The magic can begin

Allt som någonsin sagts om London är sant. London är totalt överväldigande, pulserande, drömlikt vackert. London har allt du kan önska dig. London är perfektion.

Vi lämnade Portslade tjugo i nio i en privat buss. Vi var runt trettiofem svenskar, en japan, två britter från skolan (Steven vet jag är lärare, för Hana har honom i engelska, men Bryony/Bryny/whatever-her-name-is tror jag helt ärligt bara är ansvarig för alla sociala aktiviteter efter skoltid) och en busschaufför. Jag var den som var mest exalterad. Ida satt bredvid mig och vi pratade om både det ena och det andra; våra vänner i Sverige, Guy Fawkes, staden Stockholm och ett par riktigt djupa diskussioner: vad innebär begreppet Hemma? Vad är normalt och vem bestämmer det?
Sen, när vi började närma oss London, så började jag sjunga ”No place like London”, sången som öppnar Sweeney Todd, en av mina favoritfilmer. Jag har sett den filmen så himla många gånger att jag kan den utantill, och har jag väl börjat sjunga en sång eller säga en replik så kan jag hålla på tills jag har spelat upp hela filmen om ingen stoppar mig. Ida är den första som inte har stoppat mig. Hon tyckte det var jätteroligt och sa att det var som att se filmen igen (hon gillar Sweeney Todd men hade inte sett den på länge), att hon verkligen såg allt framför sig. Jag lyckades dock inte imitera Alan Rickmans röst, men vem sjutton kan det?

Vi skulle börja med att gå på museum. Man fick välja antingen Science Museum, Natural History Museum eller Victoria and Albert Museum och jag, Hana och Ida valde Natural History Museum. Mycket för att vi hade hört att de hade en väldigt häftig dinosaurieutställning där. Men innan vi gjorde något annat så tog vi väldigt fåniga turistbilder på varandra tillsammans med en röd telefonkiosk som råkade stå där vår buss stannade.
   Det första vi möttes av på Natural History Museum var ett enormt dinosaurieskelett. Och, när vi gått lite längre in, en trappa upp till en staty av en gubbe.
”Åh, jag vill gå upp dit och ta ett foto när jag sitter i hans knä!”
När jag väl kom upp insåg jag snart två saker: för det första var statyn inhägnad på ett väldigt tydligt snälla-peta-inte-på-mig-sätt, och för det andra var gubben Charles Darwin.
Darwin är inte direkt min favoritbritt i historien. Visst, han var väl kanske inte direkt nazist, men han kom med alla teorier om ”naturligt urval”, ”den starkaste överlever” och ”vissa raser står över andra” som nazisterna sen byggde sin ideologi på. Jag tog ett kort i alla fall, där jag låtsas peta på honom och gör en skum min.

Museet var enormt. För att se allting skulle vi ha behövt hela dagen på oss, minst.  Så vi fokuserade på dinosauriedelen. Det VAR häftigt. De hade mängder med skelett men även mekaniska dinosaurier som faktiskt rörde sig. I ett speciellt rum hade de en Tyranosaurus Rex i naturlig storlek som rörde på huvudet, armarna och munnen och med jämna mellanrum röt hotfullt. En brittisk flicka på kanske fyra år började gråta och ville inte gå in i det rummet. Mamman fick ta upp henne i famnen och säga ”såja älskling, den är inte riktig, det är ingen fara”. Jag klandrar verkligen inte barnet: om den där dinosaurien hade rört på sig bara lite mer så hade jag varit övertygad om att den tänkte äta upp mig och troligen skrikande sprungit ut ur rummet. Den var VÄLDIGT realistisk.
