En hyllning till Ida Meat Pie Sutler och Sveriges vackra huvudstad
Gröna Lunds nyaste attraktion heter Eclipse. Eclipse är, enligt en strytsam skylt utanför, världens högsta "flyer". För mig kommer det alltid heta "slänggunga", som min favoritattraktion på Skara Sommarland när jag var 6, 7 år. Men det riktiga namnet är tydligen "flyer". Och Ida och jag konstaterade att det inte var särskilt svårt att ha världens högsta sådana, eftersom ingen annan någonsin skulle komma på en så korkad idé som att bygga en 121 meter hög slänggunga.
Onsdag den åttonde maj var halva Stockholm och såg One Direction live, och den andra halvan jobbade. Ida och jag delade Gröna Lund med ett par hundra personer och köade bara i fem minuter till Eclipse. Det var fem långa minuter av ångest, hyperventilerande och omvärderande av våra liv.
"Vi kommer dö." konstaterade jag sakligt när omgången innan oss hissades upp i sina små gungor. 121 meter är så högt att det nästan är omöjligt att föreställa sig.
"SLUTA, säg inte sådär!"
"Okej då, det kommer gå jättebra, det kommer gå jääääääättebra..." Jag vet inte vem jag försökte lugna mest: Ida eller mig själv.
Alla lösa föremål skulle placeras i svarta lådor bredvid varje gunga. Det var det vanliga som man får lägga ifrån sig vid varje anständig berg- och dalbana; väskor och kepsar och saker som inte ligger i stängda fickor; men också skor och glasögon. Ja, det är klart, vem kan ta ansvar för ett par glasögon uppe bland molnen? Vem vill ha ett par skor i huvudet om de faller från 121 meters höjd? Jag protesterade inte, även om jag kände mig ännu mer utsatt utan mina glasögon.
Slänggungorna hade utökats med ett säkerhetsbälte, annars var jag i princip lika lite fastspänd som på Skara Sommarland när jag var sju år. När gungorna började stiga från marken slöt Ida ögonen så hårt hon kunde och jag följde snabbt hennes exempel.
När vi hade slutat stiga uppåt tvingade jag mig själv att öppna ögonen en liten stund. Under mig låg Stockholm: Mälaren som en blöt liten fläck, Globen som en vit pingisboll, Fritt Fall (som verkat så hög nerifrån marken) som en tandpetare och resten i en suddig massa av färger innan jag panikslaget knep ihop ögonen igen.
"Titta INTE ner, Lilly, titta INTE ner... VART SKA JAG ANNARS TITTA!? Vad du än gör, Ida, ÖPPNA INTE ÖGONEN! TITTA INTE NER! HÅLL ÖGONEN STÄNGDA SÅ KANSKE VI ÖVERLEVER DET HÄR!"
Sådär höll jag på under hela åkturen, gav ifrån mig panikslagna ljud och skrek diverse osammanhängande meningar ut i den kalla luften som strömmade runt mig. Jag öppnade inte ögonen förrän vi var nere på marken igen. Väl där fick jag bända bort mina svettiga händer från sitt krampaktiga grepp runt metallstången framför mig.
Både när våra gungor sakta steg mot 121 meters höjd och senare, när jag satt precis lika panikslagen i en attraktion som hette Insane (namnet beskriver exakt vad man måste vara för att åka den), så frågade jag mig själv: varför gör jag det här? Hur sjuk i huvudet är jag egentligen? Varför utsätter jag mig själv för det här, gång på gång?
Svaret fick jag efteråt, tillbaka nere på marken. Av samma anledning som andra tar droger, hoppar fallskärm eller ser på skräckfilm: för adrenalinets skull. För att släppa kontrollen över min kropp och lägga mitt liv i händerna på en bygel eller ett säkerhetsbälte, för att trotsa tygndlagen och flyga igenom himlen, för att möta rädslan och övervinna den och, mest av allt, för kickens skull. Känslan när Ida och jag kom ner på marken igen var obeskrivlig. I säkert tio minuter efteråt gick vi runt, höga på vår egen övervunna rädsla, och skrattade hysteriskt åt att vi faktiskt hade vågat. Vi hade varit på 121 meters höjd och överlevt.
Vi åkte popexpressen till tonerna av "I en rosa helikopter", satt längst fram i fler berg- och dalbanor än vad jag kan räkna, klarmade oss fast i Insane (den snurrade runt i branta nedförsbackar och gick upp-och-ner med jämna mellanrum, när vi hade åkt den kändes det som om jag hade överlevt ett kärnvapenkrig), åkte Flygande Mattan, åt sockervadd, snubblade oss igenom Lustiga Huset (jag var yr i en timme efteråt), klämde ihop oss i en vattenskadad stock och åkte Kärlekstunneln, och åkte Kvasten.
"Stig på, stig på." sa häxan vars kvast vi flög med i en högtalare bakom mig när vi stod i kö. "Ursäkta att det är lite dammigt, jag har inte hunnit städa för det kommer så mycket folk..."
"Aaaw, det gör inget!" utbrast jag då. Två killar framför oss i kön skrattade åt mig. Jag gillade verkligen häxan, hon lät som en snäll gammal farmor som bjuder på saft och kakor.
Under dagarna såg vi dessutom inte mindre än fyra filmer. Två hyrfilmer och två biofilmer.
