Hermans Hämnd
Herman von Lingen var en gubbe som bodde i ett av husen i Gamla Linköping på 1700-talet och sägs spöka där. Och eftersom dagens tema var skräck så besökte vi hans hus.
Varken jag, Clara eller Valeria trodde egentligen på spöken, men lite spännande var det ändå. Vi ville bli överbevisade, ville att Herman von Lingen skulle ge sig till känna.
"Komsi komsi lilla Herman, komsi komsi." lockade vi.
"Kss kss kss, kom då, kss kss kss." sa Valeria som om det var en katt hon lockade på.
"Jag tror han känner sig ganska förolämpad." sa kursledare Jessica och jag skrattade.
"Förlåt, Herman!"
"Han vill nog bli kallad 'Herr von Lingen'."
Jag skrattade ännu mer. "Förlåt, herr von Lingen!"
Men nej, inget hände. Luften var visserligen svårare att andas på Hermans övervåning, men det berodde troligen mer på att de inte hade vädrat på 200 år än på någon sorts närvaro.
Utanför huset mötte vi min kära klasskompis Kalle och en annan guide. Kalle konsteterade att det var snällt av oss att reta upp Herman von Lingen precis innan han skulle gå in i hans hus, så när vi gick därifrån ropade jag:
"Hej då Herman, var snäll mot Kalle för han är min kompis!"
Jag kunde inte riktigt släppa Herman. När vi kom tillbaka och skulle skriva något skräckinspirerat så skrev jag historien om Hermans Hämnd, hur jag och mina unga författarkollegor försvann en efter en. Jessica fick den mycket smickrande uppgiften att Dö Av Skräck. Och resten av dagen skyllde jag allt som hände på Herman, oavsett om jag tappade en penna under bordet eller om någon gick utanför rummet.
Elin och Emma har inte setts till sen i tisdags, Frank åkte till Skottland igår (jag försökte uppriktigt att inte dö av avundsjuka men det var svårt) och Isabelle var visserligen med idag men bara från efter lunch. Hon försov sig.
Så det är jag, Sebastian och så Clara och Valeria nu. Om jag någonsin sa eller tänkte något dumt om dessa tjejer så tar jag tillbaka allt, för de är helt underbara. Jag ska försöka hitta dem på Facebook.
Varken jag, Clara eller Valeria trodde egentligen på spöken, men lite spännande var det ändå. Vi ville bli överbevisade, ville att Herman von Lingen skulle ge sig till känna.
"Komsi komsi lilla Herman, komsi komsi." lockade vi.
"Kss kss kss, kom då, kss kss kss." sa Valeria som om det var en katt hon lockade på.
"Jag tror han känner sig ganska förolämpad." sa kursledare Jessica och jag skrattade.
"Förlåt, Herman!"
"Han vill nog bli kallad 'Herr von Lingen'."
Jag skrattade ännu mer. "Förlåt, herr von Lingen!"
Men nej, inget hände. Luften var visserligen svårare att andas på Hermans övervåning, men det berodde troligen mer på att de inte hade vädrat på 200 år än på någon sorts närvaro.
Utanför huset mötte vi min kära klasskompis Kalle och en annan guide. Kalle konsteterade att det var snällt av oss att reta upp Herman von Lingen precis innan han skulle gå in i hans hus, så när vi gick därifrån ropade jag:
"Hej då Herman, var snäll mot Kalle för han är min kompis!"
Jag kunde inte riktigt släppa Herman. När vi kom tillbaka och skulle skriva något skräckinspirerat så skrev jag historien om Hermans Hämnd, hur jag och mina unga författarkollegor försvann en efter en. Jessica fick den mycket smickrande uppgiften att Dö Av Skräck. Och resten av dagen skyllde jag allt som hände på Herman, oavsett om jag tappade en penna under bordet eller om någon gick utanför rummet.
Elin och Emma har inte setts till sen i tisdags, Frank åkte till Skottland igår (jag försökte uppriktigt att inte dö av avundsjuka men det var svårt) och Isabelle var visserligen med idag men bara från efter lunch. Hon försov sig.
Så det är jag, Sebastian och så Clara och Valeria nu. Om jag någonsin sa eller tänkte något dumt om dessa tjejer så tar jag tillbaka allt, för de är helt underbara. Jag ska försöka hitta dem på Facebook.
Kommentarer
Trackback
