... och så kom hösten. Men Lilly är glad ändå
Jag kan ha en dålig dag. Känna mig lite ledsen, trött, frusen och inte riktigt ha lust med någonting.
Eller så kan jag vara deprimerad på riktigt. Oavsett vilket så går det inte att vara ledsen när jag har engelska. Aldrig. Hur illa det än är.
För när hon ler så ler jag. När hon delar in oss i grupper, ”one, two, three, four, five, six”, skrattar, berättar något om brittisk kultur eller skotska traditioner, jämför med Sverige och berättar om hur det var när hon kom hit.
Något med hennes leende, hennes lysande ögon, hennes karisma och ständiga glädje. Något med det smittar av sig.
Vi pratade om vår kulturella identitet, vad som är typsikt svenskt och hur det påverkar oss, till och med nationalsången och svenska flaggan och varför rasisterna har gjort dem till sina. Men också om östergötska och andra dialekter, både svenska och brittiska.
Vi skrattade tillsammans. Och sen gick jag runt med ett fånigt leende på läpparna och hade glömt allt om att jag var trött och frusen. Bara för att det är så fantastiskt att ha engelska.
Jag trodde inte att man kunde se upp till en lärare, totalt avguda. Men hon är så fantastisk. Hon liknar ingen annan.
Det regnar. Det är kallt. Det blåser. Och jag har bara två saker att välja mellan när jag ska ha något på fötterna: ett par skor som ger mig så ont i fötterna att jag nästan dör, och ett par sandaler som bara ger mig lagom ont i fötterna. Men som är kalla.
Vi började förresten med psykologi idag. Jag stör mig fortfarande lite på läraren, lite med anledning av att han är idrottslärare och lite för att han började med att skrämma livet ur oss och säga att vi skulle springa fem kilometer varje idrottslektion och liknande, men psykologi kommer bli jättekul. Jag kastade mig över boken jag fick och kommer troligen att sitta och läsa i den på lediga stunder. Psykologi är intressant.
Sen hade vi lite kultur- och idéhistoria/scenisk gestaltning (ja, troligen det längsta namn på ett skolämne någonsin) och analyserade en text och en bild på en gubbe. Elin R fick det till att han var medlem i en hemlig sekt. Vi andra fick det till att han var schitsofren (stavning?) och trodde att han var Jesus. Eller så hade han bara ett enorm ego.
Och, ja, på lunchrasten tog jag en buss hem och hämtade en tjock tröja, eftersom jag höll på att frysa ihjäl. Den tjocka tröja jag använder är en rest från nian, med texten:
"Det är bara så
9E
Somliga är bättre än andra" och en massa namn på ryggen, i en specialritad gravsten. Denna tröja är ett monument över falsk gemenskap, skapad över några veckor och mest byggd på "oj vad fort de här åren har gått och egentligen är vi ju en ganska fin klass och oj vad det kommer bli sorgligt att skiljas". Men den är varm. Och bekväm. Och går i min favoritfärg: svart. Så jag använder den ändå.
Dagens handledartid uteblev, till förmån för ett stormöte med hela skolan där Peter (rektor) och Lovisa (elevrådsordförande) redogjorde för att vårt elevråd måste bli bättre och att det behövs representanter från varje klass (vi är ju bara sex klasser på skolan så hur svårt kan det vara, liksom?) som engagerar sig. Min klass har redan två representanter, annars funderade jag på att ställa upp.
Sen hade vi lite klassråd, bytte ordförande och sekreterare, diskuterade vad vi ska göra när våra spanjorer kommer hit (det är mindre än en månad kvar nu, sen får jag äntligen träffa min spanska Marina) och sen hade vi engelska. Och jag gick runt och log fånigt en stund innan jag påbörjade nästa projekt; att ta mig hem. Det var fortfarande kallt och grått och jag hade verkligen ingen lust att cykla. Jag ville åka buss. Jag funderade både på att lämna cykeln vid skolan över natten och att ta med den på bussen, men inget av detta kändes som någon särskilt bra idé.
Sen kom min kära vän Emelie, som var för snål för att ta bussen och bor åt exakt samma håll som mig. Hon löste mitt problem. Vi gick tillsammans, jag med min cykel. Och pratade om allt från färgskalor och barnprogram till släktingar och överkörda ekorrar.
Nu sitter jag hemma, i mjukisbyxor och min falska men bekväma klasströja samt med strumpor på fötterna, och tänker inte gå någonstans förrän i morgon.
Och då har jag engelska igen <3
Eller så kan jag vara deprimerad på riktigt. Oavsett vilket så går det inte att vara ledsen när jag har engelska. Aldrig. Hur illa det än är.
För när hon ler så ler jag. När hon delar in oss i grupper, ”one, two, three, four, five, six”, skrattar, berättar något om brittisk kultur eller skotska traditioner, jämför med Sverige och berättar om hur det var när hon kom hit.
Något med hennes leende, hennes lysande ögon, hennes karisma och ständiga glädje. Något med det smittar av sig.
