The magic can begin

Ja, det är det här folk pratar om. Sånt som andra tonåringar har gjort sen de var fjorton. Festat till fyra på morgonen, inte sovit på en hel natt och sen tagit sig hem för att stupa i säng.
Det är överskattat. Det var inte den delen som var den fina. Det fina var vi tre, nyktra men halvgalna av sömnbrist, på en oändlig vandring genom Motala. Vi som aldrig gav upp hoppet om att ta oss hem.

Jag hade klätt ut mig. Sminkat mig alldeles svart runt ögonen, med streck som spretade ut som spindeltråd, satt upp håret med tjugo miljoner spännen och köpt en häxhatt på Myrorna för femton kr. Jag var nöjd med mig själv. Jag såg läskig ut, och jag såg definitivt inte ut som mig själv.
Jag åkte buss med Josse, Kalle, Elin B och en massa glada ettor. Elin var inte utklädd till något alls (dock var det hysteriskt kul att se hennes reaktion när hon såg min utklädnad), Josse hade några spindlar på sin tröja och Kalle var utklädd till Joël. Dansettorna var Spice Girls, min Alva hade röda och blå streck i ansiktet och en jättecool rock och Gustav var inte heller utklädd till något alls.
Vi hade jätteroligt på bussen, det hade vi. Vi sjöng, skrattade och kom i feststämning. I Motala mötte fler ettor upp oss och vi tog oss ombord på nästa buss.
Nej, jag vill inte säga att det var en bra festlokal. Vi åkte först buss till Motala i en timme, sen tio minuter till en förort utanför Motala, sen gick vi av den bussen och GICK i en halvtimme innan vi var framme. I en skog utanför en förort till Motala. I en liten stuga där det enda som fanns var en massa bord och stolar.
Vi hade någon ambition om att vi inte skulle gå med skor inomhus, eftersom vi skulle sova på golvet. Det glömde alla bort efter en timme.
Josse var min fasta punkt i tillvaron. Vi två höll ihop, höll oss tätt intill varandra. Hon var den som var nykter, den jag kunde lita på.
För att få folk att sluta tjata på mig om att jag skulle dricka så låtsades jag vara full. Det var inget svårt alls. Det var bland det lättaste jag någonsin gjort. Jag lät stämningen svepa med mig och var mig själv fast upphöjt till tre. Gav efter för impulser, betedde mig som dem andra helt enkelt. Sluddrade lite, kramades lite för mycket, vinglade lite. Det var roligt en stund.
Sen kom David. Pojken som gått på min skola i ett par månader, som jag sett i korridoren många gånger men aldrig tidigare pratat med. Det gjorde jag nu. Och plötsligt blev jag bara så trött på all fylla och ytlighet och den höga musiken som skrek ut meningslösa saker så som "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Så vi gick ut, jag och David och Josse. De nyktra. Bara gick, och pratade om lite allt möjligt. Våra lärare. Engelska språket. Astrologi. Att flytta hemifrån. Katter. Och skolan i allmänhet.
Jag tröttnade på festen någonstanns där. Jag ville hellre åke hem, sitta på samma buss som David och Josse och fortsätta prata. Så vi övervägde möjligheterna vi hade. Försökte få något klart besked om när bussarna gick, men ingen av dem som hade koll var särskilt mycket att prata med. Till slut fick vi besked om att bussarna hade slutat gå och att nästa gick klockan sex. Om cirka fyra timmar.
Det var mörkt, det var kallt, vi var mitt ute i skogen och jag ville helst av allt i världen hem till min säng. "Vad gör vi här?" upprepade jag hela tiden. Jag satt någon timme på en stol och blundade, kom så nära sömn man kan komma med hög musik i bakgrunden och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Vid halv fyra-tiden, när musiken var avstängd och folk antingen sov eller lekte Snurra Flaskan så vaknade jag till lite. Jag och David och Josse hade bestämt oss för att inte försöka sova, det skulle bara göra oss ännu mer trötta, så vi satt i vårt lilla hörn och lekte lekar för att hålla oss vakna. Först den där där en person säger ett ord och så säger nästa ett ord som börjar på bokstaven det förra ordet slutade på. Den körde vi tills det blev alldeles för många ord på A för stackars David. Då bytte vi till leken när man säger ett ord och så ska nästa person säga ett ord som den kommer att tänka på av att höra det ordet. Det körde vi en lång stund, och vi återkom alltid till tre saker: Torsten Husén, skäggiga gubbar och vår tråkigaste lärare. Allt detta var hysteriskt kul i våra trötta hjärnor.
Strax innan klockan fem började vi gå. Till en busshållsplats, mot centrum, vi visste inte riktigt vart. Josse tröttnade på den där leken, men David och jag fortsatte. Det övergick från assosiationer på ord till att vi bildade meningar, avslutade dem åt varandra. Och sen släppte vi två av våra favoritämnen och snöade in totalt på vår tråkigaste lärare. Vi pratade om honom och skrattade hysteriskt hela vägen till Motala bussterminal, en sträcka vi tog oss på halvvägs till fots och halvvägs med buss, och första delen av bussresan från Motala tillbaka till Linköping. Sen somnade vi allihop och halvsov resten av resan. Vaknade till strax innan vi var framme, delade en stund på en bänk på centralen innan vi begav oss hemåt allihop. Mot våra underbara sängar.

