vänner nu.

Filmen "Breakfast at Tiffany's" var för övrigt väldigt tråkig.

 

Annat kul som har hänt: jag var med Hana, Ida, Evelina, Frida, Elin och Marwa på en japansk restaurang häromdagen. Eller snarare japanskt inspirerad, var Hanas omdöme. Om ni vill ha något att skratta åt kan ni ju föreställa er hur jag, som föddes utan koordinationsförmåga, sitter och försöker äta ris med pinnar. Hana höll på att skratta ihjäl sig.

Efter det gick jag och Ida till piren, där vi hade en mycket trevlig eftermiddag. Vi började med att åka det stora Parisehjulet och utsikten var fantastisk, även om det var lite obehagligt att vara så högt upp. Det fanns också en mycket irriterande automatisk röst som upprepade samma meddelande tre gånger (om ABBA som vann Eurovision 74, hoteller som Margrete Thacher bodde på och den västra piren som en gång brann ner, sånt jag redan visste med andra ord) och en övervakningskamera. Det sistnämnda gjorde mig mycket nervös. Jag antar att jag är lite bortskämd, för i Sverige har vi väl inga kameror på offentliga platser? Inga jag någonsin har varit på, i alla fall. I Storbritannien är det kameror överallt. Helt plötsligt stöter man på en gul lapp där det står "Smile, you're on CCTV".

Naturligtvis är det bra att de har kameror i Parisehjulet, för att se till att ingenting händer, men jag blev fortfarande nervös. Och jag är glad att Ida uppmärksammade det och varnade mig, annars hade jag väl börjat prata om att spränga Houses of Parlament eller något sånt.

Efter Parisehjulet åkte vi berg- och dalbana. Berg- och dalbanan i fråga fanns längst ute på piren och hade branta nerdförsbackar och en bit där vi åkte upp- och ner. Jag och Ida klamrade oss fast vid säkerhetsbyglarna, knep ihop ögonen och skrek från botten av våra lungor. När åkturen var slut lät det:

"... VI LEVER! VI LEVER! VI LEVER! ÅH, DET DÄR VAR AMAZING! EN GÅNG TILL!"

Sen följde jag med Ida hem och höll på att aldrig komma därifrån. "Jag borde åka hem nu" sa jag gång på gång, men ville inte riktigt. Vi hade så roligt.

Det var jag och Evelina från Sverige, Bryony och Steve från Storbritannien, x antal italienska elever med lärare och så en Dan som jag aldrig riktigt förstod vad han gjorde där. Det var Cantebury och det var en mycket trevlig dag.

Bussresan till Cantebury var lite mindre seg än den till Stonehenge, för den här gången tog det bara strax under två timmar. Utsikten är dock fruktansvärt tråkig vart vi än ska, för vi hamnar liksom alltid på motorvägen upp till London (ganska logiskt eftersom vi alltid ska uppåt, åker man neråt från Brighton så hamnar man i havet) så det var två timmar av en fet tvåfilig motorväg på ena sidan och skog eller fält på den andra. Dessutom fick jag solen rakt i ögonen där jag satt, så jag blundade mest.
   När vi väl var framme så gick några i gruppen på toa. Evelina ville köpa en flaska vatten och någon liten chokladbit och jag var fruktansvärt sugen på en kopp te, så jag följde med henne in i en liten butik bredvid toaletterna.
Kvinnan i kassan frågade varifrån vi kom, Evelina svarade Sweden. Sen frågade hon mig:
”Är du gruppledaren?”
”Öh… Nej.”
”Tror du att du kan skicka gruppledaren in till mig?”
Jag fattade ingenting, men lovade att göra det.
”Bryony? Kvinnan i butiken bad mig skicka in vår gruppledare till henne.”
”Va?”
”Ja, det sa jag också…”
Senare förstod jag att kvinnan i butiken nog trodde att gruppen vi tillhörde hade bokat en guidad tur eller något sånt och att hon därför ville träffa gruppledaren. Just då fattade jag dock ingenting, men vi hade ganska roligt åt att jag uppenbarligen såg ut som en gruppledare. För övrigt hade de inget te i butiken.
   Vår första attraktion var ett… tja, jag antar att man kan kalla det museum.  Det Cantebury är känt för, och som jag faktiskt hade hört talas om innan, är The Cantebury Tales. Kort sagt kan man sammanfatta det så att uppåt trettio pilgrimer var ute och vandrade någon gång på medeltiden, på väg till Cantebury och Thomas Becketts kista. Thomas Becketts livshistoria minns jag inte riktigt, men han var någon typ av kyrklig person som mördades i en katedral. I alla fall fick väl pilgrimerna lite tråkigt på vägen, så de började berätta historier för varandra. Dessa historier blev sedan väldigt kända, under namnet The Cantebury Tales. Jag har faktiskt pratat om dem och läst i alla fall en av dem under en engelskalektion på gymnasiet.
   Tillbaka till museet: jag njöt verkligen av det. Vi delades in i mindre grupper och försågs med elektroniska saker som mest påminde om fjärrkontroller till TV-apparater av modell Äldre. Dessa ställdes in på italienska (och två på engelska, för mig och Evelina) och när vi tryckte dem mot örat hörde vi pilgrimerna berätta sina historier medan vi rörde oss mellan olika rum där både berättelserna (inte alla trettio, naturligtvis, utan några utvalda som jag tror var de mest kända) och pilgrimernas vandring illustrerades med hjälp av ljud, dockor och ljusspel på väggarna. Det var verkligen en häftig upplevelse. Färden slutade vid Thomas Becketts kista och det sista pilgrimen (gaah jag vet inte HUR många gånger jag har stavat ordet pilgrim med två M den senaste halvtimmen!) i mitt öra sa var: ”kom så går vi ut till marknaden”.
”Marknaden” var en medelstor turistshop med allt och lite till. Jag köpte ett halsband med en svart sten (den sades föra med sig ”Safe travel”, ”Understanding your destiny” och ”Overcoming fear” och jag kände att jag kunde behöva allt detta. Dessutom var den jättefin, jag tyckte verkligen om den) och, naturligtvis, en bok med The Cantebury Tales. Det fanns cirka tio olika varianter och jag valde en på måfå. Senare kom jag fram till att det troligen var en något omarbetad och mer lättläst version, men varför inte? Engelska är trots allt bara mitt andraspråk.
   Efter museet gick vi till katedralen. In skulle vi inte, för det kostade £16 (jag dog nästan av en hjärtattack när jag hörde det), men vi skulle samlas där för hemfärd om ungefär tre timmar. Italienarna sprang iväg åt olika håll, jag och Evelina tänkte försöka hitta något att äta till lunch. Bryony skulle till en vegetarisk restaurang hon brukar gå till när hon är i Cantebury, så vi bestämde oss för att följa med henne dit. Egentligen hade jag tänkt äta något billigt, men det kändes så trevligt att gå på restaurang med Evelina och Bryony att jag gav upp den ambitionen.
När jag försökte tyda menyn konstaterade jag att jag verkligen har lärt mig jättemycket nya ord och uttryck sedan jag flyttade till Storbritannien (starter = förrätt, courses = samlingsord för för-, huvud- och efterrätt, discount = rabatt) men att det fortfarande är lika spännande varje gång jag ska ut på restaurang eftersom det alltid är minst ett ord jag inte förstår i varje rätt på menyn.
”Vad är ’parfait’?” frågade jag Bryony och bad sedan om ursäkt eftersom hon faktiskt inte är engelskalärare, hon är bara ansvarig för alla aktiviteter efter skoltid.
Hon förklarade så gott det gick och jag tyckte det lät gott, så jag bestämde mig för att ta en choklad-parafit med bär till efterrätt.
”Sa du ’parfait’?” frågade Evelina. ”Det säger vi ju på svenska också.”
”Hur ska jag kunna veta det?” ursäktade jag mig skrattande. ”Jag går aldrig till fina restauranger i Sverige, min definition av att ’äta ute’ är att gå till McDonalds!”
När jag väl äter på en fin restaurang så känner jag mig oftast ganska felplacerad och liksom osäker på hur jag ska bete mig. På min studentmiddag satt jag mitt emot min svenskalärare, och eftersom jag stod henne ganska nära så tog jag mig modet att ställa en del dumma frågor, så som varför jag hade två glas. Hon förklarade att det stora var för vin och det lilla för vatten, jag såg ännu mer förvirrad ut och sa ’men jag ska ju dricka Fanta, vilket glas ska jag ha det i?’. Då skrattade hon lite åt mig och sa att det stora glaset borde gå bra.
   Steve var också med på denna resa, han hade skippat museet men kom till restaurangen och åt med oss. Lång historia kort: jag kände en gång en annan Steven, en amerikan som jag hade en komplicerad och många gånger allt annat än vänskaplig relation med. För att slippa tänka på honom så benämner jag från och med nu den nya, brittiska Steven som Steve. Dels kallade jag aldrig den amerikanska Steven för Steve, och dels passar Steve väldigt bra ihop med kompisrelationen jag har utvecklat med den brittiska Steven.  För mig får det saker och ting att kännas enklare.
   Jag skippade förrätt eftersom jag aldrig riktigt förstått vitsen med det. Bryony och Evelina tog tomatsoppa, Steve tog sallad med någon typ av röra som såg väldigt märklig ut. Han erbjöd mig att smaka lite och jag konstaterade att den inte smakade särskilt mycket alls.
Till huvudrätt åt jag någon typ av bönburgare med bröd, sallad och klyftpotatis. Måltiden var mycket trevlig. Steve hade på sig en svart T-shirt med Visingsö skrivet i vitt och jag frågade lite skämtsamt om han fick betalt för att bära den och göra reklam. Kortfattat igen: skolan jag går på ägs av Folkuniversitetet i Sverige, de som även ägde mitt gymnasium, och de har en folkhögskola på Visingsö som har ett väldigt nära samarbete med min nuvarande skola i Brighton. Tack vare detta verkar de flesta av mina nuvarande lärare ha varit på Visingsö och även i Gränna, Huskvarna och andra ställen runt omkring. Steve hade varit på Visingsö en vinter när det var tjugo grader kallt. Jag kunde inte föreställa mig något värre och frågade vad han gjorde för att förtjäna ett så grymt öde.
Visst, det är jättefint på Visingsö, men det är världens ände. Du cyklar ner till en hamn på kanske tjugo minuter, en halvtimme, åker båt över Vättern i tjugo minuter och vart hamnar du då? I Gränna. Där finns tonvis med polkagrisar, ett berg och det är i princip allt. Jag har släkt i närheten av Gränna och har varit där minst en gång varje sommar sen jag var ett mycket litet barn, så jag måste erkänna att jag är rätt trött på stället.
Bryony visade oss en bok om brittisk historia som hon köpte i Sailsbury, jag blev grön av avund och var nära att kidnappa den. Den hette till och med ”Remember, remember (The fifth of November)”.
“Remember, remember, the fifth of November...” mumlade jag för mig själv.
“Åh, kan du den?” sa Bryony.
”…the gun powder, treason and plot” fortsatte jag till svar. ”I know of no reason, why the gun powder treason, should ever be forgot. Guy Fawkes, Guy Fawkes, ‘twas his intent, to blow up king and parlament…  Och sen kan jag inte mer.” avslutade jag. Påminn mig om att jag måste lära mig hela dikten innan nästa femte november. För övrigt sa jag lite skämtsamt till Bryony att hon nog är min själsfrände, för jag hittade bara fler och fler saker vi hade gemensamt. V for Vendetta var en av hennes favoritfilmer, vi skulle båda två ha efterrätt, vi ogillade fotboll och vi var dåliga på matte.
Choklas -Parfait påminde mest om fryst chokladpudding, med stora hallon och skivade jordgubbar till. Det hela var himmelskt gott. Bryony hade för övrigt sprungit på en ung kille utklädd till morot på stan tidigare och fått någon sorts rabattkupong av honom, så på mitt kvitto från restaurangen stod det ”Carrot discount”, alltså ”Morrosrabbat”. Det såg jättekul ut.
   Det var fortfarande någon timme kvar innan vi skulle åka hem. Steve och Bryony skulle bara gå runt i Cantebury utan något speciellt mål, och Evelina och jag hade ingen aning om vad vi skulle göra.
”Vi kanske kan hänga på er? Om ni inte vill ha lite privatliv, förstås.”
”Du vet, det är ganska svårt att få något privatliv i en stad.” sa vitsige Steve. ”Det är liksom folk överallt.”
Vi gick runt i Cantebury alla fyra. Trots att Steve och Bryony fortfarande var gruppledare så kändes det verkligen inte som att jag hade någon elev-lärar-relation med någon av dem, utan vi umgicks som vuxna vänner. Jag kände mig på det hela taget väldigt vuxen när jag var med dem. Även om Steve nog är bortåt trettiofem-fyrtio så kan Bryony inte vara så fruktansvärt mycket äldre än mig; hon ser ut att vara max tjugofem.
Vi gick förbi en klosterruin, diskuterade språkhistoria och gamla krig.  När vi gick förbi en vykortsaffär så sa Evelina att det verkligen verkar finnas kort för precis allting i det här landet. Jag lovade Steve att om jag någonsin hittar ett Förlåt-för-att-jag-brände-upp-din-brödrost-kort så ska jag skicka det till honom, även om det inte var jag som förstörde hans och Bryonys förra brödrost.
   Innan vi åkte hem så skulle jag gå på toa, vilket på det hela taget var en ganska traumatisk upplevelse. Jag hade på mig en lång huvtröja med dragkedja som jag hängde av mig på en krok. I ena fickan låg min MP3-spelare. När jag tog på mig denna tröja igen så gjorde jag det lugnt och försiktigt, för att inte min kära MP3 skulle ramla ut. När jag i ögonvrån såg hur något landade rakt i toaletten så höll jag på fullaste allvar på att dö av en hjärtattack, innan jag såg att det inte var min Mp3 utan en tom toarulle som jag råkat knuffa ner. Jag skyndade mig ut och gick mot nästa utmaning: att tvätta händerna. Detta gjordes i en maskin som automatiskt skulle spola vatten, spruta tvål och sen torka mina händer. Min ena hand blev blöt, den andra blev intvålad och ingen av dem blev torr. Jag skyndade mig iväg till bussen.

