Hermans Hämnd
Herman von Lingen var en gubbe som bodde i ett av husen i Gamla Linköping på 1700-talet och sägs spöka där. Och eftersom dagens tema var skräck så besökte vi hans hus.
Varken jag, Clara eller Valeria trodde egentligen på spöken, men lite spännande var det ändå. Vi ville bli överbevisade, ville att Herman von Lingen skulle ge sig till känna.
"Komsi komsi lilla Herman, komsi komsi." lockade vi.
"Kss kss kss, kom då, kss kss kss." sa Valeria som om det var en katt hon lockade på.
"Jag tror han känner sig ganska förolämpad." sa kursledare Jessica och jag skrattade.
"Förlåt, Herman!"
"Han vill nog bli kallad 'Herr von Lingen'."
Jag skrattade ännu mer. "Förlåt, herr von Lingen!"
Men nej, inget hände. Luften var visserligen svårare att andas på Hermans övervåning, men det berodde troligen mer på att de inte hade vädrat på 200 år än på någon sorts närvaro.
Utanför huset mötte vi min kära klasskompis Kalle och en annan guide. Kalle konsteterade att det var snällt av oss att reta upp Herman von Lingen precis innan han skulle gå in i hans hus, så när vi gick därifrån ropade jag:
"Hej då Herman, var snäll mot Kalle för han är min kompis!"
Jag kunde inte riktigt släppa Herman. När vi kom tillbaka och skulle skriva något skräckinspirerat så skrev jag historien om Hermans Hämnd, hur jag och mina unga författarkollegor försvann en efter en. Jessica fick den mycket smickrande uppgiften att Dö Av Skräck. Och resten av dagen skyllde jag allt som hände på Herman, oavsett om jag tappade en penna under bordet eller om någon gick utanför rummet.
Elin och Emma har inte setts till sen i tisdags, Frank åkte till Skottland igår (jag försökte uppriktigt att inte dö av avundsjuka men det var svårt) och Isabelle var visserligen med idag men bara från efter lunch. Hon försov sig.
Så det är jag, Sebastian och så Clara och Valeria nu. Om jag någonsin sa eller tänkte något dumt om dessa tjejer så tar jag tillbaka allt, för de är helt underbara. Jag ska försöka hitta dem på Facebook.
Varken jag, Clara eller Valeria trodde egentligen på spöken, men lite spännande var det ändå. Vi ville bli överbevisade, ville att Herman von Lingen skulle ge sig till känna.
"Komsi komsi lilla Herman, komsi komsi." lockade vi.
"Kss kss kss, kom då, kss kss kss." sa Valeria som om det var en katt hon lockade på.
"Jag tror han känner sig ganska förolämpad." sa kursledare Jessica och jag skrattade.
"Förlåt, Herman!"
"Han vill nog bli kallad 'Herr von Lingen'."
Jag skrattade ännu mer. "Förlåt, herr von Lingen!"
Men nej, inget hände. Luften var visserligen svårare att andas på Hermans övervåning, men det berodde troligen mer på att de inte hade vädrat på 200 år än på någon sorts närvaro.
Utanför huset mötte vi min kära klasskompis Kalle och en annan guide. Kalle konsteterade att det var snällt av oss att reta upp Herman von Lingen precis innan han skulle gå in i hans hus, så när vi gick därifrån ropade jag:
"Hej då Herman, var snäll mot Kalle för han är min kompis!"
Jag kunde inte riktigt släppa Herman. När vi kom tillbaka och skulle skriva något skräckinspirerat så skrev jag historien om Hermans Hämnd, hur jag och mina unga författarkollegor försvann en efter en. Jessica fick den mycket smickrande uppgiften att Dö Av Skräck. Och resten av dagen skyllde jag allt som hände på Herman, oavsett om jag tappade en penna under bordet eller om någon gick utanför rummet.
Elin och Emma har inte setts till sen i tisdags, Frank åkte till Skottland igår (jag försökte uppriktigt att inte dö av avundsjuka men det var svårt) och Isabelle var visserligen med idag men bara från efter lunch. Hon försov sig.
Så det är jag, Sebastian och så Clara och Valeria nu. Om jag någonsin sa eller tänkte något dumt om dessa tjejer så tar jag tillbaka allt, för de är helt underbara. Jag ska försöka hitta dem på Facebook.
Den omtalade skrivkursen i Gamla Linköping
Vi är åtta ungdomar. Ur perspektivet att skaffa nya vänner är vi nog rätt körda. Det är tjejerna som går i sjuan i Ljungsbro, Klara och Valeria. Och så De Tre: femton år gamla, en av dem heter Isabelle och de andra två heter Emma och Elin. Och jag lär mig aldrig vem som är vem. Och så Frank, som är lika gammal som mig och går natur på Katedral och är på kursen mest för att han ska skriva en bok som projektarbete. Och Sebastian, någonstans runt min ålder också och går enligt kepsen på Björkö (ja, till och med jag har fördomar. Och jag dömer folk väldigt mycket efter vilken skola de går på och framförallt vilket program).
Igår kom Ljungsbrotjejerna först, som ett självklart par. Sen kom de andra tjejerna tre stycken, de som också hörde ihop. Killarna kom var och en för sig, rätt tysta och stela.
Och sen kom Lilly, utan att höra ihop med någon. Och vet ni vad? För första gången i mitt liv gör det inte ont att konstatera detta. Det stör mig inte ens. För jag är stark, modig och självständig. Jag hade också kunnat gå på den här kursen med en kompis, men jag valde att göra det själv. Jag hade modet.
Det som stör mig är att det bara är jag som vågar. Jag och killarna. Det är så det alltid har varit. Varför? Är alla tjejer så beroende av sällskap att de MÅSTE gå två och två eller tre och tre på skrivarkurser, som om det var livsfarligt att vara ensam en enda sekund?
Troligen. Jag har alltid varit annorlunda, alltid gått min egen väg utan att behöva någon bredvid mig att gå i armkrok med. Jag älskar mina vänner, de har mitt hjärta och jag gör allt för dem, men jag blir aldrig... beroende av dem på det sättet.
Ledaren är en lärartyp med rosa dragkedjor i öronen. "Så här ser en novell ut" stod det på ett papper vi fick idag.