Jag var hemme halv nio i morse och stupade i säng. Vaknade någon gång vid halv fyra och låg och läste. Boken hette "Darlah - 172 timmar på månen" och jag rekommenderar den starkt. Om man vill läsa något otäckt. För mig var den nästan för mycket. När man beskriver handlingen så låter det mest skumt: NASA annordnar en tävling och tre ungdomar vinner en resa till månen, när de kommer dit så börjar allt gå fel och de inser att de inte är ensamma, att det finns varelser på månen som vill dem illa, men boken är så sjukt bra skriven att man känner deras känslor. De är på månen, helt utelämnade, och något vill dem illa. Det är sjukt obehagligt. Det är som att vara där med dem. Jag vill nästan ringa NASA och varna dem för att skicka upp människor till månen. Så bra skriven är boken.
Vid sextiden klev jag upp ur sängen och insåg att jag inte hade någon filmjölk hemma. Då blev det att dra på sig mjukisbyxor och klasströjan från nian som jag använder ihop med dem, dra en borste genom håret och gå ner till ICA. Det enda jag ville ha var drickyoghurtar, så jag köpte två stycken. I den evighetslånga kön så hjälpte jag även två engelsktalande personer, en av dem hade råkat komma åt någon knapp på den där skumma automaten där man skriver ut kvitton för att köpa cigaretter, sprit, kondomer och rakblad och hon undrade nu lite skrämt om hon var tvungen att köpa det som stod på kvittot. Det var hon inte, försäkrade jag henne. Jag må vara trött och halvt borta, men mina engelskakunskaper är det sista som försvinner.
På en bänk en halvmeter från kassan på ICA satte jag mig och svepte både yoghurtarna. Då kändes det lite bättre, och jag gick hem igen och satte mig vid datorn.
Klockan är halv tio nu och jag ska sova igen. När jag blir för trött för att vara vaken. Så att jag vänder dygnet någolunda rätt. I morgon ska jag till Vimmerby och träffa min familj :)

Det var kallt. Ändå skulle vi gå, av någon anledning. På väg mot sporthallen gick vi där och diskuterade ettornas fest, vinterjackor och naturligtvis beeptestet som idrottslektionen skulle ägnas åt. Undergången vi rörde oss mot.
Vi såg en buss som det stod något om billiga resor till Holland på. Lite uppmärksamhet ägnade jag åt den, eftersom man nästan bara ser stadsbussar i Linköping city. Den var blå.
När vi var ungefär halvvägs till Sporthallen stannade den framför oss. Våra klasskompisar Lisa, Emma Ny och Rebecka stack ut sina huvuden och vinkade åt oss, bjöd oss ombord på den mystiska holländska bussen. Längst fram satt några tjejer i vår ålder som såg ut som scouter, när vi gick ombord log de mot oss och gav oss kakor. Holländska kakor i plastförpackningar.
Jag hade ingen aning om varifrån bussen kom eller vilka tjejerna var, men i den stunden kände jag en sån frihet. Nu drar vi härifrån, tänkte jag. Vi skiter i beeptestet och sticker till Holland. Vi har ju bussen. Och en massa kakor.
Det blev inte riktigt så, vi blev avsläppta vid Tinnerbäcksbadet och fick fortsätta att röra oss mot beeptestet. Men vi hade fått skjuts en bit. Sluppit gå i kylan. Och fått holländska kakor.
Jag åt mina sen, precis innan lektionen. De var goda. Den mystiska holländska bussen och de glada tjejerna med kakor gjorde min dag.