Vi pratade om vår kulturella identitet, vad som är typsikt svenskt och hur det påverkar oss, till och med nationalsången och svenska flaggan och varför rasisterna har gjort dem till sina. Men också om östergötska och andra dialekter, både svenska och brittiska.
Vi skrattade tillsammans. Och sen gick jag runt med ett fånigt leende på läpparna och hade glömt allt om att jag var trött och frusen. Bara för att det är så fantastiskt att ha engelska.
Jag trodde inte att man kunde se upp till en lärare, totalt avguda. Men hon är så fantastisk. Hon liknar ingen annan.
Det regnar. Det är kallt. Det blåser. Och jag har bara två saker att välja mellan när jag ska ha något på fötterna: ett par skor som ger mig så ont i fötterna att jag nästan dör, och ett par sandaler som bara ger mig lagom ont i fötterna. Men som är kalla.
Vi började förresten med psykologi idag. Jag stör mig fortfarande lite på läraren, lite med anledning av att han är idrottslärare och lite för att han började med att skrämma livet ur oss och säga att vi skulle springa fem kilometer varje idrottslektion och liknande, men psykologi kommer bli jättekul. Jag kastade mig över boken jag fick och kommer troligen att sitta och läsa i den på lediga stunder. Psykologi är intressant.
Sen hade vi lite kultur- och idéhistoria/scenisk gestaltning (ja, troligen det längsta namn på ett skolämne någonsin) och analyserade en text och en bild på en gubbe. Elin R fick det till att han var medlem i en hemlig sekt. Vi andra fick det till att han var schitsofren (stavning?) och trodde att han var Jesus. Eller så hade han bara ett enorm ego.
Och, ja, på lunchrasten tog jag en buss hem och hämtade en tjock tröja, eftersom jag höll på att frysa ihjäl. Den tjocka tröja jag använder är en rest från nian, med texten:
"Det är bara så
9E
Somliga är bättre än andra" och en massa namn på ryggen, i en specialritad gravsten. Denna tröja är ett monument över falsk gemenskap, skapad över några veckor och mest byggd på "oj vad fort de här åren har gått och egentligen är vi ju en ganska fin klass och oj vad det kommer bli sorgligt att skiljas". Men den är varm. Och bekväm. Och går i min favoritfärg: svart. Så jag använder den ändå.
Dagens handledartid uteblev, till förmån för ett stormöte med hela skolan där Peter (rektor) och Lovisa (elevrådsordförande) redogjorde för att vårt elevråd måste bli bättre och att det behövs representanter från varje klass (vi är ju bara sex klasser på skolan så hur svårt kan det vara, liksom?) som engagerar sig. Min klass har redan två representanter, annars funderade jag på att ställa upp.
Sen hade vi lite klassråd, bytte ordförande och sekreterare, diskuterade vad vi ska göra när våra spanjorer kommer hit (det är mindre än en månad kvar nu, sen får jag äntligen träffa min spanska Marina) och sen hade vi engelska. Och jag gick runt och log fånigt en stund innan jag påbörjade nästa projekt; att ta mig hem. Det var fortfarande kallt och grått och jag hade verkligen ingen lust att cykla. Jag ville åka buss. Jag funderade både på att lämna cykeln vid skolan över natten och att ta med den på bussen, men inget av detta kändes som någon särskilt bra idé.
Sen kom min kära vän Emelie, som var för snål för att ta bussen och bor åt exakt samma håll som mig. Hon löste mitt problem. Vi gick tillsammans, jag med min cykel. Och pratade om allt från färgskalor och barnprogram till släktingar och överkörda ekorrar.
Nu sitter jag hemma, i mjukisbyxor och min falska men bekväma klasströja samt med strumpor på fötterna, och tänker inte gå någonstans förrän i morgon.
Och då har jag engelska igen <3
Vardagsbetraktelser med Lilly
Det blir roligare att diska när diskmedlet luktar äpple.
Havregrynsgröt är den optimala maträtten - snabb, smidig, billig, god och mättande
Ägg har alldeles för låg hållbarhetstid.
Filmjölk tar slut för fort.
Någon borde införa tvålitersfilmjölk.
Det är billigare att köpa ett paket med två liter äppeljuice än två paket med en liter.
Tvålitersäppeljuice finns. Varför inte filmjölk?
Klockradio är en bra uppfinning. Dock omöjlig att ställa in.
Tvätta är inte svårt alls.
Men det tar lång tid innan tvätten torkar.
Att cykla är det optimala sättet att ta sig fram - man får motion, känner sig fri och är miljövänlig
Den optimala typen av leverpastej är den bredbara.
Smör är bättre än flytande margarin eftersom man kan ha det både på smörgåsar och i stekpannan.
Linköping är stort och förorterna är fler än jag någonsin trodde. Men alla vägar leder till centrum.
Pasta och havregryn räcker i evigheter. Jämför med filmjölken.
Det bästa sättet att hålla koll på sina pengar är att spara alla kvitton.
