The magic can begin

Ja, det är det här folk pratar om. Sånt som andra tonåringar har gjort sen de var fjorton. Festat till fyra på morgonen, inte sovit på en hel natt och sen tagit sig hem för att stupa i säng.
Det är överskattat. Det var inte den delen som var den fina. Det fina var vi tre, nyktra men halvgalna av sömnbrist, på en oändlig vandring genom Motala. Vi som aldrig gav upp hoppet om att ta oss hem.

Jag hade klätt ut mig. Sminkat mig alldeles svart runt ögonen, med streck som spretade ut som spindeltråd, satt upp håret med tjugo miljoner spännen och köpt en häxhatt på Myrorna för femton kr. Jag var nöjd med mig själv. Jag såg läskig ut, och jag såg definitivt inte ut som mig själv.
Jag åkte buss med Josse, Kalle, Elin B och en massa glada ettor. Elin var inte utklädd till något alls (dock var det hysteriskt kul att se hennes reaktion när hon såg min utklädnad), Josse hade några spindlar på sin tröja och Kalle var utklädd till Joël. Dansettorna var Spice Girls, min Alva hade röda och blå streck i ansiktet och en jättecool rock och Gustav var inte heller utklädd till något alls.
Vi hade jätteroligt på bussen, det hade vi. Vi sjöng, skrattade och kom i feststämning. I Motala mötte fler ettor upp oss och vi tog oss ombord på nästa buss.
Nej, jag vill inte säga att det var en bra festlokal. Vi åkte först buss till Motala i en timme, sen tio minuter till en förort utanför Motala, sen gick vi av den bussen och GICK i en halvtimme innan vi var framme. I en skog utanför en förort till Motala. I en liten stuga där det enda som fanns var en massa bord och stolar.
Vi hade någon ambition om att vi inte skulle gå med skor inomhus, eftersom vi skulle sova på golvet. Det glömde alla bort efter en timme.
Josse var min fasta punkt i tillvaron. Vi två höll ihop, höll oss tätt intill varandra. Hon var den som var nykter, den jag kunde lita på.
För att få folk att sluta tjata på mig om att jag skulle dricka så låtsades jag vara full. Det var inget svårt alls. Det var bland det lättaste jag någonsin gjort. Jag lät stämningen svepa med mig och var mig själv fast upphöjt till tre. Gav efter för impulser, betedde mig som dem andra helt enkelt. Sluddrade lite, kramades lite för mycket, vinglade lite. Det var roligt en stund.
Sen kom David. Pojken som gått på min skola i ett par månader, som jag sett i korridoren många gånger men aldrig tidigare pratat med. Det gjorde jag nu. Och plötsligt blev jag bara så trött på all fylla och ytlighet och den höga musiken som skrek ut meningslösa saker så som "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Så vi gick ut, jag och David och Josse. De nyktra. Bara gick, och pratade om lite allt möjligt. Våra lärare. Engelska språket. Astrologi. Att flytta hemifrån. Katter. Och skolan i allmänhet.
Jag tröttnade på festen någonstanns där. Jag ville hellre åke hem, sitta på samma buss som David och Josse och fortsätta prata. Så vi övervägde möjligheterna vi hade. Försökte få något klart besked om när bussarna gick, men ingen av dem som hade koll var särskilt mycket att prata med. Till slut fick vi besked om att bussarna hade slutat gå och att nästa gick klockan sex. Om cirka fyra timmar.
Det var mörkt, det var kallt, vi var mitt ute i skogen och jag ville helst av allt i världen hem till min säng. "Vad gör vi här?" upprepade jag hela tiden. Jag satt någon timme på en stol och blundade, kom så nära sömn man kan komma med hög musik i bakgrunden och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Vid halv fyra-tiden, när musiken var avstängd och folk antingen sov eller lekte Snurra Flaskan så vaknade jag till lite. Jag och David och Josse hade bestämt oss för att inte försöka sova, det skulle bara göra oss ännu mer trötta, så vi satt i vårt lilla hörn och lekte lekar för att hålla oss vakna. Först den där där en person säger ett ord och så säger nästa ett ord som börjar på bokstaven det förra ordet slutade på. Den körde vi tills det blev alldeles för många ord på A för stackars David. Då bytte vi till leken när man säger ett ord och så ska nästa person säga ett ord som den kommer att tänka på av att höra det ordet. Det körde vi en lång stund, och vi återkom alltid till tre saker: Torsten Husén, skäggiga gubbar och vår tråkigaste lärare. Allt detta var hysteriskt kul i våra trötta hjärnor.
Strax innan klockan fem började vi gå. Till en busshållsplats, mot centrum, vi visste inte riktigt vart. Josse tröttnade på den där leken, men David och jag fortsatte. Det övergick från assosiationer på ord till att vi bildade meningar, avslutade dem åt varandra. Och sen släppte vi två av våra favoritämnen och snöade in totalt på vår tråkigaste lärare. Vi pratade om honom och skrattade hysteriskt hela vägen till Motala bussterminal, en sträcka vi tog oss på halvvägs till fots och halvvägs med buss, och första delen av bussresan från Motala tillbaka till Linköping. Sen somnade vi allihop och halvsov resten av resan. Vaknade till strax innan vi var framme, delade en stund på en bänk på centralen innan vi begav oss hemåt allihop. Mot våra underbara sängar.

Jag var hemme halv nio i morse och stupade i säng. Vaknade någon gång vid halv fyra och låg och läste. Boken hette "Darlah - 172 timmar på månen" och jag rekommenderar den starkt. Om man vill läsa något otäckt. För mig var den nästan för mycket. När man beskriver handlingen så låter det mest skumt: NASA annordnar en tävling och tre ungdomar vinner en resa till månen, när de kommer dit så börjar allt gå fel och de inser att de inte är ensamma, att det finns varelser på månen som vill dem illa, men boken är så sjukt bra skriven att man känner deras känslor. De är på månen, helt utelämnade, och något vill dem illa. Det är sjukt obehagligt. Det är som att vara där med dem. Jag vill nästan ringa NASA och varna dem för att skicka upp människor till månen. Så bra skriven är boken.
Vid sextiden klev jag upp ur sängen och insåg att jag inte hade någon filmjölk hemma. Då blev det att dra på sig mjukisbyxor och klasströjan från nian som jag använder ihop med dem, dra en borste genom håret och gå ner till ICA. Det enda jag ville ha var drickyoghurtar, så jag köpte två stycken. I den evighetslånga kön så hjälpte jag även två engelsktalande personer, en av dem hade råkat komma åt någon knapp på den där skumma automaten där man skriver ut kvitton för att köpa cigaretter, sprit, kondomer och rakblad och hon undrade nu lite skrämt om hon var tvungen att köpa det som stod på kvittot. Det var hon inte, försäkrade jag henne. Jag må vara trött och halvt borta, men mina engelskakunskaper är det sista som försvinner.
På en bänk en halvmeter från kassan på ICA satte jag mig och svepte både yoghurtarna. Då kändes det lite bättre, och jag gick hem igen och satte mig vid datorn.
Klockan är halv tio nu och jag ska sova igen. När jag blir för trött för att vara vaken. Så att jag vänder dygnet någolunda rätt. I morgon ska jag till Vimmerby och träffa min familj :)