The magic can begin

Jag guidade två tjejer genom skolan, tillsammans med några av mina klasskompisar. Om jag inte skrämde bort dem totalt så övertygade jag dem nog. Helt ärligt: om det är någon som kan stå en hel dag och berätta hur mycket hon älskar sin skola så är det jag. Jag tröttnar aldrig på det.
Och när det inte var så mycket folk så satt vi ner och diskuterade Pokémon och julkalendrar på TV. Jag, Olof, Madde x2, Helen, Magdalena (som är programrektor på dans) och hennes lille son. Helen gillade Pelle Svanslös. Jag med, men inget slår Greveholm. Olof kom fram till att vi ska börja titta på den i skolan i december, se ett avsnitt varje rast. Helen tyckte det var en jättebra idé. Sen pratade vi Pokémon med den lille pojken. Och barnkalas gled vi in på också, av någon anledning. Maddes bästa festminne var när hennes mammas kompis klädde ut sig till Pippi Långstrump och lät alla barn hoppa i en vattensäng. Helen berättade om halloweenfesten då hon klädde ut sig till häxa och skrämde slag på sin dotters kompisar. Det var faktiskt en väldigt rolig historia.
Martina var där också, men hon var inte särskilt social. Hon satt mest i korridoren och rättade tyskaprov. Och Gunnis berättade för mig vad vindruvor hette på spanska, när jag sträckte mig efter några. Och så passade hon även på att berätta på spanska vilken veckodag det var, eftersom det alltid är torsdag i min spansktalande värld. Haha, ganska fånigt det där. Men roligt.
De flesta gick någon gång runt tolv, själv började jag fundera på vad jag skulle äta. Jag skulle till Vimmerby med ett tåg som gick 14:23 och hade inga pengar att köpa någon mat för. Helen måste ha läst mina tankar, för hon tipsade om att Elsa stod upp på gymnasiemässan och hade mat- och fikakuponger.
Sagt och gjort, jag gick upp till Konsert&Kongress. Där var det världens kaos eftersom alla gymnasieskolor i hela Linköping var där. Men vi och några andra friskolor hade ett eget rum, som råkade vara samma rum som vi var i på skolavslutningen. Det var tur, för därför lyckades jag hitta dit.
Det var kaos, men känslan av att verkligen höra till min skola älskade jag. Jag hade en vit FU-tröja, jag hörde till en grupp och visade det. Och det var ju trots allt konkursens; vi slogs med så många andra skolor om elevernas uppmärksamhet. När jag gick igenom lägret med kommunala skolor kändes det extra tydligt. Inne bland friskolorna kändes det mer vänskapligt. För att vi hör ihop med dem.
Jag fick mat. Gratis. Potatis, löksås, lingonsylt och någon typ av biff. Jättegott, var det. Jag åt med Elsa, rektor Peter och Sophia, en av danslärarna. Sophia verkar härlig. Elsa är typ världens gulligaste. Och Peter... tja, det är väl inget större fel på honom heller. Han har i alla fall humor.

Ja, nu blev jag äntligen klar med blogginlägget om gårdagen. I morgon är det utvecklingssamtal och det är som alltid vissa lärare det ska bli roligare att prata med än andra. Hoppas bara inte att någon av dem gräver fram något att skälla ut mig för (av någon anledning blir jag alltid lite nervös när vi ska ha utvecklingssamtal).