Första inlägget på två månader som inte handlar om Frankrike. Skönt, va?
"Handläggaren du försöker nå är fortfarande upptagen."
"Hur går det, Lilly?"
"'Handläggaren du försöker nå är fortfarande upptagen'" härmade jag. "Kom med nått nytt någon gång!"
I morse stod jag i kö hos Trygg Hansa i tio minuter bara för att upptäcka att jag bara hade hälften av alla uppgifter jag behövde. Jag tog reda på dem, stod i kö tio minuter till efter skolan och hade nästan kommit fram till ett beslut med människan när samtalet bröts eftersom Trygg Hansas eviga köer hade tömt mitt kontantkort. Då tipsade Sofia mig om skoltelefonen och denna gång slog Trygg Hansa rekord: femton minuter fick jag stå i kö. Jag fick nästan kramp i armen av att hålla telefonen mot örat så länge, men Sofia och Josse väntade troget ute i cafét. Sofia lyckades göra väntan lite roligare genom att sjunga en text om språkresor till Brasilien med melodi "Den blomstertid nu kommer".
"ÄNTLIGEN! Jag hej, det var jag igen, med den stulna cykeln. Kom vi fram till någonting?"
Jag skulle köpa en ny cykel för femtusen och sen återkomma och få tillbaka pengarna av dem. Minus självrisken. Mamma sa att hon skulle se till att få skriftligt på det, och jag förstår henne. Lita aldrig på ett försäkringsbolag.
"Och de där tvåhundra spännen som deras köer dragit från mitt kontantkort, de borde de få ersätta också. Men det är säkert självrisk på det med."
Nej, jag är inte glad i Trygg Hansa just nu. Men när jag gick ut ur skolan med Sofia och Josse släppte jag eländet och njöt av den lilla sol som letat sig fram genom de tunga regnmolnen.
För länge sedan lovade jag Sofia att gå till Subway med henne den dag hon var klar med matte B. Idag gjorde hon det sista provet och jag lät inte snålheten hindra mig från att hålla det löftet. Hon har all rätt att fira, så mycket som hon har slitit med den här mattekursen. Inte ens dödsfall har hindrat henne.
Och så fort jag klev in på Subway kände jag hur RÄTT allting var, att vara just precis där just precis då med just precis Sofia och Josse. Och min macka var värd varje krona, så underbar var den. Min underbara sub med bacon, ost, sallad, gurka, tomat och sweet onion dressing. Åh, varför kan ingen ge mig betalt för att göra reklam för Subway?
Efter våra underbara mackor sa vi hejdå till Josse och begav oss ut till IKEA. Sofia köpte galgar, en rosa vattenkanna och ett paraply. Själv unnade jag mig en glass inne på IKANO, jag har ju trots allt också en avslutad mattekurs att fira. Matte A, som jag avslutade så här ett år senare.
Lite prat om framtiden blev det också, som det så ofta blir nu för tiden.
"Jag kommer och hälsar på dig i The UK." lovade Sofia.
"Och jag kommer och hälsar på dig i Deutschland. Det är väl inte så långt, det är väl typ bara över vattnet?"
Nej, det är inte långt alls. Man kan till och med åka buss mellan Storbritannien och Tyskland.
Många klasskompisar kommer man förlora kontakten med, men Sofia förlorar jag aldrig. Vi är för evigt.
"Hur går det, Lilly?"
"'Handläggaren du försöker nå är fortfarande upptagen'" härmade jag. "Kom med nått nytt någon gång!"
I morse stod jag i kö hos Trygg Hansa i tio minuter bara för att upptäcka att jag bara hade hälften av alla uppgifter jag behövde. Jag tog reda på dem, stod i kö tio minuter till efter skolan och hade nästan kommit fram till ett beslut med människan när samtalet bröts eftersom Trygg Hansas eviga köer hade tömt mitt kontantkort. Då tipsade Sofia mig om skoltelefonen och denna gång slog Trygg Hansa rekord: femton minuter fick jag stå i kö. Jag fick nästan kramp i armen av att hålla telefonen mot örat så länge, men Sofia och Josse väntade troget ute i cafét. Sofia lyckades göra väntan lite roligare genom att sjunga en text om språkresor till Brasilien med melodi "Den blomstertid nu kommer".
"ÄNTLIGEN! Jag hej, det var jag igen, med den stulna cykeln. Kom vi fram till någonting?"
Jag skulle köpa en ny cykel för femtusen och sen återkomma och få tillbaka pengarna av dem. Minus självrisken. Mamma sa att hon skulle se till att få skriftligt på det, och jag förstår henne. Lita aldrig på ett försäkringsbolag.