Väl tillbaka utanför skolan så sa vi hej då till de italienska eleverna, som tyvärr ska hem till Italien nu, och sen gick jag, Evelina, Bryony och Steve åt samma håll en bit.
”Jag gillar att säga till namn.” sa Bryony helt plötsligt till mig. ”Med alla L.”
”Oj, tack.”
”LiiiiLLLooLLLLiLLLYY.”
”Mycket vackert, Steve…”
”Vet du, om du vill byta namn i England så är det bara att gå in på ett postkontor, hur enkelt som helst. Jag gick in en gång och frågade om jag kunde lägga till hundra S framför mitt namn, de såg jätteseriösa ut och sa att det kunde jag men jag BORDE verkligen inte…”
Jag vet inte om han hade en aning om vad han snackade om, men jag skrattade mycket åt det. Utflykten till Cantebury var mycket trevlig.

Ida, jag och Hana skulle träffas i The Pavillion, en byggnad bredvid skolan som är öppen kvällstid och bland annat har TV, soffor och ett litet kök. Vi ska till London, se en musikal och gå på Madame Tussauds. Vi skulle kanske inte nödvändigtvis boka resan ikväll, men i alla fall kolla upp hur mycket biljetter till musikaler kostar.

Hana fick förhinder. Jag var inne i Brighton en stund, gick till Sainsburys och köpte bland annat lite bröd och en burk marmelad. Bröd för att jag ska ha till kvällsmat framöver och marmeladen lite av samma orsak. Eftersom kvällsmat inte ingår hos min värdfamilj så känns det lite halvbra att snylta på deras marmelad till min kvällsmat.

I alla fall: när jag kom till The Pavillion, med både dator och kassen från Sainsburys, väntade Ida på mig där. Även Bryony (låt oss bara bestämma att det är så hennes namn stavas, okej?) och Steven var där, av allt att döma för att äta kvällsmat. Ägg och pastasallad, såg det ut som.
Vi kunde ha ett party, kom vi fram till. Party in the Pavillion.

Jag startade upp datorn men insåg snart att jag höll på att dö av hunger. Så jag vände mig istället mot min påse från Sainsburys.

"Ni råkar inte veta om det finns någon toast här?" Frågade jag Steven och Bryony och såg mig omkring i det lilla köket.
"Toaster." rättade Stevem. Naturligtvis, gaah. Toast är brödet när det har rostats.
"Sorry, toaster."
"Du kan låna våran om du vill." På köksbänken stod en vit brödrost av modell Större. Jag tackade så mycket och lyckades leta fram en tallrik och en kniv till marmeladen.

"Vi brukade ha vår brödrost stående här så att eleverna kunde använda den, men sen satte någon eld på den och sen dess har vi den inlåst."
"Så ni har en privat brödrost?"
"Haha ja, fast det har ju du också hemma."

Jag tänkte precis säga att jag faktiskt delade den med min värdfamilj, när jag kom på vad Steven just sagt:

"Vänta, sa du att någon SATTE ELD PÅ DEN?"
"Haha ja. De ställde den på en platta så att den smälte."
"Whaaaat? Det är ju bara korkat. Jag skulle aldrig göra något sådant, jag lovar."
"Du står på "Du-får-låna-får-brödrost-listan nu."
"Haha det kanske var några som inte gillade er som gjorde det. Det är ju för övrigt en väldigt mogen grej att göra mot någon man inte gillar."

"Exakt. 'Hörru Steve, dina lektioner är så tråkiga att jag nu ska bränna upp din brödrost'."

 

Jag tror att Steven och Bryony är ett par. Jag såg dem gå hand i hand när jag åkte förbi skolan i lördags, och något med sättet de pratade med varandra när de åt liksom förstärkte känslan. De är rätt söta ihop. Bryony är så snäll och gullig och liksom mjuk, och Steven är helt enkelt rolig.

Jag åkte buss med Hana häromdagen och passade på att fråga hur Steven egentligen är som lärare.

"Som en clown." var hennes spontana svar. De fick för övrigt i läxa häromdagen att skriva någonting om djungeln, vad som helst, och Hana skrev "jag skulle aldrig vilja åka till djungeln för jag skulle bli uppäten av en krokodil". Jag skrattade en stund och sa att jag troligen hade gjort detsamma, förutom att jag troligen skulle ha skrivit en liten berättelse om när krokodilen åt upp mig.

 

Jag har nu varit alldeles ensam i ett främmande land i två veckor. Jag är på helt rätt plats men alldeles enkelt är det inte. Nackdelen med att hela tiden längta bort är att jag alltid rör mig mellan olika världar som jag försöker kombinera så gott det går. Ibland går det inte alls, och då får jag välja bort en av dem.

Hemlängtan är inte rätt ord. "Hemma" i sig är i mitt fall inte helt lätt att definera. När jag var 17 flyttade jag från Vimmerby upp till Linköping och bodde inneboende tills bara en vecka innan jag reste hit till England, då jag flyttade ner till min familj i Vimmerby för att packa och ordna med allt praktiskt.

Rummet i Linköping var inte mitt, men det var Hemma för mig. Men nu bor det någon annan där.

Huset utanför Vimmerby, där jag växte upp och där min familj fortfarande bor, kommer alltid vara Hemma på ett sätt. Men jag har faktiskt inte bott där på två år, och under dessa två år har så mycket förändrats.

Och det som just nu är Hemma är två rum i källaren hos min värdfamilj. Det är inte mitt eget, ännu mindre än vad rummet i Linköping var.

Istället för att gå runt och tycka synd om mig själv, "buhuhu jag hör inte hemma någonstans", så har jag dock löst det genom att göra Hemma till så mycket mer än en plats. Hemma är där jag känner mig trygg, där mina vänner är, där jag vill vara. Hemma kan vara på en buss, i en fåtölj i skolan, nere vid havet, i extrasängen hos Ida, var som helst.

Dock blir det lite komplicerat när jag ska referrera till Hemma som en fast plats. Någon del av mig vill fortfarande kalla rummet jag hyrde i Linköping för Hemma, för det var mitt eget.

 

Nej, hemlängtan är inget bra ord för Hemma är där jag vill att det ska vara. Men jag saknar mina vänner något så fruktansvärt. När jag chattade med Jossie och Maddie på facebook så gjorde det nästan ont. Och varje gång jag ser något Star Wars-relaterat så vill jag vända mig om och ropa "Caddy, kom och kolla på den här!" innan jag kommer på att hon är kvar i Sverige.

Storbritannien är mitt men helst av allt vill jag bara kidnappa mina vänner och flytta in ett stort hus med dem alla och ha dem hos mig för evigt.

