Brev från KLT
Jag kommer hem och på bordet ligger ett brev från KLT. Jag ska dra hela historien kort: den 18 december förra året åkte jag hem från Linköping efter klassfesten, sjukt lycklig men lite lagom pigg efter halvdålig sömn och mycket städning, och blev tre timmar försenad hem tack vare att ännu ett av alla värdelösa tåg gick sönder. Tågvärden gav mig sitt ord på att även jag hade rätt till ersättning, så väl hemma skrev jag till KLT och bad om det. De svarade med ett brev om att resegarantin inte gäller vid "extrema väderförhållanden", eftersom vädret inte var ett dugg extremt den dagen så blev jag skitsur och skickade ett nytt mail. Först fick jag något om att "din överklagan har mottagits, vi har lång kö, bla bla bla", och sen "för att kunna gå vidare med ärendet behöver vi en kopia av ditt färdbevis den aktuella dagen". Så jag tog en kopia på varje sida av mitt skolkort och skickade iväg till KLT. Sen dess har det varit tyst.
Men nu låg det alltså ett brev på bordet. "Femtio spänn på att de kommer med den värdelösaste ursäkten hittills", sa jag till min brorsa. "Du är under 18 år, du har inte köpt någon biljett, du åkte från Linköping och då betalar KLT inte ut någonting, du går i skolan..."
Beredd på någon av tidigare nämnda bortförklaringar öppnade jag brevet:
Hej Lilly!
Vi beklagar de problem som uppstått vid din resa med oss 2009-12-18
Du har i ditt brev åberopat KLTs Resegaranti avseende en försening till slutdestinationen på minst 30 minuter.
Vi ersätter dig kontant med 300 kronor.
Ersättningen utbetalas, enligt önskemål, till ditt angivna bankkonto.
Vid ytterliggare kontakt med oss vänligen ange ärendenummer 11385.
Vi hoppas att snart få se dig ombord igen!
Med vänlig hälsning
Kalmar Läns Trafik AB
Jag var tvungen att sätta mig ner en stund. Funderar på att rama in brevet och sätta upp på väggen, som bevis för att det finns hopp om svensk kollektivtrafik.
Iaktagelser
Jag undrar om hon har sett mig och om hon i så fall känner igen mig. Mitt hår har en annan färg nu, kanske rör jag mig också annorlunda än sist hon såg mig. I Linköping skrattar jag och ler, går med rak rygg och blicken rakt framåt. Men det här är i Vimmerby och här återgår jag, utan att jag direkt tänker på det, till mitt skygga beteende och min vaksamma blick.
Hon ser precis ut som hon alltid har gjort. Som om det inte alls har gått ett och ett halvt år sedan det där konfirmationslägret, utan bara några dagar. Som om människorna i Vimmerby inte utvecklas alls, som om de bekräftar alla mina fördomar och inte kommer någonstans i livet överhuvudtaget.
Hon har en kompis med sig. En lång brunhårig varelse, uppskattningsvis av kvinnligt kön och i liknande ålder. De pratar lite, som vänner gör. Det finns alltså en människa som vill vara hennes vän. Som inte har insett vilket falskt litet äckel hon är än. Jag tycker synd om denna brunhåriga varelse. Snart är det hon som ligger ensam i en säng och hör sin före detta vän snacka en massa skit på andra sidan en solid vägg.
Det borde vara tragisk att jag är i samma rum som en gammal skolkamrat utan att vi överhuvudtaget låtsas om varandra. Men jag tycker inte det längre. Det har hänt förut och det kommer hända fler gånger.
Och trots att jag är i Vimmerby så har nog det där skygga rådjuret för tillfället byts mot en stolt katt. För allt jag känner är förakt. Jag vet vem av oss två som är den tragiska, hon som vilken dag som helst kommer att stå helt ensam. Jag vet vem av oss två det är som lär sig debattera på engelska och slussas ut i världen om två år. Jag vet vem av oss två det är som har en blogg med många läsare, och som strax innan jul blev kramad och hyllad av sina något onyktra vänner. Jag vet vem av oss två som borde ha behållt den andra som vän, och det är inte jag.