Det är svårt att göra en budget när man bara har tusen kronor.
Efter en vecka på pasta och havregrynsgröt så börjar man längta efter frukt och grönsaker.
Gröna äpplen är fantastiskt goda.
Lilly är trött.
Lilly tittar längtansfullt på sin säng.
Lilly ska sova.
I övrigt är livet så fantastiskt. Så totalt fantastiskt.
Havregrynsgröt är den optimala maträtten - snabb, smidig, billig, god och mättande
Ägg har alldeles för låg hållbarhetstid.
Filmjölk tar slut för fort.
Någon borde införa tvålitersfilmjölk.
Det är billigare att köpa ett paket med två liter äppeljuice än två paket med en liter.
Tvålitersäppeljuice finns. Varför inte filmjölk?
Klockradio är en bra uppfinning. Dock omöjlig att ställa in.
Tvätta är inte svårt alls.
Men det tar lång tid innan tvätten torkar.
Att cykla är det optimala sättet att ta sig fram - man får motion, känner sig fri och är miljövänlig
Den optimala typen av leverpastej är den bredbara.
Smör är bättre än flytande margarin eftersom man kan ha det både på smörgåsar och i stekpannan.
Linköping är stort och förorterna är fler än jag någonsin trodde. Men alla vägar leder till centrum.
Pasta och havregryn räcker i evigheter. Jämför med filmjölken.
Det bästa sättet att hålla koll på sina pengar är att spara alla kvitton.
Det är svårt att göra en budget när man bara har tusen kronor.
Efter en vecka på pasta och havregrynsgröt så börjar man längta efter frukt och grönsaker.
Gröna äpplen är fantastiskt goda.
Lilly är trött.
Lilly tittar längtansfullt på sin säng.
Lilly ska sova.
I övrigt är livet så fantastiskt. Så totalt fantastiskt.
Rapport från mitt eget Linköping
Linköping är mitt och världen ligger framför mina fötter.
Nej, solen sken inte när jag kom med tåget igår. Det var regn i luften och mina axlar värkte sönder av alla väskor.
Men jag var så lycklig. Jag var Hemma. Äntligen.
Föreställ dig känslan av att ta sin egen kasse, gå ner till sitt eget ICA, köpa matvaror till sitt eget hushåll, betala dem med sina egna pengar, gå hem igen, låsa upp med sina egna nycklar och ställa in varorna i sitt eget skafferi och sitt (till hälften) egna kylskåp. Det var totalt fantastiskt.
Aldrig mer Vimmerby. Aldrig mer skabbiga rälsbussar som går sönder, Kustpilentåg som blir försenade eller överfulla ersättningsbussar. Aldrig mer aktiviteter i Linköping som jag inte kan vara med på för att jag har tåg att passa. Aldrig mer Vimmerby.
Linköping. ICA nedanför backen, stadsbussar överallt och min cykel. Jag har förresten världens skönaste cykelväg till skolan; det är nedförsbacke nästan hela vägen. Hemåt är det lite värre. Men då har jag ingen tid att passa.
Jag hade planerat det noga. Jag fick inte komma till skolan för tidigt, så att det verkade som om jag fortfarande bodde i Vimmerby. Men jag ville vara där en stund innan och hinna prata med mina vänner och krama vissa utvalda lärare.
Tio är bra, tänkte jag. En halvtimme innan. Förutom det faktum att jag hade läst fel och att vi inte skulle samlas förrän elva. Så jag var där en timme innan. Inte så mycket tidigare att det verkade som om jag bodde i Vimmerby (som om någon nu skulle ha missat att jag har flyttat), men helt klart för tidigt.
Så, jag slog ihjäl en halvtimme nere vid kaffeautomaten med Sofia, Lisa, Samuel och Ingrid. Sen gick vi upp en trappa och träffade Martina, som (efter att ha fått en av mina kramar) berättade att de nya ettorna skulle ha vårt förra klassrum och att vi skulle ta det som tvåorna hade förra året.
Vårt nya klassrum är alltså litet. Vädligt litet. Det här blir ett år med syrebrist.
Elsa kom förbi och fick också en kram, och sen gick vi in till vårt nya klassrum och konstaterade att ja, det är litet. Och ja, det kommer bli syrebrist. Isabelle sträckte sig, sin vana trogen, till att vi alla kommer dö.
Isabelle stoltserade förresten med sitt knallrosa hår idag. Minst tio personer, mig själv inräknad, gick fram och kände på det. Det var så rosa att det såg overkligt ut.
Sen skulle hela skolan samlas i ettornas nya klassrum (jag slutar aldrig facineras över att hela min skola vår plats i samma rum) och ha någon typ av informationsmöte. Innan Peter (notera att jag inte benämner honom "rektorn") började prata så smet jag även fram och kramade Helen, min älsklingslärare som jag faktiskt har saknat jättemycket under lovet. Hon sa att det var kul att se mig och frågade hur det var i den nya lägenheten. Det var gulligt.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som blev sagt på det där informationsmötet. Något om en ny lärare, och att Catarina har kommit tillbaka efter ett åt i Frankrike. Känns lagom skumt att plötsligt få en helt ny lärare som inte alls är ny utan bara har varit borta ett år.