Dagen efter London, lördag, vaknade jag hos Ida, åkte hem vid runt halv tolv för att duscha och byta kläder. Sen begav hon, jag Evelina och Hana oss iväg till Shoreham av någon anledning.
   Shoreham låg vid havet och var ett sånt där mysigt litet turistställe som man aldrig skulle vilja bo på. Vi åt lunch nere vid havet, tog fina bilder och gick för att titta på husbåtarna. Ja, i Shoreham finns det folk som bor i husbåtar som är uppställda på land och lite ombyggda. Det var jättehäftigt. Jag tänkte hela tiden på min vän Josephine, som är så fascinerad av människor med alternativa livsstilar och till och med ska göra ett projekt om det. Hon skulle älskat att få se husbåtarna.
”Jag tycker vi köper en av de där husbåtarna, tjejer.” sa jag och glömde plötsligt bort att jag inte ville bo i Shoreham. ”Vi kan bo där, alla fyra, tillsammans.”
För sanningen var att där, i solskenet, hade jag allt jag någonsin kan behöva. Havet, friheten och tre perfekta vänner. Jag kände tydigare än någonsin att jag ville ha dem hos mig för evigt.
Vi satte oss på stranden, tittade på havet. Jag plockade snäckor och lade dem på Hanas ben, utan någon speciell anledning. Ida hade tagit med sig bikinin och hoppade utan att tveka i havet. Efter en stund gick Hana ner till henne och doppade benen. Efter ytterligare en stund följde jag efter henne. Det var sommarvärme och mina vänner hade på sig linnen och korta shorts, Hana hade till och med klänning. Jag har inte på mig sådant: jag stod där i strumpor och skor och jeans. Men nu tog jag av mig barfota, drog upp jeansen till knähöjd och lät mina blåvita ben omslutas av havet. Livet var bara perfekt.
   Vi hann även med ett gratis museum där jag köpte en bok med legender om spöken om pirater, och en liten butik som sålde allt möjligt inklusive chokladpraliner. När jag såg att det fanns dinosaurier och igelkottar så kunde jag bara inte låta bli. De var för övrigt delikata.
Trots att det tog en halv evighet att komma hem, trots att solen stekte så att jag nästan dog av värmeslag och trots att jag ännu inte hade hämtat mig efter London så var det en perfekt dag. Helt perfekt på alla sätt.

Söndag morgon, halv nio, lämnade vi skolan för att åka till Stonehenge och ett ställe som hette Sailsbury. Återigen med Bryony och Steven, eftersom de är ansvariga för alla aktiviteter efter skoltid. Steven hade verkligen lärt sig av sina misstag, noterade jag stolt. Varje gång vi lämnade ett ställe ropade han upp oss och kontrollerade att alla var med. Jag har helt kommit över fredagens händelse och ska ge honom en ny chans. Han är trots allt ganska rolig: han hade ett jätteroligt UK-quiz med oss första veckan. Och, ja, han verkar schysst också.
   Bussresan till Stonehenge var en seg tillställning på två och en halv timme. Jag halvsov under större delen av den; totalt utmattad var vad jag var. Först London, sen Shoreham och nu detta.  Jag behöver tid att smälta saker, bearbeta intryck. Behöver tid för mig själv, hemma framför datorn med lite musik och ett Word-dokument.  Det hade varit alldeles för lite sådant under ett par dagar; jag hade hållit igång konstant sedan London-resan och inte fått någon egentlig tid för återhämtning.
   Stonehenge var… tja, vad ska man säga? Lite som Mona-Lisa, man vill kunna säga att man har sett den. Visst, det var ju kanske liite mer imponerande än den svenska motsvarigheten Ales Stenar (jag var där när jag var nio eller tio år gammal och det tråkade nästan ihjäl mig), det var en vacker stenformation och vackra engelska kullar runt omkring, men det gick ganska fort att känna sig klar där. Och £15 var lite väl saftigt.
   Vi åkte buss lite till och hamnade i Sailsbury, en charmig liten stad med vackra gamla hus och en liten flod. Jag, Ida och Evelina (Hana har redan sett Stonehenge så hon skippade den här utflykten) åt lunch på en restaurang: både huvud- och efterrätt för bara £10. Eftersom det tog ganska lång stund att få vår mat och eftersom vi gärna ville avnjuta efterrätten som ingick i vad vi betalat £10 för så hann vi inte med den guidade turen Steven skulle ge oss, så vi gick runt lite själva istället. När de andra var klara med guidningen gick Evelina runt lite med dem, men Ida och jag var så trötta att vi satte oss på Starbucks med varsin kopp te och chokladkaka.
   Bussturen hem var minst lika seg, men istället för att halvsova så satt jag och pratade med Ida. Vi hade helt galna, osammanhängande diskussioner av den sort som vanligen bara uppstår när man är full. Julian Assange och Gandalf var två frekvent förekommande personer.

Ni vet hur det brukar vara: man umgås med någon i klassen första dagen men upptäcker senare att man inte har någonting gemensamt och hoppar över till någon annan. Jag hade väntat mig något sånt. Men Ida är perfekt. Vi är som menade för varandra.

Allt som någonsin sagts om London är sant. London är totalt överväldigande, pulserande, drömlikt vackert. London har allt du kan önska dig. London är perfektion.

Vi lämnade Portslade tjugo i nio i en privat buss. Vi var runt trettiofem svenskar, en japan, två britter från skolan (Steven vet jag är lärare, för Hana har honom i engelska, men Bryony/Bryny/whatever-her-name-is tror jag helt ärligt bara är ansvarig för alla sociala aktiviteter efter skoltid) och en busschaufför. Jag var den som var mest exalterad. Ida satt bredvid mig och vi pratade om både det ena och det andra; våra vänner i Sverige, Guy Fawkes, staden Stockholm och ett par riktigt djupa diskussioner: vad innebär begreppet Hemma? Vad är normalt och vem bestämmer det?
Sen, när vi började närma oss London, så började jag sjunga ”No place like London”, sången som öppnar Sweeney Todd, en av mina favoritfilmer. Jag har sett den filmen så himla många gånger att jag kan den utantill, och har jag väl börjat sjunga en sång eller säga en replik så kan jag hålla på tills jag har spelat upp hela filmen om ingen stoppar mig. Ida är den första som inte har stoppat mig. Hon tyckte det var jätteroligt och sa att det var som att se filmen igen (hon gillar Sweeney Todd men hade inte sett den på länge), att hon verkligen såg allt framför sig. Jag lyckades dock inte imitera Alan Rickmans röst, men vem sjutton kan det?

Vi skulle börja med att gå på museum. Man fick välja antingen Science Museum, Natural History Museum eller Victoria and Albert Museum och jag, Hana och Ida valde Natural History Museum. Mycket för att vi hade hört att de hade en väldigt häftig dinosaurieutställning där. Men innan vi gjorde något annat så tog vi väldigt fåniga turistbilder på varandra tillsammans med en röd telefonkiosk som råkade stå där vår buss stannade.
   Det första vi möttes av på Natural History Museum var ett enormt dinosaurieskelett. Och, när vi gått lite längre in, en trappa upp till en staty av en gubbe.
”Åh, jag vill gå upp dit och ta ett foto när jag sitter i hans knä!”
När jag väl kom upp insåg jag snart två saker: för det första var statyn inhägnad på ett väldigt tydligt snälla-peta-inte-på-mig-sätt, och för det andra var gubben Charles Darwin.
Darwin är inte direkt min favoritbritt i historien. Visst, han var väl kanske inte direkt nazist, men han kom med alla teorier om ”naturligt urval”, ”den starkaste överlever” och ”vissa raser står över andra” som nazisterna sen byggde sin ideologi på. Jag tog ett kort i alla fall, där jag låtsas peta på honom och gör en skum min.

Museet var enormt. För att se allting skulle vi ha behövt hela dagen på oss, minst.  Så vi fokuserade på dinosauriedelen. Det VAR häftigt. De hade mängder med skelett men även mekaniska dinosaurier som faktiskt rörde sig. I ett speciellt rum hade de en Tyranosaurus Rex i naturlig storlek som rörde på huvudet, armarna och munnen och med jämna mellanrum röt hotfullt. En brittisk flicka på kanske fyra år började gråta och ville inte gå in i det rummet. Mamman fick ta upp henne i famnen och säga ”såja älskling, den är inte riktig, det är ingen fara”. Jag klandrar verkligen inte barnet: om den där dinosaurien hade rört på sig bara lite mer så hade jag varit övertygad om att den tänkte äta upp mig och troligen skrikande sprungit ut ur rummet. Den var VÄLDIGT realistisk.
Det fanns även en liten mekanisk teater om hur dinosaurierna troligen dog ut, samt ett antal mindre troliga teorier (så som att de dog av hösnuva när alla nya växter kom eller blev bortförda av utomjordingar) med väldigt roliga bilder till. Vidare fanns det tonvis med fakta, ett par spekulationer (var dinosaurierna varm- eller kallblodiga? Ibland förstår jag inte hur forskare ORKAR engagera sig i saker som det uppenbarligen är omöjligt att få svar på) och exempel på hur populära dinosaurierna är i kulturen.  Vi hade ungefär två timmar på oss där inne och de FLÖG iväg. I slutet av utställningen hittade vi dessutom en souvenirshop som jag var tvungen att gå in i och köpa mig en dinosaurie som minne (ingen läskig T-Rex utan en mjuk liten dinosaurie med snälla blå ögon). Efter det hade vi tjugo minuter på oss innan vi skulle samlas vid bussen, så vi smet in en snabbis på Science- museet. Vi såg en väldigt vacker trädgård och en samling statyer av nakna män innan vi skyndade oss ut igen och bort till bussen. Hela dagen i London skulle präglas av den känslan: att vi bara snabbspolade förbi allting och att vi skulle behöva ett år på oss för att uppleva London på riktigt.