Få saker tar död på min kreativitet på samma sätt som regler. Begränsningar är kvävande. Nej, vad Jessica med dragkedjorna än säger så står jag fast vid det Per Nilsson lärde mig: när du är författare finns inga regler. Inga alls. Och finns de så har har själv brutit mot dem alla i sina böcker.
Per Nilsson har varit nominerad till August-priset fyra gånger, vunnit det en gång och fått en Nils Holgersson-plakett. Han är en rebell, en pionjär, en man i femtiofemårsåldern som verkar veta minst lika mycket om miljön i svensk grundskola och tonåringars tankar och känslor som jag och andra tonåringar gör. Per var ledare för det skrivarläger på Vimmerby Folkhögskola som jag deltog i, tre år i rad. Han är min vän och i skrivandet är han min mentor och förebild. Det han lärde mig är det som gäller.
Fast Jessica är väl ändå helt okej. Vi åt lunch ihop idag, hon och jag och Frank. Hon frågade om skolan och jag babblade på om Paris, den franska vimpeln som höll på att göra Joël galen, Brighton, Caddys teori om att jag kommer kedja fast mig i en lyktstolpe när vi ska åka hem, och Brighton igen.
Och jag tycker ändå om dem, tjejerna. Hon som sitter bredvid mig, Emma eller Elin, är rolig och lätt att prata med. Klara och Valeria sprudlar av kreativ energi, Klara skrev en saga om en grodkung idag. Och Sebastian verkar schysst, synd att han är så blyg bara.
Och Gamla Linköping är ju helt underbart, en gigantisk källa till inspiration. De gamla husen, getterna i sin hage (de fick faktiskt vara med i en dikt jag skrev igår), alla utklädda människor, kullerstenarna... Underbart. Jag ska börja tillbringa mer tid där. Definitivt.
Igår kom Ljungsbrotjejerna först, som ett självklart par. Sen kom de andra tjejerna tre stycken, de som också hörde ihop. Killarna kom var och en för sig, rätt tysta och stela.
Och sen kom Lilly, utan att höra ihop med någon. Och vet ni vad? För första gången i mitt liv gör det inte ont att konstatera detta. Det stör mig inte ens. För jag är stark, modig och självständig. Jag hade också kunnat gå på den här kursen med en kompis, men jag valde att göra det själv. Jag hade modet.
Det som stör mig är att det bara är jag som vågar. Jag och killarna. Det är så det alltid har varit. Varför? Är alla tjejer så beroende av sällskap att de MÅSTE gå två och två eller tre och tre på skrivarkurser, som om det var livsfarligt att vara ensam en enda sekund?
Troligen. Jag har alltid varit annorlunda, alltid gått min egen väg utan att behöva någon bredvid mig att gå i armkrok med. Jag älskar mina vänner, de har mitt hjärta och jag gör allt för dem, men jag blir aldrig... beroende av dem på det sättet.
Ledaren är en lärartyp med rosa dragkedjor i öronen. "Så här ser en novell ut" stod det på ett papper vi fick idag.
Få saker tar död på min kreativitet på samma sätt som regler. Begränsningar är kvävande. Nej, vad Jessica med dragkedjorna än säger så står jag fast vid det Per Nilsson lärde mig: när du är författare finns inga regler. Inga alls. Och finns de så har har själv brutit mot dem alla i sina böcker.
Per Nilsson har varit nominerad till August-priset fyra gånger, vunnit det en gång och fått en Nils Holgersson-plakett. Han är en rebell, en pionjär, en man i femtiofemårsåldern som verkar veta minst lika mycket om miljön i svensk grundskola och tonåringars tankar och känslor som jag och andra tonåringar gör. Per var ledare för det skrivarläger på Vimmerby Folkhögskola som jag deltog i, tre år i rad. Han är min vän och i skrivandet är han min mentor och förebild. Det han lärde mig är det som gäller.
Fast Jessica är väl ändå helt okej. Vi åt lunch ihop idag, hon och jag och Frank. Hon frågade om skolan och jag babblade på om Paris, den franska vimpeln som höll på att göra Joël galen, Brighton, Caddys teori om att jag kommer kedja fast mig i en lyktstolpe när vi ska åka hem, och Brighton igen.
Och jag tycker ändå om dem, tjejerna. Hon som sitter bredvid mig, Emma eller Elin, är rolig och lätt att prata med. Klara och Valeria sprudlar av kreativ energi, Klara skrev en saga om en grodkung idag. Och Sebastian verkar schysst, synd att han är så blyg bara.
Och Gamla Linköping är ju helt underbart, en gigantisk källa till inspiration. De gamla husen, getterna i sin hage (de fick faktiskt vara med i en dikt jag skrev igår), alla utklädda människor, kullerstenarna... Underbart. Jag ska börja tillbringa mer tid där. Definitivt.
Midsommar. Till mina tjejer: kärlek
Jag har dansat runt en hemmagjord midsommarstång, grillat kyckling och ätit vegansk midsommarmat. Jag vet hur det smakar att borsta tänderna i en vattentunna utomhus, hur hårt golvet känns när det enda som skiljer dig från det är en sovsäck och en soffdyna, samt hur fem tjejers andetag låter i mörkret.
Jag såg henne dansa. Hon kunde ha varit festens mittpunkt, pratat med alla och stått i centrum för allt. Istället hamnade hon i soffan med en gitarr, ropade på mig.
"Lilly! Vi måste ju öva på vår sång till Catharina! Fast här kan vi inte vara, det är för pinsamt, kom så går vi upp!"
Catharinas Sång skrevs någon gång i vintras som fjäsk inför ett FN-rollspel och går såhär, på melodin "Sol, vind och vatten":
"Samhällskunskap och historia, är det bästa som jag vet
Men det är på FN-rollspel jag tänker i hemlighet
Samhällskunskap och historia, Catharina du är så braa-aa-aa-aa
Källkritik, är det bästa man kan ha".
I en säng på övervåningen satt jag sedan med festens mittpunkt. Ingen av oss kan varken sjunga eller spela gitarr, men våra sjuka små hjärnor fick ändå ihop tio mer eller mindre bra sånger om resten av lärarkåren. Min favorit är den till Jocke, vår idrottslärare, på melodin "Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror" eller vad låten nu heter:
"Vem kan springa i Rydskogen, vem kan dyka efter docka?
