Mitt tysta farväl av det gula huset på Kungsgatan 33
Birgittaskolan har tre våningar och minst fem olika ingångar. Hela den terminen jag ska gå där kommer gå åt till att lära mig hitta.
Att komma fram till vår nya skola var sorgligare än att lämna den gamla. Därifrån gick vi trots allt i en parad med dansande dansare längst fram, och jag och Joël och några andra tappra själar klämde i med FU-sången.
Men att komma fram till det som ska bli vår nya skola, det krossade mitt hjärta. Det var som om vi lämnat hela skolans själ i det gula huset på Kungsgatan och tagit steget in en ny tillvaro; där väggarna är alldeles för vita, korridorerna alldeles för långa och allt som ger personlighet är bortsuddat till förmån för en stilren tillvaro.
Det fanns en fåtölj på FU:s nedervåning, en liten billig sak med kaffefläckar som knappt var vit längre. Jag satt alltid i den fåtöljen, såg den till och med som "min". Antingen jag drack te med Caddy, planerade skoltidningen med Madde eller satt för mig själv och spelade mobilspel för att få tiden att gå så var det Min Fåtölj.
Den ligger nu i en container utanför det gula huset på Kungsgatan.
Förra veckan gick jag runt med min mobiltelefon och fotade allting. Varje dörr, varje klassrum, varje skylt, varje litet hörn av skolan. Om det någon gång kommer en dag då jag inte längre kan minnas vilka stolar vi hade, vilken färg det var på väggarna på tredje våningen eller hur räckena i trappan såg ut, då ska jag ta fram bilderna och vara tillbaka. Men jag tvivlar på att mitt hjärta någonsin glömmer.
Martina såg när jag tog bilderna.
"Vad gör du, Lilly? Nämen, tar du kort på skolan?!"
Jag log ursäktande. "Mm... Du känner mig: patetisk, sentimental..."
"Nej nej, jag förstår dig! Det här huset har varit min arbetsplats i femton år och jag kommer sakna den jättemycket!"
Vi gick till BarBQ tillsammans, jag tog några fler foton på vägen ner.
"Fast Lilly, vet du vad? Den bästa delen av skolan flyttar ju med oss. Vet du vad det är?"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Det är vi. Vi kommer alltid vara FU, vad som än händer."
Att komma fram till vår nya skola var sorgligare än att lämna den gamla. Därifrån gick vi trots allt i en parad med dansande dansare längst fram, och jag och Joël och några andra tappra själar klämde i med FU-sången.
Men att komma fram till det som ska bli vår nya skola, det krossade mitt hjärta. Det var som om vi lämnat hela skolans själ i det gula huset på Kungsgatan och tagit steget in en ny tillvaro; där väggarna är alldeles för vita, korridorerna alldeles för långa och allt som ger personlighet är bortsuddat till förmån för en stilren tillvaro.
Det fanns en fåtölj på FU:s nedervåning, en liten billig sak med kaffefläckar som knappt var vit längre. Jag satt alltid i den fåtöljen, såg den till och med som "min". Antingen jag drack te med Caddy, planerade skoltidningen med Madde eller satt för mig själv och spelade mobilspel för att få tiden att gå så var det Min Fåtölj.
Den ligger nu i en container utanför det gula huset på Kungsgatan.
Förra veckan gick jag runt med min mobiltelefon och fotade allting. Varje dörr, varje klassrum, varje skylt, varje litet hörn av skolan. Om det någon gång kommer en dag då jag inte längre kan minnas vilka stolar vi hade, vilken färg det var på väggarna på tredje våningen eller hur räckena i trappan såg ut, då ska jag ta fram bilderna och vara tillbaka. Men jag tvivlar på att mitt hjärta någonsin glömmer.
Martina såg när jag tog bilderna.
"Vad gör du, Lilly? Nämen, tar du kort på skolan?!"
Jag log ursäktande. "Mm... Du känner mig: patetisk, sentimental..."
"Nej nej, jag förstår dig! Det här huset har varit min arbetsplats i femton år och jag kommer sakna den jättemycket!"
Vi gick till BarBQ tillsammans, jag tog några fler foton på vägen ner.
"Fast Lilly, vet du vad? Den bästa delen av skolan flyttar ju med oss. Vet du vad det är?"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Det är vi. Vi kommer alltid vara FU, vad som än händer."
Kommentarer
Postat av: Pappa
Starkt Lilly!
Postat av: Mamma
Jag är rörd, Lilly! Så är det! <3
Trackback