I bussen slukade jag baguetten jag fått med mig (vi som normalt äter lunch i skolan hade fått en plastpåse med Packed Lunch) och stirrade sen ut genom fönstret som en idiot och försökte ta in så mycket som möjligt.  Det jag tydligast kommer ihåg är att jag började skratta när vi åkte förbi Buckingham Palace; som om det inte räckte med en tre meter hög mur runt stället så var muren dessutom tvungen att avslutas med inåtbuktande taggtråd, eventuellt strömförande sådan.
   Vi hoppade av bussen, jag med kameran i högsta hugg och mer exalterad än någonsin, för att gå en guidad tur genom London. Steven med den vackra skotska engelskan var vår guide, och han började med att dela ut kartor till de som hellre ville själva i London än att följa med på guidningen. De var tre eller fyra stycken. Vi andra lyssnade glatt till när han berättad om den första sevärdheten: Westminister Abbey. Det var en vacker byggnad som påminde mig väldigt mycket om Notre Dame i Paris. Där hade prins William och Kate Någonting gift sig, och det var även där den onda kungen i Braveheart bodde. Man kan gå in där och titta, berättade Steven, om man betalar x antal pund. Hur mycket det kostade minns jag inte, men jag minns att jag nästan fick en hjärtattack och tänkte att aldrig i livet att jag betalar så mycket bara för att få en närmare studie av den brittiska monarkin (mer om mitt förhållande till monarkin när vi kommer till Buckingham Palace).
   Nästa stopp var The Houses of Parlament, som jag som bekant senast såg när det sprängdes i filmen V for Vendetta. The Houses of Parlament var också en vacker byggnad som jag försökte ta kort på så gott det gick i det starka solljuset (solen stekte från en klarblå himmel hela dagen, som om London ville visa sig från sin allra bästa sida inför oss).
”Den är byggnaden är lite väl vacker för att spränga, tycker du inte?” sa jag till Evelina. Det var naturligtvis ett skämt, men jag sa det mycket tyst. Man vet aldrig. Det sista jag vill är att folk ska tro att jag är terrorist. Det enda jag är är besatt av filmen V for Vendetta, lite förälskad i den maskerade frihetskämpen i nämnd film och en konstant försvarare av Guy Fawkes.
I slutet av oktober ska vi ha en Activety Week när vi får fördjupa oss i vad vi vill och åka vart vi vill i Storbritannien för att forska om det.
”Jag ska ju jobba med Guy Fawkes under Activety Week, så jag antar att det är hit jag får åka.” sa jag till Evelina igen och kastade skrattade en blick på Houses of Parlament. ”Vart annars åker man för att fördjupa sig i Guy Fawkes, liksom?”
”Vem är Guy Fawkes?”
”Åh, det var han som faktiskt försökte spränga riksdagshuset på riktigt.”
”Så V for Vendetta är baserad på en sann historia?”
”Ja, det skulle man kanske kunna säga.” Jag drog en kort sammanfattning av historien om Guy Fawkes för Evelina, med all fokus på hur synd det är om honom och hur mycket upprättelse jag ska ge honom i mitt projekt. Avslutade med att våra lärare kommer säkert berätta historien bättre och noggrannare den femte november (årsdagen för den stackars förtrycka Guy Fawkes försök att spränga riksdagshuset, som för övrigt firas i Storbritannien med att bränna dockor av honom).
   Big Ben såg vi bara på avstånd, men den var min favorit av alla sevärdheter under dagen. För mig är det Big Ben som symboliserar hela det London jag drömt om sedan jag var barn. Och den var så vacker.
   Vi gick över en bro över floden Themes och såg även London Eye på avstånd. Sedan gick vi in i en enorm trädgård som gränsade till Buckingham Palace.
Det var som att kliva rakt in i en saga. En sjö med svanar, en stor tårpil med grenar som nästan hängde ner i vattnet och som pricken över i:et en liten stuga vid sjön. Stugan var som tagen direkt ur Hans och Greta, förutom att den inte var gjord av pepparkakor.
”Det bor säkert en ond häxa där inne också.” sa Rebecka, en trevlig tjej som jag har engelska och drama tillsammans med.
”JAG kan flytta in där och bli en ond häxa! Åh, jag har just planerat hela min framtid!”
   Ju närmare slottet vi kom desto fler sorters fåglar såg vi runt sjön. Svanar (som simmade under pilträdets grenar och förstärkte sagan), duvor (som såg precis likadana ut som duvorna på Trädgårdstorget i Linköping), kanadagäss (usch!), ankor, änder, gäss, någon brunsvart art jag aldrig tidigare sett och, till vår stora lycka, ett par pelikaner. En av dem såg verkligen ut att posa för alla turister (ja, vi hörde definitivt till den gruppen), för den stod bara nästan helt stilla. Hana tyckte spontant att den påminde om en gammal man som tittade på änderna ute på sjön och tänkte ”tänk när jag var ung och kunde simma sådär”.
Men det fantastiska tog inte slut där: vi träffade ekorrar. Jättesöta ekorrar som knappt verkade rädda för människor alls; jag kunde nästan sträcka ut handen och klappa dem. Ida sträckte ut handen och en av ekorrarna ”pussade” den, rörde snabbt vid den med nosen. Ida var överlycklig. Jag också, jag ville ta hem både en av ekorrarna och den coola pelikanen. Ida och Hana höll på att skratta ihjäl sig när de föreställde sig hur jag försökte få ombord en pelikan på bussen hem till Portslade.
Vid det laget hade vi för länge sedan hamnat så långt efter de andra att de försvunnit ur sikte.  Tack och lov hade vi Hana (vad skulle jag göra utan dig, Hana?) som hade varit i London förut och visste åt vilket håll vi skulle. Låter det här bekant? Devil’s Dyke var bara början; jag tror att Lilly-och-Ida-hamnar-så-långt-efter-resten-av-gruppen-att-de-går-vilse-och-fantastiska-Hana-leder-dem-rätt är ett återkommande scenario.
   I vilket fall: vi hittade till Buckingham Palace. Steven berättade att förr i tiden var flaggan hissad om drottningen var inne, men nu för tiden är den på grund av terrorismhot alltid hissad. Men högst troligen var hon inte inne, för hon brukar inte vara på Buckingham Palace så ofta nu för tiden.
Jag stirrade på den enorma byggnaden med tre eller fyra våningar och hundratals rum och slogs av hur fruktansvärt onödigt det var.
Så här är det: jag är i hjärta och själ antirojalist. Jag tycker att monarkin är en kvarleva från medeltiden som inte hör hemma i ett modernt samhälle och ser överhuvudtaget ingen som helst mening med att ha ett kungahus. Jag lovade dock mig själv att försöka tona ner på dessa åsikter när jag flyttade till England, eller i alla fall inte prata öppet om dem. Att komma till Storbritannien och vilja avskaffa monarkin är ungefär som att komma till Sverige och vilja avskaffa midsommar, det är en så stor del av deras kultur och nationella identitet.
I alla fall; när vi rörde oss bort från Buckingham Palace och det visade sig att varken Hana eller Ida var några jättestora fan av monarkin så kunde jag inte hålla mig längre:
”Vad är det för mening med att ha det här jättestora stället för en enda drottning? Som dessutom aldrig är där? Tänk på alla hemlösa i London, alla stackare som bor på gatan i pappkartonger. Släng ut drottningen och flytta in dem istället!”
Jag står fortfarande för att det är precis så jag tycker. Ida och Hana höll med mig och vi gick igång på hur onödigt det var en stund. Jag kastade dock hela tiden nervösa blickar över axeln, som om jag väntade mig att bli kallblodigt mördad av någon rojalistisk britt som gömt sig i buskarna.
   Efter det började vi av någon anledning diskutera nationalsånger. Hana beskrev Japans nationalsång som fruktansvärt tråkig, med en massa gamla ord som ingen riktigt förstår vad de betyder. Hon sjöng den för oss och jag höll med om att den lät lite som en vaggvisa.  Jag och Ida sjöng Sveriges nationalsång och Hana tyckte att den lät vacker. Jag förklarade att visst, det är den, men den är också skriven på väldigt gammal svenska med konstiga ord som man inte riktigt förstår. Sen lyckades jag göra en hyfsad översättning till engelska av den, bara sådär. Jag vet inte vem av oss som var mest imponerad. Vi kom fram till att alla nationalsånger bara handlar om gamla krig och att det verkar höra till att de ska vara skrivna med en massa gamla halvt oförståliga ord.
   Någonstans runt Picadilly Circus gick vi förbi en liten butik som bland annat sålde almanackor med olika kändisar. Jag implusköpte en med Johnny Depp och innan jag hade lyckats hitta plånboken i min överfulla ryggsäck, betala den och sen få ner plånboken igen så hade jag och Ida (som troget väntade med mig, om det var för min skulle eller för att hon ville se almanackan vet jag inte) hamnat en bra bit efter resten av gruppen. Steven var lite irriterad.
”Om ni ska stanna hela tiden så kommer den här turen aldrig ta slut!”
”Förlåt.” sa Ida. ”Vi hamnade efter för att Lilly skulle köpa en…”
”Shut up.” väste jag innan hon hann fortsätta. Gaah, det var så fruktansvärt pinsamt. Jag hade kunnat sjunka genom asfalten.
   På Picadilly Circus stod två britter och ropade:
”Vill ni ha en gratis flagga och gratis choklad?”
”Sa du gratis?” Vi var ett helt gäng som gick dit. När den ena britten frågade vilket land vi var ifrån och vi svarade Sverige så började han rabbla en massa svenska ord och fraser han snappat upp i helt olika sammanhang. Han var ganska rolig. Gratis var det dock inte; en London-tygkasse med en liten brittisk flagga och en chokladkaka kostade £1.20. Senare insåg jag att det även låg en dagstidning med dyrt utseende i kassen och att det troligen var den som kostade, eftersom de inte nämnt något om den.
Jag grävde hjälplöst i min plånbok i hopp om att hitta ett enpundsmynt. Helt utan framgång, för jag gör alltid så. Jag kan som bekant inte räkna och alla 1, 2, 5, 10, 20 och 50-pencemynt gör mig fruktansvärt nervös. Om det finns något system så lär jag mig det aldrig: jag får stå och läsa på varje enskilt mynt för att lista ut hur mycket det är värt.
”Ta så mycket som det kostar. Jag kan inte räkna. Förlåt.” sa jag och tömde alla pence i handen på den kvinnliga av de två britterna. Hon log snällt, plockade ut rätt summa och frågade mig vilken färg jag ville ha på London-kassen. Jag valde en vit och den var verkligen jättefin. £1.20 är mindre än femton kronor och det tyckte jag faktiskt det var värt.
   Steven hade dock tappat tålamodet. Han gav oss varsin karta över London och sa åt oss att möta resten av gruppen i Convent Garden kvart över fyra.