Ja, det är det här som är äkta vänskap.
Skratt och flum. Men samtidigt känslan av att vi skulle kunna berätta vad som helst för varandra, utan att tveka.
Inga hemligheter, ingen osäkerhet, ingen rädsla, inga mindervärdeskomplex. Bara äkta vänskap, sån man läser om i böcker.
Det var vad jag tänkte. Och sen började vi planera vår framtid tillsammans. Såg framför oss hur vi blir berömda författare allihop, reser utomlands tillsammans, jobbar i London på dagarna och skriver böcker på kvällarna.
Jag såg det riktigt tydligt framför mig. Ingen vet ju säkert om det kommer bli så, men tanken är så vacker.
Vi tre. Som hör ihop.

Josse tog bussen hem från IKEA. Madde och jag flummade runt lite på ICA Maxi och kollade på Disneyfilmer.
Vi köpte en, "Skönheten och Odjuret". Vi betalde halva var. Vi äger den tillsammans, den förenar oss. Madde älskar symboliska vänskapshandlingar lika mycket som jag.
Sen åkte vi pendeltåg tillbaka till Boxholm för att se på filmen. På tåget diskuterade vi Melodifestivalen som vi ska på i februari. Jag har varit på Melodifestivalen en gång förut, deltävlingen i Linköping 2008. Madde berättade att hon också har varit på en deltävling en gång. De hade lyxplatser på resturangen.
Efter en stund insåg vi att vi var på samma deltävling. 2008, långt innan vi kände varandra eller ens hade någon aning om varandras existens. Vi var där, i samma lokal.
Jag tog det som det ultimata tecknet på att vi hör ihop.

Klass 2i klär ut sig och spelar teater. Jag hade glömt hur roligt det är.
Vi har jobbat i grupper med olika engelsktalande områden - South Africa, India, New Zeeland, Jamaica, Canada - och skulle nu redovisa. Och berätta varför engelska språket kom just till det området, hur mötet mellan kolonisatörerna och ursprungsbefolkningen var, hur det är idag och så vidare.
Det kunde ha varit hur tråkigt som helst. Men nu går vi på FU och vi har aldrig tråkiga redovisningar. Vi klär ut oss, spelar teater, dansar och leker.
Vi var New Zeeland. Elin B stal showen, naturligtvis. Elin den stora skådespelaren. Själv hade jag två repliker: "Huh?" och "Thank you". Mitt rollnamn var "Maorie-människa" (maorierna är Nya Zeelands ursprungsbefolkning, det hade jag ingen aning om innan vi började jobba med dem i ettan) och jag hade även uppdraget att falla ihop på golvet. Med en krukväxt i handen.
Det var en ganska rolig scen faktiskt:
"The Maories were discontent with the way they were treated, so they declared war (Jag smyger fram mot Elin med min krukväxt i högsta hugg, i brist på vapen). But they weren't much of a threat to the British, who defeated them with the blink of an eye (Elin blinkar och jag faller död ner, med krukväxt och allt)."
Krukväxten var i plast och hittades i FU:s officiella utklädningsförråd (där man kan hitta allt möjligt skumt och där vi hämtar det mesta till våra redovisningar). Den var egentligen till för scenen där jag står och pysslar med jordbruk, men i brist på vapen så fick den stackars "maorie-människan" förklara krig mot britterna med en växt.
Jag fick för övrigt beröm av Helen för mitt snygga sätt att falla död ner på. Jag skrattade och sa att jag har fått en del övning, vilket jag faktiskt har. Under vår allra första, stora, temaredovisning spelade vi samma teater säkert tio gånger under samma dag, och i den var min stora roll att säga "Kolla, där borta!" och sen bli träffad av blixten och falla död ner. Fast då hade jag ingen krukväxt.
Denna krukväxt lämnade för övrigt spår efter sig på golvet; en härlig blandning av plastlöv, fejkad jord och sånna där kulor som finns i jorden till krukväxter. Men Helen tipsade mig om att de hade borste och skyffel i lärarrummet, så jag ställde mig och sopade duktigt upp efter mig.
Ja ja, nog om mig och min fejkade krukväxt. De andra grupperna var också mycket duktiga. Emma No:s franska brytning var lysande, Alex gjorde sig bra som infödd afrikan som stängdes in bakom en stol, Joël och Lisa var fantastiska när de dansade indiska danser (i äkta indiska kläder dessutom), Filip stoltserade med fejkat afro och Sofia A och Rebecka var sjukt underhållande när de spelade turister och pratade engelska med förfärligt svenskt uttal. Efter allas redovisningar fick vi ett litet spontant prov på vad vi just hade sett. Eftersom vi inte var i vårt eget klassrum (och uppmanades att inte gå in där eftersom ettorna hade lektion där inne, det var deras klassrum vi hade tagit eftersom det helt enkelt är dubbelt så stort som vårt) så hade vi inte särskilt stor tillgång till papper och penna, vi fick improvisera lite. Jag lånade en penna av Helen och Emelie rotade lite i ett skåp och hittade ett gult papper som vi rev i två bitar och delade på. Det gick också bra.

