The magic can begin

"Hej, Lilly. Hur är det?"
"Jag är mycket trött." svarade jag på franska, och det var minst sagt sant.
"Vi behöver inte hålla på så länge idag. Kanske tio, femton minuter? Okej?"
"Oui."
Vi gick till tyskasalen, det kändes lika skumt som förra veckan att ha extra franska i en tyskasal. Men men, på FU tar man de klassrum som är lediga.
Fast klassrummet var inte ledigt. För knappt hade vi satt oss förrän Helen kom och skulle vara där.
"Kan flytta på oss, det är okej." sa Elsa, om det var på franska eller svenska kommer jag inte ihåg. För jag såg bara vem Helen hade med sig.
Det var som ett tecken. Bara för att jag hade tänkt på henne vid lunchen, när jag tog lingonsylt. Hur mycket hon ogillade sylt och hur jag brukade retas med henne för det. Hur allt var så tomt utan henne. Hur jag aldrig skulle sluta sakna henne, aldrig glömma henne. Att det skulle saknas en person i klassen även när hon var struken från alla klasslistor och lärarna hade slutat att ropa upp henne.
Jag måste ha varit ganska patetisk när jag skrek "JOHANNA!" och kastade mig runt halsen på henne. "Är det verkligen du?! Wow... du är på riktigt! Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!"
"Ni ska ju komma hem till mig." påminde hon skrattande mig. Jag kramade henne igen och kom sen ihåg att jag skulle ha extra franska med Elsa.
Vi hade en kort lektion, precis som hon sa. Vi satt i korridoren, vid ett litet runt bord mellan dörren till vårt klassrum och trappan ner till ingången. Jag satt kvar där när Elsa gick. Jag visste att Johanna var borta i tyskasalen, på ett sista möte med sin handledare, och att hon någon gång skulle komma ut därifrån och gå förbi mig. Jag tänkte inte släppa henne ifrån mig, inte när hon var så nära.

"Goodbye, Johanna
You're gone, and yet you're mine" sjunger stackaren vars dotter togs ifrån honom i filmen jag först bara tyckte var tragisk och på sina ställen ganska obehaglig, men sen började älska. Ungefär så kände jag när hon berättade att hon skulle hoppa av gymnasiet. Hon hade varit sjukskriven så länge, och nu fick vi dessutom reda på att hon aldrig skulle komma tillbaka. Att hon aldrig mer skulle gå i vår klass.
Jag har tänkt på dig varje dag sedan dess, Johanna. Det har alltid saknats en person i vårt gäng, en person som jag har väntat på förgäves. Men nu var du där, så nära mig.
Jag satt kvar runt bordet, med blicken fäst på dörren du skulle komma igenom. Joël kom ut ur vårt klassrum för att svara i sin telefon, och undrade varför jag satt där när jag hade slutat eftersom jag inte har någon matte längre.
Vad svarar man på en sån fråga? Jag sitter här för att jag vill få en sista skymt av en saknad vän, innan hon försvinner igen? Nej, jag valde att inte svara alls. Du får läsa min blogg i kväll, sa jag istället.
Jag satt där i säkert en halvtimme, troligen ännu mer, studerade golvet och sjöng svagt på sången om Johanna. Den andra Johanna, hon i filmen.
"I feel you, Johanna
And one day I'll steal you..." sjunger den unge mannen som hittar henne och förälskar sig i henne, utan att ha en aning om vems dotter hon är.
Till slut såg jag Helen borta vid dörren, hon log menande mot mig. Och efter henne kom äntligen min förlorade vän.

Det blev fler kramar, prat om vad som har hänt sen sist och lite sjungande av Johanna-sångerna.
"Sofia kommer nog bli sur om hon får veta att du har varit här utan att hon har fått träffa dig." sa jag, och Johanna skickade ett sms till nämnd Sofia så att hon övergav matten för att ansluta sig till kramandet. Sen mindes jag Josephine, hur mycket hon också har saknat Johanna.
"Jag går och hämtar Josephine. Försvinn inte innan jag kommer tillbaka!" beordrade jag Johanna.
"Kom, Josse. Jag ska visa dig en sak. Du kommer bli jätteglad."
Och det blev hon. Och när vi stod där, jag och Johanna och Sofia och Josse, samma gäng som var på älgsafari hos mig när jag fyllde sjutton, så kändes det som om allt var som vanligt igen. Allt var bra igen, nu när Johanna var här med oss.