Det fanns även en liten mekanisk teater om hur dinosaurierna troligen dog ut, samt ett antal mindre troliga teorier (så som att de dog av hösnuva när alla nya växter kom eller blev bortförda av utomjordingar) med väldigt roliga bilder till. Vidare fanns det tonvis med fakta, ett par spekulationer (var dinosaurierna varm- eller kallblodiga? Ibland förstår jag inte hur forskare ORKAR engagera sig i saker som det uppenbarligen är omöjligt att få svar på) och exempel på hur populära dinosaurierna är i kulturen.  Vi hade ungefär två timmar på oss där inne och de FLÖG iväg. I slutet av utställningen hittade vi dessutom en souvenirshop som jag var tvungen att gå in i och köpa mig en dinosaurie som minne (ingen läskig T-Rex utan en mjuk liten dinosaurie med snälla blå ögon). Efter det hade vi tjugo minuter på oss innan vi skulle samlas vid bussen, så vi smet in en snabbis på Science- museet. Vi såg en väldigt vacker trädgård och en samling statyer av nakna män innan vi skyndade oss ut igen och bort till bussen. Hela dagen i London skulle präglas av den känslan: att vi bara snabbspolade förbi allting och att vi skulle behöva ett år på oss för att uppleva London på riktigt.

I bussen slukade jag baguetten jag fått med mig (vi som normalt äter lunch i skolan hade fått en plastpåse med Packed Lunch) och stirrade sen ut genom fönstret som en idiot och försökte ta in så mycket som möjligt.  Det jag tydligast kommer ihåg är att jag började skratta när vi åkte förbi Buckingham Palace; som om det inte räckte med en tre meter hög mur runt stället så var muren dessutom tvungen att avslutas med inåtbuktande taggtråd, eventuellt strömförande sådan.
   Vi hoppade av bussen, jag med kameran i högsta hugg och mer exalterad än någonsin, för att gå en guidad tur genom London. Steven med den vackra skotska engelskan var vår guide, och han började med att dela ut kartor till de som hellre ville själva i London än att följa med på guidningen. De var tre eller fyra stycken. Vi andra lyssnade glatt till när han berättad om den första sevärdheten: Westminister Abbey. Det var en vacker byggnad som påminde mig väldigt mycket om Notre Dame i Paris. Där hade prins William och Kate Någonting gift sig, och det var även där den onda kungen i Braveheart bodde. Man kan gå in där och titta, berättade Steven, om man betalar x antal pund. Hur mycket det kostade minns jag inte, men jag minns att jag nästan fick en hjärtattack och tänkte att aldrig i livet att jag betalar så mycket bara för att få en närmare studie av den brittiska monarkin (mer om mitt förhållande till monarkin när vi kommer till Buckingham Palace).
   Nästa stopp var The Houses of Parlament, som jag som bekant senast såg när det sprängdes i filmen V for Vendetta. The Houses of Parlament var också en vacker byggnad som jag försökte ta kort på så gott det gick i det starka solljuset (solen stekte från en klarblå himmel hela dagen, som om London ville visa sig från sin allra bästa sida inför oss).
”Den är byggnaden är lite väl vacker för att spränga, tycker du inte?” sa jag till Evelina. Det var naturligtvis ett skämt, men jag sa det mycket tyst. Man vet aldrig. Det sista jag vill är att folk ska tro att jag är terrorist. Det enda jag är är besatt av filmen V for Vendetta, lite förälskad i den maskerade frihetskämpen i nämnd film och en konstant försvarare av Guy Fawkes.
I slutet av oktober ska vi ha en Activety Week när vi får fördjupa oss i vad vi vill och åka vart vi vill i Storbritannien för att forska om det.
”Jag ska ju jobba med Guy Fawkes under Activety Week, så jag antar att det är hit jag får åka.” sa jag till Evelina igen och kastade skrattade en blick på Houses of Parlament. ”Vart annars åker man för att fördjupa sig i Guy Fawkes, liksom?”
”Vem är Guy Fawkes?”
”Åh, det var han som faktiskt försökte spränga riksdagshuset på riktigt.”
”Så V for Vendetta är baserad på en sann historia?”
”Ja, det skulle man kanske kunna säga.” Jag drog en kort sammanfattning av historien om Guy Fawkes för Evelina, med all fokus på hur synd det är om honom och hur mycket upprättelse jag ska ge honom i mitt projekt. Avslutade med att våra lärare kommer säkert berätta historien bättre och noggrannare den femte november (årsdagen för den stackars förtrycka Guy Fawkes försök att spränga riksdagshuset, som för övrigt firas i Storbritannien med att bränna dockor av honom).
