The magic can begin

Det var inte direkt upplagt för att bli en bra dag. Jag somnade  till exempel alldeles för sent igår, kanske för att jag låg och tänkte på en massa jobbiga saker men troligen mest för att jag, min vana trogen, har lyckats vända dygnet fel under denna korta helg. Inte så extremt, mitt sovande var bara framskjutet till cirka ett eller halv två, men ändå tillräckligt för att det ska bli totalt fel när jag ska till skolan. Dessutom börjar ju mina ensamma tågresor nu så... nej, det var inte upplagt för att bli en bra dag. Inte ens när vi slapp idrotten.
   Lite scenisk gestaltning fick mig i alla fall att skratta lite. Sen satt jag med Sofia A och försökte läsa Asterix och Obelix på franska, eftersom det är vad vi har i läxa tills på onsdag. Det var någonting om fiskar, så mycket förstod jag. Mina franskakunskaper är helt ärligt ganska berövliga, jag skyller det liksom så mycket annat på vimarskolan.
Efter att ha varit på mattestuga och låtit Tony förvirra mig totalt så lämnade jag klassrummet, med världens tyngsta väska. Jag slängde ner matteböckerna i den också, inte så mycket för att jag tänkte jobba hemma som för att jag inte orkade gå upp till skåpet och knappast kommer orka klockan nio i morgon heller (den som har byggt vår skola har verkligen tänkt på att vi ska få motion; skåpen och alla datorer är på tredje våningen).
   I trappan ner mötte jag Anna I Trean. Hon log igenkännande mot mig:
"Tjena bruden. Ska du hem nu?"
"Aa, det ska jag."
"Då får du ha det så bra, så ses vi i morgon."
"Mm, ha det bra!"
   När jag gått genom halva parken på väg till Centralen så insåg jag att jag var glad på riktigt, för första gången under dagen. Och att jag, istället för att tänka på en massa jobbiga saker, tänkte på Anna. På att det var HON som skickade en vänförfrågan till MIG på Facebook och inte tvärtom. Att det var jag som fick. Från henne. Anna i trean.