Och jag vet vem av oss som är starkast. Hon som nu börjar gå vidare, lyfter blicken, skrattar och vågar lita på människor igen. Den lilla igelkotten som visar sin mjuka undersida.
Livets små fina stunder
Det var inte direkt upplagt för att bli en bra dag. Jag somnade till exempel alldeles för sent igår, kanske för att jag låg och tänkte på en massa jobbiga saker men troligen mest för att jag, min vana trogen, har lyckats vända dygnet fel under denna korta helg. Inte så extremt, mitt sovande var bara framskjutet till cirka ett eller halv två, men ändå tillräckligt för att det ska bli totalt fel när jag ska till skolan. Dessutom börjar ju mina ensamma tågresor nu så... nej, det var inte upplagt för att bli en bra dag. Inte ens när vi slapp idrotten.
Lite scenisk gestaltning fick mig i alla fall att skratta lite. Sen satt jag med Sofia A och försökte läsa Asterix och Obelix på franska, eftersom det är vad vi har i läxa tills på onsdag. Det var någonting om fiskar, så mycket förstod jag. Mina franskakunskaper är helt ärligt ganska berövliga, jag skyller det liksom så mycket annat på vimarskolan.
Efter att ha varit på mattestuga och låtit Tony förvirra mig totalt så lämnade jag klassrummet, med världens tyngsta väska. Jag slängde ner matteböckerna i den också, inte så mycket för att jag tänkte jobba hemma som för att jag inte orkade gå upp till skåpet och knappast kommer orka klockan nio i morgon heller (den som har byggt vår skola har verkligen tänkt på att vi ska få motion; skåpen och alla datorer är på tredje våningen).
I trappan ner mötte jag Anna I Trean. Hon log igenkännande mot mig:
"Tjena bruden. Ska du hem nu?"
"Aa, det ska jag."
"Då får du ha det så bra, så ses vi i morgon."
"Mm, ha det bra!"
När jag gått genom halva parken på väg till Centralen så insåg jag att jag var glad på riktigt, för första gången under dagen. Och att jag, istället för att tänka på en massa jobbiga saker, tänkte på Anna. På att det var HON som skickade en vänförfrågan till MIG på Facebook och inte tvärtom. Att det var jag som fick. Från henne. Anna i trean.
Angående tågresor och att flytta
Den artonde augusti 2009, första gången i mitt liv då jag åkte kollektivt till skolan och bytte till buss i Rimforsa, satt jag bredvid Sofia Ahlstrand, flickan i den gröna jackan som var från Gullringen. Och enda sedan dess har det varit vi två. Efter skolan har vi gått tillsammans ner till Centralen, tagit en Metro och en Extra Östergötland ur något tidningsställ, kanske köpt något att äta eller dricka på Pressbyrån och sen satt oss på tåget eller bussen. Ibland har vi halvsovit, läst eller lyssnat på musik och stirrat ut genom fönstret, och ibland har vi haft intensiva diskussioner om precis allt.
Victor var med oss också, en gång i tiden. Vi pratade, skrattade, klagade och kommenterade alla artiklar vi läste i de obligatoriska gratistidningarna. Mica sa en gång att vi var som syskon. Det tog ett tag att inse hur mycket det stämde. Vi hade våra olikheter och vi tjafsade mycket, men vi kände varandra så himla bra. För trots att jag umgicks mer med Isabelle i skolan och Sofia umgicks med Malin så gick det aldrig att komma ifrån; om man åker tåg tillsammans två timmar och fyrtio miuter varje dag i en termin så lär man känna varandra otroligt väl. Det gällde Victor också.
I morgon flyttar Sofia till Linköping och kommer bara åka med mig hem på fredagar. Vart Victor har tagit vägen vet jag inte. Och Mica flyttar snart också. Tove har redan flyttat, och troligen Nathalie också. För mig väntar långa, tråkiga, ensamma tågresor tills jag får lägenhet.
Lägenhet, ja. Standarbilden av svenska ungdomar är väl att de bor hemma tills de är tjugo, slöa och ovilliga att ta tag i något överhuvudtaget.
Jag känner inte igen mig i den bilden. Varje gång jag går förbi ett område med lägenheter så börjar jag fundera. Skulle jag vilja bo här? Är det mysigt? Centralt? Bra bussförbindelser? Var handlar man?