   Big Ben såg vi bara på avstånd, men den var min favorit av alla sevärdheter under dagen. För mig är det Big Ben som symboliserar hela det London jag drömt om sedan jag var barn. Och den var så vacker.
   Vi gick över en bro över floden Themes och såg även London Eye på avstånd. Sedan gick vi in i en enorm trädgård som gränsade till Buckingham Palace.
Det var som att kliva rakt in i en saga. En sjö med svanar, en stor tårpil med grenar som nästan hängde ner i vattnet och som pricken över i:et en liten stuga vid sjön. Stugan var som tagen direkt ur Hans och Greta, förutom att den inte var gjord av pepparkakor.
”Det bor säkert en ond häxa där inne också.” sa Rebecka, en trevlig tjej som jag har engelska och drama tillsammans med.
”JAG kan flytta in där och bli en ond häxa! Åh, jag har just planerat hela min framtid!”
   Ju närmare slottet vi kom desto fler sorters fåglar såg vi runt sjön. Svanar (som simmade under pilträdets grenar och förstärkte sagan), duvor (som såg precis likadana ut som duvorna på Trädgårdstorget i Linköping), kanadagäss (usch!), ankor, änder, gäss, någon brunsvart art jag aldrig tidigare sett och, till vår stora lycka, ett par pelikaner. En av dem såg verkligen ut att posa för alla turister (ja, vi hörde definitivt till den gruppen), för den stod bara nästan helt stilla. Hana tyckte spontant att den påminde om en gammal man som tittade på änderna ute på sjön och tänkte ”tänk när jag var ung och kunde simma sådär”.
Men det fantastiska tog inte slut där: vi träffade ekorrar. Jättesöta ekorrar som knappt verkade rädda för människor alls; jag kunde nästan sträcka ut handen och klappa dem. Ida sträckte ut handen och en av ekorrarna ”pussade” den, rörde snabbt vid den med nosen. Ida var överlycklig. Jag också, jag ville ta hem både en av ekorrarna och den coola pelikanen. Ida och Hana höll på att skratta ihjäl sig när de föreställde sig hur jag försökte få ombord en pelikan på bussen hem till Portslade.
Vid det laget hade vi för länge sedan hamnat så långt efter de andra att de försvunnit ur sikte.  Tack och lov hade vi Hana (vad skulle jag göra utan dig, Hana?) som hade varit i London förut och visste åt vilket håll vi skulle. Låter det här bekant? Devil’s Dyke var bara början; jag tror att Lilly-och-Ida-hamnar-så-långt-efter-resten-av-gruppen-att-de-går-vilse-och-fantastiska-Hana-leder-dem-rätt är ett återkommande scenario.
   I vilket fall: vi hittade till Buckingham Palace. Steven berättade att förr i tiden var flaggan hissad om drottningen var inne, men nu för tiden är den på grund av terrorismhot alltid hissad. Men högst troligen var hon inte inne, för hon brukar inte vara på Buckingham Palace så ofta nu för tiden.
Jag stirrade på den enorma byggnaden med tre eller fyra våningar och hundratals rum och slogs av hur fruktansvärt onödigt det var.
Så här är det: jag är i hjärta och själ antirojalist. Jag tycker att monarkin är en kvarleva från medeltiden som inte hör hemma i ett modernt samhälle och ser överhuvudtaget ingen som helst mening med att ha ett kungahus. Jag lovade dock mig själv att försöka tona ner på dessa åsikter när jag flyttade till England, eller i alla fall inte prata öppet om dem. Att komma till Storbritannien och vilja avskaffa monarkin är ungefär som att komma till Sverige och vilja avskaffa midsommar, det är en så stor del av deras kultur och nationella identitet.
I alla fall; när vi rörde oss bort från Buckingham Palace och det visade sig att varken Hana eller Ida var några jättestora fan av monarkin så kunde jag inte hålla mig längre:
”Vad är det för mening med att ha det här jättestora stället för en enda drottning? Som dessutom aldrig är där? Tänk på alla hemlösa i London, alla stackare som bor på gatan i pappkartonger. Släng ut drottningen och flytta in dem istället!”