Vad jag dock vet är att Peter nämnde att någon hade skrivit på Facebook och påpekat att de nya schemana inte var färdiga och att det var en massa hål i dem, och att han där igenom hade fått lära sig hur öppet allt ligger på Schoolsoft. Eller något sånt.
Det var JAG som skrev det på Facebook. Inte för att jag direkt har honom som vän, men vissa rykten verkar sprida sig snabbt. Haha, det var faktiskt lite roligt att han nämnde det. När Emelie sen skulle ner och fråga något om ledighetsansökan så sa jag skämtsamt till honom att han hängde ut mig. Då sa han att det var bra att jag hade reagerat, för att det är så det ska vara. Eller nått sånt.
Vi trängdes i en seg matkö och åt pannkakor, sen gick jag och Sofia, Emelie, Josse, Sofie och Elin på stan en stund. Vi fångade även upp två av de nya ettorna; Adina från Vimmerby och Alva som jag käne igen från en prova-på-dag i vintras. Båda två var mycket trevliga, även om jag pratade mest med Alva. Hon hade jättecoola örhängen; på det ena stod det hennes namn och på det andra stod det The Ark.
Vi gick runt lite överallt, stannade en stund på torget innan McDonalds (torgnamn är inte min starka sida) eftersom det var valstugor där. Tack och lov från alla partier utom Sverigedemokraterna.
Där stod vi en stund och pratade med en ung och trevlig miljöpartist. Miljöpartiet vill bygga ut kollektivtrafiken, göra den bättre och billigare, och dessutom, hör och häpna, vill de inte ha några betyg i skolan alls. Jag gillar det. Det kanske är miljöpartist jag borde bli. Jag ville bli folkpartist tills de kom med sitt totalt värdelösa förslag om att skolk ska synas i betygen (mer om varför det är värdelöst längre ner).
Folk droppade av en efter en. Alva följde vi till stationen (vad skulle vi vara för hemska tvåor om vi bara hade lämnat henne att gå vilse i city?) och sen var det bara jag, Sofia, Josse och Emelie kvar. Så jag tog med mig dessa tre mina vänner till mitt nya hem. Vi satt och pratade lite, det började regna, Sofia blev hungrig och vi gick ner till pizzerian (eller halvsprang eftersom det fortfarande regnade), och hon delade en pizza med Josephine. Sen skiljdes vi åt; Josse och Emelie gick åt ena hållet och jag och Sofia tog bussen åt det andra. Vi gick av vid Det Politiska Torget (som troligen har ett bättre namn i stadsplaneringen) och bort till folkpartisterna. Sofia ville gärna se mig skälla ut dem.
Jag skällde inte ut dem. Jag blev inte personlig. Vi förde bara ett samtal, diskuterade. Jag förklarade att elever som skolkar för att de inte bryr sig om skolarbetet i vilket fall skiter i sina betyg, och att de som kommer straffas av detta är de som bryr sig men som skolkar för att de mår dåligt i skolan, kanske blir trakasserade av andra elever eller orättvist behandlade av lärarna.
Det var en gammal tant och en kvinna som enligt namnskylten var lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium. Den sistnämnda var den som pratade med oss, och hon sa att de vill lösa problemen som eleverna har i skolan istället för att låta dem fly från dem. Det är väl en jättebra, pretantiös tanke, men det är också väldigt lätt att säga för någon som aldrig varit där. Jag skolkade, framförallt i nian. Inte hela dagar och inte så mycket att någon påpekade det, men jag skippade lektioner som var särskilt jobbiga. Och jag kan ju bara föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade sagt åt mig att gå på lektionerna så att mina problem kunde lösas. Inte för att lärarna vars lektioner jag inte gick på nu brydde sig, men men.
Nej, Folkpartiet lyckades inte vinna tillbaka mig. Dessutom var det precis som Sofia sa: de kändes bara gamla. Miljöpartisten kändes fräsch och ungdomlig, inte mycket äldre än oss själva.
Nu sitter jag på biblioteket eftersom jag inte har internet hemma. Det är beställt, men ingen vet riktigt när det kommer eller ens vart (till mig i Linköping eller till min familj i Vimmerby, vi skrev båda adresserna).
I morgon är det någon kryptisk välkomnstaktivitet som jag ska komma lagom tidigt till, och sen skulle vi visst ha SO. Möjligen bara för att vi knappt har träffat Catarina förrut.
I övermorgon är det lektioner enligt schema. Och vår första lektion på torsdagar är en och en halv timmes engelska med Helen.
Lilly är lycklig.
Nej, solen sken inte när jag kom med tåget igår. Det var regn i luften och mina axlar värkte sönder av alla väskor.
