The magic can begin

Jag sitter på Starbucks på Köningsallee och betalar räkningar. Mm, det är precis lika kul som det låter. Kanske håller jag ändå på att bli vuxen, trots att jag var och varannan dag känner mig som ett barn som irrar runt i Tyskland utan att ha en aning om vad hon håller på med.

 

Biljettkontrollanter. En yrkesgrupp som jag för bara några veckor sedan aldrig reflekterat över, men som nu upptar mina tankar varje dag.

Jag saknar England. Där fanns det spärrar vid alla tåg och tunnelbanor och utan rätt biljett kom man överhuvudtaget inte igenom. Tyskland är en djungel av olika biljetter, prisklasser och trafiksystem. Och även om jag byter språk på biljettautomaterna så känns det helt ärligt som om det inte gör någon skillnad, jag fattar fortfarande ingenting.

Det är inte ofta jag tjuvåker på tunnelbanan i Düsseldorf eller Köln. Tanken på att bli utskälld av en tysk biljettkontrollant skrämmer mig så mycket att jag hellre går sex hållplatser. Men även när jag har köpt en biljett så sitter jag hela tiden och tittar efter kontrollanter, håller andan så fort jag ser någon som påminner det minsta om en sådan.

Har jag rätt biljett? Jag stämplade den i automaten, eller hur? Borde jag kanske INTE ha gjort det? Har jag åkt så många stationer att jag egentligen skulle haft en biljett för en annan priszon, eller för motsatsen till kortsträcka? Vad ÄR motsatsen till kortsträcka och hur ska jag kunna veta det? Nej, det här är för läskigt, jag tror jag hoppar av här och går sista biten.

Tågen mellan Düsseldorf och Köln är ännu läskigare, för då KAN jag inte hoppa av och gå sista biten. Jag har snappat upp lite från Caddy, men jag är fortfarande nervös varenda gång jag ska köpa biljett.

 

Vilken sorts människor kommer på att de vill jobba som biljettkontrollanter? Behövs det någon utbildning för arbetet? Vilka egenskaper efterfrågas när de anställs?

 

Jag har skola tre eller fyra timmar om dagen, oftast mellan 14:30 och 17:30. En annan sak jag saknar med England är det vackra huset vår skola låg i, ekorrarna som skuttade runt på gräsmattan utanför och att jag alltid kunde vara där på kvällarna.

Nu för tiden håller vi till på tredje våningen i en ful byggnad i centrala Düsseldorf. Vi har ett klassrum och två toaletter och får absolut inte vara kvar på kvällarna. Det har hänt att folk gått på toaletten och blivit inlåsta i byggnaden, och eftersom de flesta av lärarna bor i Köln så har de fått ringa någon från Svenska Konsultatet (har ingen aning om vad detta är men de håller till på vår våning eller på den strax över) som fått komma och låsa upp.

Vi har tre lärare, alla tre är tyskar. Om det blir kris så kan de förklara saker på engelska, annars är allting på tyska. Studietempot är högt och jag är oerhört glad över att jag har lite förkunskaper, annars skulle jag nog haft svårt att hänga med. Jag är ännu gladare över att det är korta dagar, för jag blir fruktansvärt trött i huvudet av lektionerna.

 

Igår övade vi på att ge och ta emot vägbeskrivningar. Jag och killen jag jobbade med konstaterade att vi inte kan detta ens på svenska, och att vi egentligen borde tatuera in i pannan att folk inte ska fråga oss. Gärna på dålig tyska. När jag sen lite halvt för mig själv frågade varför jag lade allt skräp på bordet när jag satt precis framför en papperskorg så sa han att jag kunde ha frågat honom om vägbeskrivning till papperskorgen.

Sagt och gjort: vi slog upp ordet för papperskorg och han gav mig en fin vägbeskrivning dit. Först någonting med vänster, och sen att jag bara kunde vrida på mig 180 grader. Den här killen var rolig, jag ska lägga hans namn på minnet.

 

Efter skolan igår åkte jag till Köln. Caddy har en kompis som heter Filippa, de gick en tyskakurs tillsammans förra året och Caddy har enda sedan dess pratat väldigt mycket om henne och framförallt om hur lik mig hon är.