Nej, Johanna kommer aldrig tillbaka. Hon ska tenta av några kurser och sen börja på folkhögskola, troligen någonstanns långt ifrån mig.
Men hon var där, precis som jag mindes henne. Min Johanna. Och hon lovade mig att vi ska komma och hälsa på henne, vi började till och med diskutera eventuella datum.
Och då, om så bara för en liten stund, kändes livet lite ljusare och lite lättare.

Nej, det blir aldrig samma känsla som när man gör det själv. Men ändå. När jag såg dem smeta in sig själva med kakao och måla sig i ansiktet, flytta ut stolar och bord i korridoren, lägga löv på golvet och hänga lakan för fönstren så kom allt tillbaka.
Det var lika kallt men något mindre snö. Vi hade de dåvarande tvåornas klassrum och började med att flytta in alla bord till klassrummet bredvid. Sen hängde vi också upp lakan, riggade lampor, hällde löv på golvet, satte på en värmefläkt för att stilumera tropisk hetta och inte minst delade många hundra gram blockchoklad i småbitar och lade dem i en aliminiumskål.
Vi jobbade barfota. I våra scenkläder, eftersom ingen hade tid att byta om. Vi jobbade under tidspress med löv, lakan och inte minst oändliga mängder silvertejp. Jag hade på mig ett Lucialinne med antingen en svart eller gul mantel, beroende på mina skiftande roller.
Någon liten rast måste vi ändå ha fått, när vi hade övat klart och bara väntade på att våra föräldrar skulle anlända för att se hela skådespelet bland löv och krukväxter. För jag minns att Isabelle och jag gick till Subway och köpte en macka. Jag orkade inte byta om, inte ens ta på mig strumpor, jag klev i mina vinterkängor barfota och drog sen jackan över hela utstyrseln. Lucialinnet. Det var inte långt till Subway, men kallt. Och folk stirrade på mig, det är klart att de gjorde. Men det gjorde inget. Tvärtom skrattade jag och Isabelle ännu mer då. Jag såg ut som om jag hade gått med i Jehovas Vittnen, alternativt som om jag var släkt med Tomas Dileva.
De blöta löven under mina nakna fötter, silvertejpen i min hand, linnet som fladdrar mot mina ben och den mörka chokladen som det efter ett tjugotal gånger nästan tog emot att svälja är de intryck som för evigt har etsat sig fast. Och allt kom tillbaka när jag såg dem. De hade bara tre upplevelserum mot våra sex stycken, men de gjorde precis som vi gjorde. Jobbade med värme och kyla i rummen, med kroppsmålningar, musik i bakgrunden, löv på golvet, olika sorters lampor och kruktäxter.

Första temaredovisningen är något alldeles särskilt. Jag kommer aldrig glömma hur de där löven kändes mot mina fötter. Och det är jag säker på att våra nuvarande ettor inte gör heller.

