The magic can begin

Precis som på höstlovet sitter jag på biblioteket i Skövde och snyltar på deras internet. Men jag är gladare denna gång, för jag fick min glamour innan jullovet.

I natt hade jag en mycket intressant dröm. Jag var tillbaka på min gamla skola, och där såg allting exakt likadant ut som i verkligheten; till och med den sunkiga, gråaktiga falukorven som vi fick till lunch. Och vi skulle köpa godis i bowlinghallen och äta oss mätta på det, precis som alla elever på den skolan har gjort i alla tider (bowlinghallen ligger i samma lokal som matsalen så det är som om de BER om det).
Men en sak skiljde sig från verkligheten. Och det var att FU:arna var där tillsammans med mig. Sofia Gustafsson var den som framträdde tydligast, men även Johanna och Sofia Ahlstrand var där.
   Drömmar är inte svårtolkade alls. Jag förstår PRECIS vad mitt undermedvetna försöker säga mig.

2 december:
Idag var det öppet hus på vimmerby gymnasium. Delas i grupper och slussas över byggarbetsplatsen från barack till barack. Kändes mest som slöseri med tid för mig som ändå ska gå i Linköping, men jag antar att det ändå är bra att få lite grundläggande information om alla program.
Ullrika Öst (franska-vikarien som jag HATAR) stirrade på mig som om jag var ett ufo när jag sa att jag inte ska gå i Vimmerby. Thomas (min ordinarie franska-lärare) tyckte däremot att det lät jättebra att jag skulle gå Internationell i Linköping. Inte för att jag bryr mig ett skit om vad någon av franskalärarna tycker eftersom det ändå är mitt val och mitt liv, men det är ändå rätt intressant att se vem som är positiv av dem...


5 december:
Häromdagen tänkte jag att jag borde skaffa en blogg, jag som har så himla mycket åsikter om allting.
Sen slog det mig: jag behöver ingen, jag använder bdb som blogg xD
Men den dag jag tröttnar på bdb (kommer nog bli ganska snart om internet fortsätter hänga sig var femte minut varje gång jag är inne >_<) så kommer jag definitivt skaffa blogg.


9 december (med passande bild på en gapande Lucia):
Lucia-övning idag då. Xx (här nämns mellanstadiets musiklärare på vimarskolan vid namn) stod och dirigerade hur vi skulle sjunga och var vi skulle stå, och sen fick hon världens utbrott för att några stod fel, några tuggade tuggummi, några gick iväg för tidigt... Och jag som var naiv nog att tro att jag skulle slippa henne bara för att jag började sjuan. Knappast. Xx slipper man inte så länge man går på vimar...
Sen fick vi gå ut igen och göra om det en massa gånger. Jag och Veronica var rätt säkra på att vi skulle bli kvar där halva natten, men lyckligtvis kom vi därifrån halv 10.
Helt ärligt fattar jag inte vad jag gjorde där: jag ska ju till Kalmar på fredag och lär knappast hinna vara med i något Lucia-tåg. Men det var roligt att få prata med Veronica igen, det var längesen :)

Och på biologin hade vi ett litet uppror. Det var riktigt uppiggande faktiskt. Tanken var ju att vi skulle ha prov på HUR MYCKET SOM HELST dagen innan betygen sätts, men det protesterade vi mot och till slut gav läraren med sig och skippade hälften.
Det piggade som sagt upp min dag lite, eftersom det inte helt oväntat bor en liten rebell inom mig, hehe...


12 december:
Ja, god jul på er då, alla söta saker <3
När jag skriver detta är det ju inte jul, men jag gissar att det blir som vanligt: äta nån skinka, glo på Kalle Anka, vräka i sig skumtomtar och gnälla över att det inte är någon snö ute. Det är ungefär vad jag brukar göra på julafton i alla fall xD
Helt ärligt är Kalle Anka sjuuuukt uttjatat och nått jag kollar på bara för att jag är en hopplös traditionsmänniska. Jag kan allt utantill:
Ferdinands mamma: "Hördu Feeeeeerdinand, varför leker inte duuuuu med dom andra små tjurarna? Och stångas du med?"
Ferdinand: "Jag trivs bättre hääääär där jag kan ha det luuugnt och sköööönt. Och lukta på blommorna."
Berättaren: "Och hon var en sån fin och förstående mor, fastän hon var en ko, så hon lät honom sitta där, och vara... lycklig."