Jag, Hana, Ida och Frida hade det riktigt trevligt. Vi åt något mellanting mellan lunch och middag på ett Burger King på Picadilly Circus, matade duvor, gick in i roliga turistaffärer, gick på marknad och tittade på halsband och tavlor, kollade på skor med spikar på sidorna, letade upp Trafalgar Square och var inne i en godisaffär med allt möjligt från hela världen. Under varje sort satt en liten lapp där det stod vilket land godiset kom ifrån.
”Kolla, det här är från Japan.” sa jag till Hana.
Hon tittade på det. ”Ja, företaget är japanskt. Men det här godiset har jag aldrig sett förut, det kanske bara är för Storbritannien.”
Det var samma sak med mycket där inne som påstods vara svenskt, så Hana hade nog rätt. Affären var dock jätterolig.
”Jag känner mig som ett barn i en godisaffär.” sa Ida. ”Åh, vänta. Jag ÄR ett barn i en godisaffär!”
   När vi hade uträttat vårt sista ärende, köpt vykort eftersom min och Idas engelskagrupp fått i läxa att skriva ett vykort från London till Sarah, så tittade dock ordningsamma Hana på klockan och påpekade att det var fem minuter tills vi skulle träffa resten av gruppen i Convent Garden.
”TOPPEN, Steven kommer HATA mig!” utbrast jag när vi började springa. Det gjorde han dock inte, för han hade fullt upp med att försöka lokalisera tre andra som inte dykt upp än.
   Jag satt bredvid Ida även på bussen hem, och när vi lämnade London var jag övertygad att jag snart skulle komma tillbaka. Jag och Ida och Hana hade under dagen bestämt att vi ska åka själva till London någon helg och gå på Madame Tousads och en musikal (jag kommer ruinera mig, så många musikaler i London som jag vill se).
Jag spelade upp den sista delen av Sweeney Todd och Ida tackade för underhållningen. Sen pratade vi om allt och inget, utmattade av Londons skönhet som vi var, och höll på att skratta ihjäl oss åt ingenting särskilt.

Det som hände på vägen hem drog onekligen ner stämningen lite, men det måste också dokumenteras.
Vi stannade av okänd anledning på en rastplats i centrala Ingenstans, någonstans mellan London och Brighton. Det var ett kort stopp men folk hann sträcka lite på benen och gå på toa. Själv passade jag på att gå bak i bussen och prata lite med Hana.
När jag kom tillbaka till Ida, och vi såg folk i vår grupp komma gående mot bussen bortifrån någon liten butik, skrattade jag och sa:
”Tänk om Steven slutar ropa upp oss från listan och vi glömmer kvar någon? Det vore ju just snyggt.”
   Bussen hade inte kommit långt från rastplatsen förrän någon ropade att Madelene inte var med.
”Ni skämtar, va?” sa Steven. ”Säg att ni skämtar. Ni har ingen aning; vi måste åka hela vägen till Brighton innan vi kan vända!”
Jag började skratta bara för att det som vi nyss skämtat om faktiskt hade hänt. Det var så ironiskt. Sen försökte någon ringa Madelene, och det började vibrera i hennes väska som låg kvar i bussen. Då satte jag skrattet i halsen. Denna stackars svenska tjej var helt ensam på en rastplats mitt ute i ingenstans, någonstans mellan London och Brighton, utan varesig mobiltelefon eller plånbok. Jag föreställde mig den panik hon måste känna och blev… ja, rädd är nog det enda passande ordet.
”Varför kollade du inte att alla var med?” ropade jag till Steven.
”Jag frågade er om alla var här, och ni sa ja!”
”Du kunde väl ha ropat upp oss?”
”Nej, för jag visste ju inte vilka som hade gått ur bussen!”
Busschauffören hittade ett sätt att köra tillbaka, och när stackars Madelene väl var ombord på bussen försvann min rädsla och jag blev arg istället. Vi var minst trettio stycken, hur skulle någon av oss kunna se om alla var med eller inte? Visst, vi går på folkhögskola och ses som vuxna, men vi är fortfarande hans elever. Och vad mer: vi är utlänningar. Vissa av oss pratar inte ens särskilt bra engelska.
Först sa jag till Madelene: ”Are you OK, love? I was really worried.” Sen, när min rädsla övergick I ilska, vände jag mig om igen och sa:
”Säkert att du är okej? Översätt inte det här till engelska, men jag tycker de är sjukt oansvariga.”
Och istället för att gå fram till Steven och säga det så hanterade jag det som den vuxna människa jag sågs som: jag satte mig och snackade skit om honom. Det är enda gången jag någonsin pratat svenska med Ida, enda gången jag utnyttjat det faktum att jag pratar ett språk som mina brittiska lärare inte förstår.
Jag tyckte hela händelsen var väldigt obehaglig och behövde bearbeta och ventillera. Ida och jag ältade om och om igen, på svenska, allting som kunde ha hänt. Tänk om Madelene inte hade hunnit lära känna någon i gruppen? Vi har ju trots allt bara gått på skolan i två veckor. Då kanske ingen hade upptäckt att hon saknades förrän vi var tillbaka i Brighton. Och vad skulle hon ha tagit sig till under tiden? Ensam, utan pengar eller mobiltelefon, mitt ute i ingenstans utan en aning om vart hon befann sig. Det enda hon kunde göra var att gå in i den lilla butiken, fråga om hon får låna telefonen och sen ringa polisen. Men hur förklarar man en sån situation för dem? Och hur bra man än är på engelska så kan man glömma allt när man får panik.  Och vad skulle polisen kunna göra? Vilka andra telefonnummer kan man i huvudet? Troligen kan man inte ringa utomlands heller, även om man kan numret hem.
Vad gör man annars? Går till närmsta hus och ber att få låna en dator där för att försöka googla fram något telefonnummer till skolan? Ber för att invånarna i huset inte är mördare eller våldtäktsmän. Det var mitt ute i ingenstans, de hade kunnat göra vad som helst.
Kanske träffar man någon kille på den där rastplatsen som verkar trevlig och erbjuder skjuts till Brigton. Och åker med honom, för att man inte har något annat val. Blir våldtagen, mördad och dumpad i skogen. Sånt har hänt, sånt händer överallt.
   Efter en stund gick Steven bak i bussen och pratade med Madelene.
”Han kände väl mina onda blickar.” sa jag till Ida, fortfarande på svenska. ”Han behöver ju inte kunna någon svenska för att höra hur upprörda vi låter.”
”Eller bara det faktum att vi pratar svenska.” sa Ida och jag instämde. Naturligtvis. Man behöver inte vara något geni för att lägga ihop två och två: min reaktion på att han inte hade kollat att alla var med och det faktum att jag, som förutom enstaka översättningar för att hjälpa mina vänner inte har sagt ett svenskt ord under hela kursen, som får folk att tvivla på att jag överhuvudtaget KAN prata svenska, plötsligt sitter och pratar högt och upprört på just svenska. Den enda tänkbara anledningen var verkligen att jag inte ville att lärarna skulle förstå vad jag sa.

Imorgon (söndag, troligen igår när ni läser detta) ska vi till Stonehenge, ännu en utflykt med Steven och Bryny/Bryony/whatever. Jag är vanligtvis fruktansvärt långsint men mitt liv är just nu alldeles för fantastiskt för att jag ska orka lägga energi på att ständigt pika Steven och fråga om han verkligen har kollat på att alla är med nu, och inte glömt kvar någon.
Jag har insett vad det var som hände: jag blev rädd. Jag tänkte på hur totalt panikslagen jag själv skulle varit i Madelenes situation och inte minst på allt som kunde ha hänt.
Men det gick bra, och jag vill inte göra det till en självuppfyllande profetia att förklara krig mot alla som råkar heta Steven.

Dagen avslutades för övrigt med att se på Sweeney Todd hos Ida. När hon nämnde att hennes värdfamilj sagt att hon får ha kompisar som sover över så ringde jag min och sa att jag skulle sova hos en kompis och att de inte skulle oroa sig. Det var helt okej, sa de och önskade mig en trevlig kväll.
Vi sov till halv elva, sen kollade vi på vidoeklipp på Youtube och skrev vykortet till vår lärare Sarah. På Cockney English med hjälp av Uncle Fred. Sarah verkar ha humor så vi tror att hon kommer skratta åt det, eventuellt ge oss en extra guldstjärna för att vi ansträngt oss så.

London, min älskade, vackraste London, vi ska snart mötas igen. Jag lovar.

Lång historia kort: när jag kom till Storbritannien så visade det sig att min dator har stora problem med att ansluta till trådlösa nätverk. Hos min värdfamilj var det totalt omöjligt. I skolan gick det efter mycket om och men.

Jag var naiv och tänkte att bredbandet jag hade hos Telenor i Sverige, det jag bara kopplade in i datorn som ett USB-minne, funkade ju. Jag gick och köpte ett sånt hos ett brittiskt företag jag fått rekommenderat. Att skaffa bredband efter en vecka i Storbritannien var en helgalen grej att göra, men jag började bli desperat och tänkte att funkar det så är det värt det. Det funkade inte överhuvudtaget. Jag bröt ihop. Det är enda gången jag har känt mig totalt hjälplös och helt ensam i ett främmande land.

Jag pratade i telefon med båda mina föräldrar, de pratade med min kusin Samuel som är fantastiskt bra på datorer. Han sa att felet var att mitt antivirusprogram hade skapat några inställningar som gör att datorn bara kommunicerar med en viss server, eller någonting sånt. Jag är fruktansvärt oteknisk men det lät bra när han sa det. I vilket fall kom vi inte åt att ändra dessa inställningar, så enda alternativet var att återställa hela datorn till det läge och de inställningar som gällde när jag köpte den.

Sagt och gjort: Samuel beställde en extern hårddisk åt mig, jag flyttade över alla mina bilder och dokument och all musik dit och återställde sedan datorn till sitt ursprungliga läge. Jag satt med detta hela kvällen igår. När jag, efter ett par timmar, startade en helt tom och återställd dator så var det fortfarande totalt omöjligt att komma ut på internet.

Jag orkade inte ens bryta ihop. Jag gick bara och lade mig. I morse däremot, kände jag mig mest av allting fruktansvärt deprimerad. Att återställa en dator på detta sätt är drastiskt. Det är inget man gör över en kafferast. Jag ville egentligen inte göra det, tyckte det kändes obehagligt. Men återigen, om internet började fungera så skulle det vara värt det.

I morse kände jag för att gråta men intalade mig själv att det ändå inte skulle hjälpa. Förut kunde jag i alla fall skriva eller spela The Sims (ja, jag är nitton år gammal och ÄLSKAR att spela The Sims) när jag inte kom ut på internet, men i och med återställningen försvann alla installerade Sims-spel och även Word, som vi köpte till när jag fick datorn. Jag kände mig mer hjälplös än någonsin.

 

Det kunde ha blivit en riktigt dålig dag. Men ingen dag är någonsin dålig här.