På tåget hem, eller när som helst egentligen, så planerar jag. Vad jag ska äta. Hur jag ska inreda lägenheten. Vad jag behöver. Hur jag ska få studiebidraget att räcka till det jag behöver. Vad jag ska göra på kvällarna. På helgerna. Hur ofta jag ska åka och hälsa på familjen i Vimmerby. Det enda jag inte får att gå ihop är hyran. Det lilla bidrag jag får från kommunen täcker inte ens hälften.
Jag kan leva ett fattigt liv på pasta och mackor under veckorna, det priset är jag beredd att betala för att få bo i egen lägenhet i Linköping. Men hyran kommer aldrig att gå ihop. Så det är väl kört i vilket fall.
Jag har flyttat en enda gång i mitt snart sjuttonåriga liv. Då var jag cirka sex veckor gammal och flyttade från ett bostadsområde inne i Vimmerby till huset på landet där jag har bott hela mitt medvetna liv.
Och trots detta är jag inställd på att jag kommer flytta hemifrån vid sjutton års ålder. Och inte in till Vimmerby, utan till ett annat landskap, en annan kommun, en annan stad. Tio mil hemifrån.
Och jag har inga problem med det. Jag LÄNGTAR efter det.
Jag är nog ganska tuff ändå.
Varför jag tycker bättre om bussar än om tåg
Idag hade dock tvåorna temaintro, så vi började en halvtimme senare. Jätteskönt, tänkte jag, då slipper jag åka med 6-tåget och kan ändå komma i tid.
Men nej då. Vilken naiv idiot jag var. Den lilla glädjen som det innebär att komma i tid till en lektion ska Veolia naturligtvis ta ifrån mig.
Om allt fungerar så ska vårt tåg ankomma till Vimmerby 07:26 och vi ska vara i Linköping cirka 08:45. Detta är också tiden då vår första lektion börjar. Vi från Vimmerby har dock dispans att komma ungefär fem minuter försent varje dag, då det ändå tar ett par minuter att gå från Centralen och tågen ytterst sällan håller tiden.
I alla fall: idag ankom tåget cirka 07:40 till Vimmerby. Inget ovanligt och inget som vi funderade så mycket över eftersom vi hade en halvtimme till godo. Allt hade ändå fungerat om det inte hade varit för det faktum att vi aldrig kom längre än till Vimmerby. Tåget bara totalt upphörde att fungera och vi rörde oss inte en millimeter.
08:30 kom ersättningsbussen. 09:45 var vi uppe i Linköping; vi var en timme försenade och vad som kunde blivit en hel spanskalektion blev cirka tjugofem minuter.
ÅH vad jag var sur. När vi nu FÖR EN GÅNGS SKULL börjar en halvtimme senare så ska NATURLIGTVIS det här hända. Det borde jag ha förstått. När vi skulle gå på stan med tyskarna och visa dem svenska varor på Hemköp och en massa annat kul så var tåget en timme sent och jag hann knappt säga hej till dessa tyskar. När jag ska till mitt älskade Sthlm med min älskade klass så kommer tåget vara minst TVÅ timmar försenat så att jag missar hela resan, det kan jag förutse redan nu. Just därför ska jag sova hos min Josse i Linköping. Jag tar inga risker.
Hem blev det buss. Det stod på "tavlan" redan när vi kom till Centralen: "Inställt, Buss D1".
Allting gick bra och vi tappade bara lite tid på vägen, så vi var fyra eller fem minuter sena.
Jag tycker MYCKET bättre om bussar än om tåg. Och vet ni varför?
Bussar går ALDRIG sönder. De kan vara försenade, de kan vara överfulla, de kan fastna i en bilkö, de kan bli ännu mer försenade när det är halt ute, men DE GÅR ALDRIG SÖNDER. Du kliver på och sen kan du vara trygg med att veta att du inte behöver kliva av förrän bussen stannar där du ska av. Du kan lita på att de tar dig hela vägen hem och de står aldrig stilla utan någon synlig anledning.