Vem kan kasta en j*vla boll, utan att kolla på sin klocka?
När är denna lektionen slut, för jag är snart död
Jag har sprungit flera tusen mil, och i ansiktet är jag röd.
Jag har hoppat över liten bock, orienterat i Ryd
Försökt att höja mitt IG, men Jocke var alldeles för pryd."
Andra roliga var Martinas, på melodin "Rudolf med röda mulen":
"Martina med röda flätor, var en rättså hyvens tysk
Hon kunde skrika och skämta, och jag lovar hon var inte kysk
Martina fick alltid höra, 'Ich bin eine Weihnachtsmann'
Inte undra på att Martina, på sin röda cykel försvann"
Eller Marias, på melodin "Små grodorna":
"Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!".
Eller den till vår spanskalärare Gunnis, som driver mer med mig än med henne:
(Melodi: "Ekorrn satt i granen")
"Lilly satt på spanskan, skulle skriva glosor
Därför gav hon Gunnis, en bukett med rosor
Lilly hoppades på MVG, men hon skulle snart få se
Att hon inte ens var godkänd"
Hade jag pengar skulle jag fixa en resa till Skottland åt oss, och du skulle inte behöva betala någonting alls. Av kärlek skulle jag ge dig hela Loch Ness odjuret, min älsklingsvegan. Min Cissi-Caddy-Cecilia.
Vi spelade spel också, skulle beskriva ord. Jessica gjorde det till sin grej att få oss att betona orden fel, 'fasansfull' blev 'fasan (som fågeln) - full' och liknande. Vi var mitt ute i ingenstans, i en sommarstuga utanför Rimforsa, och det var den bästa midsommaren någonsin.
Jag hade varken liggunderlag, sovsäck eller kudde med mig, men Caddy sa att vi fick improvisera. Vi hittade en sovsäck som stod på övervåningen och såg ensam ut, letade fram en kudde och snodde en soffdyna. Jag har sovit bekvämare i mitt liv, men ni var så fina. Mina tjejer. Jessica, som kallade mig "gumman". Kramiga Disa med de vackra svarta ögonen (hon har nya coola linser). Madde, med ljust lockigt hår som en ängel. Älsklingsveganen. Och min Elise.
Nästa kväll låg vi och pratade, jag och Elise. Återupptog gamla interna skämt från 2009, fann att de fortfarande var precis lika roliga. Skrattade så att vi höll på att aldrig somna.
Jag kände hur mycket jag har saknat henne. Visste, tydligare än någonsin, att vi är vänner för evigt.
Många har en barndomsvän, någon de lekte med på dagis eller i ettan och sen hänger ihop med tills de slutar högstadiet. Jag har ingen sådan vän, ingen jag har vuxit upp tillsammans med och kan dela barndomsminnen med. Men jag har Elise. Som har funnits hos mig sen jag var fjorton år, i kärlek och smärta och tårar och skratt. Som har stått vid min sida genom högstadiet, ut på andra sidan. Fyra år. Och det är längre än vad jag känt någon annan jag fortfarande ser som min vän.
Du kommer alltid vara min bästis, Elise. Min andra halva.
Jag såg henne dansa. Hon kunde ha varit festens mittpunkt, pratat med alla och stått i centrum för allt. Istället hamnade hon i soffan med en gitarr, ropade på mig.
"Lilly! Vi måste ju öva på vår sång till Catharina! Fast här kan vi inte vara, det är för pinsamt, kom så går vi upp!"
Catharinas Sång skrevs någon gång i vintras som fjäsk inför ett FN-rollspel och går såhär, på melodin "Sol, vind och vatten":
"Samhällskunskap och historia, är det bästa som jag vet
Men det är på FN-rollspel jag tänker i hemlighet
Samhällskunskap och historia, Catharina du är så braa-aa-aa-aa
Källkritik, är det bästa man kan ha".
I en säng på övervåningen satt jag sedan med festens mittpunkt. Ingen av oss kan varken sjunga eller spela gitarr, men våra sjuka små hjärnor fick ändå ihop tio mer eller mindre bra sånger om resten av lärarkåren. Min favorit är den till Jocke, vår idrottslärare, på melodin "Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror" eller vad låten nu heter:
"Vem kan springa i Rydskogen, vem kan dyka efter docka?
Vem kan kasta en j*vla boll, utan att kolla på sin klocka?
När är denna lektionen slut, för jag är snart död
Jag har sprungit flera tusen mil, och i ansiktet är jag röd.
Jag har hoppat över liten bock, orienterat i Ryd
Försökt att höja mitt IG, men Jocke var alldeles för pryd."
Andra roliga var Martinas, på melodin "Rudolf med röda mulen":
"Martina med röda flätor, var en rättså hyvens tysk
Hon kunde skrika och skämta, och jag lovar hon var inte kysk
Martina fick alltid höra, 'Ich bin eine Weihnachtsmann'
Inte undra på att Martina, på sin röda cykel försvann"
Eller Marias, på melodin "Små grodorna":
"Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!".
Eller den till vår spanskalärare Gunnis, som driver mer med mig än med henne:
(Melodi: "Ekorrn satt i granen")
"Lilly satt på spanskan, skulle skriva glosor
Därför gav hon Gunnis, en bukett med rosor
Lilly hoppades på MVG, men hon skulle snart få se
Att hon inte ens var godkänd"
Hade jag pengar skulle jag fixa en resa till Skottland åt oss, och du skulle inte behöva betala någonting alls. Av kärlek skulle jag ge dig hela Loch Ness odjuret, min älsklingsvegan. Min Cissi-Caddy-Cecilia.
Vi spelade spel också, skulle beskriva ord. Jessica gjorde det till sin grej att få oss att betona orden fel, 'fasansfull' blev 'fasan (som fågeln) - full' och liknande. Vi var mitt ute i ingenstans, i en sommarstuga utanför Rimforsa, och det var den bästa midsommaren någonsin.