Idag hade vi engelska med Sarah. Eftersom jag även har henne i både drama och litteratur så känns det som om hon är min enda lärare, haha. I alla fall; efter lite grammatik gick vi till datasalen för att kolla upp museerna vi ska på i morgon (LONDON <3), göra ett Londonquiz online och lite annat kul. Vi (jag, Ida och en trevlig tjej som hette Johanna) började med Londonquizet. Det bestod bland annat av att identifiera kända byggnader och platser i London från bilder.

"Jag tror det där är The Houses of Parlament." sa jag. "Jag har en känsla av att jag har sett det sprängas i filmen V for Vendetta."

Ida och Johanna skrattade lite åt mig. När det sen visade sig att det var rätt och att jag uppenbarligen kunde det endast tack vare filmen så skrattade jag också.

Vi fick nästan alla rätt på quizet och det stod "Very Good" eller något liknande.

"Kan vi inte svara fel på alla frågor, bara för att se om det står "You suck" eller något sånt?" sa Ida. Sagt och gjort. Moment två av quizet var var grammatikfrågor angående turistmål i London: man fick till exempel en bild på Buckingham Palace, frågan "vad skulle du vilja göra där?" och olika alternativ så som:

"I would like to see the crown jewels", "I would like to seeing the crown jewels", I "would like saw the crown jewels" och så vidare. När vi skulle välja fel alternativ för att se om det stod "you suck" (det gjorde det inte, det stod bara "fail") så tog vi det sista, "I would like saw the crown jewels". Det betyder i detta fall "jag skulle vilja såg kronjuvelerna", vilket är grammatiskt fel även på svenska.

Jag hade, på grund av mina dataproblem, lagt mig alldeles för sent och sovit dåligt. Ida hade gjort detsamma av någon helt annan anledning. Vi fick "I would like saw the crown jewels" till "jag skulle vilja såga i kronjuvelerna" och höll på att skratta ihjäl oss under hela förmiddagen när vi såg Ida med en såg i handen framför oss och försökte föreställa oss vad straffet för detta skulle kunna vara. Det lär ha funnits ett liknande svarsalternativ till en fråga om drottningen, vilket fick oss att skratta ännu mer.

Nej, det makes no sense. Men det var hysteriskt roligt när vi var så trötta.

   Och det blir värre. För efter Londonquizet jobbade vi med Cockney English, en enligt min åsikt väldigt charmig brittisk dialekt. Vi fick en hemsida att gå in på där man kunde skriva in vad som helst i en ruta och få det översatt till Cockney English. Lite som google translate, fast den hette "Uncle Fred" istället.

Vi skrev in saker så som "Hej Uncle Fred, vi är tre unga tjejer som gillar promenader i solnedgången. Vi skulle gärna vilja lära känna dig lite bättre. xoxoxo". På första rasten sa jag till Ida att Uncle Fred är mannen i mitt liv. Och plötsligt spelade det inte så stor roll att min dator var som den var och fortfarande inte kom ut på internet.

 

Till lunch var det chili con carne, alldeles för starkt för min smak. Jag åt med Ida, Hana och en relativt ny bekantskap, Micki (jag är inte säker på hur hennes namn stavas men jag skriver det så för tillfället). Micki är japan, också från Tokyo, och tack vare detta hittade hon Hana som introducerades henne för oss. Nu är hon en självklar del i gruppen när vi äter lunch. Tyvärr åker hon tillbaka till Japan väldigt snart, men det var trevligt att träffa henne och få spendera tid med henne även om det bara var ett kort tag.

Till efterrätt fick vi någon typ av bröd i någon typ av gulaktig kräm. Sådär, konstaterade vi. Igår fick vi chokladglass till efterrätt och jag var typ i himlen.

 

För tillfället har jag inget mer att rapportera. Word funkar precis som vanligt, till min stora lättnad, det enda jag behövde göra var att skriva in koden som stod i fodralet när vi köpte det. Den kunde mamma skicka till mig. The Sims funderar jag på att helt enkelt ladda ner, jag har ju trots allt köpt skivorna en gång, men innan jag vågar göra det måste jag installera ett ordentligt anti virusprogram. Jag litar inte på mitt förra efter vad det gjorde med internetinställningarna...

För övrigt tror jag ändå inte att det var helt fel att göra en återställning. Ta programmet till Handelsbankens kortläsare, till exempel. Det har krånglat konstant sen jag installerade det och vissa dagar har jag knappt kunnat logga in på banken alls. Nu när jag har installerat tillbaka det fungerar det perfekt, helt felfritt. Datorn känns också snabbare och effektivare.

Ja, jag försöker se det positivt. Jag ska ju trots allt till London i morgon (<3).

Vandring till Devil’s Dyke, med fantastisk utsikt på vägen. Visst låter det trevligt? Det var det också. Något jag, Hana och Ida dock inte riktigt hade räknat med när vi skrev upp oss på den var hur långt det var. Och hur mycket uppförsbackar.
Solen stekte från en klarblå himmel och vi begav oss iväg med gott mod. I början med promenaden gick jag med Hana, men efter en bit hamnade hon med Evelina och jag med Ida.
Jag antar att de flesta som läser den här bloggen vet hur otränad jag är. Inte heller Ida var den sportiga typen, så vi hamnade tidigt ganska långt efter de andra. Både på grund av ren osportighet och för att vi hela tiden stannade och tog foton. Utsikten var FANTASTISK, även innan vi kom fram. De gröna engelska kullarna fulla av får och hästar tog andan ur mig.
Solen fortsatte att steka och på väg upp för en sällsynt brant, tröttsam och never ending uppförsbacke tog vi frekventa vilopauser. Detta ledde till att när vi väl kom upp för denna backe hade de andra försvunnit ur sikte och vi hade ingen aning om åt vilket håll vi skulle. Vi skrattade åt oss själva, satte oss ner på marken (för övrigt bredvid en hög hästbajs) och samlade oss inför att svälja stoltheten och ringa någon i den del av gruppen som var betydligt hurtigare och cirka två kilometer framför oss.
Ida ringde Evelina, och i samma stund som Evelina svarade så kände jag något vibrera i min egen ficka. Hana ringde mig.
”Var är ni?”
Jag sa som det var. Hana gick tydligen inte med Evelina längre utan sa till mig att hon skulle gå tillbaka tills hon hittade oss.
Ida avslutade sitt samtal och vi kunde börja gå för att möta upp Hana, eftersom Evelina hade gett oss riktningen. Det tog inte lång tid förrän Hana dök upp och jag kallade henne för ”the sweetest person in the world” säkert tre gånger. Det brukar jag göra med jämna mellanrum, hon är så himla gullig att jag bara inte kan låta bli. (Återigen: även om nästan allt är översatt till svenska på den här bloggen, eftersom den är till för mina nära och kära i Sverige, så pratar jag engelska med ALLA. Med japanska Hana, med mina lärare som alla är britter och även med Ida och Evelina som är svenskar.)
Vi var förenade igen. Ytterligare en bit längre fram mötte vi några av de andra, som antingen hade saktat ner lite eller också vänt tillbaka för att leta efter oss. Inklusive en av lärarna från skolan som var med. Han heter Steven och jag ska försöka skriva hans namn utan att tänka på en helt annan Steven jag en gång träffade.
I alla fall, vi skämdes ganska mycket över vår osportighet så Ida fick det att låta som att vi medvetet hade gått en längre väg för att titta på utsikten och sen gått vilse. Om Steven trodde oss är tveksamt. Han bad dock om ursäkt för att han inte hade sett att vi inte var med. Jag tyckte helt ärligt inte att det var hans ansvar. Vi var inga mellanstadiebarn på skolutflykt, vi går på en folkhögskola och betraktas som vuxna.
Steven sa något om hur många procent av gruppen som var framför oss, kommer inte riktigt ihåg sammanhanget. Jag kände mig tvungen att förklara exakt hur värdelös jag är på matte och all form av logiskt tänkande med ett litet exempel:
”Ni vet det där spelet, Monopol, när man kastar två tärningar? Jag spelade det en gång, den ena tärningen visade sex och den andra fyra, och...” Jag demonstrerade hur jag räknade 6+4 på fingrarna och tillade att min bror aldrig missar ett tillfälle att reta mig för det.
Ida sa något jättegulligt om att matte och språk är två olika delar av hjärnan, och eftersom jag är så bra på engelska så är det inte så konstigt att den matematiska delen av min hjärna är mindre.
Steven rättade min engelska. Tärning heter på engelska ”dice” och jag hade sagt ”two dices”.
”One dice, two dice. Det är samma sak i plural.”
”Förlåt.” sa jag automatiskt. ”Two dice.”
”Nej nej, det gör ingenting, jag är ju trots allt din lärare.”
”Åh, ja, om du känner dig bekväm med att rätta min engelska please do so, annars kommer jag aldrig lära mig.”
”Absolut, men att döma av när jag har hört dig prata så har du kommit till ett stadium där det är svårt för mig att lära dig något mer.”
”Is that a good thing?” frågade jag osäkert.
”Ja ja, absolut!”
”Wow, tack så mycket!”
Där har vi min största svaghet: jag kan inte sluta rodna av stolthet så fort någon berömmer min engelska. Säger någon att jag låter brittisk så svävar jag på små rosa moln resten av dagen.
   Jag har aldrig tidigare pratat med Steven, och kanske är det därför jag inte förrän nu upptäckte vilken fantastiskt vacker skotsk engelska han pratar. Jag var bara tvungen att påpeka det för Hana och Ida när han gått fram till resten av gruppen, och det ledde ju naturligtvis till att jag berättade om min fantastiska skotska engelskalärare som jag avgudade.
”Hon heter Helen förresten, ni kommer nog höra mig prata ganska mycket om henne.”
”Helen.” upprepade Hana och nickade.