Varje gång du kliver på ett tåg så är chansen 50-50. Kommer det att hålla hela vägen idag, eller blir det byte till buss någonstanns (oftast i Rimforsa av någon anledning)? Börjar det krångla så är chansen 50-50. Kommer det att klara av att gå hela vägen till nästa station, eller kommer ni bli tvugna att hoppa av någonstanns mitt ute i skogen (tre timmar i Bjärka Säby, det glömmer vi aldrig)? Står det stilla så är chansen snarare 70-30. Kommer ni att starta igen? Hur pass stora fel är det på tåget? Tar ni er vidare? Och, allt oftare; hur lång tid kommer ni att få vänta på bussen?
Förstår ni nu, älskade klasskamrater, varför jag har svårt att tycka synd om er när era pendeltåg är inställda eller försenade? Det är för att detta är min vardag. Exakt så här värdelös är tågtrafiken mellan Vimmerby och Linköping.
Upptäcksfärd i Linköping, utvecklingssamtal och omdömen
Eftersom jag hade så gott om tid idag (vi slutar 14:45 på tisdagar och tåget går 16:23) så gick jag på upptäcksfärd i Linköping. Jag fick se en hel del nya platser. Och plötsligt, utan att jag visste riktigt hur jag kom dit, så var jag vid Trädgårdsföreningen. Jag tittade på de snötäckta träden och gräsmattorna, log lite för mig själv. Och sen, till en början utan att jag ens tänkte på det, började jag sjunga för mig själv:
Berzianer bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal
OSLAGBARA!
FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest
Min första vecka på FU kommer jag aldrig att glömma. Det var varmare då, jag hade jeans och linne och solen sken och gräset var grönt, men det var samma plats. Med klasskamraterna jag vid den tiden inte ens visste namnet på. Anki och Irina och Emma och Erik Med Megafonen ledde oss. Och vi sjöng. Jag hade kunnat gå genom hela Linköping i en enda lycklig parad och bara sjunga Vår Sång. Så mycket kärlek och samhörighet. Det var bland det finaste jag någonsin varit med om.
I morgon är det dags för de dramatiska utvecklingssamtalen. I min värld är utvecklingssamtal fortfarande att man får hem ett brev där det står en vardagkväll då man med sina föräldrar ska infinna sig i skolan för att prata med klassföreståndarna om var man ligger i olika ämnen, men så gör vi inte här. Det är betydligt mer avancerat.
Det låg en lista på ett bord med en spalt för varje lärare och en massa små rutor, en för varje tid, där man fick skriva sitt namn. Jag var där och slogs om de tidigaste tiderna i måndags. Språklärarna var det lätt att hitta lediga tider hos, de har bara vår klass och även om vi är tjugosju stycken så blir det inte särskilt stora grupper delat på tre språk, men med de lärare som både vi och 1D har så var det bara att följa listan i rakt nederstigande led och ta den sista tiden.
Jag fick ändå till det ganska hyfsat; min sista tid är nu 14:05 med Janne. Idag upptäckte jag till min fasa att jag fått tiden 14:15 med Maria (jag vill ju helst hinna med 14:23-tåget och slippa vänta på det som går 16:23), men hon är en snäll och förstående människa så det gick att ändra. Det roligaste är annars att stackars Helen får ha sina samtal bakom kopieringsmaskinen, haha. Det låter trångt.
Det som ska diskuteras är de omdömen som halva klass 1i, inklusive jag, sprang till datasalen för att gå in på Schoolsoft och läsa någon gång förra veckan.
Mina omdömen är på det hela taget helt okej. Idrottsläraren Joakim Hammar skrev till en av mina kompisar att hon är "slö och oengagerad" så jag fruktade att jag själv skulle få ett omdöme i stil med "du är totalt värdelös, gå hem!". Istället fick jag något i stil med "Du ligger nu på ett G. Har fått intrycket av att du är nöjd med det???".
Ganska bra med tanke på vilka schyssta omdömen han verkar ha satt på mina vänner, en annan flicka i min klass fick till exempel något om att hon "sätter sig ner och tjurar när vi inte gör något roligt". Men JA, Jocke Hammar; jag är nöjd med att få G. Är det något fel med det eller?