Jag står fortfarande för att det är precis så jag tycker. Ida och Hana höll med mig och vi gick igång på hur onödigt det var en stund. Jag kastade dock hela tiden nervösa blickar över axeln, som om jag väntade mig att bli kallblodigt mördad av någon rojalistisk britt som gömt sig i buskarna.
   Efter det började vi av någon anledning diskutera nationalsånger. Hana beskrev Japans nationalsång som fruktansvärt tråkig, med en massa gamla ord som ingen riktigt förstår vad de betyder. Hon sjöng den för oss och jag höll med om att den lät lite som en vaggvisa.  Jag och Ida sjöng Sveriges nationalsång och Hana tyckte att den lät vacker. Jag förklarade att visst, det är den, men den är också skriven på väldigt gammal svenska med konstiga ord som man inte riktigt förstår. Sen lyckades jag göra en hyfsad översättning till engelska av den, bara sådär. Jag vet inte vem av oss som var mest imponerad. Vi kom fram till att alla nationalsånger bara handlar om gamla krig och att det verkar höra till att de ska vara skrivna med en massa gamla halvt oförståliga ord.
   Någonstans runt Picadilly Circus gick vi förbi en liten butik som bland annat sålde almanackor med olika kändisar. Jag implusköpte en med Johnny Depp och innan jag hade lyckats hitta plånboken i min överfulla ryggsäck, betala den och sen få ner plånboken igen så hade jag och Ida (som troget väntade med mig, om det var för min skulle eller för att hon ville se almanackan vet jag inte) hamnat en bra bit efter resten av gruppen. Steven var lite irriterad.
”Om ni ska stanna hela tiden så kommer den här turen aldrig ta slut!”
”Förlåt.” sa Ida. ”Vi hamnade efter för att Lilly skulle köpa en…”
”Shut up.” väste jag innan hon hann fortsätta. Gaah, det var så fruktansvärt pinsamt. Jag hade kunnat sjunka genom asfalten.
   På Picadilly Circus stod två britter och ropade:
”Vill ni ha en gratis flagga och gratis choklad?”
”Sa du gratis?” Vi var ett helt gäng som gick dit. När den ena britten frågade vilket land vi var ifrån och vi svarade Sverige så började han rabbla en massa svenska ord och fraser han snappat upp i helt olika sammanhang. Han var ganska rolig. Gratis var det dock inte; en London-tygkasse med en liten brittisk flagga och en chokladkaka kostade £1.20. Senare insåg jag att det även låg en dagstidning med dyrt utseende i kassen och att det troligen var den som kostade, eftersom de inte nämnt något om den.
Jag grävde hjälplöst i min plånbok i hopp om att hitta ett enpundsmynt. Helt utan framgång, för jag gör alltid så. Jag kan som bekant inte räkna och alla 1, 2, 5, 10, 20 och 50-pencemynt gör mig fruktansvärt nervös. Om det finns något system så lär jag mig det aldrig: jag får stå och läsa på varje enskilt mynt för att lista ut hur mycket det är värt.
”Ta så mycket som det kostar. Jag kan inte räkna. Förlåt.” sa jag och tömde alla pence i handen på den kvinnliga av de två britterna. Hon log snällt, plockade ut rätt summa och frågade mig vilken färg jag ville ha på London-kassen. Jag valde en vit och den var verkligen jättefin. £1.20 är mindre än femton kronor och det tyckte jag faktiskt det var värt.
   Steven hade dock tappat tålamodet. Han gav oss varsin karta över London och sa åt oss att möta resten av gruppen i Convent Garden kvart över fyra.

Jag, Hana, Ida och Frida hade det riktigt trevligt. Vi åt något mellanting mellan lunch och middag på ett Burger King på Picadilly Circus, matade duvor, gick in i roliga turistaffärer, gick på marknad och tittade på halsband och tavlor, kollade på skor med spikar på sidorna, letade upp Trafalgar Square och var inne i en godisaffär med allt möjligt från hela världen. Under varje sort satt en liten lapp där det stod vilket land godiset kom ifrån.