Men jag var så lycklig. Jag var Hemma. Äntligen.
Föreställ dig känslan av att ta sin egen kasse, gå ner till sitt eget ICA, köpa matvaror till sitt eget hushåll, betala dem med sina egna pengar, gå hem igen, låsa upp med sina egna nycklar och ställa in varorna i sitt eget skafferi och sitt (till hälften) egna kylskåp. Det var totalt fantastiskt.
Aldrig mer Vimmerby. Aldrig mer skabbiga rälsbussar som går sönder, Kustpilentåg som blir försenade eller överfulla ersättningsbussar. Aldrig mer aktiviteter i Linköping som jag inte kan vara med på för att jag har tåg att passa. Aldrig mer Vimmerby.
Linköping. ICA nedanför backen, stadsbussar överallt och min cykel. Jag har förresten världens skönaste cykelväg till skolan; det är nedförsbacke nästan hela vägen. Hemåt är det lite värre. Men då har jag ingen tid att passa.
Jag hade planerat det noga. Jag fick inte komma till skolan för tidigt, så att det verkade som om jag fortfarande bodde i Vimmerby. Men jag ville vara där en stund innan och hinna prata med mina vänner och krama vissa utvalda lärare.
Tio är bra, tänkte jag. En halvtimme innan. Förutom det faktum att jag hade läst fel och att vi inte skulle samlas förrän elva. Så jag var där en timme innan. Inte så mycket tidigare att det verkade som om jag bodde i Vimmerby (som om någon nu skulle ha missat att jag har flyttat), men helt klart för tidigt.
Så, jag slog ihjäl en halvtimme nere vid kaffeautomaten med Sofia, Lisa, Samuel och Ingrid. Sen gick vi upp en trappa och träffade Martina, som (efter att ha fått en av mina kramar) berättade att de nya ettorna skulle ha vårt förra klassrum och att vi skulle ta det som tvåorna hade förra året.
Vårt nya klassrum är alltså litet. Vädligt litet. Det här blir ett år med syrebrist.
Elsa kom förbi och fick också en kram, och sen gick vi in till vårt nya klassrum och konstaterade att ja, det är litet. Och ja, det kommer bli syrebrist. Isabelle sträckte sig, sin vana trogen, till att vi alla kommer dö.
Isabelle stoltserade förresten med sitt knallrosa hår idag. Minst tio personer, mig själv inräknad, gick fram och kände på det. Det var så rosa att det såg overkligt ut.
Sen skulle hela skolan samlas i ettornas nya klassrum (jag slutar aldrig facineras över att hela min skola vår plats i samma rum) och ha någon typ av informationsmöte. Innan Peter (notera att jag inte benämner honom "rektorn") började prata så smet jag även fram och kramade Helen, min älsklingslärare som jag faktiskt har saknat jättemycket under lovet. Hon sa att det var kul att se mig och frågade hur det var i den nya lägenheten. Det var gulligt.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som blev sagt på det där informationsmötet. Något om en ny lärare, och att Catarina har kommit tillbaka efter ett åt i Frankrike. Känns lagom skumt att plötsligt få en helt ny lärare som inte alls är ny utan bara har varit borta ett år.
Vad jag dock vet är att Peter nämnde att någon hade skrivit på Facebook och påpekat att de nya schemana inte var färdiga och att det var en massa hål i dem, och att han där igenom hade fått lära sig hur öppet allt ligger på Schoolsoft. Eller något sånt.
Det var JAG som skrev det på Facebook. Inte för att jag direkt har honom som vän, men vissa rykten verkar sprida sig snabbt. Haha, det var faktiskt lite roligt att han nämnde det. När Emelie sen skulle ner och fråga något om ledighetsansökan så sa jag skämtsamt till honom att han hängde ut mig. Då sa han att det var bra att jag hade reagerat, för att det är så det ska vara. Eller nått sånt.
Vi trängdes i en seg matkö och åt pannkakor, sen gick jag och Sofia, Emelie, Josse, Sofie och Elin på stan en stund. Vi fångade även upp två av de nya ettorna; Adina från Vimmerby och Alva som jag käne igen från en prova-på-dag i vintras. Båda två var mycket trevliga, även om jag pratade mest med Alva. Hon hade jättecoola örhängen; på det ena stod det hennes namn och på det andra stod det The Ark.
Vi gick runt lite överallt, stannade en stund på torget innan McDonalds (torgnamn är inte min starka sida) eftersom det var valstugor där. Tack och lov från alla partier utom Sverigedemokraterna.
Där stod vi en stund och pratade med en ung och trevlig miljöpartist. Miljöpartiet vill bygga ut kollektivtrafiken, göra den bättre och billigare, och dessutom, hör och häpna, vill de inte ha några betyg i skolan alls. Jag gillar det. Det kanske är miljöpartist jag borde bli. Jag ville bli folkpartist tills de kom med sitt totalt värdelösa förslag om att skolk ska synas i betygen (mer om varför det är värdelöst längre ner).