Gulliga Elsa skriver INTE att jag är värdelös på franska utan att jag behöver jobba med mitt självförtroende. Det skriver jag under på. Helen skriver något jättefint, på engelska med en massa svåra ord jag knappt förstår. Marie håller fast vid att jag "kan mer än jag visar", vilket jag i och för sig också håller med om. Religion har jag VG i och omdömmet i scenisk gestaltning är otroligt bra med tanke på att jag egentligen hatar att prata inför folk. Gunnis tycker att jag har en bra arbetsinsats, Vikarie-Elin (som vi alla älskar att tycka illa om) bedömmer oss alla två och två så exakt vad hon tycker om MIG är oklart. Vad hon tycker om mig och Isabelle och vårt arbete framgår däremot tydligt.
Men mitt favoritomdöme är ändå det från Maria, svenskaläraren:
Du har lätt för att skriva, och tycker om att hitta självständiga lösningar utifrån ganska vida ramar. Det är spännande att se hur du jobbar medvetet med ordval, rytm och andra stilistiska knep som upprepningar, symboler och motsatser, för att skapa inlevelse och stämning i dina kreativa texter.
Jag gillar. Mycket. Men årets roligaste omdöme är ändå flickan i min klass som av Janne fick höra att hon "ibland är lite pratig med sina grannar". Dock har han inte skrivit något om pratighet på någon av hennes grannars omdömen. Så uppenbarligen sitter hon och pratar för sig själv utan att någon svarar, haha.
När jag ändå var inne på Schoolsoft så kastade jag en snabb blick på idrottsplaneringen och jag kan bara säga att det ser mörkt ut. Simning två nya gånger, ett nytt beeptest, löpning i Ryd vecka 18, ett nytt beeptest och "Tinnis" sista lektionen.
Det har varit en ära att känna er, mina vänner.
Medmänsklighet
Och nu har det varit jordbävning på Haiti, hundratusentals människor är döda och detta land som redan innan befann sig på botten ligger nu i ruiner. Och jag tänker bara på lilla Felix när jag ser nyhetsbilderna på rasmassorna och alla skadade människor. Hur går det för honom?
Haiti är ett av världens fattigaste länder, härjat av krig, politiska strider och den värsta AIDS-epidimin någonsin. Och så kommer den här katastrofen, som redan nu jämställs med tsunamin i Thailand.
Så nu ber jag er, mina vänner: smsa AKUT till 72900 och skänk femtio kronor till Röda Korsets arbete på Haiti. Titta bara på nyhetsbilderna och låt er medmänsklighet tala till er.
Jag gjorde det. För vår lilla Felix och för alla andra som behöver hjälp.
Lilly uppdaterar sin blogg, mer för själva uppdaterandets skull än för att jag faktiskt har något att skriva
Dagen inleddes bra med religion, och fortsatte sedan mindre bra med naturkunskap. Eftersom vi nu fick ha naturkunskap istället för engelska förra veckan (ÅHHHHH vad sur jag var!) så hade man ju kunnat hoppas att vi skulle ha engelska istället för naturkunskap idag, eftersom Helen nu är tillbaka (jag träffade henne i lunchkön och berättade hur mycket vi, läs "jag", har saknat henne). Men nejdå, vi ska tydligen plågas ihjäl med celler och bakterier och atomer och allt annat elände i världen. När jag och Isabelle satt vid hennes dator och letade fakta och jag beklagade mig lite så kom dagens citat, från Johanna som satt bredvid:
"Men Lilly, du måste ju dra ditt strå från stacken!"
Haha. Erkänn att uttrycket tack vare den lilla ändringen plötsligt fick en helt ny innebörd; istället för att vara en duktig myra och hjälpa till så monterar jag ner hela stacken. Det var hysteriskt roligt.
Dagens roligaste var annars att ALLA tåg var inställda UTOM vårt. Det som jag kallar "svensk vinter" och KLT kallar "extrema väderförhållande" hade tydligen slagit ut precis ALLA pendeltåg, de enda som gick var vår skabbiga rälsbuss och ett X2000 som skulle till Sthlm-Gävle. Mina pendeltågsåkande kamrater var måttligt roade. Och visst, det är inte kul, men med tanke på att deras tåg normalt sett går var tjugonde minut och är inställda ungefär en gång om året så har jag ändå liiiiite svårt att tycka synd om dem. Trasiga tåg och försenade ersättningsbussar är min vardag.