"Och de där tvåhundra spännen som deras köer dragit från mitt kontantkort, de borde de få ersätta också. Men det är säkert självrisk på det med."
Nej, jag är inte glad i Trygg Hansa just nu. Men när jag gick ut ur skolan med Sofia och Josse släppte jag eländet och njöt av den lilla sol som letat sig fram genom de tunga regnmolnen.
För länge sedan lovade jag Sofia att gå till Subway med henne den dag hon var klar med matte B. Idag gjorde hon det sista provet och jag lät inte snålheten hindra mig från att hålla det löftet. Hon har all rätt att fira, så mycket som hon har slitit med den här mattekursen. Inte ens dödsfall har hindrat henne.
Och så fort jag klev in på Subway kände jag hur RÄTT allting var, att vara just precis där just precis då med just precis Sofia och Josse. Och min macka var värd varje krona, så underbar var den. Min underbara sub med bacon, ost, sallad, gurka, tomat och sweet onion dressing. Åh, varför kan ingen ge mig betalt för att göra reklam för Subway?
Efter våra underbara mackor sa vi hejdå till Josse och begav oss ut till IKEA. Sofia köpte galgar, en rosa vattenkanna och ett paraply. Själv unnade jag mig en glass inne på IKANO, jag har ju trots allt också en avslutad mattekurs att fira. Matte A, som jag avslutade så här ett år senare.
Lite prat om framtiden blev det också, som det så ofta blir nu för tiden.
"Jag kommer och hälsar på dig i The UK." lovade Sofia.
"Och jag kommer och hälsar på dig i Deutschland. Det är väl inte så långt, det är väl typ bara över vattnet?"
Nej, det är inte långt alls. Man kan till och med åka buss mellan Storbritannien och Tyskland.
Många klasskompisar kommer man förlora kontakten med, men Sofia förlorar jag aldrig. Vi är för evigt.
Älskade Frankrike älskade fransmän
Jag åkte till Frankrike och en månad senare kom Frankrike hit. Det är så jag tänker på det. För jag har varit i deras land, pratat deras språk (jag blir faktiskt bättre och bättre även om jag fortfarande inte känner mig tillräckligt säker för att släppa engelskan helt), ätit deras mat, gått i deras skola, tagit del av deras kultur.
Jag sa att Manon skulle bli något alldeles särskilt, och jag hade rätt. För hon är min, bara min. Jag har sett var hon sover hemma i Frankrike, var hon äter sin frukost, hur hon tar sig till skolan och vem som skjutsar henne dit. Vet vad hon gillar och inte gillar, hur bra engelska hon pratar och hur hon är. Därför var det en vän jag släppte in i mitt hem när fransmännen kom hit, kvart över tolv i fredags morse.
Det har varit så intensivt att jag är konstant trött. "Gå ihop med någon annan som också har en utbytesstudent" var rådet vi fick redan inför spanjorerna, men denna gång har den möjligheten inte funnits. Det har varit hon och jag 24/7. Därför är hon mer som en del av mig själv än någon tidigare har varit.
Jag vet att allt är möjligt nu. Jag ska lära mig prata franska, lite mer än vad som är precis tillräckligt för att överleva på gatorna i Paris, så mycket att jag kan prata med hennes familj.
Och det kommer gå bra. För nu för tiden, när vi sitter i en liten sal utan syre och böjer verb i femhundraarton tidsformer, så ser jag plötsligt meningen med det. Jag ser Eiffeltornet och minns hur Crêps smakar, hur gatorna på Champs Elysées doftar i solskenet och hur havsluften i Brest klibbar i håret.
Jag ska tillbaka till Paris, för jag har aldrig tidigare älskat en stad så mycket. Och jag ska tillbaka till Brest för att jag älskar människorna där.
Vi ska ses igen, Manon. Allt är möjligt.
Jag sa att Manon skulle bli något alldeles särskilt, och jag hade rätt. För hon är min, bara min. Jag har sett var hon sover hemma i Frankrike, var hon äter sin frukost, hur hon tar sig till skolan och vem som skjutsar henne dit. Vet vad hon gillar och inte gillar, hur bra engelska hon pratar och hur hon är. Därför var det en vän jag släppte in i mitt hem när fransmännen kom hit, kvart över tolv i fredags morse.