Folk droppade av en efter en. Alva följde vi till stationen (vad skulle vi vara för hemska tvåor om vi bara hade lämnat henne att gå vilse i city?) och sen var det bara jag, Sofia, Josse och Emelie kvar. Så jag tog med mig dessa tre mina vänner till mitt nya hem. Vi satt och pratade lite, det började regna, Sofia blev hungrig och vi gick ner till pizzerian (eller halvsprang eftersom det fortfarande regnade), och hon delade en pizza med Josephine. Sen skiljdes vi åt; Josse och Emelie gick åt ena hållet och jag och Sofia tog bussen åt det andra. Vi gick av vid Det Politiska Torget (som troligen har ett bättre namn i stadsplaneringen) och bort till folkpartisterna. Sofia ville gärna se mig skälla ut dem.
Jag skällde inte ut dem. Jag blev inte personlig. Vi förde bara ett samtal, diskuterade. Jag förklarade att elever som skolkar för att de inte bryr sig om skolarbetet i vilket fall skiter i sina betyg, och att de som kommer straffas av detta är de som bryr sig men som skolkar för att de mår dåligt i skolan, kanske blir trakasserade av andra elever eller orättvist behandlade av lärarna.
Det var en gammal tant och en kvinna som enligt namnskylten var lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium. Den sistnämnda var den som pratade med oss, och hon sa att de vill lösa problemen som eleverna har i skolan istället för att låta dem fly från dem. Det är väl en jättebra, pretantiös tanke, men det är också väldigt lätt att säga för någon som aldrig varit där. Jag skolkade, framförallt i nian. Inte hela dagar och inte så mycket att någon påpekade det, men jag skippade lektioner som var särskilt jobbiga. Och jag kan ju bara föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade sagt åt mig att gå på lektionerna så att mina problem kunde lösas. Inte för att lärarna vars lektioner jag inte gick på nu brydde sig, men men.
Nej, Folkpartiet lyckades inte vinna tillbaka mig. Dessutom var det precis som Sofia sa: de kändes bara gamla. Miljöpartisten kändes fräsch och ungdomlig, inte mycket äldre än oss själva.
Nu sitter jag på biblioteket eftersom jag inte har internet hemma. Det är beställt, men ingen vet riktigt när det kommer eller ens vart (till mig i Linköping eller till min familj i Vimmerby, vi skrev båda adresserna).
I morgon är det någon kryptisk välkomnstaktivitet som jag ska komma lagom tidigt till, och sen skulle vi visst ha SO. Möjligen bara för att vi knappt har träffat Catarina förrut.
I övermorgon är det lektioner enligt schema. Och vår första lektion på torsdagar är en och en halv timmes engelska med Helen.
Lilly är lycklig.
Skänninge Marknad
Men den där känslan i magen. Den får man aldrig någon annanstans. Upp ner, runt runt.
Bredvid mig satt två småpojkar och sa inte ett ljud. Jag skrek och skrattade allt vad jag kunde. Tänk vad mycket kul man missar om man är rädd för att skämma ut sig. Själv är jag stolt fjolla.
På andra sidan om mig satt Josselyn och var nästan lika förtjust som jag. Madde stod kvar på marken och höll våra saker. Nästa år, lovade hon, då ska jag åka. "Vi ska tvinga dig", lovade jag. En outtalad överenskommelse om att nästa år, då är det vi tre som går på Skänninge Marknad.
Skänninge tänkte jag, det är väl någon liten håla. Marknaden är kanske ungefär som den i Vimmerby.
Nej. Den var större. Mycket större. Minst fem gånger så stor. Jag gjorde av med lite under en hundralapp på den flygande åkattraktionen, kvällsmat bestående av en drickyoghurt och en chokladkaka, två äppelmunkar (fast han som sålde dem försökte lura på mig TJUGOTVÅ stycken), och slutligen två frysta annanasskivor doppade i choklad och strössel. Det liknade inget annat jag tidigare smakat. Det var otroligt facinerande.
DVD-filmer, väskor, rengöringsmedel, böcker, glasfigurer, mattor och halsband var bara några av alla de saker vi såg. Vi bara gick och gick, skrattande och pratande. Vi var en perfekt treenighet. Madde den mjuka, som en gullig liten kaninunge. Josse den lojala, som en gullig liten hund. Och Lilly, som babblade på om allt och ingenting och kände sig spontan och orädd. Fast på något sätt kompletterade jag ändå vår grupp.
Mjölby kändes som ett stort betongblock. Madde blev hämtad, jag och Josse tog pendeltåg tilbaka till Linköping. Hem.
På centralen träffade vi söta mörklockiga Linn i Maddes klass. Hon log stort, gav oss varsin kram och stod och pratade med oss i ett par minuter, trots att hon hade en annan kompis med sig.
Hennes hår hade blekts av solen, det såg nästan blont ut nu. Hon går i åsrkusren över oss, jag har inte pratat så mycket med henne och i vanliga fall skulle vi kanske bara ha nickat lite åt varandras håll. Kanske vinkat.
