The magic can begin

Birgittaskolan har tre våningar och minst fem olika ingångar. Hela den terminen jag ska gå där kommer gå åt till att lära mig hitta.
Att komma fram till vår nya skola var sorgligare än att lämna den gamla. Därifrån gick vi trots allt i en parad med dansande dansare längst fram, och jag och Joël och några andra tappra själar klämde i med FU-sången.
Men att komma fram till det som ska bli vår nya skola, det krossade mitt hjärta. Det var som om vi lämnat hela skolans själ i det gula huset på Kungsgatan och tagit steget in en ny tillvaro; där väggarna är alldeles för vita, korridorerna alldeles för långa och allt som ger personlighet är bortsuddat till förmån för en stilren tillvaro.
Det fanns en fåtölj på FU:s nedervåning, en liten billig sak med kaffefläckar som knappt var vit längre. Jag satt alltid i den fåtöljen, såg den till och med som "min". Antingen jag drack te med Caddy, planerade skoltidningen med Madde eller satt för mig själv och spelade mobilspel för att få tiden att gå så var det Min Fåtölj.
Den ligger nu i en container utanför det gula huset på Kungsgatan.

Förra veckan gick jag runt med min mobiltelefon och fotade allting. Varje dörr, varje klassrum, varje skylt, varje litet hörn av skolan. Om det någon gång kommer en dag då jag inte längre kan minnas vilka stolar vi hade, vilken färg det var på väggarna på tredje våningen eller hur räckena i trappan såg ut, då ska jag ta fram bilderna och vara tillbaka. Men jag tvivlar på att mitt hjärta någonsin glömmer.
Martina såg när jag tog bilderna.
"Vad gör du, Lilly? Nämen, tar du kort på skolan?!"
Jag log ursäktande. "Mm... Du känner mig: patetisk, sentimental..."
"Nej nej, jag förstår dig! Det här huset har varit min arbetsplats i femton år och jag kommer sakna den jättemycket!"
Vi gick till BarBQ tillsammans, jag tog några fler foton på vägen ner.
"Fast Lilly, vet du vad? Den bästa delen av skolan flyttar ju med oss. Vet du vad det är?"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Det är vi. Vi kommer alltid vara FU, vad som än händer."

Elsas Hus hade lika billigt fika som alltid. Jag mosade i mig en kycklingwrap, spillde dressing på golvet och bad alla närvarande om ursäkt för mitt dåliga bordsskick. Det var vi i det vanliga fikagänget, plus min vegan och Matilda. Matilda har det vackraste ljuslockiga hår jag någonsin sett och tillsammans med en kille som heter Samuel adopterades hon bort till oss när Folkuniversitetet i Norrköping lades ner. Vi vill göra henne till en av oss.
Mitt i allt prat om TV-serier och betyg utbrast Sofia att jag borde blogga.
"Ja, jag vet..." muttrade jag, fullt medveten om att jag inte ens har någon ursäkt längre.
"Jag fick ju tre gilla när jag skrev det på Facebook!"
"Mm, du själv och Erik och Johanna. Det är väl ni som är mina största fans."
"Vi kan starta en fan club." föreslog Johanna. "Jag vill vara ordförande!"
"Aaaaaaw, det där var typ det gulligaste du någonsin sagt till mig, Johanna."

Johanna och jag kom fram till att vi inte har råd att köpa julklappar till varandra, så vi lovade varandra evig kärlek istället. Det är billigare och mycket finare.
För övrigt har jag och veganen idag låst in oss i skolans bokförråd med hennes dator och lyssnat på Mikael B Tretows mästerverk. Baskvalds Ljudafton var nästan lika rolig som Trolles Trafikradio, men bara nästan. Vi kom även fram till att Trolle, Rolle, Kolle, Molle och Jolle har lärt oss allt vi kan; så som att man inte ska snyta sig i mattan, att häxsoppa smakar ungefär som soppa kokad på fickludd och skosnören samt att man aldrig ska lita på ett russin. Våra asgarv, våra imitationer av trafiktrollen och inte minst vår falska sång ekade över skolan och det var ett under att ingen kom och undrade vad vi höll på med. Mm, jag och Caddy är lite... speciella.

Jag överlevde Cambridge. Och jag vill tacka alla som har stöttat mig igenom det. Först och främst min fantastiska engelskalärare Helen för allt stöd, inte minst när jag skulle göra den muntliga delen och knappt kunde stå på benen. Det var tack vare henne jag inte svimmade.
Sofia A, för att hon övertalade mig att komma hem till henne och äta kladdkaka istället för att sitta hemma och ha ångest dagen innan. Josephine för alla hennes kramar. Min tyskalärare Martina som aldrig slutade tro på mig. Rebecka som var så snäll mot mig när vi skulle göra den muntliga delen tillsammans. Mina föräldrar som heller aldrig slutade tro på mig. Caddy för att hon var stöttande på sitt eget sätt, genom att lova att hålla tal på begravningen när jag påstod att Cambridge skulle bli min död (minnesstunden skulle för övrigt hållas på FU:s vind, ännu en av alla spännande platser Caddy och jag har besökt).
Och ett lite speciellt tack till några av mina Facebookvänner som inte förstår svenska och därför troligen inte läser den här bloggen. Till Benjamin, för att jag tack vare honom redan kunde ord som "glare", "smirk", och "grin" när vi gick igenom dem på lektionerna. Till Hannah, för att hon lärde mig engelskt chattspråk så som "gtg" och "wruu2" och hela tiden påstod att min engelska var bättre än vad hennes var (och då har Hannah engelska som modersmål, ska tilläggas). Och till Shannon, för att jag hela tiden var tvungen att slå upp en massa engelska ord när jag pratade med henne. Jag lärde mig otroligt mycket inte minst av att läsa konversationerna som hon, Hannah och Benjamin hade.

Vår skola är så gott som nerpackad, för att citera en av mina lärare så befinner vi oss i någonstans gråzon mellan två skolor där ingenting finns på någon av dem. Denna vecka har vi bara undervisning på förmiddagarna, torsdag och fredag behöver vi inte komma till skolan alls. På lördag ska jag till Vimmerby och plåga Fina Tina med min tondöva stämma hela dagen, det kommer bli fantastiskt roligt. Jag saknar henne så mycket.

Och del 3 om Brighton... jag vet inte. Vill ni fortfarande ha den? Trots att det har gått så lång tid?
Jag saknar ditt tjat, Erik.