Karl-Bertil Johnssons Julafton är sååååå mycket bättre:
Mamman: "Tyko! Faster Märta har skickat oss en handmålad porslinstallrik!"
Pappan: "Det var väl en herrans nåd att inte den kom fram!"
Bästa repliken ever xD <3

Nej, helt ärligt längtar jag mest till jullovet och Sötungarna. Men god jul på er alla människor :D


13 december:
Glad Lucia då :P
Jag vill ha Martin Rolinski i vit skrud med glitter i håret! <333


16 december:
Till tomten (som i och för sig ändå inte finns)

Vad jag önskar mig i julklapp (utan inbördes ordning):
* Att xxxxx (här nämns några av mina då närmaste vänner vid namn) flyttar in i min garderob så att jag slipper längta ihjäl mig efter dessa
* En bättre värld där rasism, nasism, djurplågeri, mobbing, homofobi, rädsla och hat inte längre finns.
* BWO inslagna i silkespapper
* En trevlig, omtänksam person att vara tillsammans med; någon som kan ge mig mycket kärlek och som jag får krama och pussa när jag vill
* Att vi BWO-fans slutar falla isär och istället kan återuppbygga vår gemenskap
* Att jag får resa och se världen
* Att jag blir en bättre människa
(okej, nu börjar det bli för klyschigt. Men jag håller fast vid de 6 första).


19 december:
GOD JUL!

Idag hade jag faktiskt en RÖD tröja på mig. Tycker nästan att folk borde bli chockade över att se mig i någon annan färg än svart vid det här laget. Men det är ju bara jul en gång om året så ;) Och jag kände mig rätt snygg :D
Övrigt av intresse (eller inte): Vi åt chips och ischoklad i kafeterian, Johanna och Rebecca och ett antal andra människor sjöng väldigt fint i kyrkan, jag åt lunch med världens sötaste Alex (Therese var någon annanstans), min franskalärare skämde ut sig på julshowen, och jag fick tre MVG :D

God jul och grått nytt hår på er alla söta varelser <3


25 december:

  Idag är det juldagen. Julstämningen försvann i samma stund Kalla Anka tog slut. Nu sitter jag här och knarkar pride-låtar (I'm happy. I'm carefree. And I'm gay. I was born this way! Power to him (Y) ), chattar med Älskad Elise och någon rätt trevlig Sofie, längtar ihjäl mig tills jag ska träffa Emma och tidigare nämnd älskling, samt funderar lite på livet och kärleken och på hur många som orkar med mina meningslösa bdb-inlägg.

Glad påsk.








Ja, vad kan man säga? Man hittar en del kul när man kollar igenom gamla saker.
Och nej; jag saknar INTE bilddagboken. Den tillhör mitt förra liv. Vad jag möjligtvis kan sakna är alla meningslösa test som man fyllde i, de var roliga ibland.
Annars var det mest hemsidan där jag beklagade mig högt för alla som fanns på min vänlista. Notera alltså att texterna jag klistrat in här är utdrag ur de mer glada inläggen, jag hittade även en hel del som jag bara ville gråta när jag läste. Bilddagboken var verkligen med betoning på dagbok för mig, jag skrev verkligen ALLDELES för personligt. Mycket personligare än jag någonsin skulle tillåta mig själv att skriva idag. Och då är ändå den här bloggen ganska öppen.