”Kolla, det här är från Japan.” sa jag till Hana.
Hon tittade på det. ”Ja, företaget är japanskt. Men det här godiset har jag aldrig sett förut, det kanske bara är för Storbritannien.”
Det var samma sak med mycket där inne som påstods vara svenskt, så Hana hade nog rätt. Affären var dock jätterolig.
”Jag känner mig som ett barn i en godisaffär.” sa Ida. ”Åh, vänta. Jag ÄR ett barn i en godisaffär!”
   När vi hade uträttat vårt sista ärende, köpt vykort eftersom min och Idas engelskagrupp fått i läxa att skriva ett vykort från London till Sarah, så tittade dock ordningsamma Hana på klockan och påpekade att det var fem minuter tills vi skulle träffa resten av gruppen i Convent Garden.
”TOPPEN, Steven kommer HATA mig!” utbrast jag när vi började springa. Det gjorde han dock inte, för han hade fullt upp med att försöka lokalisera tre andra som inte dykt upp än.
   Jag satt bredvid Ida även på bussen hem, och när vi lämnade London var jag övertygad att jag snart skulle komma tillbaka. Jag och Ida och Hana hade under dagen bestämt att vi ska åka själva till London någon helg och gå på Madame Tousads och en musikal (jag kommer ruinera mig, så många musikaler i London som jag vill se).
Jag spelade upp den sista delen av Sweeney Todd och Ida tackade för underhållningen. Sen pratade vi om allt och inget, utmattade av Londons skönhet som vi var, och höll på att skratta ihjäl oss åt ingenting särskilt.

Det som hände på vägen hem drog onekligen ner stämningen lite, men det måste också dokumenteras.
Vi stannade av okänd anledning på en rastplats i centrala Ingenstans, någonstans mellan London och Brighton. Det var ett kort stopp men folk hann sträcka lite på benen och gå på toa. Själv passade jag på att gå bak i bussen och prata lite med Hana.
När jag kom tillbaka till Ida, och vi såg folk i vår grupp komma gående mot bussen bortifrån någon liten butik, skrattade jag och sa:
”Tänk om Steven slutar ropa upp oss från listan och vi glömmer kvar någon? Det vore ju just snyggt.”
   Bussen hade inte kommit långt från rastplatsen förrän någon ropade att Madelene inte var med.
”Ni skämtar, va?” sa Steven. ”Säg att ni skämtar. Ni har ingen aning; vi måste åka hela vägen till Brighton innan vi kan vända!”
Jag började skratta bara för att det som vi nyss skämtat om faktiskt hade hänt. Det var så ironiskt. Sen försökte någon ringa Madelene, och det började vibrera i hennes väska som låg kvar i bussen. Då satte jag skrattet i halsen. Denna stackars svenska tjej var helt ensam på en rastplats mitt ute i ingenstans, någonstans mellan London och Brighton, utan varesig mobiltelefon eller plånbok. Jag föreställde mig den panik hon måste känna och blev… ja, rädd är nog det enda passande ordet.
”Varför kollade du inte att alla var med?” ropade jag till Steven.
”Jag frågade er om alla var här, och ni sa ja!”
”Du kunde väl ha ropat upp oss?”
”Nej, för jag visste ju inte vilka som hade gått ur bussen!”
Busschauffören hittade ett sätt att köra tillbaka, och när stackars Madelene väl var ombord på bussen försvann min rädsla och jag blev arg istället. Vi var minst trettio stycken, hur skulle någon av oss kunna se om alla var med eller inte? Visst, vi går på folkhögskola och ses som vuxna, men vi är fortfarande hans elever. Och vad mer: vi är utlänningar. Vissa av oss pratar inte ens särskilt bra engelska.
Först sa jag till Madelene: ”Are you OK, love? I was really worried.” Sen, när min rädsla övergick I ilska, vände jag mig om igen och sa:
”Säkert att du är okej? Översätt inte det här till engelska, men jag tycker de är sjukt oansvariga.”