Den första var "The Dictator" med Sacha Baron Cohen, lika rolig som förra gången jag såg den. Den glade diktatorn Aladeen, från ett fiktivt afrikanskt land som han kärleksfullt förtryckt i hela sitt liv, åker till New York för att förhandla med FN. Istället blir han kidnappad, berövad sitt skägg, och tvingad att ta jobb i en extremt politiskt korrekt butik. Hans chef är Zoey, en pojkaktig aktivist som den konservativa, tyrraniska och barnsliga Aladeen har mycket svårt att komma överens med.
Nästa, också hyrd, var en skum norsk trollfilm, gjord för att likna en dokumentär. Komplett med amatörskådespelare och halvdåliga kamerainsatser.
Nästa, också hyrd, var en skum norsk trollfilm, gjord för att likna en dokumentär. Komplett med amatörskådespelare och halvdåliga kamerainsatser.
Trollen bor i norska berg och skogar, lärde vi oss. De är korkade rovdjur som antingen exploderar eller blir till sten när de utsätts för solljus. Trollsäkerhetstjänsten jobbar med att hålla trollen hemliga samt döda alla exemplar som går utanför sina terrerorium. Trollarterna har namn som Tusselad, Raglefant, Dovregubbe och Jotnar. Ida och jag undrade i vårt stilla sinna hur norrmän någonsin kan bli tagna på allvar, och ännu mer hur någon kan vara rädd för ett troll av arten Tusselad. Ida började senare kalla mig för Raglefant.
Någon dag senare slog vi på stort och åkte ut till Kista, för att gå på bio inte mindre än TVÅ gånger.
Den första filmen vi såg var Croodarna, en animerad film om en familj grottmänniskor och deras äventyr i en värld som höll på att förändras. Tonårsdottern i grottfamiljen var den företagsamma, rebelliska, medan de andra följde pappans regler om att stanna i grottan så mycket som möjligt och inte minst hans filosofi: allt nytt är farligt. Detta funkade bra tills deras grotta förstördes i ett jordskred och de blev tvungna att ge sig ut i världen utanför, tvungna att ändra på sina vanor eller dö ut. Tillsammans med en jämnårig pojke som den rebelliska tonårsdottern träffat på en av sina små utflykter begav de sig då ut efter jakt på trygghet och överlevnad i en värld under förändring, samtidigt som de försökte reda ut diverse familjeproblem.
Ida föll pladask för den söte grottpojken och tjatade sedan om honom under hela filmen.
"Han är för snygg för att dö!" utbrast hon varje gång han befann sig i fara.
Filmen Croodarna var precis vad Ida och jag behövde: gulligt, lättsamt och med ett på alla sätt lyckligt slut. Vi lämnade biosalongen med ett leende och beklagade att vi inte haft någon möjlighet att se kvällens biofilmer i omvänd ordning, eftersom vår nästa film var av genren skräck och troligen knappast skulle få oss att åka hem leende.
Den senaste skräckfilmen jag såg (den med kannibalerna, för er trogna läsare av min blogg) var en 91 minuter lång orgie i blod och inälvor, lika förutsägbar som osmaklig. Den fanns ett klick bort, alldeles gratis på Johannas TV, och jag har enda sedan den dagen ångrat att jag överhuvudtaget såg eländet.
Min och Idas nästa film hette Mama. Mama kostade mig hundra kronor, och det jag inte fick ihop var hur den överhuvudtaget kunde tillhöra samma genre som kannibalfilmen.
Filmen Mama började med en man som, under börskrisen, fick sparken och därefter förlorade förståndet. Han sköt två kollegor, sin fru och tog med sina döttrar, ett och tre år gamla, till ett övergivet hus i skogen med avsikt att skjuta även dem och sen ta livet av sig. Men någonting ströp honom innan han hann skada sina döttrar, samma någonting som sedan vakade över flickorna och tog hand om dem som om de vore hennes egna barn tills de hittades, fem år senare, av ett räddningsteam finansierat av deras farbror. Deras farbror och hans flickvän Annabel (Annabel hade kort svart hår, tatueringar och spelade i ett rockband - jag ångrade lite att jag retade Ida under förra filmen för nu var det min tur att med jämna mellanrum utbrista: "Hon är för snygg för att dö!") släppte in flickorna i sitt hem, men insåg lite försent att de även släppt in något annat, något okänt och lite obehagligt; det arga spöket från skogen, den olyckliga kvinnan som såg de övergivna flickorna som substitut för barnet hon förlorat när hon levde, och inte tänkte låta någon ta över vårdnanden av dem...
Även om Mama bjöd mig på en ordentlig dos av mörka korridorer, läskig musik och klassisk överrasknings-skräck så fann jag att jag, i slutet, satt och grät istället för att skrika. Att detta var en skräckfilm med ett djup, ett budskap, en handling baserad på något annat än alla avrättningsmetoder produktionsteamet kunde komma på. Tro det eller ej, men denna skräckfilm tyckte jag om. Den berörde mig, och det var till och med värt att betala 100 kr för biobiljetten.
Stockholm, mitt Stockholm, var färska jordgubbar, glass i bägare, ett regn av rosa körsbärsblommor i Kungsträdgården, sol som speglades i vatten, trängsel på tunnelbanestationerna och en skrattande Ida strax intill mig. Stockholm har aldrig varit vackrare.