Jag hade varken liggunderlag, sovsäck eller kudde med mig, men Caddy sa att vi fick improvisera. Vi hittade en sovsäck som stod på övervåningen och såg ensam ut, letade fram en kudde och snodde en soffdyna. Jag har sovit bekvämare i mitt liv, men ni var så fina. Mina tjejer. Jessica, som kallade mig "gumman". Kramiga Disa med de vackra svarta ögonen (hon har nya coola linser). Madde, med ljust lockigt hår som en ängel. Älsklingsveganen. Och min Elise.
Nästa kväll låg vi och pratade, jag och Elise. Återupptog gamla interna skämt från 2009, fann att de fortfarande var precis lika roliga. Skrattade så att vi höll på att aldrig somna.
Jag kände hur mycket jag har saknat henne. Visste, tydligare än någonsin, att vi är vänner för evigt.
Många har en barndomsvän, någon de lekte med på dagis eller i ettan och sen hänger ihop med tills de slutar högstadiet. Jag har ingen sådan vän, ingen jag har vuxit upp tillsammans med och kan dela barndomsminnen med. Men jag har Elise. Som har funnits hos mig sen jag var fjorton år, i kärlek och smärta och tårar och skratt. Som har stått vid min sida genom högstadiet, ut på andra sidan. Fyra år. Och det är längre än vad jag känt någon annan jag fortfarande ser som min vän.
Du kommer alltid vara min bästis, Elise. Min andra halva.
Tankar från en klätterställning
Klätterställningen var av samma typ som den på stranden i Frankrike; en pyramid av rep. Fast den här var röd, inte blå som den franska. Och mycket mindre.
Jag log för min själv, mindes baugetten jag åt i solen. Snäckorna jag plockade och omsorgsgullt sköljde av under en vattenkran. Mindes när vi klättrade på pyramiden, jag och Olof, Lisa och Steven.
Steven. Jag borde ha varit snällare mot honom. Det var inte hans fel, inget av det. Allt var bara så... svårt. Jag kunde inte erkänna, ens för mig själv, att jag tyckte om honom förrän jag slapp ha honom i engelska. Men jag har skrivit ett meddelande till honom på Facebook nu, förklarat. Slutit fred. Uttryckt en förhoppning om att vi kan vara vänner.
Jag besteg pyramiden, vred min stela kropp i omöjliga vinklar för att ta mig högre och högre upp. Jag har alltid tyckt om att klättra men aldrig varit särskilt bra på det. Väl uppe, så långt upp jag lyckades ta mig, satte jag mig och blickade ner på världen. Några invandrarkillar spelade basket, några andra satt på en bänk. Ett par av dem fick syn på mig, skrattade och pekade. Jag övade mig i konsten att Inte Bry Mig. Och precis som jag borde ha förstått avtog deras intresse lika snabbt som det uppkommit; "okej, det sitter en tjock svensk tjej uppe i klätterställningen, nu har vi konstaterat det, nu var det inget kul längre". Jag vände blicken åt andra håller. Onaturligt stora fåglar i gräset intill Stångån, eller vad sjutton det nu är för å. Kanadagäss. Stora och äckliga är de. De flyr inte när jag kommer nära, de står kvar och stirrar på mig. Hotfullt. Därför går jag aldrig närmare än nödvändigt, den där blicken säger "kommer du närmare så biter jag dig", och jag tvivlar inte på att de är kapabla till det. De gör mig nervös. Nej, då tycker jag bättre om änderna. De känns som sympatiska fåglar. Roliga läten, gillar att simma, lagom rädda för människor, vacka färger. Jag brukar stå och titta på dem ibland, under mina små promenader. Kanadagässen tittar jag inte längre på än nödvändigt.
Jag satt så en stund, tänkte att världen var ganska fin ändå. Här uppifrån kändes alla problem väldigt futtiga. Att klättra ner var överraskande enkelt, nästan enklare än att klättra upp. När jag kom hem kände jag mig lite gladare, lite lättare, renad på något sätt. Jag borde klättra upp i den röda pyramiden oftare.
Jag log för min själv, mindes baugetten jag åt i solen. Snäckorna jag plockade och omsorgsgullt sköljde av under en vattenkran. Mindes när vi klättrade på pyramiden, jag och Olof, Lisa och Steven.
Steven. Jag borde ha varit snällare mot honom. Det var inte hans fel, inget av det. Allt var bara så... svårt. Jag kunde inte erkänna, ens för mig själv, att jag tyckte om honom förrän jag slapp ha honom i engelska. Men jag har skrivit ett meddelande till honom på Facebook nu, förklarat. Slutit fred. Uttryckt en förhoppning om att vi kan vara vänner.
Jag besteg pyramiden, vred min stela kropp i omöjliga vinklar för att ta mig högre och högre upp. Jag har alltid tyckt om att klättra men aldrig varit särskilt bra på det. Väl uppe, så långt upp jag lyckades ta mig, satte jag mig och blickade ner på världen. Några invandrarkillar spelade basket, några andra satt på en bänk. Ett par av dem fick syn på mig, skrattade och pekade. Jag övade mig i konsten att Inte Bry Mig. Och precis som jag borde ha förstått avtog deras intresse lika snabbt som det uppkommit; "okej, det sitter en tjock svensk tjej uppe i klätterställningen, nu har vi konstaterat det, nu var det inget kul längre". Jag vände blicken åt andra håller. Onaturligt stora fåglar i gräset intill Stångån, eller vad sjutton det nu är för å. Kanadagäss. Stora och äckliga är de. De flyr inte när jag kommer nära, de står kvar och stirrar på mig. Hotfullt. Därför går jag aldrig närmare än nödvändigt, den där blicken säger "kommer du närmare så biter jag dig", och jag tvivlar inte på att de är kapabla till det. De gör mig nervös. Nej, då tycker jag bättre om änderna. De känns som sympatiska fåglar. Roliga läten, gillar att simma, lagom rädda för människor, vacka färger. Jag brukar stå och titta på dem ibland, under mina små promenader. Kanadagässen tittar jag inte längre på än nödvändigt.
Jag satt så en stund, tänkte att världen var ganska fin ändå. Här uppifrån kändes alla problem väldigt futtiga. Att klättra ner var överraskande enkelt, nästan enklare än att klättra upp. När jag kom hem kände jag mig lite gladare, lite lättare, renad på något sätt. Jag borde klättra upp i den röda pyramiden oftare.