Det har varit så intensivt att jag är konstant trött. "Gå ihop med någon annan som också har en utbytesstudent" var rådet vi fick redan inför spanjorerna, men denna gång har den möjligheten inte funnits. Det har varit hon och jag 24/7. Därför är hon mer som en del av mig själv än någon tidigare har varit.
Jag vet att allt är möjligt nu. Jag ska lära mig prata franska, lite mer än vad som är precis tillräckligt för att överleva på gatorna i Paris, så mycket att jag kan prata med hennes familj.
Och det kommer gå bra. För nu för tiden, när vi sitter i en liten sal utan syre och böjer verb i femhundraarton tidsformer, så ser jag plötsligt meningen med det. Jag ser Eiffeltornet och minns hur Crêps smakar, hur gatorna på Champs Elysées doftar i solskenet och hur havsluften i Brest klibbar i håret.
Jag ska tillbaka till Paris, för jag har aldrig tidigare älskat en stad så mycket. Och jag ska tillbaka till Brest för att jag älskar människorna där.
Vi ska ses igen, Manon. Allt är möjligt.
Lillys fantastiska äventyr i Frankrike, del sju
Vi gick upp tidigt igen. Eftersom vi hade ännu en fyra timmars tågresa framför oss så fick jag ännu en kasse med matsäck av Madame Quere. En baugette med samma fyllning som torsdagens, en bit chokladkaka, ett paket kakor, en fransk specialitet som påminde om baconpankaka med plommon istället för bacon, mer kakor, en tvålitersflaska vatten och en rulle hushållspapper med franska recept på. Jag ska ha den kvar hela livet.
Jag visste ju vid det här laget hur varmt det är i Frankrike, så jag hade tagit en tvålitersflaska jag köpt i Brest och fyllt med vatten. Madame kunde ju inte undgå och se det, så hon sa på franska: "Åh, men du har ju redan vatten! Vill du ha den här också?"
"Oui." nickade jag. När vi kom till stationen i Brest och jag skulle försöka bära allt tyckte jag det kändes som en sällsynt korkad idé att släpa runt på fyra liter vatten, men när vi väl kom till Paris insåg jag ganska snabbt att det nog inte var så dumt ändå. För varmt var det.
Nathan fick jag aldrig säga hej då till och det gjorde mig lite ledsen. Fast det var nog sunt av honom att sova när vi åkte iväg, klockan fem på morgonen. Monsieur Quere skakade jag hand med genom bildörren, men Madame var den som skjutsade oss så henne sa jag hejdå till ordentligt. Jag vet inte om jag kindpussade eller kramade henne, kanske blev det någon sorts kombination. Vad jag säkert vet är att jag sa, på min halvdåliga franska:
"Veckan: fantastisk. Och maten: fantastisk. Tack så mycket, frun. Adjö."
Och så Manon och Enora och Antoine och Baptiste och mina andra vänner. Nej, jag grät faktiskt inte alls. Jag kände mig bara lycklig över att jag hade fått den här underbara veckan i Frankrike. Och, inte minst: att vi snart skulle ses igen.
Tågresan till Paris var en seg tillställning. Jag åt lite, pratade lite slött med mina klasskompisar och med Elsa, annars satt jag mest och lyssnade på musik och sörjde ett par timmars förlorad sömn. Dessa skulle jag inte få tillbaka förrän hemma i Sverige, men det visste jag ju inte då.
På tunnelbanan till hotellet var det tre personer som inte hann med samma tunnelbana som den övriga gruppen: jag, Lisa och Steven. Behöver jag säga att jag nästan fick panik? Men tack och lov löste det sig, men likväl släppte jag inte Elsa ur sikte en sekund efter den incidenten.
Hotellet låg bara fem minuters gångväg från stället där flygbussarna gick ifrån, och inte minst var det jättemysigt. Jag fick dela rum med Emma och Lisa och vi la in våra grejer innan vi påbörjade vandringen genom Paris.
Fyra liter vatten var en väldigt bra idé, för den dagen gick jag troligen mer än vad jag gjort på ett år. Och det var fortfarande strålande solsken och tjugofem grader. Jag gjorde ännu ett fynd i en I Love Paris-shop: en extremt turistig men helt underbar väska.
När vi kom till Champs Elysses sprang mina vänner runt och shoppade, men jag var helt slut så jag och Elsa satte oss på ett café och åt glass. Det var jättemysigt. Sen återförenades vi med dem andra och fortsatte vår ändlösa färd mot Louvren och Mona-Lisa.
Men jag klagade aldrig. För vårens Paris är så vackert att jag inte kunde göra annat än gå runt med stora ögon och ett fånigt leende på läpparna.