Jag guidade två tjejer genom skolan, tillsammans med några av mina klasskompisar. Om jag inte skrämde bort dem totalt så övertygade jag dem nog. Helt ärligt: om det är någon som kan stå en hel dag och berätta hur mycket hon älskar sin skola så är det jag. Jag tröttnar aldrig på det.
Och när det inte var så mycket folk så satt vi ner och diskuterade Pokémon och julkalendrar på TV. Jag, Olof, Madde x2, Helen, Magdalena (som är programrektor på dans) och hennes lille son. Helen gillade Pelle Svanslös. Jag med, men inget slår Greveholm. Olof kom fram till att vi ska börja titta på den i skolan i december, se ett avsnitt varje rast. Helen tyckte det var en jättebra idé. Sen pratade vi Pokémon med den lille pojken. Och barnkalas gled vi in på också, av någon anledning. Maddes bästa festminne var när hennes mammas kompis klädde ut sig till Pippi Långstrump och lät alla barn hoppa i en vattensäng. Helen berättade om halloweenfesten då hon klädde ut sig till häxa och skrämde slag på sin dotters kompisar. Det var faktiskt en väldigt rolig historia.
Martina var där också, men hon var inte särskilt social. Hon satt mest i korridoren och rättade tyskaprov. Och Gunnis berättade för mig vad vindruvor hette på spanska, när jag sträckte mig efter några. Och så passade hon även på att berätta på spanska vilken veckodag det var, eftersom det alltid är torsdag i min spansktalande värld. Haha, ganska fånigt det där. Men roligt.
De flesta gick någon gång runt tolv, själv började jag fundera på vad jag skulle äta. Jag skulle till Vimmerby med ett tåg som gick 14:23 och hade inga pengar att köpa någon mat för. Helen måste ha läst mina tankar, för hon tipsade om att Elsa stod upp på gymnasiemässan och hade mat- och fikakuponger.
Sagt och gjort, jag gick upp till Konsert&Kongress. Där var det världens kaos eftersom alla gymnasieskolor i hela Linköping var där. Men vi och några andra friskolor hade ett eget rum, som råkade vara samma rum som vi var i på skolavslutningen. Det var tur, för därför lyckades jag hitta dit.
Det var kaos, men känslan av att verkligen höra till min skola älskade jag. Jag hade en vit FU-tröja, jag hörde till en grupp och visade det. Och det var ju trots allt konkursens; vi slogs med så många andra skolor om elevernas uppmärksamhet. När jag gick igenom lägret med kommunala skolor kändes det extra tydligt. Inne bland friskolorna kändes det mer vänskapligt. För att vi hör ihop med dem.
Jag fick mat. Gratis. Potatis, löksås, lingonsylt och någon typ av biff. Jättegott, var det. Jag åt med Elsa, rektor Peter och Sophia, en av danslärarna. Sophia verkar härlig. Elsa är typ världens gulligaste. Och Peter... tja, det är väl inget större fel på honom heller. Han har i alla fall humor.

Ja, nu blev jag äntligen klar med blogginlägget om gårdagen. I morgon är det utvecklingssamtal och det är som alltid vissa lärare det ska bli roligare att prata med än andra. Hoppas bara inte att någon av dem gräver fram något att skälla ut mig för (av någon anledning blir jag alltid lite nervös när vi ska ha utvecklingssamtal).

"Wherever in your sightless substances
You wait on nature's mischief! Come, thick night,
And pall thee in the dunnest smoke of hell,
That my keen knife see not the wound it makes,
Nor heaven peep through the blanket of the dark
To cry "Hold, hold!"

Lady Macbeth verkar vara en riktigt mysig typ. Och be inte om någon översättning på det här, för jag förstår egentligen mindre än hälften. 
   Det är alltid lika kul att få prata engelska på en svenskalektion. Vi ska jobba igenom hela Macbeth, spela upp den bit för bit. Och prata äkta Shakespeare-engelska.
   Det märktes redan idag att engelskan är nästan omöjlig. ALLA stakade sig mer eller mindre, även svenskaläraren Maria.
Utom Helen, förstås. Helen var fantastisk. På sin skottska modersmålsengelska med hur mycket inlevelse som helst spelade hon både häxa och Macbeth.
Fast hon erkände att hon också tyckte det var svårt att förstå när hon läste det första gången, då hon var i vår ålder. Till och med Helen. Då är det svår engelska. Men den är ändå så vacker, det är som om den öppnar en helt ny värld.
"Fair is foul and foul is fair". Det förstod jag dock. Det betyder att saker inte är vad de verkar vara.

Det är Öppet Hus på lördag, något vi till sist fick lite bristfällig information om av en tjugo minuter försenad rektor. Sen hade vi skoltidningsmöte och välkomnade en ny redaktionsmedlem; David, min vän från festen i Motala. Vi kom även fram till att det är han som kommer att få ta över tidningen och bli chefsredaktör. Jag tar över när Madde slutar och David tar över när jag slutar.
   Sen hade vi spanska, och gjorde något så meningsfullt som att lyssna på en låt med texten "C'est la vie (som för övrigt är franska och betyder That's life), McDonalds och Superman är här och då accepterar vi dig med, och jag, och jag, c'est la vie c'est la vie". Hysteriskt meningsfullt. Fast delen med "Y yo" ("och jag") var ganska rolig, jag tyckte att människan på CD:n låt som en brunstig tjur när han sjöng den.
   Sen skulle vi ha geografi. Joël och Emma x2 satt i sitt hörn och sjöng opera, jag och Isabelle satt med dem och skrattade så att vi höll på att dö. Alla andra i klassen flydde lokalen. Om det berodde på deras sång eller inte kan vi bara spekulera i.

Nu ska jag försöka göra klart spanskauppgiften och sen kanske något annat nyttigt. Hoy es juves.