Och istället för att gå fram till Steven och säga det så hanterade jag det som den vuxna människa jag sågs som: jag satte mig och snackade skit om honom. Det är enda gången jag någonsin pratat svenska med Ida, enda gången jag utnyttjat det faktum att jag pratar ett språk som mina brittiska lärare inte förstår.
Jag tyckte hela händelsen var väldigt obehaglig och behövde bearbeta och ventillera. Ida och jag ältade om och om igen, på svenska, allting som kunde ha hänt. Tänk om Madelene inte hade hunnit lära känna någon i gruppen? Vi har ju trots allt bara gått på skolan i två veckor. Då kanske ingen hade upptäckt att hon saknades förrän vi var tillbaka i Brighton. Och vad skulle hon ha tagit sig till under tiden? Ensam, utan pengar eller mobiltelefon, mitt ute i ingenstans utan en aning om vart hon befann sig. Det enda hon kunde göra var att gå in i den lilla butiken, fråga om hon får låna telefonen och sen ringa polisen. Men hur förklarar man en sån situation för dem? Och hur bra man än är på engelska så kan man glömma allt när man får panik.  Och vad skulle polisen kunna göra? Vilka andra telefonnummer kan man i huvudet? Troligen kan man inte ringa utomlands heller, även om man kan numret hem.
Vad gör man annars? Går till närmsta hus och ber att få låna en dator där för att försöka googla fram något telefonnummer till skolan? Ber för att invånarna i huset inte är mördare eller våldtäktsmän. Det var mitt ute i ingenstans, de hade kunnat göra vad som helst.
Kanske träffar man någon kille på den där rastplatsen som verkar trevlig och erbjuder skjuts till Brigton. Och åker med honom, för att man inte har något annat val. Blir våldtagen, mördad och dumpad i skogen. Sånt har hänt, sånt händer överallt.
   Efter en stund gick Steven bak i bussen och pratade med Madelene.
”Han kände väl mina onda blickar.” sa jag till Ida, fortfarande på svenska. ”Han behöver ju inte kunna någon svenska för att höra hur upprörda vi låter.”
”Eller bara det faktum att vi pratar svenska.” sa Ida och jag instämde. Naturligtvis. Man behöver inte vara något geni för att lägga ihop två och två: min reaktion på att han inte hade kollat att alla var med och det faktum att jag, som förutom enstaka översättningar för att hjälpa mina vänner inte har sagt ett svenskt ord under hela kursen, som får folk att tvivla på att jag överhuvudtaget KAN prata svenska, plötsligt sitter och pratar högt och upprört på just svenska. Den enda tänkbara anledningen var verkligen att jag inte ville att lärarna skulle förstå vad jag sa.

Imorgon (söndag, troligen igår när ni läser detta) ska vi till Stonehenge, ännu en utflykt med Steven och Bryny/Bryony/whatever. Jag är vanligtvis fruktansvärt långsint men mitt liv är just nu alldeles för fantastiskt för att jag ska orka lägga energi på att ständigt pika Steven och fråga om han verkligen har kollat på att alla är med nu, och inte glömt kvar någon.
Jag har insett vad det var som hände: jag blev rädd. Jag tänkte på hur totalt panikslagen jag själv skulle varit i Madelenes situation och inte minst på allt som kunde ha hänt.
Men det gick bra, och jag vill inte göra det till en självuppfyllande profetia att förklara krig mot alla som råkar heta Steven.

Dagen avslutades för övrigt med att se på Sweeney Todd hos Ida. När hon nämnde att hennes värdfamilj sagt att hon får ha kompisar som sover över så ringde jag min och sa att jag skulle sova hos en kompis och att de inte skulle oroa sig. Det var helt okej, sa de och önskade mig en trevlig kväll.
Vi sov till halv elva, sen kollade vi på vidoeklipp på Youtube och skrev vykortet till vår lärare Sarah. På Cockney English med hjälp av Uncle Fred. Sarah verkar ha humor så vi tror att hon kommer skratta åt det, eventuellt ge oss en extra guldstjärna för att vi ansträngt oss så.

London, min älskade, vackraste London, vi ska snart mötas igen. Jag lovar.