"Lily. The girl with the name of a flower. Do you feel flowery?"
"What kind of question is that?"
"It's a typical Steve question."
Jadu Steven, lustigt nog kände jag mig faktiskt som en blomma när vi gick igenom vårens Paris. Som the Lily Flower mitt namn kommer ifrån. Så på något sätt gillade jag ändå frågan. När vi stod utanför Louvren däremot, då blev jag så trött på dig att jag beklagade mig inför Elsa och sa saker som "vad har vi den där amerikanen till? gör han någon nytta överhuvudtaget?". Som svar på mig egen fråga så här i efterhand kan jag säga att för mig fyllde Steven tre funktioner:
1. Han gav mig en anledning att prata engelska, som en skön avkoppling från franskan jag inte kunde.
2. Han stod för lite underhållning då och då
3. Han bar väskorna åt Elsa när hon hade ont i ryggen.
Här är Louvren, fotat med min mobilkamera eftersom den stora kameran dog:
Inne på Louvren var det proppfullt med folk och fruktansvärt varmt. Detta, i kombination med sömnbrist och allt gående, gjorde att jag snarare kände mig som en vissen Lily Flower efter ett tag.
"How are you, Lily?"
"Tired as death."
"Hmm... What would you need to make you less tired?"
"Chocolate." svarade jag utan att tveka. Under veckan i Brest hade jag levt på små chokladbitar för ett eller två euro i diverse automater.
"Chocolate?"
"Yeah."
"I don't think I have any, sorry..."
Jag log lite, bestämde mig för att sluta störa mig på Steven en stund. Efter utställningen om gamla Egypten hittade vi lyckligtvis ett ställe där vi kunde köpa både vatten och godis (priset behöver vi inte nämna något om, ni kan nog gissa), så jag fick en liten chokladbit och orkade sedan gå en stund till. Elsa hade frågat om det var något särskilt vi ville se, och jag var ju naturligtvis tvungen att säga Mona-Lisa. Inte för att jag trodde den var något att se, utan för att kunna säga att jag har sett den.
Och nu kan jag säga det. Jag har sett Mona-Lisa.
Och tro mig, den var pytteliten. Och omhängnad av rep.
Och vi gick och gick och gick och gick, och efter en liten incident när Steven och Joël nästan försvann från oss eftersom de fick för sig att de skulle gå och shoppa så kom vi äntligen till Notre Dame. Taskigt nog var det stängt, men den var vacker.
Men vackraste av allt var Seine som flöt bredvid.
Och just Seine skulle vi få åka båt på. På kvällen, när mörkret hade fallit över Paris.
Vi åt på en restaurang som passande nog hette "Notre Dame". Min mobiltelefon (den är rosa och därför heter den Pinky) hade 3% batteri kvar och jag förstod precis hur den kände sig. Lyckligtvis hade jag lagt laddaren till den i handbagaget, den lila axelväskan som jag hade allt från souvenirer och vattenflaskor till passet och plånboken i och inte hade släppt ur sikte på hela veckan, så på restaurangen pluggade jag in Pinky i väggen och lät honom ladda sig, precis som jag gjorde när jag satt ner och åt. Jag satt vid samma bord som Emma, Olof, Joël, Lisa och Steven, och den sistnämnda tyckte som sagt att vi var fantastiska.
"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
Jag beställde spagetti och köttfärssås men åt bara upp hälften innan jag började må illa. Något hade uppenbarligen hänt med mina matvanor under veckan i Frankrike. Och när jag slutligen hade lyckats förstå systemet med små plåtbrickor tillräckligt för att kunna gå på toa så lämnade vi restaurangen och återvände till Seine, som var om möjligt ännu vackrare i mörkret.
Jag hade tänkt fota, ja. Men sen insåg jag att vissa saker är för vackra för att fastna på foton, de måste upplevas. Och nattens Paris på Seine var det vackraste jag någonsin sett. Inga foton skulle göra det rättvisa.
Vi satt högst upp under bar himmel och jackan hade jag lämnat på hotellet eftersom det hade varit så varmt hela dagen. Under vilka andra omständigheter som helst hade jag troligen frusit ihjäl, men nu kände jag knappt kylan. För jag såg Eiffeltornet. Eiffeltornet som jag alltid drömt om att få se, det såg jag nu från en båt på Seine klockan elva på kvällen. Och det sprakade som ett tomtebloss.
Alla världens bekymmer flöt bort på Seine den natten och kvar var bara det fina. Vänskapen. Glädjen. Skratten. Gemenskapen.