Jämställt på Farmville
I övrigt sitter jag här och skrattar åt mig själv. Jag spelar ju Farmville på Facebook och har ett antal får, både vita och svarta. Dessutom fick jag nu i "julklapp" (ni som också spelar Farmville förstår vad jag menar) några små lamm. Alla vita. När jag skulle ställa dem i hagen så tyckte jag att de såg så små och övergivna ut om de stod själva, så jag började ställa ett lamm vid varje får. Bara hos de vita fåren, det var väl någon del av mitt undermedvetna som tyckte att vita lamm passade ihop med vita får.
Först när alla vita får var upptagna så kom jag på; vad är detta för diskriminering? Varför skulle de svarta fåren vara sämre adoptivföräldrar än de vita? Så jag spred ut dem mer. Och nyss, när jag skördade min potatis, så såg jag att en massa av lammen nu har flyttat sig (funktionen med djur som rör sig på Farmville var tidigare begränsad till att de vred sig ett halvt varv någon gång i veckan, men nu har mina djur plötsligt vaknat och börjat gå omkring) och nu står samlade runt ett enda svart får. Så de svarta fåren var tydligen bättre föräldrar ändå.
Men allvarligt: man ska kämpa för lika värde och rättigheter åt folk, visst, men när man börjar införa jämställdhet bland fåren på Farmville så har det nog gått till överdrift. Minst sagt.
Back to reality
Citat från ett gäng trötta och mindre seriösa Internationals (läs Isabelle):
Tony Lärare: "Vad finns det då för livsformer som inte är djur eller växter?"
Isabelle: "Gnomer!"
Jag: "Ja Malin, vad har du gjort på jullovet då?"
Malin: "Tja, jag har varit i Sälen..."
Isabelle: "Du blev på smällen, eller vad sa du?"
Isabelle när vi följde med henne och köpte godis:
"Någon gång ska jag köpa hundra klubbor, och sen ska jag... äta dem!"
Ja, det är fler än jag som har vänt på dygnet under jullovet. Igår lade jag mig ändå i rätt tid, men när jag hade legat och vridit mig en timme utan att vara det minsta trött så fick jag ett SMS från Sofia, som inte heller kunde sova. Så jag låg någon timme och läste och messade. Men jag lyckades faktiskt somna tillslut, Sofia somnade tydligen inte förrän halv fyra. Men sen var hon ju ganska död på tåget i morse också.
Dagen började med någorlunda seriös spanska, Josse och jag kände oss duktiga. Sen skulle vi ju haft engelska med Helen, men eftersom hon fortfarande är i Egypten så hade vi istället naturkunskap med Hysteriskt Sega Tony. Gissa om jag var sur? Engelska som jag ÄLSKAR, byttes mot naturkunskap som jag verkligen HATAR.
Så vi fick en liten föreläsning om förutsättningarna för liv, atmosfären, livsformer, celler och organsismer. Gaaaaah, det var SÅ TRÅKIGT! (Ja, ni ser ju på citatet ovan hur pass seriösa Isabelle och jag var). Helen: KOM TILLBAKA OCH RÄDDA OSS!
Sen var det lunch och jag halkade i trappan och slog halvt ihjäl mig. Aj. Isabelle köpte godis, vi häckade en stund i datasalen och sen hade vi lite matte. Sen ut i kylan igen, för att hoppa på ett Kustpilentåg (!) och återvända till Vimmerby.
I morgon har Sofia A gett mig en riktig utmaning: jag ska ha en "gnällfri" dag. Inget klagande på varken snön, kollektivtraffiken, Vimmerby, kylan eller något annat på hela dagen.
Det kommer bli riktigt svårt. Egentligen skulle jag passa på att gnälla en massa på franskan, när hon inte är där, om det inte var för att Joël är där och det faktum att bara hans närvaro har en viss förmåga att göra mig hysteriskt glad och positiv. Vissa människor smittar av sig.
Men, precis som Sofia sa: det kommer förmodligen bli snöstorm och inställda tåg med en timme försenade ersättningsbussar i morgon, bara för att jag inte får klaga. Håll tummarna för mig.