God jul mina älsklingar <3

Jag vet inte hur ni föreställer er en julavslutning, men jag vet hur min bild av den är: att sitta på en stenhård träbänk, alternativt stå uppe på läktaren, i en idrottshall i två timmar och lyssna på när lärarna skämmer ut sig, stjärneleverna sjunger, en viss rektor vid namn Sam Månsson håller ett fruktansvärt långtråkigt tal om hur fantastisk vår skola är och hur mycket vi älskar varandra och vilka fina elever han har (det märktes verkligen att han hade tillbringat hela terminen på ett kontor och skapat sig en helt förvriden verklighetsbild) och alla övriga gapar och skriker och är fruktansvärt uttråkade. När det äntligen är slut skyndade vi oss ut, glada över att slippa hela skiten.
Glöm Vimarskolan och Sam Månssons tal. På FU har vi så sjukt mycket mer stil. Vi satt på golvet, alla elever och alla lärare på hela skolan i en liten dansstudio, och så hade varje klass varsitt spex. Lärarna började. De gjorde sin egen version av samma Brittish Pantomime som jag och de andra hade spelat upp bara några timmar tidigare: Jack And The Beanstalk. Fast istället för jättens hantlangare som hade tillfångatagit bybor så var det en ond lärare som höll några elever kvar i uppehållsrummet för att de inte var klara med sitt grupparbete. När min nuvarande rektor, Peter, kom in på scen iförd blommig kjol så jublade hela skolan.
Sen kom elevspexen i tur och ordning: 31, 3D, 2i, 2D, 1i och så 1D. Vi hade lite olika koncept, men de gick alla ut på samma sak: vi gjorde parodi på våra lärare. Vi har alla samma lärare och de gestaltades så klockrent att publiken tjöt av skratt. Jag jublade och skrek som om jag hade varit på BWO-spelning (haha inte RIKTIGT så mycket kanske, men typ xD).
   Just nu sitter jag i skolans datasal (nähä? xD) och väntar på bussen till Motala och festen. Kalle sa att nästan alla ska med den som går 17:20, så jag går nog ner vid strax efter 5.
Så länge får ni se fram emot bilderna på Joël som dragqueen, Isabelle som ond och puckelryggig och Sofia A med sitt glitter. De kommer läggas upp på Facebook så snart jag hinner. Nattens tillbringas i sovsäck på ett golv någonstans i Motala, morgondagen någonstans runt Linköping.

GOD JUL

Jag har nu gått en termin på FU. En termin av trygghet, lycka, gemenskap och kärlek. En termin då måndagar inte är något ångestframkallande utan något man rent av kan se fram emot.
Så har det inte varit för mig förut. 
   Jag ville få en nystart, ville att ingen skulle veta något om mig överhuvudtaget och därför lära känna mig som den jag var. Det fick jag verkligen. Nu är jag hyfsat säker på att de jag umgås med umgås med mig för att de vill och inte för att de tycker synd om mig eller liknande, och eftersom de flesta på FU ändå redan har läst den där artikeln i tidningen Vimmelby så kan jag vara öppen: jag var mobbad och ensam under hela högstadiet.  Jag var ensam och utanför redan i sexan, och när vi sen skulle börja sjuan så hamnade jag i helt fel klass utan några vänner alls.
   Sjuan var värsta året i mitt liv. Niorna det året var den största och bråkigaste årskursen någonsin och några av dem specialiserade sig på att mobba mig. De ropade efter mig i korridorerna och hånskrattade, det var verkligen hemskt. Jag grät så gott som varje dag och mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.
   I åttan blev det lite bättre; jag hade under sommaren varit på mitt första skrivarläger och där möttes jag av vänskap för livet, av underbara människor som lärde mig att vara stolt över den jag är och inte låta någon trycka ner mig. Dessutom hade de där hemska niorna slutat och vilken befrielse det var kan ingen beskriva.
Sen hann verkligheten ikapp mig: jag hade ingen som helst självkänsla kvar efter året i sjuan, och folk som mobbade mig fanns det fortfarande. Hela skolan jag gick på var full med folk som hade sånna problem med sig själva och sitt eget liv att de behövde ta ut det på någon annan, och då var jag ett lätt offer. Så i åttan höll jag på med vissa saker som inte var så jättebra; självskador och sånt. Dessutom tänkte jag ohälsosamt mycket på döden. Men det fanns ljuspunkter: även om jag fortfarande inte hade några vänner i skolan så började jag prata med andra BWO-fans på internet och de blev mina vänner.  Så jag tror att BWO är en så pass stor del av mitt liv delvis eftersom de var hela mitt liv under tre år. Utan BWO hade jag aldrig överlevt högstadiet.
   Nian var väl rent översiktligt egentligen bäst; jag gick med musik i öronen 24/7, isolerade mig totalt och kände bara ett enormt hat mot hela världen. Dessutom hade jag två jättegulliga vänner på sär som jag kunde äta lunch ihop med, och på franskan brukade jag prata och jobba ihop med två tjejer som nästan skulle kunna beskrivas som kompisar.
   Men faktum kvarstod: när jag, den 10 juni 2009, gick ut från vimarskolan för sista gången i mitt liv så var jag inte ledsen eller kände mig vemodig, som så många andra: jag kände bara en obeskrivlig lättnad över att slippa allt.