Elsa satt där bredvid mig och aldrig har vi varit mindre elev och lärare än vad vi var då. Jag pratade med henne som med en nära vän, berättade om hur mycket jag alltid hade drömt om att få se Eiffeltornet och att jag egentligen valde franska för att jag ville åka till Disneyland.
"Disneyland är för turister. Det här är mycket bättre." sa hon och log. Vi satt till och med och höll om varandra när vi frös.
Nej inget kunde dämpa min lycka den natten, inte ens några idioter som stod på en bro och hällde vin på oss. Jag visste att det skulle bli fläckar på min lila väska, och jag visste lika väl att jag alltid skulle titta på dem fläckarna med ett leende på läpparna och minnas Paris. Och vin var ändå ganska glamouröst på något sätt, det hade varit betydligt värre med öl.
Vi hade en guide med på båten, som satt i en hytt där nere och pratade om allt vi åkte förbi på både franska och engelska. Och några av mina klasskompisar hade uppenbarligen varit nere och pratat med henne, för i slutet av turen tackade hon Elsa och Steven för en fantastisk vecka i Frankrike åt oss.
Elsa blev riktigt rörd och kramade om oss allihop, och henne kramar jag så gärna. När jag sen gick ner insåg jag att även Steven stod där och kramade oss allihop.
"Aaaw, Lily, come over here. Hope you enjoyed the trip."
Nej, så svår är jag inte. För han var rörd han också, det såg jag. Och eftersom alla mina problem och allt mitt missnöje hade flutit bort på Seine så kramade jag honom och glömde allt för en stund.
Vi insåg inte hur långt vi hade gått under dagen förrän vi skulle åka tunnelbana tillbaka. Nio hållplatser, tror jag Steven räknade till. Plus ett byte. Så bortåt elva, tolv.
Turen på Seine var slut vid halv tolv. Och när vi satt på tunnelbanan tittade Emelie på klockan och sa:
"Jaha, om fem timmar ska vi gå upp då!"
Jag lovar er att jag aldrig har hört något värre. Tillbaka på hotellet, runt klockan ett på morgonen, lyckades jag plugga in Pinky i ett annat eluttag så att han också skulle orka med morgondagen och sen drog jag av mig jeansen och stupade i säng. Jag tror faktiskt att jag drömde om Eiffeltornet.
"Är det morgon eller natt?" mumlade Lisa när alarmet ringde fyra timmar senare.
"Klockan är fem, välj själv." muttrade jag och lyckades på något magiskt sätt ta mig upp ur den underbara sängen.
Nere i entrén, där vi alla kämpade för att hålla ögonen öppna och lyckas få någon frukost i oss, meddelade Steven:
"I watched BBC yesterday, before I went to bed. It was a documentary about the oil crises in Equador, very intresting."
Någonstanns där insåg jag att han verkligen inte är riktigt klok.
Fråga mig inte vad som höll mig vaken, men vi lyckades ta oss ut från hotellet och bort till flygbussen.
"Goodbye Paris, I love you. I will come back." mumlade jag till fönsterrutan när vi lämnade mina drömmars stad. Jag minns inte på vilket språk.
Första gången jag genomgick en säkerhetskontroll, på Skavsta en vecka tidigare, så kändes det jättehäftigt och lite läskigt. Denna gång var jag inte riktigt lika imponerad. Men så var det också mycket hårdare på flygplatsen i Paris: Emma blev kroppsvisiterad för att hon hade halsband på sig och själv fick jag ta av mig både skorna och mitt diadem, inget av det hade gett minsta utslag på Skavsta.
Att flyga var dock fortfarande lika häftigt. Denna gång satt jag bredvid Elsa och efter starten (och lite skratt åt hurvida kaptenen skulle flyga oss till Nordpolen eller inte) försökte vi båda två få oss lite sömn. Det var totalt omöjligt eftersom det hela tiden var någon som hade något att säga i högtalaren, för att inte nämna allt annat oljud som finns ombord på ett flygplan. Inte kunde jag lyssna på musik heller, eftersom jag lyssnade i mobilen och den fick jag ju stänga av. Men Elsa sa att det inte hjälpte så mycket att lyssna på musik, eftersom allt oljud hördes igenom musiken.
Jag gav upp försöken att sova när vi närmade oss Sverige. Nog var det häftigt att se allting så långt under sig, men faktum kvarstår att Sveriges gråbruna gräs är den mest deprimerande syn som någonsin välkomnat mig hem från en resa.