Så när Filippa och hennes syster Louise nu var i Tyskland och hälsade på så var jag ju tvungen att träffa dem, och precis som Caddy gissat så klickade Filippa och jag direkt. Hennes syster var också jättetrevlig. Vi såg på teater på Youtube (David Tennant spelade Shakespeare, Lillys våta dröm kort sagt), lyssnade på Smurfhits och sen mötte vi upp Carl och gick ut och åt på en asiatisk resturang. Jag åt nudlar och grönsaker, det var himmelskt gott och jag lyckades hantera ätpinnarna hyfsat bra. Även om jag saknade Hanami och Chiemi, som visade mig hur jag skulle göra när vi var i London.

Sen tog vi avsked av Filippa och Louise, jag följde med Caddy hem och såg på anime. Vi såg Vampire Knight tillsammans den sommaren då vi bodde i Linköping, och när vi nu började om med den så var det som att återse en kär gammal vän.

Min tyskaklass skulle på utflykt till Köln idag, så eftersom det kändes fruktansvärt onödigt att åka hem sov jag på en madrass hos Caddy och Carl. Mötte upp klassen på tågstationen dagen efter, vi gick en liten tur i Köln och var sen och åt innan det var dags var dagens huvudattraktion: det som jag ganska snabbt döpte till Natzi-museet. Vi fick se var Gespato hade sina kontor, höra historier om hur de arbetade och hur lite som behövdes för att de skulle arrestera, förhöra och tortera folk de misstänkte var emot Hitler.

Sen gick vi ner i en mörk källare med tjocka väggar och kalla betonggolv och såg cellerna som deras fångar satt inspärrade in. Ja, det var ungefär lika kul som det låter. Jag skulle aldrig kunna besöka ett koncentrationsläger, jag är alldeles för känslig för sånt här. Jag kunde riktigt känna hur väggarna skrek ut ångesten hos alla som någonsin suttit inspärrade där, och när ingen såg lade jag min hand mot väggen som för att trösta den.

Här är en av cellerna, och i en sådan kunde det sitta tjugo människor inspärrade samtidigt:

 

Nu stänger Starbucks snart, så jag lämnar er med bilden av Gestapos fängelseceller tills vi hörs igen. Partystämning är ju bara förnamnet.

Klockan är 01:33 och jag borde sova nu. Jag borde ha sovit för länge sen.
Men hur ska jag kunna sova när Tyskland kallar på mig utanför fönstret? När själva gatorna i Düsseldorf viskar mitt namn?

Det kan inte förnekas att jag kände mig hemma när jag kom till Köln. Men kanske är det trots allt detta jag behöver, två olika världar en pendeltågsresa mellan varandra. Düsseldorf där jag har min fasta punkt, skolan och lägenheten och min vardag, och Köln där Caddy och jag skrattar och gråter till Doctor Who och skrattandes går till tunnelbanan under vitgula gatlyktor.
   Jag trodde att ingenting någonsin skulle kunna mäta sig med min stuga på Gotland, men min lägenhet är fantastisk. Ljus, fräsch, rymlig och oerhört hög standard för att vara utomlands (tro mig, jag vet vad jag pratar om). I ett sms till Caddy roade jag mig med att räkna upp allt som finns här som jag inte hade på Gotland: ett badrumsskåp, ett klädskåp, en mikro, ett skrivbord, och mest av allt en diskmaskin.
Jag är 21 år gammal och har ingen aning om hur man använder en diskmaskin. Jag har aldrig tidigare bott någonstans där det funnits en.

