The magic can begin

Jag kan ha en dålig dag. Känna mig lite ledsen, trött, frusen och inte riktigt ha lust med någonting.
Eller så kan jag vara deprimerad på riktigt. Oavsett vilket så går det inte att vara ledsen när jag har engelska. Aldrig. Hur illa det än är.
För när hon ler så ler jag. När hon delar in oss i grupper, ”one, two, three, four, five, six”, skrattar, berättar något om brittisk kultur eller skotska traditioner, jämför med Sverige och berättar om hur det var när hon kom hit.
Något med hennes leende, hennes lysande ögon, hennes karisma och ständiga glädje. Något med det smittar av sig.
Vi pratade om vår kulturella identitet, vad som är typsikt svenskt och hur det påverkar oss, till och med nationalsången och svenska flaggan och varför rasisterna har gjort dem till sina. Men också om östergötska och andra dialekter, både svenska och brittiska.
Vi skrattade tillsammans. Och sen gick jag runt med ett fånigt leende på läpparna och hade glömt allt om att jag var trött och frusen. Bara för att det är så fantastiskt att ha engelska.

Jag trodde inte att man kunde se upp till en lärare, totalt avguda. Men hon är så fantastisk. Hon liknar ingen annan.

Det regnar. Det är kallt. Det blåser. Och jag har bara två saker att välja mellan när jag ska ha något på fötterna: ett par skor som ger mig så ont i fötterna att jag nästan dör, och ett par sandaler som bara ger mig lagom ont i fötterna. Men som är kalla.
Vi började förresten med psykologi idag. Jag stör mig fortfarande lite på läraren, lite med anledning av att han är idrottslärare och lite för att han började med att skrämma livet ur oss och säga att vi skulle springa fem kilometer varje idrottslektion och liknande, men psykologi kommer bli jättekul. Jag kastade mig över boken jag fick och kommer troligen att sitta och läsa i den på lediga stunder. Psykologi är intressant.
Sen hade vi lite kultur- och idéhistoria/scenisk gestaltning (ja, troligen det längsta namn på ett skolämne någonsin) och analyserade en text och en bild på en gubbe. Elin R fick det till att han var medlem i en hemlig sekt. Vi andra fick det till att han var schitsofren (stavning?) och trodde att han var Jesus. Eller så hade han bara ett enorm ego.
Och, ja, på lunchrasten tog jag en buss hem och hämtade en tjock tröja, eftersom jag höll på att frysa ihjäl. Den tjocka tröja jag använder är en rest från nian, med texten:
"Det är bara så
9E
Somliga är bättre än andra" och en massa namn på ryggen, i en specialritad gravsten. Denna tröja är ett monument över falsk gemenskap, skapad över några veckor och mest byggd på "oj vad fort de här åren har gått och egentligen är vi ju en ganska fin klass och oj vad det kommer bli sorgligt att skiljas". Men den är varm. Och bekväm. Och går i min favoritfärg: svart. Så jag använder den ändå.
Dagens handledartid uteblev, till förmån för ett stormöte med hela skolan där Peter (rektor) och Lovisa (elevrådsordförande) redogjorde för att vårt elevråd måste bli bättre och att det behövs representanter från varje klass (vi är ju bara sex klasser på skolan så hur svårt kan det vara, liksom?) som engagerar sig. Min klass har redan två representanter, annars funderade jag på att ställa upp.
Sen hade vi lite klassråd, bytte ordförande och sekreterare, diskuterade vad vi ska göra när våra spanjorer kommer hit (det är mindre än en månad kvar nu, sen får jag äntligen träffa min spanska Marina) och sen hade vi engelska. Och jag gick runt och log fånigt en stund innan jag påbörjade nästa projekt; att ta mig hem. Det var fortfarande kallt och grått och jag hade verkligen ingen lust att cykla. Jag ville åka buss. Jag funderade både på att lämna cykeln vid skolan över natten och att ta med den på bussen, men inget av detta kändes som någon särskilt bra idé.
Sen kom min kära vän Emelie, som var för snål för att ta bussen och bor åt exakt samma håll som mig. Hon löste mitt problem. Vi gick tillsammans, jag med min cykel. Och pratade om allt från färgskalor och barnprogram till släktingar och överkörda ekorrar.

Nu sitter jag hemma, i mjukisbyxor och min falska men bekväma klasströja samt med strumpor på fötterna, och tänker inte gå någonstans förrän i morgon.
Och då har jag engelska igen <3