Skolavslutningen och allt som sedan hände (på beställning av min bloggs största fan, Sofia Ahlstrand)
Skolavslutningen, ja. Den skulle ju blivit så sorglig och smärtsam.
Jag hade fel. Visst gjorde det ont inom mig när jag såg treorna åka iväg på flaket för att aldrig komma tillbaka, men jag kände så mycket glädje också. Till slut kände jag bara hur mycket jag älskade dem. Treorna, mina lärare, mina klasskompisar, alla.
Disa var sötare än någonsin i sin blommiga klänning. Tina såg överlycklig ut och Erik blev något chockad när jag överräckte hans enormt kreativa studentpresent. Lilla Madde var bara vacker som en ängel.
Martina sprang runt och viftade med sin tyska flagga och gav mig en jättestor sommarkram. Helen likaså, kramade mig och påminde mig om att nästa termin, då åker vi. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Den åttonde oktober 2011, Brighton England United Kingdom, where my heart is. Resan jag har längtat efter sen jag hörde talas om den för första gången, när jag gick i nian och var på Öppet Hus och pratade med just Helen för första gången.
Vi irrade runt på Hemköp i en kvart, jag och mina tjejkompisar. Köpte vindruvor, cider, choklad, sallader, mackor och yoghurt. Sen satte vi oss på en filt i trädgårdsföreningen och pratade om killar och sex. Sen gick Josse och jag till centralen, mötte upp Madde och hoppade på ett tåg till Boxholm för studentfest. Det hela var mycket trevligt. Eftersom vi kom tillbaka till Linköping hyfsat tidigt hann vi med lite uteliv också, hehe. Ågatan är en spännande plats klockan tolv, halv ett en lördagmorgon på skolavslutningen. Jag kramade två vilt främmande killar.
Övrigt spännande: min älsklingsvegan, Caddy Darling, var här på spontant besök i tisdags. Vi åt pizza, drack päronsaft och dreglade över visitscotland.com. Kom fram till att vi ska packa varsin ryggsäck, hoppa på första bästa flyg och bli au pairs åt Loch Ness-odjurets ungar. Nessie och spökena i Scotland kallar på oss.
Jag har fått en ny cykel (må den gamla vila i frid), samt en egen sovsäck med tillhörande liggunderlag och kudde. Och varit på fest två dagar i rad. Först var Madde och jag hos Esmeralda, som vi träffade på Tinas fest i mars. Det var rätt kul, möjligen lite för mycket fulla killar för min smak. Jag, Madde och Esmie hade dock himla kul vid grillen när vi skulle försöka vända hamburgare. Det gick sådär, några bitar gick i alla fall att äta. Och Esmie är så trevlig, jag borde träffa henne oftare.
Och igår bar det av igen; ut till Malin, i Rydstad. Vi satt i ett partytält på hennes gräsmatta (det regnade) och åt grillat kött, kokt potatis, sallad och diverse såser. Till detta dracks diverse alkoholhaltiga drycker (fast själv lade jag förstås beslag på den alkoholfria pärondrycken av ciderkaraktär, Malin hade verkligen tänkt på allt) och jag tyckte att det hela kändes väldigt vuxet. Mina vänner drack sig inte packade, de blev bara lite fnissiga och extra pratglada. Där någonstans passerade vi den osynliga gränsen mellan att vara tonåringar och vuxna. Också jag, eftersom jag faktiskt rent juridiskt sätt får dricka alkohol men gör ett aktivt val att avstå.
Sen blev det diverse mer eller mindre förnedrande men väldigt roliga lekar, efterrätt i tältet, lite skvaller, en film och slutligen sömn i min nya sovsäck som jag lagt i en soffa. Det var en väldigt lyckad fest, tack så mycket till Malin.
Jag är ömsom i Linköping och ömsom i Vimmerby, rör mig mellan två världar. På midsommar blir det fest hos min älsklingsvegan med Madde, Disa, Jessica, min BWO-bästis Elise och diverse andra roliga människor. Min Spanienresa har stött på lite förhinder eftersom Marina jobbar hela sommaren och tyckte jag kunde komma första veckan i september, eftersom de i Spanien börjar skolan så sent. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra.
Och i höst blir min lista komplett: jag har haft en spanjorska, en skotsk dansare och en fransyska hos mig och kommer då också att få en tysk. Hon heter Neele och verkar helt underbar; duktig på engelska, glad och utåtriktad och framförallt väldigt nyfiken på att upptäcka Sverige. Jag längtar.
Jag hade fel. Visst gjorde det ont inom mig när jag såg treorna åka iväg på flaket för att aldrig komma tillbaka, men jag kände så mycket glädje också. Till slut kände jag bara hur mycket jag älskade dem. Treorna, mina lärare, mina klasskompisar, alla.
Disa var sötare än någonsin i sin blommiga klänning. Tina såg överlycklig ut och Erik blev något chockad när jag överräckte hans enormt kreativa studentpresent. Lilla Madde var bara vacker som en ängel.
Martina sprang runt och viftade med sin tyska flagga och gav mig en jättestor sommarkram. Helen likaså, kramade mig och påminde mig om att nästa termin, då åker vi. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Den åttonde oktober 2011, Brighton England United Kingdom, where my heart is. Resan jag har längtat efter sen jag hörde talas om den för första gången, när jag gick i nian och var på Öppet Hus och pratade med just Helen för första gången.
Vi irrade runt på Hemköp i en kvart, jag och mina tjejkompisar. Köpte vindruvor, cider, choklad, sallader, mackor och yoghurt. Sen satte vi oss på en filt i trädgårdsföreningen och pratade om killar och sex. Sen gick Josse och jag till centralen, mötte upp Madde och hoppade på ett tåg till Boxholm för studentfest. Det hela var mycket trevligt. Eftersom vi kom tillbaka till Linköping hyfsat tidigt hann vi med lite uteliv också, hehe. Ågatan är en spännande plats klockan tolv, halv ett en lördagmorgon på skolavslutningen. Jag kramade två vilt främmande killar.