"Elsa, om jag gömmer mig under ett säte, tror du att de flyger mig tillbaka till Paris och sommaren då?"
Elsa skrattade och lovade mig att vi snart får sommar i Sverige också. Och att det då kommer regna i Frankrike.
Hela min familj mötte oss på fjärrbussterminalen i Linköping och jag slutade nog aldrig babbla, halvdöd av hunger och sömnbrist som jag var. Men åh så lycklig. Jag kramade dem av mina klasskompisar som inte hade hunnit springa iväg, Emma och Olof, och muttrade fram ett "Goodbye Mr. American" till Steven innan han också sprang iväg.
Elsa däremot, henne gav jag en stor kram och tackade henne ännu en gång för en fantastisk vecka. Jag vet att hon såg hur lycklig jag var.
Jag visste ju vid det här laget hur varmt det är i Frankrike, så jag hade tagit en tvålitersflaska jag köpt i Brest och fyllt med vatten. Madame kunde ju inte undgå och se det, så hon sa på franska: "Åh, men du har ju redan vatten! Vill du ha den här också?"
"Oui." nickade jag. När vi kom till stationen i Brest och jag skulle försöka bära allt tyckte jag det kändes som en sällsynt korkad idé att släpa runt på fyra liter vatten, men när vi väl kom till Paris insåg jag ganska snabbt att det nog inte var så dumt ändå. För varmt var det.
Nathan fick jag aldrig säga hej då till och det gjorde mig lite ledsen. Fast det var nog sunt av honom att sova när vi åkte iväg, klockan fem på morgonen. Monsieur Quere skakade jag hand med genom bildörren, men Madame var den som skjutsade oss så henne sa jag hejdå till ordentligt. Jag vet inte om jag kindpussade eller kramade henne, kanske blev det någon sorts kombination. Vad jag säkert vet är att jag sa, på min halvdåliga franska:
"Veckan: fantastisk. Och maten: fantastisk. Tack så mycket, frun. Adjö."
Och så Manon och Enora och Antoine och Baptiste och mina andra vänner. Nej, jag grät faktiskt inte alls. Jag kände mig bara lycklig över att jag hade fått den här underbara veckan i Frankrike. Och, inte minst: att vi snart skulle ses igen.
Tågresan till Paris var en seg tillställning. Jag åt lite, pratade lite slött med mina klasskompisar och med Elsa, annars satt jag mest och lyssnade på musik och sörjde ett par timmars förlorad sömn. Dessa skulle jag inte få tillbaka förrän hemma i Sverige, men det visste jag ju inte då.
På tunnelbanan till hotellet var det tre personer som inte hann med samma tunnelbana som den övriga gruppen: jag, Lisa och Steven. Behöver jag säga att jag nästan fick panik? Men tack och lov löste det sig, men likväl släppte jag inte Elsa ur sikte en sekund efter den incidenten.
Hotellet låg bara fem minuters gångväg från stället där flygbussarna gick ifrån, och inte minst var det jättemysigt. Jag fick dela rum med Emma och Lisa och vi la in våra grejer innan vi påbörjade vandringen genom Paris.
Fyra liter vatten var en väldigt bra idé, för den dagen gick jag troligen mer än vad jag gjort på ett år. Och det var fortfarande strålande solsken och tjugofem grader. Jag gjorde ännu ett fynd i en I Love Paris-shop: en extremt turistig men helt underbar väska.
När vi kom till Champs Elysses sprang mina vänner runt och shoppade, men jag var helt slut så jag och Elsa satte oss på ett café och åt glass. Det var jättemysigt. Sen återförenades vi med dem andra och fortsatte vår ändlösa färd mot Louvren och Mona-Lisa.
Men jag klagade aldrig. För vårens Paris är så vackert att jag inte kunde göra annat än gå runt med stora ögon och ett fånigt leende på läpparna.
"Lily. The girl with the name of a flower. Do you feel flowery?"
"What kind of question is that?"
"It's a typical Steve question."
Jadu Steven, lustigt nog kände jag mig faktiskt som en blomma när vi gick igenom vårens Paris. Som the Lily Flower mitt namn kommer ifrån. Så på något sätt gillade jag ändå frågan. När vi stod utanför Louvren däremot, då blev jag så trött på dig att jag beklagade mig inför Elsa och sa saker som "vad har vi den där amerikanen till? gör han någon nytta överhuvudtaget?". Som svar på mig egen fråga så här i efterhand kan jag säga att för mig fyllde Steven tre funktioner:
1. Han gav mig en anledning att prata engelska, som en skön avkoppling från franskan jag inte kunde.
2. Han stod för lite underhållning då och då
3. Han bar väskorna åt Elsa när hon hade ont i ryggen.
Här är Louvren, fotat med min mobilkamera eftersom den stora kameran dog:
Inne på Louvren var det proppfullt med folk och fruktansvärt varmt. Detta, i kombination med sömnbrist och allt gående, gjorde att jag snarare kände mig som en vissen Lily Flower efter ett tag.