Vi hade introduktionsdag i skolan idag, på tredje våningen i en rätt ful byggnad mitt inne i Düsseldorf. Jag träffade Malin som är den som verkar vara mest ansvarig för kursen, Philip som pratade bra svenska med stark tysk brytning och den tredje vars namn jag aldrig lyckas komma ihåg. Han hade skägg och skulle egentligen vara pappaledig. Han kan ha hetat till exempel Erik.
80% av mina klasskamrater håller på med någon sorts universitetsutbildning hemma i Sverige. Jag är garanterat den enda i klassen som aldrig har varesig haft något jobb eller satt min fot på en högskola. Men det behöver de inte få veta. Jag är här för att lära mig tyska och för att umgås med Caddy, inte för att få några nära vänner i klassen.
Vi skulle ”intervjua” vår bordsgranne och presentera henom inför resten av gruppen. Killen jag satt bredvid hade gått Handelshögskolan i Göteborg, gillade att träna och pluggade nu någonting med ekonomi. Jag konstaterade efter 30 sekunder att vi inte hade något som helst gemensamt, men fortsatte ändå artigt att intressera mig för hans liv. Han bodde i värdfamilj här i Düsseldorf och trivdes med det, de var jättetrevliga och hade till och med hämtat upp honom på flygplatsen.
”Oj, vad snällt, ja jag fick ju ta mig därifrån själv och det var inte så lätt…”
”Tog du en taxi då eller?”
Detta, kära bloggläsare, kallas klasskillnad. Jag kan räkna antalet gånger jag åkt taxi i mitt liv på ena handens fingrar, och de gångerna har det så gott som alltid varit någon annan som betalat.
Men jag var noga med att få det att låta som att jag mycket väl KUNDE ha gjort det om jag hade velat, att jag såhär i efterhand kände att jag kanske BORDE ha gjort det eftersom det varit enklare än att släpa allt bagage på diverse tåg.
   Vi åt lunch tillsammans och fick en guidad tur i Düsseldorf av honom som egentligen borde varit pappaledig. Jag spelade min roll som social väldigt bra, eftersom jag har väldigt mycket erfarenhet av resor och språk och utbyten så var det lätt att hitta samtalsämnen. Den jag bondade mest med var en tjej som varit au pair i Edinburgh, pluggade historia och tyckte om att läsa. Hon hade som mål att läsa en massa tyska författare under vår kurs här.
   Vi har fått ett schema för varje dag under hela kursen, och jag kunde inte varit lyckligare. De flesta dagar börjar vi klockan 13, eller till och med 14:30. ÄNTLIGEN en kurs som är anpassad till min dygnsrytm. Jag kan stanna uppe sent och få min Lilly-tid, nattliga äventyr i en stad som sjuder av liv eller kreativitet hemma framför datorn. Jag kan sova ut på morgnarna, gå och handla om detta behövs och äta frukost i lugn och ro. Vakna till liv lagom tills skolan börjar.

Jag är övertygad om att det enda sättet att lära sig tala och förstå ett språk ordentligt är att åka till landet där det talas. Tyskan är överallt, inom mig och i själva luften jag andas.
Jag brukar definiera det som att jag förstår tillräckligt mycket tyska för att låtsas att jag talar det. Jag kan säga tack, hej, hej då, ursäkta, varsågod och god morgon på rätt ställe, le och nicka.
Jag läste den allra mest grundläggande nybörjartyskan under mitt sista gymnasieår, kom aldrig så långt som jag skulle velat. Men jag hade en väldigt, väldigt bra lärare som lade grunden för ett helt språk, fick mig att vilja uppleva tysk kultur med mina egna sinnen. Det finns två ord jag fortfarande uttalar så som hon lärde mig, trots att alla jag träffat uttalar dem på ett annat sätt.
Caddy har bott i Tyskland i över ett år nu. Hon var den som lärde mig åka kollektivt, handla matvaror och äta ute. Samt väldigt mycket om politik, även om jag inte kommer ihåg allt.
Ett av de första ord jag lärde mig var haufbahnhof, förkortat hbf. Caddy insisterade på att kalla alla större tågstationer för haufbahnhof, oavsett vilket land de låg i.

Idag gav jag nästan sju euro till en främling på en tågstation. En artig ung man, bara några år äldre än mig, med fina ögon. Han kan ha varit från till exempel Holland eller Frankrike, talade bra engelska och förklarade att han missat sitt tåg och nu var tvungen att betala en hutlöst stor summa för att ta nästa. Han visade ett kvitto, sa att han var tvungen att hinna med ett flyg och att hans kompisar redan hade åkt.
Det känns inte alls som att jag slängt pengarna i sjön, det enda jag känner när jag tänker tillbaka på det är att jag hoppas att det löste sig för honom. Det föll mig aldrig ens in att han skulle kunnat lura av mig pengar, för jag såg i hans ögon att det han sa var sant. Jag vågar ändå påstå att jag är en bra människokännare.
   För ett tag sedan gjorde jag ett personlighetstest på Facebook. Mitt resultat blev ”Unconditionally Loving”, hon som älskar villkorslöst, och jag tyckte spontant att det lät rätt tragiskt. Som en hund som tittar lika avgudande på sina ägare oavsett hur mycket stryk den får.
Min storasyster (nej, vi är inte biologiska systrar, men jag kommer fortsätta benämna henne så för detta är vad hon är för mig) sa att det var en fin egenskap, att det är beundransvärt att kunna älska som jag gör. Att det sorgliga i själva verket är att det utnyttjas av andra människor.