Sen kom jag till FU och möttes av en värld som var så olik den förra att det inte går att beskriva.
   När jag lade ut korten från skolkatalogen på Facebook så skrev jag om danstreorna att de är lite av mina idoler. Det är sant.  Det där första året med niorna som hånskrattade sitter så djupt att jag under tre år har varit livrädd för äldre elever, även såna jag aldrig sett förut. Och så kommer jag till FU, lika ny som när jag började sjuan med skillnaden att de som nu motsvarar nior plötsligt är… jättesnälla. De tar hand om oss, hälsar oss välkomna och leker lekar med oss. Jag kunde inte fått en bättre start på mitt nya liv. Därför blev de mina idoler, som storasyskon att se upp till och skyddas av. Framför allt Anki, flickan med blå streck på kinderna vars grupp jag var i första veckan. Hon och dem andra danstreorna gav mig en trygghet jag aldrig tidigare upplevt.

När jag kom till resecentrum i Vimmerby för min första tågresa till skolan så var jag nervös. Väldigt nervös. Detta var definitivt; det var mitt nya liv och det måste bli perfekt från början.
Jag såg Lisa och Natalie samt tre tjejer jag inte kände. Och jag övervann min blygsel, gick fram till dem och sa hej och något om bussen från Rimforsa.
På tåget satte Lisa och de tre okända tjejerna tillsammans, jag blev nummer fem och satte mig på andra sidan mittgången. Den blondaste tjejen pratade mest, senare kom jag på att det naturligtvis var den berömda Tove Strand.
Jag fick dock mest kontakt med en av de andra tjejerna, det kändes som om vi var samma sort. Hon hade grön jacka och svart nagellack, sånna små detaljer lade jag märke till min första dag. Hon var från Gullringen, vi hade en gemensam vän och hon skulle gå i samma klass som jag. Hon visste vem jag var, men inte förrän en stund längre in i konversationen fick jag hennes namn: Sofia. Och när vi bytte till buss i Rimforsa för första gången och satte oss mera två-och-två, då var det henne jag hamnade bredvid. Vi pratade om högstadiet och jag kände mer och mer att vi var samma sort. Hon blev sedan min trogna pendlingskamrat och vapendragare varje dag, från Vimmerby till Linköping och tillbaka.
  Ett annat jättetydligt minne från min första dag på FU är efter skolan.  Efter att ha lekt lite lekar med treorna på grämattan så gick vi på stan. Jag och de andra var nya och osäkra, vi hittade knappt i Linköping och vi visste inte när tåget gick, så vi hängde på Tove. Inne på Game träffade vi på två av hennes killkompisar och tillsammans gick vi till Monkl. Tove provade något inne i de läskiga spegel-provrummen och jag satt i fönstret bredvid Sofia, hörde FU-sången i mitt huvud och var bara så lycklig. Jag tänker fortfarande på det varje gång jag går förbi Monkl.

Första minnet med lite andra människor nu då:
*När vi spelade brännboll i Trädgårdsföreningen i början av dag två så pratade jag med en kille i kön innan vi skulle slå. Han hette Joel (Joël, förstod jag långt senare), han hade träningsdress och en grön keps. Han var lite tyst men vi pratade och beklagade oss lite över hur dåligt vi slog. Han skulle också gå i min klass (vid den här tiden var allt fortfarande en enda röra av okända människor och standarfrågan var ofta om de skulle gå Internationell eller Dans). Långt senare, när vi i grupp skulle förbereda tyskarnas ankomst och jag pratade med honom om Melodifestivalen, kände jag en connection mellan oss och att jag ville vara hans vän.
* På vår första engelskalektion så blev vi ihopparade och skulle ”intervjua” varandra. Jag hamnade då med Emma Nordengren, som beskrev mig som ”a very deep and poetic person”. Det var nog enbart tack vare att jag jobbade med henne den engelskalektionen som jag lärde mig att skilja på klassens Emmor så snabbt som jag trots allt gjorde.
* På vår första historialektion hamnade jag bredvid en tjej med svart klasströja och olikfärgade skosnören. Vi fick en bild och tanken var att vi skulle analysera den, men det enda vi gjorde var att störa oss på en lysknapp i hörnet av bilden. Redan då visste jag att jag ville bli din vän, Isabelle, vi hade precis samma sjuka humor och hade riktigt roligt ihop under den lektionen.
* Mitt första minne av Filip är att vi hade likadana skolväskor. Grejen var att den väska jag hade under åttan och nian var för på gränsen till för liten redan när den köptes, dessutom ville jag börja om, men eftersom det inte fanns tid att köpa någon ny väska så fick jag låna min brors den första veckan. Praktiskt nog började de en vecka senare hemma i Vimmerby. Så efter brännbollen dag två så skulle han ta sig egen väska från en hög, och jag trodde då att det var min. Lyckligtvis redde vi ut det.
* Sofia Gustafsson. Du var den som var ett år äldre, den som hade gått om utan att någon riktigt visste varför. Du var den som aldrig var rädd att säga vad du tyckte, högt och tydligt. När du ledde oss i  ”stolskriget” mot tvåorna så började jag se upp till dig. Det gör jag fortfarande. Dock har jag fortfarande inte fattat varför du har gått om.
* Någon gång under första tiden så följde jag med Emelie, den rödhåriga flickan, till biblioteket. Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken dag det var, men det var jättevarmt och vi pratade, lite stelt eftersom vi inte kände varandra så jättebra. Och jag lärde mig att hitta till biblioteket, det var nog tack vare det också.