Efter engelskan hade vi svenska, då skulle vi vara i grupp och analysera bilder. Bilderna hade alla två saker gemansamt: de var från renäsansen och alla människor på dem var nakna. Min grupp fick en naken man vid namn David, som höll något oidentifierat föremål över axeln. Det var ganska kul.
Sen åt vi lunch, jag och Sofia, Isabelle, Elin, Malin, Emelie och Josse. Vi gled in på världens skummaste samtalsämne: hur stark är människans drift att överleva? Skulle man kunna äta sin hund/katt om man riskerade att svälta ihjäl? Eller till och med sina vänner?
Isabelles åsikt var "Kött som kött". Hon skulle inte ha några problem med att äta varken hundkött eller människokött. Josse har en hund som hon älskar över allt annat och stod fast vid att hon hellre skulle dö än att äta den. Sofia försökte motbevisa henne med att driften att överleva är starkare än allt annat och att hon (Josse) skulle tänka annorlunda om hon befann sig i den situationen. Josse stod dock fast vid att hon inte har SÅ stor drift att överleva.
Själv tyckte jag bara att hela diskussionen kändes omysig. Jag har ju förstås aldrig riskerat att svälta ihjäl, men jag tvivlar på att jag någonsin skulle kunna äta människokött. Bara tanken är så totalt vidrig.
Sofia försökte motbevisa mig med, och sa att jag borde se filmen "Alive". Den handlar om när ett flyg kraschar i en bergskedja och de överlevande måste äta av sina döda kamrater för att inte svälta ihjäl. Jag tror jag avstår från att se den filmen, tack.
Vi lade ner diskussionen när Sofia började bli alltför irriterad på Josse och hennes brist på tänkt överlevnadsdrift. Då gick vi istället till datasalen. De flesta i klassen hade gått hem efter lunch, så vid datorerna satt jag och Joël och Sofia och gjorde meningslösa men roliga test på Facebook. Jag fick bland annat fram att någon som heter Emil är kär i mig, att Joël hatar mig mer än någonsin (fast det förnekade han bestämt när jag läste upp det), att tjugofem personer vill döda mig och att mina sista ord innan jag dör kommer bli "F*n, jag glömde spisen på!". Häromdagen fick jag även fram att min dödsdag är den andra februari. År 3010. Jag gillar det.
Spanskan kändes rätt meningslös och geografin var rent ut sagt DÖDANDE tråkig. Jag känner faktiskt inte att jag har något större behov av att känna till befolkningstillväxten i Linköping.
Trots det är torsdagar mina favoritdagar. För de börjar alltid med en och en halv timmes engelska.

