Och Lilly bloggar igen. Är det inte fantastiskt?
So-lektion. Jag satt i datasalen och kände att min arbetsmoral var någonstans under marknivå. Ett högt oväsen hördes utifrån korridoren, så jag övergav min dator för att gå ut och kolla vad de egentligen höll på med där ute.
Maria och Gunnis skulle packa ner böcker och verkade misshandla flyttkartongerna ganska svårt för att lyckas vika ut dem.
"FlyttAnders måste vara det töntigaste namnet någonsin på en flyttfirma, jag måste bara få det sagt." varpå min spanskalärare svarade:
"Ja, den borde ju ha hetat FlyttTorsten!"
Om ni har missat det så flyttar vår skola alltså till nya lokaler i december. Och byter namn till Torsten Huséngymnasiet. Ingen tycker egentligen att namnet är särskilt bra (källa: jag och Madde och våra intervjuer för skoltidningen) men det valdes av Folkuniversitetets styrelse uppe i Stockholm. Så vi har inget att säga till om. Och jag tycker fortfarande att Torsten är ett av de fulaste namnen som finns och inte minst får det mig att tänka mer på en utrotningshotad fisk än något annat (Caddy och jag brukar börja asgarva så fort ICA har extrapris på torskfilé), men jag har accepterat det hela. Det är fortfarande samma skola som jag älskar.
Jag tror till och med att jag har accepterat det faktum att vi ska flytta. Jag var med på Öppet Hus i lördags, i de nybyggda lokalerna hos Birgittaskolan, och fick en personlig guidning av Helen. Och eftersom hon gick in i guidningen med lika stor entusiasm som hon alltid går in i sin undervisning med så glömde jag helt bort plasten som täckte golvet och de konstiga maskinerna som stod lite varstanns, jag kände bara att det nog blir jättebra och jättefint. När jag åkte förbi Birgittaskolan häromdagen kände jag till och med någon sorts... tillgivenhet?
Flytten innebär i vilket fall att firman vid namn FlyttAnders är en ganska stor del av vår vardag nu för tiden: det står kartonger överallt. Senare idag var jag i cafét och hämtade te när jag sprang på Maria, som tyckte att vi kunde passa på att prata om mitt projektarbete. Men knappt hade jag hunnit in på hennes kontor förrän Catharina ropade utifrån:
"Maria? Ska de här gamla skolkatalogerna verkligen slängas?"
Nyfiken som jag är var jag naturligtvis tvungen att ta en titt i dessa gamla skolkataloger. Medan jag stod där och ömsån skrattade och ömsån utbrast "aaaw" över de gamla fotona på mina lärare så hann det komma förbi någon som också skulle prata med Maria och tydligen var högre prioriterad än jag.
"Men du har ju något kul att göra medan du väntar." sa Maria och jag besvarade hennes leende och begravde mig återigen i skolkatalogerna. Catharina höll mig sällskap.
"Tycker du att vi är oss lika?"
"Ja... ja, vissa har ju inte förändrats så mycket." sa jag och försökte att inte peka ut en viss person som aldrig verkade ha varit ung. Det hade däremot Peter, för att inte tala om Tony.
"Men vilka är alla de här människorna?" Lärarlaget måste ha bytts ut fler gånger än vad jag trodde.
"Men det där är ju Janne! Såg du inte det?"
"Öh... nej. Vad hände med hans hår?"
När jag hade tittat i alla skolkataloger hjälpte jag Catharina att packa ner böcker. Själv tyckte jag helt ärligt att jag stod där och var ivägen, men om Catharina tycker att jag hjälpte henne så är jag glad för det. Hon hittade alla möjliga böcker; allt från Nationalencyklopedin x50 till en liten bok om Skänninge. Det var mycket spännande att se vad mina lärare har samlat på sig under åren.
På torsdag ska jag och mina tjejer till Elsas Hus och fika, det ryktas att Sofia ska fira sin första dag som köttätare igen (hennes projektarbete var att vara vegan i en månad) med en fet kycklingwrap. Om jag i vuxen ålder någon gång får frågan vad jag och mina vänner brukade göra tillsammans när vi var tonåringar så kommer jag svara: vi brukade gå och fika på Elsas Hus. På torsdagar. Och Sofia åt kycklingwraps.