"How are you, Lily?"
"Tired as death."
"Hmm... What would you need to make you less tired?"
"Chocolate." svarade jag utan att tveka. Under veckan i Brest hade jag levt på små chokladbitar för ett eller två euro i diverse automater.
"Chocolate?"
"Yeah."
"I don't think I have any, sorry..."
Jag log lite, bestämde mig för att sluta störa mig på Steven en stund. Efter utställningen om gamla Egypten hittade vi lyckligtvis ett ställe där vi kunde köpa både vatten och godis (priset behöver vi inte nämna något om, ni kan nog gissa), så jag fick en liten chokladbit och orkade sedan gå en stund till. Elsa hade frågat om det var något särskilt vi ville se, och jag var ju naturligtvis tvungen att säga Mona-Lisa. Inte för att jag trodde den var något att se, utan för att kunna säga att jag har sett den.
Och nu kan jag säga det. Jag har sett Mona-Lisa.
Och tro mig, den var pytteliten. Och omhängnad av rep.
Och vi gick och gick och gick och gick, och efter en liten incident när Steven och Joël nästan försvann från oss eftersom de fick för sig att de skulle gå och shoppa så kom vi äntligen till Notre Dame. Taskigt nog var det stängt, men den var vacker.
Men vackraste av allt var Seine som flöt bredvid.
Och just Seine skulle vi få åka båt på. På kvällen, när mörkret hade fallit över Paris.
Vi åt på en restaurang som passande nog hette "Notre Dame". Min mobiltelefon (den är rosa och därför heter den Pinky) hade 3% batteri kvar och jag förstod precis hur den kände sig. Lyckligtvis hade jag lagt laddaren till den i handbagaget, den lila axelväskan som jag hade allt från souvenirer och vattenflaskor till passet och plånboken i och inte hade släppt ur sikte på hela veckan, så på restaurangen pluggade jag in Pinky i väggen och lät honom ladda sig, precis som jag gjorde när jag satt ner och åt. Jag satt vid samma bord som Emma, Olof, Joël, Lisa och Steven, och den sistnämnda tyckte som sagt att vi var fantastiska.
"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
Jag beställde spagetti och köttfärssås men åt bara upp hälften innan jag började må illa. Något hade uppenbarligen hänt med mina matvanor under veckan i Frankrike. Och när jag slutligen hade lyckats förstå systemet med små plåtbrickor tillräckligt för att kunna gå på toa så lämnade vi restaurangen och återvände till Seine, som var om möjligt ännu vackrare i mörkret.
Jag hade tänkt fota, ja. Men sen insåg jag att vissa saker är för vackra för att fastna på foton, de måste upplevas. Och nattens Paris på Seine var det vackraste jag någonsin sett. Inga foton skulle göra det rättvisa.
Vi satt högst upp under bar himmel och jackan hade jag lämnat på hotellet eftersom det hade varit så varmt hela dagen. Under vilka andra omständigheter som helst hade jag troligen frusit ihjäl, men nu kände jag knappt kylan. För jag såg Eiffeltornet. Eiffeltornet som jag alltid drömt om att få se, det såg jag nu från en båt på Seine klockan elva på kvällen. Och det sprakade som ett tomtebloss.
Alla världens bekymmer flöt bort på Seine den natten och kvar var bara det fina. Vänskapen. Glädjen. Skratten. Gemenskapen.
Elsa satt där bredvid mig och aldrig har vi varit mindre elev och lärare än vad vi var då. Jag pratade med henne som med en nära vän, berättade om hur mycket jag alltid hade drömt om att få se Eiffeltornet och att jag egentligen valde franska för att jag ville åka till Disneyland.
"Disneyland är för turister. Det här är mycket bättre." sa hon och log. Vi satt till och med och höll om varandra när vi frös.
Nej inget kunde dämpa min lycka den natten, inte ens några idioter som stod på en bro och hällde vin på oss. Jag visste att det skulle bli fläckar på min lila väska, och jag visste lika väl att jag alltid skulle titta på dem fläckarna med ett leende på läpparna och minnas Paris. Och vin var ändå ganska glamouröst på något sätt, det hade varit betydligt värre med öl.