Sen var det den lite tysta flickan som hette Johanna, jag pratade med henne på mitt livs första spanskalektion och hon berättade att hon bodde i Väderstad. Hon älskade Farmville och tack vare henne blev jag nästan beroende av det. Och Jennika, flickan i min handledargrupp som jag i början aldrig kom ihåg namnet på. Jag brukade snarare få det till Jannike eller Jannika.
Och Malin, mina minnen med dig börjar nog tyvärr vid citatet ”Holland, ligger inte det i Sverige?”. Helt underbart citat för övrigt. Och så var det Josephine, som jag såg min egen osäkerhet i och till slut öppnade mig för. Blonda lilla Madde som var vegetarian, jag har ett svagt minne av någon lunch vid samma bord som dig. Och Emma Nyrén, i början ville jag hela tiden säga Maria till dig eftersom jag tyckte du var väldigt lik en annan som hette så. Sen blev du klassrådsordförande och det är nog som sådan jag alltid kommer att se dig.

Den första tiden bokförde jag alla små grejer som andra inte ens lade märke till men som var en helt ny värld för mig. Ögonblicken som aldrig någonsin skulle ha inträffat på min förra skola och som jag så gott som aldrig hade varit med om tidigare fick ett eget textdokument. Här är några av dem:
 * Haidar lånar mitt block för att skriva av en läxa, min grupp går iväg men jag står kvar utanför skolan och väntar på honom. Det andra gänget från bänken ropar på mig:
”Lilly? Kom hit! Du kan ju inte stå där borta själv!” (Tror det var Sofia Gustafsson som ropade den gången med, inte konstigt att jag började se upp till henne).
 * Jag sätter mig vid ett tomt bord i matsalen. Efter en stund kommer Joël, Olof, Emma Nordengren och Elin x2 och sätter sig med mig.
Joël: ”Hej Lilly. Hur var fiskgratängen?”
 * Efter gympan kommer jag ut från omklädningsrummets toalett, där utanför står Johanna:
”Är du klar snart? Jag väntar på dig.”
 * Jag äter lunch med Sofie och Lizette, och inte nog med att de väntar med att gå tills jag är klar, de frågar dessutom om jag ska med till biblioteket.

Och på torsdag ska vi ha klassfest, jag och min älskade klass. Jag tror inte att det finns någon som tycker det ska bli roligare än jag.
Det var ett annat jättestort ögonblick; i omklädningsrummet efter idrotten när idén föddes och ni diskuterade den. Jag tyckte det lät jättekul och hoppades att det skulle vara för alla i klassen, att även jag skulle få komma.
Precis när jag ska gå ut så säger Sofia Gustafsson, flickan jag ser upp till: ”Du då Lilly, är du med på idén?”
Jag: ”Jag kommer jättegärna om jag får.”
”Men självklart får du det, det är ju klassfest! Alla ska komma!”
   För dig var det självklart, Sofia, men för mig var det något jättestort. Jag kommer aldrig att glömma det.