Opersonligt skrivande
Men hur gör man egentligen när man skriver opersonligt? Jag tror inte att jag är särskilt bra på opersonligt skrivande. Skulle det bli "Idag hade vi matte. Tåget var en timme försenat" istället för "Dagen avslutades med en ganska ofokuserad mattelektion där Isabelle och jag tyckte det var betydligt roligare att rita streckgubbar i matteböckerna än att lyssna på den stackars lärarens försök att lära oss procenträkning. Sen ägnade jag och Sofia A en timme åt att sitta på Centralen och sända onda tankar till Veolia, Östgötatrafiken och alla andra idioter som, liksom alltid, var drabbade av fordonsfel."? Nej, för det kan jag ju räkna ut själv vad som är roligast att läsa. RIKTIGT så opersonliga ska vi inte vara. Notera nu att detta bara var exempelmeningar, Isabelle och jag sitter alltså INTE och ritar streckgubbar på mattelektionerna.
Okej, nu ska jag försöka skriva mindre personligt. Så jag skriver ingenting om Marina Schiptjenko och det faktum att hon skrev till mig på Facebook idag. Det tillhör det personliga.
Istället kan jag skriva att jag var och fikade med Masi idag. Vi pratade om allt och inget, men mest om lägerveckan vi delade och om våra gemensamma vänner. Kontakten med det gänget är egentligen helt bedrövligt dålig. Det är väl i stort sätt Melinda som jag har träffat i Linköping då, och så Masi någon gång.
Men när jag satt där så fick jag en ingivelse: det borde väl inte vara omöjligt att åka tåg från Linköping till Flen, upp till Eva och Lova? Vi skulle kunna ha en återträff med den halvan av gruppen som inte var med på den förra. Jag ska kolla upp det där.
Och eftersom inget av mina blogginlägg är komplett utan lite gnäll på kollektivtrafiken så ska jag avsluta med att berätta att jag fick ett brev från KLT idag. Jag har ju sökt reseersättning för den mer än två timmar långa förseningen hem den 18 december förra året, en ersättning som tågvärden gav mig sitt ord på att jag hade rätt till. Men nu skriver de kära KLT att ingen ersättning kan betalas ut eftersom resegarantin inte gäller under "extrema väderförhållanden".
Ursäkta? Säg mig, mina kära bloggläsare, vilken bild dyker upp i era huvuden när någon säger "extrema väderförhållanden"? I min värld ska det vara minst snöstorm och hagel. Den aktuella dagen var det visserligen svinkallt, men det varken snöade eller haglade. Alls. Det de kallar "extrema väderförhållanden" skulle jag snarare kalla "normalt väder så här års i det här landet".
DESSUTOM: lokföraren körde fram tåget och sa, klart och tydligt, att det var så pass stora fel på det att det inte skulle gå att köra med. Det berodde alltså i vilket fall som helst inte på vädret.
Nej ni, KLT, jag köper inte era patetiska bortförklaringar. Tro inte att jag ger mig. Jag kommer slåss.
Jaha, så gick det med det opersonliga bloggandet. Jag har i alla fall inte skrivit om Marina.
Gott nytt 2010
Jag ska börja med att tacka Sofia A och Sandra för en jätterolig nyårsafton. Vi kollade på Shrek och Män Som Hatar Kvinnor (plus en till som jag bara såg halva av), åt chokladtomtar och drack alkoholfri persiko-cider, kollade på rakerterna och tog en massa galet snygga bilder.
Sen ska jag väl summera 2009 lite kort (får se hur det går). Alla säger att det har varit ett sånt bottenår med finanskris och all skit, men för mig har det faktiskt varit mycket bättre än tidigare år.
2007 var mitt sämsta år någonsin, då mådde jag psykiskt dåligt ganska konstant. 2008 var som en berg- och dalbana, med höga toppar och djupa dalar, men ändå bättre än 2007.
Behöver jag säga att det bästa som hänt mig 2009 är att jag började på FU och träffade alla dessa underbara människor? Nej, tänkte väl det. Det vet ni redan.
Förutom FU då, med temaredovisningar och klassfest och allt annat fantastiskt, måste jag naturligtvis nämna skrivarlägret med Masi, Y, Tetti, Melinda, Lova, Eva, Fanny, Per och alla andra underbara människor. Våra nattpromenader kommer jag aldrig att glömma. Inte vår återträff heller, trots att vi bara var fyra stycken.