Övrigt spännande: min älsklingsvegan, Caddy Darling, var här på spontant besök i tisdags. Vi åt pizza, drack päronsaft och dreglade över visitscotland.com. Kom fram till att vi ska packa varsin ryggsäck, hoppa på första bästa flyg och bli au pairs åt Loch Ness-odjurets ungar. Nessie och spökena i Scotland kallar på oss.
Jag har fått en ny cykel (må den gamla vila i frid), samt en egen sovsäck med tillhörande liggunderlag och kudde. Och varit på fest två dagar i rad. Först var Madde och jag hos Esmeralda, som vi träffade på Tinas fest i mars. Det var rätt kul, möjligen lite för mycket fulla killar för min smak. Jag, Madde och Esmie hade dock himla kul vid grillen när vi skulle försöka vända hamburgare. Det gick sådär, några bitar gick i alla fall att äta. Och Esmie är så trevlig, jag borde träffa henne oftare.
Och igår bar det av igen; ut till Malin, i Rydstad. Vi satt i ett partytält på hennes gräsmatta (det regnade) och åt grillat kött, kokt potatis, sallad och diverse såser. Till detta dracks diverse alkoholhaltiga drycker (fast själv lade jag förstås beslag på den alkoholfria pärondrycken av ciderkaraktär, Malin hade verkligen tänkt på allt) och jag tyckte att det hela kändes väldigt vuxet. Mina vänner drack sig inte packade, de blev bara lite fnissiga och extra pratglada. Där någonstans passerade vi den osynliga gränsen mellan att vara tonåringar och vuxna. Också jag, eftersom jag faktiskt rent juridiskt sätt får dricka alkohol men gör ett aktivt val att avstå.
Sen blev det diverse mer eller mindre förnedrande men väldigt roliga lekar, efterrätt i tältet, lite skvaller, en film och slutligen sömn i min nya sovsäck som jag lagt i en soffa. Det var en väldigt lyckad fest, tack så mycket till Malin.
Jag är ömsom i Linköping och ömsom i Vimmerby, rör mig mellan två världar. På midsommar blir det fest hos min älsklingsvegan med Madde, Disa, Jessica, min BWO-bästis Elise och diverse andra roliga människor. Min Spanienresa har stött på lite förhinder eftersom Marina jobbar hela sommaren och tyckte jag kunde komma första veckan i september, eftersom de i Spanien börjar skolan så sent. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra.
Och i höst blir min lista komplett: jag har haft en spanjorska, en skotsk dansare och en fransyska hos mig och kommer då också att få en tysk. Hon heter Neele och verkar helt underbar; duktig på engelska, glad och utåtriktad och framförallt väldigt nyfiken på att upptäcka Sverige. Jag längtar.
På något sätt slöt jag fred med USA
Mina betyg var jättefina. Men jag skulle ha tagit med en väska, för det var ingen särskilt bra idé att gå omkring och bära dem i handen.
"Hi Mr. American."
"Hey Miss Swede, what's up?"
"You don't happend to have a plastic bag for me, do you?"
Jodå, det hade han faktiskt. Han samlade på dem, sa han, eftersom man är tvungen att betala för dem här till skillnad från i USA. Så jag fick en röd plastkasse från Hemköp, direkt ur hans jackficka.
"Aaaaw, that's cute." sa jag retsamt. "I'm gonna keep it forever and think of you."
"No, please don't."
"Why not?"
"I don't want to be thought of. Just forget me and move on with your life, that's the way it should be."
Det är lite synd på geografin nästa år eftersom vi troligen får ha skolans segaste lärare, men inget kunde göra mig lyckligare än när Helen berättade att vi äntligen får tillbaka henne i engelska nästa år. Och med det i tankarna kan jag bara inte sakna Steven.
Men jag önskar att det hade varit lättare. Att jag hade fått en termin till och bara ha honom i geografi, se honom och inte bara det faktum att det borde varit Helen. Nu tog allt slut så hastigt. En termin har gått och all min energi har gått åt till att störa mig på honom.
Men varesig du gillar det eller inte, Steven, så kommer jag aldrig kunna glömma dig. För vi gick genom solens Paris tillsammans, den dagen som jag aldrig ville skulle ta slut. Och jag ska försöka minnas det också, och inte bara allt hos dig som jag störde mig på.
Min älskade Helen fyller år idag, så till hennes ära hade elevrådet ordnat en tårtbakartävling. Av mig fick hon ett kärleksfullt Facebook-meddelande och en stor kram. Bilderna på alla tårtor kommer till Facebook inom en snar framtid.
Sen såg vi årets spex på lärarna (jag skrattade oavbrutet) och gick runt lite på stan. Emelie köpte en födelsedagspresent till Malin, sen gick vi till biblioteket och sen började det ösregna, så då gick vi hem.
För övrigt tar mina älskade vänner studenten i morgon. Jag ska sminka mig och ha på mig en röd klänning (bara det är ju en sensation, eftersom det händer en gång om året: på skolavslutningar). Det är inte omöjligt att jag kommer gråta en skvätt också, jag är ju som bekant en extremt sentimental och känslig människa.
Skolavslutningarna blir bara sorgligare och sorgligare. I hela högstadiet var de en lättnad, belöningen för att jag hade överlevt ett år till, men i ettan var skolavslutningen faktiskt lite vemodig. Härlig också, naturligtvis, eftersom jag visste att jag aldrig mer behövde ha ont i magen inför att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, men sorgsen. Jag minns fortfarande zebran jag köpte och hängde runt halsen på Anna. Min fina Anna, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag fortfarande saknar dig och verkligen hoppas att jag får träffa dig när jag kommer till Storbritannien.
Årets skolavslutning blir i bästa fall vemodig, i värsta fall psykisk smärtsam. Och nästa år...
Ibland råkar jag tänka tanken. Tanken på att nästa år är det vi som står där, med vita mössor och tre år bakom oss, redo att kastas ut i världen.
Och när jag tänker den tanken gör det så ont inom mig att jag nästan går sönder. Därför tänker jag inte på det så ofta. Jag tänker på Storbritannien istället, att jag äntligen kommer dit när jag har tagit studenten.
"Hi Mr. American."
"Hey Miss Swede, what's up?"
"You don't happend to have a plastic bag for me, do you?"