Och jag ska blogga oftare, lovar er. Del 3 av Brighton kommer. Troligen efter Cambridge, när jag är i balans igen.
Maria och Gunnis skulle packa ner böcker och verkade misshandla flyttkartongerna ganska svårt för att lyckas vika ut dem.
"FlyttAnders måste vara det töntigaste namnet någonsin på en flyttfirma, jag måste bara få det sagt." varpå min spanskalärare svarade:
"Ja, den borde ju ha hetat FlyttTorsten!"
Om ni har missat det så flyttar vår skola alltså till nya lokaler i december. Och byter namn till Torsten Huséngymnasiet. Ingen tycker egentligen att namnet är särskilt bra (källa: jag och Madde och våra intervjuer för skoltidningen) men det valdes av Folkuniversitetets styrelse uppe i Stockholm. Så vi har inget att säga till om. Och jag tycker fortfarande att Torsten är ett av de fulaste namnen som finns och inte minst får det mig att tänka mer på en utrotningshotad fisk än något annat (Caddy och jag brukar börja asgarva så fort ICA har extrapris på torskfilé), men jag har accepterat det hela. Det är fortfarande samma skola som jag älskar.
Jag tror till och med att jag har accepterat det faktum att vi ska flytta. Jag var med på Öppet Hus i lördags, i de nybyggda lokalerna hos Birgittaskolan, och fick en personlig guidning av Helen. Och eftersom hon gick in i guidningen med lika stor entusiasm som hon alltid går in i sin undervisning med så glömde jag helt bort plasten som täckte golvet och de konstiga maskinerna som stod lite varstanns, jag kände bara att det nog blir jättebra och jättefint. När jag åkte förbi Birgittaskolan häromdagen kände jag till och med någon sorts... tillgivenhet?
Flytten innebär i vilket fall att firman vid namn FlyttAnders är en ganska stor del av vår vardag nu för tiden: det står kartonger överallt. Senare idag var jag i cafét och hämtade te när jag sprang på Maria, som tyckte att vi kunde passa på att prata om mitt projektarbete. Men knappt hade jag hunnit in på hennes kontor förrän Catharina ropade utifrån:
"Maria? Ska de här gamla skolkatalogerna verkligen slängas?"
Nyfiken som jag är var jag naturligtvis tvungen att ta en titt i dessa gamla skolkataloger. Medan jag stod där och ömsån skrattade och ömsån utbrast "aaaw" över de gamla fotona på mina lärare så hann det komma förbi någon som också skulle prata med Maria och tydligen var högre prioriterad än jag.
"Men du har ju något kul att göra medan du väntar." sa Maria och jag besvarade hennes leende och begravde mig återigen i skolkatalogerna. Catharina höll mig sällskap.
"Tycker du att vi är oss lika?"
"Ja... ja, vissa har ju inte förändrats så mycket." sa jag och försökte att inte peka ut en viss person som aldrig verkade ha varit ung. Det hade däremot Peter, för att inte tala om Tony.
"Men vilka är alla de här människorna?" Lärarlaget måste ha bytts ut fler gånger än vad jag trodde.
"Men det där är ju Janne! Såg du inte det?"
"Öh... nej. Vad hände med hans hår?"
När jag hade tittat i alla skolkataloger hjälpte jag Catharina att packa ner böcker. Själv tyckte jag helt ärligt att jag stod där och var ivägen, men om Catharina tycker att jag hjälpte henne så är jag glad för det. Hon hittade alla möjliga böcker; allt från Nationalencyklopedin x50 till en liten bok om Skänninge. Det var mycket spännande att se vad mina lärare har samlat på sig under åren.
På torsdag ska jag och mina tjejer till Elsas Hus och fika, det ryktas att Sofia ska fira sin första dag som köttätare igen (hennes projektarbete var att vara vegan i en månad) med en fet kycklingwrap. Om jag i vuxen ålder någon gång får frågan vad jag och mina vänner brukade göra tillsammans när vi var tonåringar så kommer jag svara: vi brukade gå och fika på Elsas Hus. På torsdagar. Och Sofia åt kycklingwraps.
Och jag ska blogga oftare, lovar er. Del 3 av Brighton kommer. Troligen efter Cambridge, när jag är i balans igen.