Men detta är FU. Kärlekens skola. Så vi kramades och pratade.
Hon var så söt. När vi sedan fortsatte till bussen konstaterade Josse "du är som jag, Lilly, du går fort när du är glad".
Josse och jag hann med fyra filmer. Jag orkar helt ärligt inte recensera dem, så ni får nöja er med att:
* "Brokeback Mountain" är en av de vackraste och sorgligaste kärleksfilmer jag någonsin sett
* "Boy A" är fantastisk, vacker och gripande
* "The Hours" är lite rörig men helt klart sevärd
* Sin Nombre är lite halvskum, och dessutom på spanska
Nu ska jag försöka åstakomma något. Spela The Sims tänker jag låta bli; känns som om jag fick nog för en hel månad framöver under det där LANet.
Tack ännu en gång till Sofia för hjälpen med den nya bloggdesignen.
Bredvid mig satt två småpojkar och sa inte ett ljud. Jag skrek och skrattade allt vad jag kunde. Tänk vad mycket kul man missar om man är rädd för att skämma ut sig. Själv är jag stolt fjolla.
På andra sidan om mig satt Josselyn och var nästan lika förtjust som jag. Madde stod kvar på marken och höll våra saker. Nästa år, lovade hon, då ska jag åka. "Vi ska tvinga dig", lovade jag. En outtalad överenskommelse om att nästa år, då är det vi tre som går på Skänninge Marknad.
Skänninge tänkte jag, det är väl någon liten håla. Marknaden är kanske ungefär som den i Vimmerby.
Nej. Den var större. Mycket större. Minst fem gånger så stor. Jag gjorde av med lite under en hundralapp på den flygande åkattraktionen, kvällsmat bestående av en drickyoghurt och en chokladkaka, två äppelmunkar (fast han som sålde dem försökte lura på mig TJUGOTVÅ stycken), och slutligen två frysta annanasskivor doppade i choklad och strössel. Det liknade inget annat jag tidigare smakat. Det var otroligt facinerande.
DVD-filmer, väskor, rengöringsmedel, böcker, glasfigurer, mattor och halsband var bara några av alla de saker vi såg. Vi bara gick och gick, skrattande och pratande. Vi var en perfekt treenighet. Madde den mjuka, som en gullig liten kaninunge. Josse den lojala, som en gullig liten hund. Och Lilly, som babblade på om allt och ingenting och kände sig spontan och orädd. Fast på något sätt kompletterade jag ändå vår grupp.
Mjölby kändes som ett stort betongblock. Madde blev hämtad, jag och Josse tog pendeltåg tilbaka till Linköping. Hem.
På centralen träffade vi söta mörklockiga Linn i Maddes klass. Hon log stort, gav oss varsin kram och stod och pratade med oss i ett par minuter, trots att hon hade en annan kompis med sig.
Hennes hår hade blekts av solen, det såg nästan blont ut nu. Hon går i åsrkusren över oss, jag har inte pratat så mycket med henne och i vanliga fall skulle vi kanske bara ha nickat lite åt varandras håll. Kanske vinkat.
Men detta är FU. Kärlekens skola. Så vi kramades och pratade.
Hon var så söt. När vi sedan fortsatte till bussen konstaterade Josse "du är som jag, Lilly, du går fort när du är glad".
Josse och jag hann med fyra filmer. Jag orkar helt ärligt inte recensera dem, så ni får nöja er med att:
* "Brokeback Mountain" är en av de vackraste och sorgligaste kärleksfilmer jag någonsin sett
* "Boy A" är fantastisk, vacker och gripande
* "The Hours" är lite rörig men helt klart sevärd
* Sin Nombre är lite halvskum, och dessutom på spanska
Nu ska jag försöka åstakomma något. Spela The Sims tänker jag låta bli; känns som om jag fick nog för en hel månad framöver under det där LANet.
Tack ännu en gång till Sofia för hjälpen med den nya bloggdesignen.
Tre tjejer i ett golfhus - vi kallade det LAN
"Och VARFÖR står du och diskar nu, du skulle väl ta hand om din unge?"
"NEJ, låt bli kattmaten! Min unge är hopplös, han..."
"...och eftersom någon i det här hushållet är så VÄRDELÖS på att laga mat så har halva köket brunnit ner!"
"Vad håller han på med? Han biter sig själv i armen!"
"NEJ, toaletten är inte intressant, du HAR ju leksaker!"
"Den där kärringen var ju skitjobbig, henne kan vi döda om hon kommer hit igen!"
(senare, när kärringen var instängd på tomten) "Den där kärringen verkar ju odödlig, hon har härdat ut sen i höstas!"
"#¤& också, jag glömde att de skulle sörja farsan! Nu kommer han att spöka!"
Vi hade tre 1,5-liters Coca Cola, en Fanta, en påse godis, en påse chips, tre påsar popcorn, en hund och en massa vilja. Vi kopplade in våra datorer halv åtta på söndagkvällen, sen flöt begreppen "idag" och "imorgon" ihop till en enda dimmig massa, två dygn blev ett och samma.
