The magic can begin

Vi har en julgran i vårt klassrum. Den stod tidigare i något av alla förråd på internatets övervåning som Johanna och jag utforskade när hon var här, och när det talades om att fixa en julgran till klassrummet för några veckor sedan så upplyste jag klassen om detta.

Jo, det stämde, sa ett par av mina klasskompisar som av någon anledning också utforskat förråden.

"Vi får smuggla hit den någon mörk natt." sa Ludde, skämtsam som han är.

Dagen efter stod granen i fråga i klassrummet. Albin hade, när natten var som mörkast, rotat fram den ur förrådet och smugglat in den i skolan. Gömt den i datasalen, eftersom nyckeln till klassrummet inte låg på sin plats.

"Du är... freaking awesome." sa jag till Albin, mållös av beundran.

Ludde hade väntat sig en utskällning av Birgitta, men av någon anledning lät hon granen stå kvar i klassrummet. Så i morse låg det fullt av paket under den, kreativa små julklappar vi köpt till den person vi blivit tilldelad i största hemlighet. Med fina små rim.

 

Jag kom tidigt. Ludde hade dekorerat våra bänkar med namnskyltar, pepparkakor och levande ljus.

Tyvärr hade han dock inte hittat någon julmusik, så vi lyssnade på något instrumentalt och lagom dystert som spelades på radio.

"Det känns som om vi är på begravning!"

Sen kom resten av klassen,och vi påbörjade julklappsutdelningen. Varje rim, som var om personen som skulle ha julklappen, skulle läsas högt och sen skulle vi gissa. Rätt svar stod någonstans på paketet. Vem det var ifrån stod ingenstans alls, så det skulle vi gissa när det var öppnat.

"Jag vet inte vad som rimmar på 'ångest', åtminstone om man bortser från 'tvångshäst'. Till Torsten är inte detta paket, om man ska lita på Tomten Sekret. Fri vers, muthafuckaaaah."
"Det där måste vara min." skrattade jag, och det var det också. Jag fick två 200-grams kakor mjölkchoklad, precis vad jag behöver för att överleva julen. Jag listade ganska snabbt ut att det var från Albin, eftersom jag kände igen både hans handstil och skriftspråk.

Jag hade fått i uppgift att köpa en julklapp till Alex. Rim är inte min starka sida, men jag fick ihop något i stil med:

"Till dig som gillar att mot normen bryta,

med regnbågsflaggor på varje tänkbar yta.

Med denna julklapp hoppas jag kunna ge dig motiv,

till att göra julgranen lite mindre hetronormativ."

Gissa vad det låg i paketet? Fyra små garntomtar med pride-flaggor i händerna. Jag tror Alex var nöjd, för hen satt och tittade helt fascinerat på de där små tomtarna under resten av paketöppningen.

Ludde hade, förutom att göra de söta små namnskyltarna, köpt varsin present till oss i klassen. En pocketbok om en ung mans flykt från ett fångläger i Nordkorea.

"Jag kan dock rekommendera att ni INTE läser den över jul, för den är ganska tung..."

 

 

Julavslutningen i filmsalen var okej. Jag, Anna-Maria och Tobias satte oss längst bak och fick dessutom sällskap av Albin.

"Jag tänkte att jag skulle infiltrera sekten."

Eftersom jag är så dålig på att uppdatera min blogg så får jag väl berätta detta för er nu: ja, jag har en sekt. Anna-Maria och jag hakade upp oss på Ingmar Bergman när vi var på Fårö i somras, hittade på diverse teorier om honom. Sen skulle vi, lite i protest mot att de andra i klassen såg på så gulliga filmer när de hade filmkvällar, se något riktigt sjukt en kväll. Av en slump fick vi med oss Tobias, och sen dess har det blivit en tradition att vi tre ser på sjuka och/eller ångestfyllda filmer på kvällarna. I början kallade jag oss bara för sekt i skämtsam bemärkelse, men efter en termin tvingas jag inse att vi faktiskt ÄR en sådan. Det är väl det där med självuppfyllande profetior, ni vet. Vi har våra filmkvällar, vår ångest (som vi gjort en grej av, precis som Bergman), våra teorier om nämnd Bergman och en massa interna skämt och smeknamn och kodord. Om det inte var för att vi skrattade hysteriskt åt allt detta så skulle nog resten av skolan tycka att vi var ganska läskiga.

I alla fall: julavslutningen. Calle Brobäck, han som berättade gotländska sagor för oss i somras, pratade lite om tomten och julgranens ursprung. Någon läste Viktor Rydbergs dikt "Tomten", översatt till gotländska, och jag mumlade till Albin att det lät mer som danska. Filmklassen visade upp sina senaste skapelser, mina klasskompisar Malin och Freja läste en dikt, någon spelade någon sorts intrument, Ella-tvåorna sjöng och spelade för oss och sist men inte minst höll rektorn tal om år 2013 och saker som hänt, såsom Husby och Nelson Mandelas bortgång. Det var ungefär lika lättsamt som boken Ludde gav oss. Talet avslutades dock med att vi alla få i uppgift att ställa oss upp, se personen bredvid oss djupt i ögonen och säga:

"Jag ser dig. Fan vad du är vacker idag. Här får du en riktig bamsekram."

Anna-Maria och Tobias klarade inte riktigt av detta, så de bytte ut det mot ett kort och gott "jag tror på dig". Jag kramade glatt Albin, även om jag inte kunde hålla mig för skratt när han stirrade mig i ögonen.

"Du ser jätteläskig ut!"

"Jag ÄR läskig!"

 

Sen skulle vi då bege oss till ett vandrarhem på andra sidan Fårösund för att äta julbord.Jag är inget jättefan av julbord, men människan som ordnade det (och som även har varit ansvarig för vår lunch under större delen av terminen) är väldigt snäll och oerhört duktig på att laga mat. Och det var festligt, även om jag fick lite panik över att det var så mycket människor på en så pytteliten yta.

Anna-Maria och Tobias skulle med en ganska tidig buss, och var därför lite stressade.

"Ska vi gå nu? Eller vi kanske ska säga hejdå till folk först?"

"Jag tänkte säga hejdå till Ludde."

Åh, vilken flashback jag fick. Jag var tillbaka på gymnasiet, dessa julavslutningar då jag alltid smet iväg från mina stackars kompisar för att jag var tvungen att krama mina lärare innan jag åkte hem.

Ja, jag hade en väldigt speciell relation med mina gymnasielärare. De betydde jättemycket för mig, därför var det så viktigt att krama dem innan julovet. Och nu var det plötsligt precis samma sak med Ludde.

Så jag kramade honom, och de klasskompisar jag hade inom räckhåll. Sen höll jag Tobias och Anna-Maria sällskap tills de gick på bussen in till Visby.

Jag åker inte förrän i morgon, mest av allt för att jag ville slippa stressa. Trots allt måste jag ju packa för en vecka i Vimmerby och en i London.