Vandringen verkade aldrig ta slut, men vi höll modet uppe. Solen stekte fortfarande, mina fötter började värka och jag kunde inte peka ut en ende del av mig själv som inte dröp av svett, men trots detta var allting perfekt. Jag hade Hana och Ida och det fantastiskt vackra landskapet runt mig, vad mer kunde jag begära av livet? Vi bara gick där, pratade om allt mellan himmel och jord, och min engelska var som allra bäst. Jag bara babblade på.
   Efter mycket om och men var vi slutligen framme. ”Framme” bestod av en parkering, en pub och den vackraste utsikt du kan tänka dig. Även en busshållsplats fanns, vilket jag högljutt och tacksamt påpekade.
”Ja, fast det går inga bussar tillbaka.” meddelade två britter som stod vi nämnd busshållsplats. Jag svarade med något överdramatiskt om att tanken på att gå hela vägen tillbaka fick mig att vilja kasta mig ut för ett stup.
   Så gott som alla i gruppen gick in på puben för att köpa något att dricka. De flesta tog öl, jag köpte ett glas äppeljuice och en liten påse potatischips som jag avnjöt i en (enligt min åsikt) alldeles för stekande sol tillsammans med Ida, Hana, en pojke som hette William och Frida och Elin, som ibland umgås med min lilla grupp. De är väldigt trevliga även om de har lite för lätt att glida över till att prata svenska. Jag är inte direkt stolt över detta, men jag blir fruktansvärt provocerad när svenskarna i min klass pratar just svenska. Inte om de pratar svenska med varandra, det struntar jag i så länge de pratar engelska med mig (vilket Frida och Elin oftast gör, så detta är inte på något sett en pik mot er). Men om någon kommer och pratar svenska med mig trots att jag svarar på engelska så får jag stålsätta mig för att inte ruska om dem och skrika ”THIS IS ENGLAND, CAN YOU PLEASE SPEAK ENGLISH!” eller något ännu värre i stil med: ”Om du ska prata svenska så kunde du lika gärna ha stannat hemma och gått på folkhögskola i Oskarshamn!”.
I alla fall, när Hana är med tycker jag att jag har en tillräckligt bra anledning så om någon börjar prata svenska brukar jag harkla mig menande, eller helt enkelt säga ”kan du SNÄLLA prata engelska, det är så oförskämt mot Hana som inte förstår svenska!”. Trots att gulligaste lilla Hana varje gång protesterar och säger ”no, no, it’s fine” så invänder jag och säger att nej, det är det inte alls.
   Många har sagt att de är imponerade av att jag alltid pratar engelska, och till och med att de borde umgås med mig istället för med de av sina vänner som bara pratar svenska. Men jag tror att minst lika många går och undviker mig för att de tänker att jag tror att jag är bättre än dem eller något liknande.
Så är det inte alls. Jag bara älskar det engelska språket, det är en del av mig, och jag kom hit för att prata det.

Efter drickan gick vi runt hörnet för att köpa glass. De hade många sorter som finns i Sverige också, och jag bestämde mig slutligen för en Magnum Classic. Jag har inte ätit en sån sen jag var barn, nu för tiden tar jag alltid Magnum med vit choklad och jordgubbsglass som är min favorit. Så Magnus Classic var en riktig nostalgitripp, även om den smälte nästan lika fort som jag åt den.
   På vägen tillbaka var det återigen jag, Ida och Hana. Vi pratade om lite allt möjligt, bland annat berättade jag av någon anledning att jag föddes som Lilly Nilsson men bytte efternamn i början av detta år.
Hana var helt fascinerad. I Japan kan man bara byta namn om man gifter eller skiljer sig. Jag frågade om hon skulle vilja byta namn ifall hon kunde, och hon förklarade att hennes efternamn är väldigt ovanligt i Japan och att hon alltid måste bokstavera det, vilket hon är väldigt trött på. Jag försäkrade henne att Hanami Itsuki är ett jättevackert namn.
”...det var ganska enkelt för mig, eftersom jag bytte till min mammas namn som ogift. Det var bara att gå in på en hemsida och fylla i ett papper och skicka in, och sen fick jag ett papper tillbaka där det stod att ”det här är ditt nya namn”, typ. Om man ska hitta på ett eget namn är det betydligt krångligare.”
”Kan man HITTA PÅ namn att byta till?”
”Jadå. Eller ja, du kan ju inte heta precis vad som helst, myndigheterna måste säga att det du har hittat på är okej, men jo.”
Hana var helt fascinerad. Det var jag också, eftersom jag tog rätten att få byta namn för given och aldrig ens hade tänkt tanken på att det kunde vara annorlunda i Japan.
”Gillar du ditt efternamn, Ida?” frågade jag sen.
”Jadå, jag heter ju Falk, som betyder Falcon på svenska, det är coolt. Fast det är svårt att uttala på engelska, det brukar låta som jag säger Fuck. Jag skulle aldrig vilja byta till min mammas namn, för hon hette Jönsson innan hon gifte sig.”
Jag höll på att skratta ihjäl mig åt namnet Jönsson, medan Ida försökte förklara för Hana varför det är så roligt. Det finns en gammal saga, förklarade hon, om en person som hette Jöns och som var helt silly. Om någon beter sig fånigt så brukar man ibland kalla denna någon för en Jöns, så Jönsson är ett sånt där namn som man tror att ingen heter längre.

Vi poserade med höbalar, tog fler kort än vi orkade räkna och försökte prata med fåren genom att bräka som dem. Hana hade i alla fall en anledning att vara excited, för sån här landsbygd har jag väldigt svårt att tänka mig att de har i Tokyo, men vad hade jag för anledning? Jag växte upp på landet. Jag har sett oändligt många får, höbalar och bondgårdar i mitt liv. Men det här var England, det var så mycket vackrare än allt jag tidigare sett.
   Jag lovade inte att sluta bete mig som en fånigt exalterad turist när jag flyttade till England, bara att försöka.  Jag köpte ett anteckningsblock häromdagen, i en av turistbutikerna runt Churchill Square som jag alltid var inne i. Det stod ”KEEP CALM AND RULE BRITANNIA” på det, men det kunde lika gärna ha stått mitt namn. Det ropade på mig.

Jag var fruktansvärt trött i morse, av någon anledning. Ändå lyckades jag ta mig upp kvart i åtta och gå upp en våning för att äta frukost (mitt rum, TV-rum och badrum ligger i källaren).

Britter äter flingor med mjölk, rostat bröd med marmelad, en kopp te och ett glas apelsinjuice till frukost. I Sverige brukar jag behöva äta en tallrik fil eller yoghurt OCH en macka för att inte bli hungrig igen på en timme. Förra gången jag var i England var jag konstant hungrig hela veckan, men nu... Jag vet inte. Antingen har min kropp vant sig vid denna frukost (vilket i så fall är väldigt bra, för jag bestämde mig redan första dagen för att om det här är vad man äter till frukost i England så ska jag lära mig äta och älska det) eller så är jag bara för glad för att känna hunger.

I alla fall: jag åt min frukost och begav mig till skolan. Det tar bara tio minuter att gå, om inte mindre. Dagens första lektion brukar vara engelska och så även idag. Vi är runt fyrtio elever på den här kursen men tack och lov har vi aldrig lektioner i hela den gruppen. På engelskan är vi uppdelade i klasser, alla med namn efter en känd person från Brighton, som jag tror jobbar på olika nivåer och baseras på ett "prov" vi gjorde vår första dag. Jag går i klassen Greene (efter människan som skrev boken Brighton Rock som vi läste i trean, den blir jag verkligen aldrig av med) och vi har antingen en Tim eller en Sarah. Idag hade vi Tim och pratade mest om grammatik.

Mellan våra två förmiddagslektioner har vi en tjugo minuters rast då jag antingen tar en kopp te, går på toa, smiter iväg till datasalen och kollar Facebook eller pratar med Hana som går i en annan engelskaklass. På en riktigt effektiv rast hinner jag med allt detta.

 

Vår andra lektion för dagen var English Through. Vi har fått välja en väldig massa extrakurser på den här skolan; för English Plus valde vi fyra olika ämnen, ett för varje treveckorsperiod, innan vi kom till England och för English Through fick vi välja häromdagen. Jag velade fram och tillbaka men valde slutligen Drama, lite för att Hana och Evelina hade valt det (så om det gick totalt åt skogen så skulle jag i alla fall ha vänner vid min sida) men också för att jag kände att jag kan behöva leva ut min dramatiska sida. Jag är ingen skådespelare, inte alls som min bror, men jag har väldigt livlig fantasi och gillar att... spela ut. Göra dramatiska gester och säga dramatiska saker, helt plötsligt och helt utan anledning.

Jag var lite nervös när det var dags för dramalektionen, undrade vad jag hade gett mig in på, men när vi väl började så kände jag direkt att jag hade valt rätt. Vi hade en jätterolig lektion. Vi lekte lekar så som; fortsätt historien med antingen "fortunately" eller "unfortunately", kom på så många användningsområden du kan för den här tejprullen, spela upp en liten scen till den här bilden (jag och Evelina låg på golvet och skrek medan Max försökte driva demonerna ur oss), skriv en galen tidningsrubrik och demonstrera den (jag var Queen Elizabeth som födde fram en ond optiker, fråga inte vad den idéen kom ifrån) och Skapa en dialog runt detta skumma object (min grupp fick någon konstellation av garn och glasspinnar, den skulle jag tydligen ta över världen med).

 

Som English Plus-ämne har jag just nu Litteratur, även detta var ett mycket lyckat val. På den senaste lektionen läste vi en skräckhistoria som hette The Money's Paw. Centralt för handligen var en man, hans fru och son, samt en konserverad aptass som sades besitta magiska krafter. Ägaren fick tre önskningar. Personen som gav den till familjen sa att han visste inte vad den förra ägaren hade önskat sig, bara att den tredje önskningen var att få dö. Familjen ignorerade varning och önskade sig £200. Dagen efter gick sonen till sitt jobb men kom aldrig mer hem, istället kom en representant för företaget han jobbade på och berättade att hade hade avlidit i en olycka men att företaget tog på sig allt ansvar för händelsen och ersatte familjen med £200.

Mamman snodde då åt sig aptassen och önskade sonen tillbaka i livet, men när en levande död knackade på dörren mitt i natten så fick hennes man panik och önskade sonen död igen.

Sensmoralen var troligen "var försiktig med vad du önskar dig", kom vi fram till. Resten av lektionen ägnade vi åt att prata om vad vi skulle önskat oss och hur detta skulle kunna gå fel. En av tjejerna mitt emot mig skulle önskat att hon var Draculas favoritfru, och där kom vi fram till att ganska mycket kunde gå fel. Hanas önskan var betydligt säkrare: att kunna prata och förstå alla språk i världen. Vad jag själv skulle önskat har jag fortfarande ingen aning om.

Men bäst var Idas: först skulle hon önska sig en miljon, sen skulle hon önska sina föräldrar tillbaka till livet och sen skulle hon önska sig en pizza. Istället för att sända sina föräldrar tillbaka till döden.

 

I vilket fall: sedan dess är det lite av ett stående skämt, internt för oss som var med på den litteraturlektionen. Ska vi önska oss något? Nej, då kommer ju någon dö.