Spelen blev vår verklighet, kolsyran vårt bränsle. Sovsäckarna var bara rekvisita.
Jag gillar inte Coca Cola någonstanns, men jag tvingade i mig två glas för koffeinets skull. Och på mig, som aldrig dricker vare sig Cola eller kaffe eller något liknande, hade det en helt otrolig effekt. Det höll mig pigg hela natten. Dagen. Dygnet. Hela denna odefinerbara tid vi spenderade framför datorerna.
Vi såg dag bli kväll och natt. För att sedan bli dag igen. Vi var med när solen gick upp.
Klockan sex på söndag morgon gick vi en promenad med Japp.
Vid nio-tiden slummrade jag någon halvtimme i min sovsäck. Det var ungefär det största misstag jag kunde göra: jag blev om möjligt ÄNNU tröttare.
Klockan tio packade vi ihop datorerna och gick hem till Sofia för att äta frukost. Fil, flingor, te, extremt löskokta ägg och melonbitar. Sen kopplade vi in datorerna igen, denna gång tog Sofia sin stationära så att Sandra kunde låna hennes laptop.
Då kunde vi äntligen tävla om vem som lyckades bäst. Men våra huvudpersonssimmar hann bara bli tonåringar, för klockan fyra på eftermiddagen skulle Sofia till frisören. Vi packade ihop våra datorer igen, jag följde med Sandra hem och gjorde några desperata försök att hålla mig vaken tills min skjuts hem kom.
Hemma drack jag ett glas Cola till. Exakt vilken koffeinkick jag går på nu vet jag inte, jag har varit vaken i trettio timmar. Ett dygn och lite mer.
Snart ska jag sova. I morgon ska jag till min älskade Josephine, även kallad Josse, Jossie, Josselyn, Josselyn of the United States eller helt enkelt Darling.
Det var även tal om Skänninge Marknad tillsammans med Madde. Det kan inte bli annat än kul.
"NEJ, låt bli kattmaten! Min unge är hopplös, han..."
"...och eftersom någon i det här hushållet är så VÄRDELÖS på att laga mat så har halva köket brunnit ner!"
"Vad håller han på med? Han biter sig själv i armen!"
"NEJ, toaletten är inte intressant, du HAR ju leksaker!"
"Den där kärringen var ju skitjobbig, henne kan vi döda om hon kommer hit igen!"
(senare, när kärringen var instängd på tomten) "Den där kärringen verkar ju odödlig, hon har härdat ut sen i höstas!"
"#¤& också, jag glömde att de skulle sörja farsan! Nu kommer han att spöka!"
Vi hade tre 1,5-liters Coca Cola, en Fanta, en påse godis, en påse chips, tre påsar popcorn, en hund och en massa vilja. Vi kopplade in våra datorer halv åtta på söndagkvällen, sen flöt begreppen "idag" och "imorgon" ihop till en enda dimmig massa, två dygn blev ett och samma.
Spelen blev vår verklighet, kolsyran vårt bränsle. Sovsäckarna var bara rekvisita.
Jag gillar inte Coca Cola någonstanns, men jag tvingade i mig två glas för koffeinets skull. Och på mig, som aldrig dricker vare sig Cola eller kaffe eller något liknande, hade det en helt otrolig effekt. Det höll mig pigg hela natten. Dagen. Dygnet. Hela denna odefinerbara tid vi spenderade framför datorerna.
Vi såg dag bli kväll och natt. För att sedan bli dag igen. Vi var med när solen gick upp.
Klockan sex på söndag morgon gick vi en promenad med Japp.
Vid nio-tiden slummrade jag någon halvtimme i min sovsäck. Det var ungefär det största misstag jag kunde göra: jag blev om möjligt ÄNNU tröttare.
Klockan tio packade vi ihop datorerna och gick hem till Sofia för att äta frukost. Fil, flingor, te, extremt löskokta ägg och melonbitar. Sen kopplade vi in datorerna igen, denna gång tog Sofia sin stationära så att Sandra kunde låna hennes laptop.
Då kunde vi äntligen tävla om vem som lyckades bäst. Men våra huvudpersonssimmar hann bara bli tonåringar, för klockan fyra på eftermiddagen skulle Sofia till frisören. Vi packade ihop våra datorer igen, jag följde med Sandra hem och gjorde några desperata försök att hålla mig vaken tills min skjuts hem kom.
Hemma drack jag ett glas Cola till. Exakt vilken koffeinkick jag går på nu vet jag inte, jag har varit vaken i trettio timmar. Ett dygn och lite mer.
Snart ska jag sova. I morgon ska jag till min älskade Josephine, även kallad Josse, Jossie, Josselyn, Josselyn of the United States eller helt enkelt Darling.
Det var även tal om Skänninge Marknad tillsammans med Madde. Det kan inte bli annat än kul.