Jodå, det hade han faktiskt. Han samlade på dem, sa han, eftersom man är tvungen att betala för dem här till skillnad från i USA. Så jag fick en röd plastkasse från Hemköp, direkt ur hans jackficka.
"Aaaaw, that's cute." sa jag retsamt. "I'm gonna keep it forever and think of you."
"No, please don't."
"Why not?"
"I don't want to be thought of. Just forget me and move on with your life, that's the way it should be."
Det är lite synd på geografin nästa år eftersom vi troligen får ha skolans segaste lärare, men inget kunde göra mig lyckligare än när Helen berättade att vi äntligen får tillbaka henne i engelska nästa år. Och med det i tankarna kan jag bara inte sakna Steven.
Men jag önskar att det hade varit lättare. Att jag hade fått en termin till och bara ha honom i geografi, se honom och inte bara det faktum att det borde varit Helen. Nu tog allt slut så hastigt. En termin har gått och all min energi har gått åt till att störa mig på honom.
Men varesig du gillar det eller inte, Steven, så kommer jag aldrig kunna glömma dig. För vi gick genom solens Paris tillsammans, den dagen som jag aldrig ville skulle ta slut. Och jag ska försöka minnas det också, och inte bara allt hos dig som jag störde mig på.
Min älskade Helen fyller år idag, så till hennes ära hade elevrådet ordnat en tårtbakartävling. Av mig fick hon ett kärleksfullt Facebook-meddelande och en stor kram. Bilderna på alla tårtor kommer till Facebook inom en snar framtid.
Sen såg vi årets spex på lärarna (jag skrattade oavbrutet) och gick runt lite på stan. Emelie köpte en födelsedagspresent till Malin, sen gick vi till biblioteket och sen började det ösregna, så då gick vi hem.
För övrigt tar mina älskade vänner studenten i morgon. Jag ska sminka mig och ha på mig en röd klänning (bara det är ju en sensation, eftersom det händer en gång om året: på skolavslutningar). Det är inte omöjligt att jag kommer gråta en skvätt också, jag är ju som bekant en extremt sentimental och känslig människa.
Skolavslutningarna blir bara sorgligare och sorgligare. I hela högstadiet var de en lättnad, belöningen för att jag hade överlevt ett år till, men i ettan var skolavslutningen faktiskt lite vemodig. Härlig också, naturligtvis, eftersom jag visste att jag aldrig mer behövde ha ont i magen inför att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, men sorgsen. Jag minns fortfarande zebran jag köpte och hängde runt halsen på Anna. Min fina Anna, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag fortfarande saknar dig och verkligen hoppas att jag får träffa dig när jag kommer till Storbritannien.
Årets skolavslutning blir i bästa fall vemodig, i värsta fall psykisk smärtsam. Och nästa år...
Ibland råkar jag tänka tanken. Tanken på att nästa år är det vi som står där, med vita mössor och tre år bakom oss, redo att kastas ut i världen.
Och när jag tänker den tanken gör det så ont inom mig att jag nästan går sönder. Därför tänker jag inte på det så ofta. Jag tänker på Storbritannien istället, att jag äntligen kommer dit när jag har tagit studenten.
BWO-nostalgi
Jag insåg inte hur rolig den bilden på Martin Rolinski är förrän Jessica tittade på den.
"HAHAHAHAHAHAHAHA, JAG DÖR! Du MÅSTE be honom signera den!"
"Ja, jag får väl åka dit den 25 juli bara för det. Hej Martin, kommer du ihåg mig? Du måste signera den här bilden!"
Många av hennes filmer var ännu roligare: antingen pratade någon i bakgrunden om kaffe eller tuggummi eller så tappade hon bort BWO och filmade folks bakhuvuden istället. Men oftast skrek de bara. Jessica själv eller Sara eller jag, den enda gång vi har sett BWO tillsammans. Och då visste jag inte ens vad hon hette.
"Vi saknar dem." konstaterade vi sedan gemensamt. Vi vet inte riktigt vilken musik vi ska lyssna på, vad vi ska se fram emot på somrarna eller när vi ska skrika halsen av oss och bara vara riktigt galna.
Hennes foto med BWO var roligt, ja. Men inget blir värre än fotot då man ser Marina Schiptjenko och sen bara min arm. Folk på café Gyllen trodde nog inte att vi var kloka, nej. Men vi hade i alla fall hörlurar till datorn, så de slapp skriken från en grupp galna BWO-fans för länge sedan. Jag sörjde faktiskt att jag inte lyckats lägga in mina filmer på USB-minnet; jag har en helt underbar när jag av någon anledning filmar taket i tre sekunder.
Vi var en sekt och ingen utomstående kan riktigt förstå det här med BWO. Sekten skingrades för vinden, liksom BWO, men Jessica har jag kvar. Vi går vidare med våra liv men vi glömmer aldrig, och det kommer alltid fattas någonting i våra hjärtan.
Och när längtan till en scen någonstans med ett band som inte finns längre blir för stark, då tar någon av oss pendeltåget till den andra. Vi skrattar tillsammans, förlorar oss i gamla minnen, undrar vad Martin Rolinski håller på med och hur han kunde få en så otroligt dålig idé som att satsa på en solokarriär, hoppas att Gravitonas ska komma till Linköping eller Norrköping snart och denna gång såg vi på videos och bilder. Det blir nästan som att var där igen.
"HAHAHAHAHAHAHAHA, JAG DÖR! Du MÅSTE be honom signera den!"
"Ja, jag får väl åka dit den 25 juli bara för det. Hej Martin, kommer du ihåg mig? Du måste signera den här bilden!"
Många av hennes filmer var ännu roligare: antingen pratade någon i bakgrunden om kaffe eller tuggummi eller så tappade hon bort BWO och filmade folks bakhuvuden istället. Men oftast skrek de bara. Jessica själv eller Sara eller jag, den enda gång vi har sett BWO tillsammans. Och då visste jag inte ens vad hon hette.
"Vi saknar dem." konstaterade vi sedan gemensamt. Vi vet inte riktigt vilken musik vi ska lyssna på, vad vi ska se fram emot på somrarna eller när vi ska skrika halsen av oss och bara vara riktigt galna.