Om du har orkat läsa igenom allt det här så känn dig stolt; det är mitt längsta blogginlägg någonsin.
Vad jag i korthet vill ha sagt är att jag älskar er allihop. God jul

Idag var det ju dags för oss FU:are att få den mytomspunna svininfluensa-sprutan. Och vi överlevde, allihopa. Vi fick saft av rektorn och två papper med information om alla biverkningar vi kommer få.
Dock tror jag att Lisa och CO blev lite höga på vaccinet eftersom grammatiken plötsligt blev helt hysteriskt kul och vi alla satt och mer eller mindre garvade åt satsdelarna. Tur att Maria är en sån snäll och förstående lärare.
   Jag var lite nervös, ja. Jag gillar inte sprutor. Inte så att jag blir illamående och svimmar, men jag tycker det är omysigt när folk sticker in saker i min arm. Det gjorde faktiskt lite ont, men sköterska-människan sa att det berodde på att jag spände mig. De hade för säkerhets skull tagit in en sjuksäng i vårt klassrum, dock tror jag inte att någon behövde använda den. Men Isabelle tyckte den var himla rolig att sitta i.
   Sen hade cirka fem eller sex personer i klassen idrott, vi som nyss hade vaccinerats slapp (gissa om Lilly var lycklig?). Så istället gick jag och Isabelle på stan i ösregn och handlade julklappar. Riktigt mysigt.

Just nu sitter jag i en tom datasal och väntar på att klockan ska bli 15:50 så att jag kan åka hem. Sofia hade jätteont i halsen redan i morse och gick till skolan idag bara för vaccinationens skull, och för att hennes grupp skulle ha redovisning på kultur- och idéhistorian. Nu hade det tyvärr blivit någon ändring så det var istället min grupp som hade redovisningen, och då valde Sofia att åka hem. Även Johanna lämnade oss efter lunch, hon hade tydligen feber och om det berodde på vaccinet eller något annat är det ingen som vet.
Själv har jag för tillfället inga biverkningar alls, förutom att det är ömt precis där hon stack in sprutan men det var det å andra sidan sist jag tog blodprov också. Isabelle (som tydligen tillhörde någon riskgrupp och redan var vaccinerad) säger dock att alla i klassen kommer ha JÄTTEONT i armen i morgon. Vi får se hur det blir med det.

Vi lever ett hårt liv, vi som åker Vimmerby-Linköping och tillbaka varje dag. KLT förstör vår vardag med nya värdelösa tågtider. Vimmerby Kommun hatar oss för att vi inte går på deras eget fantastiska (?) gymnasium, så vi får inget som helst stöd hemifrån. De betalar det de enligt lag måste, men något mer kan vi bara drömma om. Veolia är väl inte så glada heller vid det här laget eftersom vi inte gör annat än att klaga. Det enda stöd vi har är det från FU, alla där är helt fantastiska men de är Där Uppe. I ett annat län, en annan kommun, ett annat landskap. Vi är fortfarande lantisar, outsiders.

Jag tillhör inte Vimmerby Kommun eftersom jag stöter bort dem lika mycket som de stöter bort mig, även om jag fortfarande bor här nere så går jag i skolan i Linköping och då räknas jag knappt för Vimmerby Kommun.
Och trots att det är i Linköping jag har mitt liv så hör jag inte dit heller. Inte så länge jag bor här nere.
   Dessutom: även om jag flyttar så kommer jag fortfarande vara smålänning. För den bittra sanningen är att hur mycket man än flyttar runt, hur långt bort man än flyttar och hur länge man än bor där, så ändrar det inte varifrån man kommer. Sin bakgrund blir man aldrig av med.
Och det är orättvist. Något så fruktansvärt. Jag vill ju så gärna vara en av er, jag vill vara född och folkbokförd i Östergötland och ha helt normala och uthärdliga minnen från en grundskola i eller runt Linköping. Men det kommer aldrig bli så. Jag har varit en outsider sen jag var sju och jag känner mig fortfarande som en. Lilly goes Missförstådd Tonåring.

Och sen ska jag klaga lite till: ÄVEN om vi går ifrån lektionen vid tolv varje fredag (och det kommer vi bli tvungna att göra, trots att det innebär att vi missar tjugo minuters lektion vissa veckor) så har vi då tjugo minuter på oss tills tåget går hem. På den tiden ska vi hinna äta lunch.
Vi kommer inte kunna äta i skolan, det är nästan uteslutet direkt. Om det är extra lång lunchkö eller om mat-snubben inte är där eller om vi måste leta efter ett bord... då får vi vänta på nästa tåg, halv tre.
Då blir det antingen att:
a) sitta och vara vrålhungrig hela vägen hem
b) kasta sig iväg och köpa något på de tjugo minuterna innan tåget går.
Och detta gäller alltså varje fredag, från den 13 december och nästa termin ut.

KLT: jag hatar er.