I morgon ska jag åka ner till Vimmerby och fira min syster som äntligen fyller tretton år.
Grattis på Facebook-dagen, älskade sköldpadda <3

Vi håller hårt på våra klassråd. Även om ingen har något att säga, halva klassen är frånvarande och andra halvan lagom oseriösa. Så ska vi ha vårt klassråd, oavsett vad.
Idag var det Emma Ny som tog på sig rollen som ordförande, eftersom den ordinarie hade gått hem. Hon försökte skapa ordning bland de tio personer som inte hade gått hem, medan Elin R satt på ett bord och agerade bakgrundsljud i en papperstratt. Sen övergick hon till att viska i samma papperstratt "Emma, vad heter din mamma?", vilket ledde till att klassens andra Emma (vi har två Emma och båda deras efternamn börjar på N, för säkerhets skull) började berätta historien om sin mamma och hur hon träffade Emmas framtida pappa. En dörr som kastades ut genom ett fönster lär ha haft en viktig betydelse.

Jag älskar symboliken med skolfotot.
I nian var jag fylld av hat mot allt och alla och bojkottade helt enkelt skolfotot. Som en protest mot... ja, jag vet inte exakt vad det var jag protesterade mot egentligen. Jag vet bara att jag totalvägrade att förevigas med Den klassen på Den skolan i Den katalogen. Jag ville inte ha något med dem att göra överhuvudtaget.
Och jag ångrade aldrig mitt beslut. Jag tyckte tvärtom att det var en BEFRIELSE att slippa vara med på Den bilden med Den klassen på Den skolan. Jag önskade att jag hade kommit på idén tidigare och gjort samma sak på varje skolfoto i hela högstadiet.
Och så kommer skolfotot i ettan. Och våra fotografer är nytänkande och placerar mig och en annan lång elev i min klass längst fram. Sittande. Inte längst ut till vänster som en lärare, som i hela grundskolan.
Så längst fram på skolfotot från ettan sitter jag. Och leendet är äkta.
Så när vi skulle ta skolfotot i tvåan frågade fotografen efter frivilliga som ville sitta längst fram. Jag anmälde mig. Jag älskar det. Jag vill aldrig mer stå längst bak ute till vänster och le falskt och låtsas att jag också hör till och att någon skulle märka om jag fattades. Jag sitter längst fram nu. Som en av er. Äntligen.

Jag går alltid på våra klassråd. Jag älskar den där oseriösa gemenskapen när ingen har något vettigt att säga.

Klass 9E fanns där när jag behövde er. Ni ställde upp för mig den gången, och det glömmer jag aldrig.
Men jag var aldrig en av er. Jag var hon som alltid satt ensam, varesig det var lektion, luciafirande eller rast. Hon som aldrig passade in. Som var för missnöjd, för upprorisk, för tänkande, för djup, för rädd. Hon som stod kvar när en lärare bad klassen para ihop sig två och två. Som fick vara i par med läraren, tvingades på två andra elever som femte hjulet eller helt enkelt fick vara själv, för att läraren inte märkte någonting. Varje dag i tre år. Alltid överbliven. Den ensamma bland perfekta par.
Eller så bad läraren oss att dela in oss i grupper. Då var det bara att välja: vilken grupp ska jag låtsas tillhöra idag? Eller gå därifrån. Jag skippade en massa musiklektioner i nian bara för att jag inte stod ut med att se dem andra i perfekta grupper, och läraren som inte ens märkte att en enda elev stod utanför dem alla.

Varför kan inte alla lärare vara som min avgudade Helen? "One two three four five six, one two three four five six...". Jag tänker på det varje gång. Trots att jag inte blir över längre.

Ni säger att ni älskar er skola och er klass. Men jag står fast vid att ingen kan älska lika mycket som en sån som jag, som har sett den mörkaste sidan av svensk grundskola.

Jag tror inte på allvar att jorden kommer gå under år 2012, det är bara något jag går runt och säger som en ursäkt för att ta tag i mitt liv eller för att inte ta tag i mitt liv.
Men även om den gör det så kommer jag redan ha upplevt det finaste i livet. Stunderna med er.
Vi var i Limmernäs. Vi var i Stockholm. Vi hade spanjorer här. Vi hade klassråd. Vi ska till Brighton.
Ni kommer alltid att vara Min Klass. Ni är de enda som räknas.