The magic can begin

Jag har sett festandets baksida, inte minst genom det faktum att jag och Kalle ensamma fick städa hela stället. Han torkade spyor på toaletterna, jag diskade alla glas och städade upp i köket och tillsammans torkade vi spritfläckar från alla golv och sopade upp glasbitar. Det tog ungefär två timmar. Bara för att vi var nyktra, ansvarsfulla och dumma nog att sova i lokalen.
Men jag klagade inte. Jag hade haft en helt fantastisk kväll.
   Nu har till och med Lilly insett att världen inte bara är svart och vit. Jag tycker fortfarande inte det är bra att supa sig full och ligga och spy i en buske, men jag har sett att till och med alkohol har positiva sidor. Alla var så glada, öppna och gulliga (nu kommer ett stycke där jag inte nämner några namn alls, för jag gissar att vissa av mina vänner kanske inte vill att halva Facebook får reda på vad de gjorde på fyllan). En flicka i 2i som jag aldrig har pratat med överhuvudtaget kom fram och sa att det var jättefint det jag skrev på min blogg och att jag inte ska ta någon skit och en massa andra gulliga saker. Vi kramades en massa gånger också. En pojke i min klass, som aldrig säger någonting och som jag kanske på min höjd har sagt hej till någon gång förrut, kom också fram och gav mig en kram och berömde mitt blogginlägg. Han frågade även vad det var för idioter som mobbade mig och undrade om han skulle spöa dem. Sen satt vi och pratade länge om allt möjligt. Och en jättegullig flicka i min klass utbrast helt spontant "Jag tycker så mycket om dig, bara så du vet!" och gav mig även hon en kram.
   Och eftersom alla nu älskar mina sentimentala blogginlägg (att dömma av vad de pratar om i onyktert tillstånd xD) så skriver jag väl det jag tänker:
Jag vet inte hur fulla ni var, hur mycket ni kommer ihåg idag eller hur mycket ni ångrar att ni sa, men jag kommer alltid att bära med mig era kramar och vackra ord. Jag glömmer aldrig kvällen igår. En av mina små egenheter är att jag tar allting väldigt seriöst: om det är något roligt som jag inte är van vid så räcker det inte med att det var trevligt, då är det ett magiskt ögonblick som jag ska bevara i minnet för all framtid, bla bla bla. Jag tror att jag har lättare för att glädjas över småsaker än många av er har; för er är det självklart och för mig är det något jättestort. För att återknyta lite till mitt tidigare långa inlägg, haha. Jag tvekade både länge och väl innan jag postade det, men jag har aldrig ångrat en sekund att jag gjorde det. Jag menade varje ord.

Nej, nu MÅSTE jag verkligen sova. Kalle och jag la oss vid två på morgonen, i varsin sovsäck i sofforna, och blev väckta vid åtta av att någon människa kom och låste upp och tände. Sen dess har vi städat hela lokalen, med allt vad det innebar, stått i 10 minusgrader och väntat på en buss som aldrig kom och sedan gått 1,4 kilometer genom Motala (i samma 10 minusgrader, med både ryggsäck, sovsäck, liggunderlag och en kasse med bakverk att släpa på) för att hitta en annan buss. Dessutom har jag suttit på Linköping Central i 3,5 timmar och hatat alla inställda tåg.
Nu ska jag sova riktigt läääääänge. God natt mina vänner <3