Och på Dramalektionen idag, när historien vi berättade tillsammans i varsin del plötsligt handlade om en hund som dog, så gjorde Hana den omedelbart till en Living Dead. Efter lektionen skrattade hon och sa "jag kom inte på något annat, det där med Living Dead har satt sig på hjärnan på mig!".

"Skyll det på litteraturlektionen häromdagen." sa jag. "När du kommer hem till Tokyo kommer folk fråga 'vad har du lärt dig under året i England, Hana?' och du kommer svara 'jag har lärt mig allt om levande döda och att man ska vara försiktig med vad man önskar sig'!".

 

Efter draman var det lunch, idag potatis med smör och cirka tjugo olika grönsaker. Någon annan dag var det fish and chips, någon tredje kyckling. Jag äter allt möjligt spännande i skolan. Efter lunchen var det informationsmöte, först ett frivilligt om en frivillig resa till Paris och sen ett obligattoriskt om två lika frivilliga resor till Stonehenge och Sailsbury. Hana var ganska säker på att hon inte ska med på resan till Paris, så hon satte sig på en bänk utanför medan jag gick på mötet om resan.

Efter halva mötet var jag dock ganska säker på att jag inte heller ska åka med till Paris. Jag har redan varit där och gjort det mesta som ska göras under resan (det var mycket sightseeing, Louvren och shopping på Champs Elysées), plus att det kostar £100. Plus all mat utan frukost (FRANSK frukost, mina damer och herrar, vilket innebär varsin liten croisant med nutella på) och en massa inträden. Jag tror jag klarar mig, faktiskt. För £100 åker jag hellre till London. De andra utflykterna ska jag dock med på, då de bara kostar £15 styck och är betydligt mer kulturella.

 

Efter att ha suttit i datasalen någon timme, jag för att ladda upp alla 170 bilder från Prideparaden på Facebook och Hana för att försöka skriva ut någonting, så gick vi ner till bussen tillsammans. På vägen dit, genom den långa entréen till Loxdale med träd på båda sidor, såg vi världens sötaste ekorre. Den var större än ekorrarna i Sverige, gråbrun till färgen och hade världens fluffigaste svans. Det finns tydligen många ekorrar i området runt Loxdale, utanför skolan sitter det till och med en skylt det står "mata inte ekorrarna, hur söta de än är, för vår mat är inte bra för dem".

Hana och jag var förtrollade. Jag har aldrig sett en ekorre på så nära håll och det hade inte hon heller (den allmänna bilden av att de inte har så mycket djur och natur i Japan verkar stämma, första dagen berättade Hana att när hon var på zoo här i Europa och såg en älg eller ren, minns inte vilket, så kändes det som att se en enhörning), så vi stod och bara stirrade på den stackars ekorren tills den försvann upp i ett träd.

"Vad kallar du en sån varelse på ditt språk?" frågade Hana. Hon lärde sig faktiskt ordet ekorre, även om hon uttalade det väldigt japanskt och betonade helt fel bokstäver. När jag sen frågade tillbaka så kunde jag inte ens härma det japanska ordet för ekorre. Vi bara skrattade, båda två. När jag häromdagen berättade att jag hade en kompis som försökte lära sig japanska men gav upp när hon kom till det tredje alfabetet så sa Hana att hon inte klandrar henne, för japanska är svårt till och med för infödda japaner.

 

Det händer så mycket på den här skolan, alltid är det minst fem aktiviteter som man kan skriva upp sig på på tavlan i hallen. I morgon ska vi till exempel gå en lång promenad med, enligt uppgifter, helt fantastisk utsikt till ett ställe som heter Devil's Dyke.

Jag är nära en lösning på mina internetproblem och så fort jag får internet hemma så lovar jag er minst ett blogginlägg om dagen, mina vänner.

Jag vet inte vilket datum jag kommer posta detta blogginlägg, men lördagen den 1 september 2012 var en helt perfekt dag på alla sätt.

Jag har alltid velat åka på en prideparad. Men de har alltid varit i Stockholm och tåg till Stockholm brukar kosta runt 500 spänn enkel resa. För att inte tala om övernattning på hotell eller vandrarhem, mat i mängder och inträde på pride. Det har bara varit omöjligt.
Men så kommer jag till Brighton, mina drömmars stad, och vad har de under min första helg om inte världens prideparad? Jag var överlycklig.

Att försöka lokalisera Hana och Evelina (allmän info: Evelina är svensk och Hana heter egentligen Hanami och är japan, jag pratar engelska med båda dessa) i folkhavet var bara omöjligt, så jag stod själv och tittade på paraden. Det var glitter, regnbågar, halvnakna män, stora flak med dansare, folk utklädda till seriefigurer och allt annat du kan tänka dig. Och överallt samma glädje och kärlek. Jag stod och log fånigt för mig själv under hela paraden.
När den hade tagit sig förbi området runt piren, där jag stod, så skingrades folk ganska snabbt och det blev plötsligt betydligt lättare att lokalisera Hana och Evelina. Vi gick längst med eller strax efter paraden hela vägen till en park i andra ändan av city som enligt uppgifter skulle vara full av happenings och aktiviteter. Jag hade köpt en medelstor regnbågsflagga i tyg för £2 från en gatuförsäljare uppe vid Churchill Square, Evelina hade fått en liten regnbågsflagga i plast från någon i paraden och Hana köpte en brittisk flagga med rosa istället för blått (jag antar att det är gay-Storbritanniens flagga eller något sånt) från en annan försäljare vi gick förbi, så dessa gick vi och viftade med i tid och otid.
När vi väl kom fram till parken var vi dödshungriga, så efter att ha betalat £10 i inträde så började vi leta efter ett lämpligt ställe att köpa mat. Valet föll på en servering med mycket välgörenhetskänsla över: de skänkte allt de tjänade till hjälp och stöd åt personer med HIV. Jag åt någon kycklingrätt med ris som var helt okej, och till efterrätt en kopp te och världshistoriens godaste chokladmuffins.
   Efter maten insisterade jag på att jag ville åka karusell, och valet föll på något som liknade slänggungorna på Skara Sommarland som jag älskade som barn. Varken Hana eller Evelina var några karuselltyper så de höll min flagga och tog kort på mig. Alla karuseller jag har åkt i England hittills har fått dem i Sverige att framstå som ingenting. Att åka dessa slänggungor var som att flyga genom det brittiska landskapet, och mellan tjuten och skratten började jag mumla lagom patetiska saker som ”I love you England, my beautiful England, I will never leave you again, I promise, I will stay with you forever and ever my beautiful one..”
Hana fick ett jättebra kort på mig när jag flyger fram. Efter att ha gått runt ett tag bland miljoner stånd och partytält och dubbelt så många miljoner av mer eller mindre fulla och mer eller mindre homosexuella britter (”Drunk British gay people are my favorite kind of people”, kom jag på mig själv med att säga när en halvnaken engelsman insvept i en prideflagga high-fivade mig) så var vi ganska utmattade och satte oss på en gräsplätt, såg på folk och pratade om allt ifrån våra framtidsplaner och drömmar till inställningen till homosexualitet i våra hemländer. Jag passade också på att ta av mig mina underbara-men-alldeles-för-nya skor och blodfläckiga strumpor för att sätta på högst efterlängtade skavsårsplåster. Jag måste erkänna att jag var väldigt stolt över mig själv när jag idag, innan jag gick ner till piren för att titta på paraden, gick in på världshistoriens största tvåvåningsapotek mitt i Brighton och lyckades hitta skavsårsplåster. Utan att veta var jag skulle leta och utan att veta vad skavsårsplåster heter på engelska. Jag var inte ens säker på vad ”plåster” heter på engelska, de säger band aid i en film jag har sett men det känns som ett amerikanskt ord och varför ta risken, liksom?
Plåster heter ”plastic” på engelska, kom vi fram till när vi satt där på gräsplätten. Hana slog upp det på japanska på sin söta lilla minidator. När vi väl reste oss från gräsplätten orkade vi inte med så mycket mer, vi pratade en stund med Ida, Frida och Elin borta vid ett Red Bull-tält och sen begav vi oss tillbaka in till Brighton, till Churchill Square och bussen hem.
   Det tog säkert en halvtimme att gå från parken till Churchill Square, men vi höll modet uppe. Vi stannade och köpte chips, viftade lite mer med våra flaggor och när vi hade kommit till North Lanes så var vi plötsligt inne i en diskussion om filmer.  Hana gillar gulliga filmer som Notthing Hill och Love Actually, Evelinas favorit var en något alternativ film om en italiensk familj. Eftersom Sweeney Todd, V for Vendetta och The Nightmare Before Christmas var de jag valde när jag fick välja tre filmer att ta med till England så är det nu för tiden dessa tre jag benämner som mina favoritfilmer, så jag berättade lite kort om dem. De verkade båda gilla The Nightmare Before Christmas, så vi bestämde att vi ska ha filmkväll alla tre någon gång och se den. Och Hana, min underbara Hana, trots att hennes filmsmak först verkade skilja sig så mycket från min så kom det snart fram att hon också gillar Tim Burton och Johnny Depp.  Hon nämnde Sleepy Hollow, en skräckfilm från tidigt 90-tal som jag trodde att ingen mer än jag och mina riktigt Burton-nördiga kompisar hade sett.
När jag sen pratade om V for Vendetta så sa jag något som jag aldrig trodde jag skulle säga till två tjejer jag bara känt i några dagar:
”Jag tycker han är ganska sexig. Ni vet, maskerad, mystisk...”
”Fast man får ju aldrig veta vem han är, eller hur han ser ut under masken...”
”Nej, och jag tänder lite på det.”
Jag var chockad över mig själv. Vad hände med den inåtvända, misstänksamma Lilly som inte vill visa sig svag och tjejig för någon, som knappt erkänner att hon tänder på Johnny Depp?
Den Lilly är borta och jag saknar henne inte. Senare skrattade jag lite och sa ”jag skulle inte ha sagt det där, nu kommer ni bara sitta i kväll och tänka på hur jag ser på V for Vendetta och dreglar över honom!” men jag menade det inte. Jag ångrar verkligen inte att jag sa det. Jag tycker så mycket om både Hana och Evelina och jag VILL kunna säga sådana saker till dem, VILL kunna vara tjejig och självutlämnande till dem.

”Thank you for today” sa Hana när hon kramade mig hejdå. Jag kan bara säga detsamma. Tack för denna helt perfekta dag.