Hennes foto med BWO var roligt, ja. Men inget blir värre än fotot då man ser Marina Schiptjenko och sen bara min arm. Folk på café Gyllen trodde nog inte att vi var kloka, nej. Men vi hade i alla fall hörlurar till datorn, så de slapp skriken från en grupp galna BWO-fans för länge sedan. Jag sörjde faktiskt att jag inte lyckats lägga in mina filmer på USB-minnet; jag har en helt underbar när jag av någon anledning filmar taket i tre sekunder.
Vi var en sekt och ingen utomstående kan riktigt förstå det här med BWO. Sekten skingrades för vinden, liksom BWO, men Jessica har jag kvar. Vi går vidare med våra liv men vi glömmer aldrig, och det kommer alltid fattas någonting i våra hjärtan.
Och när längtan till en scen någonstans med ett band som inte finns längre blir för stark, då tar någon av oss pendeltåget till den andra. Vi skrattar tillsammans, förlorar oss i gamla minnen, undrar vad Martin Rolinski håller på med och hur han kunde få en så otroligt dålig idé som att satsa på en solokarriär, hoppas att Gravitonas ska komma till Linköping eller Norrköping snart och denna gång såg vi på videos och bilder. Det blir nästan som att var där igen.
Till alla som har saknat mitt bloggande (men mest till Sofia, eftersom hon har tjatat så mycket om att jag borde "blogga nån gång"
"Vad var det för film vi skulle se? Är det någon snygg kille med? Annars är det ju ingen mening med att se den."
Nej, ibland kan jag verkligen inte identifiera mig med kvinnosläktet. Men de är så fina, mina tjejer.
Filmen hette något med "A Cinderella Story" och jag gillade den bättre än den förra med samma titel jag råkade se sommaren 2010. Ingen var dock lika engagerad som Sofia, som slukade den totalt och verkade må fysiskt dåligt när the little peasant girl inte fick sin prins, eller när han var på väg att gifta sig med styvsystern.
"NEEEEEJ! NEEEEEEJ! NEEEEEEEEEEJ!"
"JAAAAA! JAAAAAA! JAAAAAAAAAAA! De är så söta ihop, JAAAA!"
Vi åt pizza, melonremmar, chokladbollar, tre sorters chips, chokladbitar, popcorn och någon typ av nötter. Och trots allt tjejigt snack kände jag att jag hörde till, att det var helt rätt att vara just precis där och då. För de är mina tjejer. De har accepterat mig som en av dem, räknar mig som en av sina vänner. Då är det väl det minsta jag kan göra att blunda för våra olikheter.
För vi har ju trots allt likheter också. Vi kan sitta i timmar och dregla över broschyrer med utlandsresor, språkkurser, volentärjobb och allt annat vi skulle vilja göra i diverse olika länder. Och det är då jag som mest känner att vi hör ihop, att jag är en av dem.
Mina treor stod på trappan igår, med mössorna på. Jag kände ingen sorgsenhet komma då, för det var bara på lek. De slutar inte än, inte förrän om en vecka. Men likväl kommer den dagen krossa mitt hjärta.
Vad ska jag göra nästa år, utan dem? Utan Maddes små SMS om at vi ska ses i cafét. Utan Erik som får mig att dö av skratt genom att imitera folk på skolan. Utan en anledning att gå en våning upp på rasterna och träffa Disa, Tina och Caddy.
Och det är då det slår mig: då är det jag som går i trean. Jag som ska ta hand om ettorna och tvåorna, vara en kompis och en bra förebild. Muntra upp dem på rasterna, ge dem tips om hur man överlever rapportskrivningen och berätta hur roligt de kommer ha under sin första temaredovisning.
Det var inte längde sen jag själv började ettan. Tiden går alldeles för fort.
Men vi är för evigt, tjejer. Jag tror att om fem år så sitter vi där hos Elin igen, hemkomna från sju olika länder, och pratar gamla minnen och äter chips.
Nej, ibland kan jag verkligen inte identifiera mig med kvinnosläktet. Men de är så fina, mina tjejer.
Filmen hette något med "A Cinderella Story" och jag gillade den bättre än den förra med samma titel jag råkade se sommaren 2010. Ingen var dock lika engagerad som Sofia, som slukade den totalt och verkade må fysiskt dåligt när the little peasant girl inte fick sin prins, eller när han var på väg att gifta sig med styvsystern.
"NEEEEEJ! NEEEEEEJ! NEEEEEEEEEEJ!"
"JAAAAA! JAAAAAA! JAAAAAAAAAAA! De är så söta ihop, JAAAA!"
Vi åt pizza, melonremmar, chokladbollar, tre sorters chips, chokladbitar, popcorn och någon typ av nötter. Och trots allt tjejigt snack kände jag att jag hörde till, att det var helt rätt att vara just precis där och då. För de är mina tjejer. De har accepterat mig som en av dem, räknar mig som en av sina vänner. Då är det väl det minsta jag kan göra att blunda för våra olikheter.
För vi har ju trots allt likheter också. Vi kan sitta i timmar och dregla över broschyrer med utlandsresor, språkkurser, volentärjobb och allt annat vi skulle vilja göra i diverse olika länder. Och det är då jag som mest känner att vi hör ihop, att jag är en av dem.
Mina treor stod på trappan igår, med mössorna på. Jag kände ingen sorgsenhet komma då, för det var bara på lek. De slutar inte än, inte förrän om en vecka. Men likväl kommer den dagen krossa mitt hjärta.
Vad ska jag göra nästa år, utan dem? Utan Maddes små SMS om at vi ska ses i cafét. Utan Erik som får mig att dö av skratt genom att imitera folk på skolan. Utan en anledning att gå en våning upp på rasterna och träffa Disa, Tina och Caddy.
Och det är då det slår mig: då är det jag som går i trean. Jag som ska ta hand om ettorna och tvåorna, vara en kompis och en bra förebild. Muntra upp dem på rasterna, ge dem tips om hur man överlever rapportskrivningen och berätta hur roligt de kommer ha under sin första temaredovisning.
Det var inte längde sen jag själv började ettan. Tiden går alldeles för fort.
Men vi är för evigt, tjejer. Jag tror att om fem år så sitter vi där hos Elin igen, hemkomna från sju olika länder, och pratar gamla minnen och äter chips.