Vi hade en guide med på båten, som satt i en hytt där nere och pratade om allt vi åkte förbi på både franska och engelska. Och några av mina klasskompisar hade uppenbarligen varit nere och pratat med henne, för i slutet av turen tackade hon Elsa och Steven för en fantastisk vecka i Frankrike åt oss.
Elsa blev riktigt rörd och kramade om oss allihop, och henne kramar jag så gärna. När jag sen gick ner insåg jag att även Steven stod där och kramade oss allihop.
"Aaaw, Lily, come over here. Hope you enjoyed the trip."
Nej, så svår är jag inte. För han var rörd han också, det såg jag. Och eftersom alla mina problem och allt mitt missnöje hade flutit bort på Seine så kramade jag honom och glömde allt för en stund.
Vi insåg inte hur långt vi hade gått under dagen förrän vi skulle åka tunnelbana tillbaka. Nio hållplatser, tror jag Steven räknade till. Plus ett byte. Så bortåt elva, tolv.
Turen på Seine var slut vid halv tolv. Och när vi satt på tunnelbanan tittade Emelie på klockan och sa:
"Jaha, om fem timmar ska vi gå upp då!"
Jag lovar er att jag aldrig har hört något värre. Tillbaka på hotellet, runt klockan ett på morgonen, lyckades jag plugga in Pinky i ett annat eluttag så att han också skulle orka med morgondagen och sen drog jag av mig jeansen och stupade i säng. Jag tror faktiskt att jag drömde om Eiffeltornet.
"Är det morgon eller natt?" mumlade Lisa när alarmet ringde fyra timmar senare.
"Klockan är fem, välj själv." muttrade jag och lyckades på något magiskt sätt ta mig upp ur den underbara sängen.
Nere i entrén, där vi alla kämpade för att hålla ögonen öppna och lyckas få någon frukost i oss, meddelade Steven:
"I watched BBC yesterday, before I went to bed. It was a documentary about the oil crises in Equador, very intresting."
Någonstanns där insåg jag att han verkligen inte är riktigt klok.
Fråga mig inte vad som höll mig vaken, men vi lyckades ta oss ut från hotellet och bort till flygbussen.
"Goodbye Paris, I love you. I will come back." mumlade jag till fönsterrutan när vi lämnade mina drömmars stad. Jag minns inte på vilket språk.
Första gången jag genomgick en säkerhetskontroll, på Skavsta en vecka tidigare, så kändes det jättehäftigt och lite läskigt. Denna gång var jag inte riktigt lika imponerad. Men så var det också mycket hårdare på flygplatsen i Paris: Emma blev kroppsvisiterad för att hon hade halsband på sig och själv fick jag ta av mig både skorna och mitt diadem, inget av det hade gett minsta utslag på Skavsta.
Att flyga var dock fortfarande lika häftigt. Denna gång satt jag bredvid Elsa och efter starten (och lite skratt åt hurvida kaptenen skulle flyga oss till Nordpolen eller inte) försökte vi båda två få oss lite sömn. Det var totalt omöjligt eftersom det hela tiden var någon som hade något att säga i högtalaren, för att inte nämna allt annat oljud som finns ombord på ett flygplan. Inte kunde jag lyssna på musik heller, eftersom jag lyssnade i mobilen och den fick jag ju stänga av. Men Elsa sa att det inte hjälpte så mycket att lyssna på musik, eftersom allt oljud hördes igenom musiken.
Jag gav upp försöken att sova när vi närmade oss Sverige. Nog var det häftigt att se allting så långt under sig, men faktum kvarstår att Sveriges gråbruna gräs är den mest deprimerande syn som någonsin välkomnat mig hem från en resa.
"Elsa, om jag gömmer mig under ett säte, tror du att de flyger mig tillbaka till Paris och sommaren då?"
Elsa skrattade och lovade mig att vi snart får sommar i Sverige också. Och att det då kommer regna i Frankrike.
Hela min familj mötte oss på fjärrbussterminalen i Linköping och jag slutade nog aldrig babbla, halvdöd av hunger och sömnbrist som jag var. Men åh så lycklig. Jag kramade dem av mina klasskompisar som inte hade hunnit springa iväg, Emma och Olof, och muttrade fram ett "Goodbye Mr. American" till Steven innan han också sprang iväg.
Elsa däremot, henne gav jag en stor kram och tackade henne ännu en gång för en fantastisk vecka. Jag vet att hon såg hur lycklig jag var.