Helgen i Sthlm i mars har jag redan berättat om. Även den är oförglömlig.
Och BWO, naturligtvis. Motalafestivalen den 3 juli, när Marina Schiptjenko tittade på mig, pratade med mig. Log och frågade hur det var med mig. Jag var helt död i flera dagar efteråt, bara det faktum att hon överhuvudtaget TITTADE på mig...
Och Bergkvara. Jag MÅSTE bara skriva ner vår fantastiska dialog för att demonstrera hur det var:
Martin Rolinski: *får syn på mig* "Hej! Allt bra?"
Jag: "*euforisk* KAN JAG FÅ EN KRAM!?"
Martin: "Jadå, självklart. *ler och kramar mig*".
Jag: "TACK SÅ MYCKET!!"
Och sen kom naturligtvis Elise, som världens mest sansade:
"Hej Martin. Såg du våran skylt?"
Oj oj oj, säger jag bara. Med tanke på hurdan jag var resten av kvällen så tycker jag synd om min pappa som skjutsade hem mig och Elise från Bergkvara. Dock tror jag Martin tyckte att vi var ganska roliga. Marina hann jag inte prata med den gången, men jag fick en slängpuss av henne genom bilrutan.
Fylla-i-grej-liknande-bilddagbokstest som jag snodde från Sofias blogg:
ÅRET.
Hur har året 2009 varit för dig? Bättre än tidigare år
Bättre än förra året? Ja!
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja
Har du träffat några nya vänner? Ja <3
Någonting du aldrig kommer glömma från 2009? Festivalerna, lägret, första tiden på FU, helgen i Sthlm
Har du flyttat under år 2009? Nej
Har du hittat en ny låt som du älskar? Japp
Isåfall vilken? Tredgedy, La Plage De Saint Tropez, Rise To The Occassion och fler
Har du druckit alkohol? Cider med 0,7, men det räknas nog inte.
Har du rökt? Nepp
Har du kysst en främling? Nepp
KÄRLEK.
Hur har din kärlek varit 2009? Obesvarad
Har du varit kär? Ja
Har du sagt jag älskar dig till någon? Ja
Har någon sagt jag älskar dig till dig? Ja
Har du haft ett hemligt förhållande? Nej
SORG&HÄMND.
Har någon i din närhet dött? Nej.
Har någon i din släkt avlidit? Nej
Har du slagit någon på riktigt med knytnäven? Nej
Har du varit i slagsmål? Nej.
PERSONLIGT.
Har du gjort någonting du ångrar? Det har jag säkert
Isåfall vad? Vet inte
Har du skämt ut dig? Troligtvis
Har du ljugit för en vän? Hoppas inte det
Har du varit ute en hel natt? Nej
Har du blivit tagen av polisen? Nej
Har du sovit i samma säng med någon av det motsatta kön? Nej
Har du sovit i samma säng med någon i samma kön? Ja. Det var en dubbel luftmadrass men det räknas nog
SKOLAN&FRITIDEN.
Vilken skola går du på? FOLKUNIVERSITETET INTERNATIONELLA GYMNASIET <3
Har någon varit elak mot dig i skolan? Nej
Hatar du någon i din skola? Aldrig <3
Har du gjort något framsteg? Ja, många
Har du haft alla rätt på ett prov? Har inte haft så många än
VÄNSKAP.
Har du träffat nya vänner? Ja <3
Har du förlorat en vän? Ja
Har du fått tillbaka kontakten med en gammal vän? Typ
Har du gått bakom ryggen på en vän? Nej
Har du ljugit för en bästa vän? Nej.
Har du haft en relation med en vän? Nej
Har du flest kill eller tjej kompisar? Tjejkompisar
2009 ska jag vara fri, lycklig, stark och känna mig omtyckt. Högst upp på önskelistan står lägenhet i Linköping samt besvarad kärlek. Sen ska jag ta bättre hand om mig själv, rent psykiskt (jag sa samma sak inför 2008 och det gick lite sådär, hoppas det går bättre denna gång) och träffa mina vänner oftare.
Gott nytt år, mina vänner
